vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Djävulsdansen och en dans för livet

Publicerad 2014-09-30 21:35:00 i 2014, 60-tal, 70-tal, Allmänt, Livet efter femtio, Vart femte barn, barndom, djävulsdansen, kärlek, livsberättelser, läkande, psykisk ohälsa, relationer,

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

 

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

 

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

 

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

 

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

 

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

 

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

 

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

 

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

 

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

 

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela