vardagspoeten.blogg.se

Förskolans dag infaller den tredje torsdagen i maj. Förra året firades 30-årsjubileum. Fritidshemmen har också sin dag. Vi brukade fira den andra tisdagen i maj med picknick, drakflygning och skattjakt på fältet nedanför Azaleadalen i Slottsskogen. Hundratals barn från fritidshem i hela Majorna sökte efter skatten av "guldpengar" och försvarade den tillsammans mot oss pedagoger - vi var ganska många - som med snusnäsduk på huvudet och lapp för ögat, försökte röva den av dem. Vi sprang det snabbaste vi kunde för att hinna först. Barnen lade tillsammans upp strategier, gensköt oss, avväpnade oss och vann alltid. 

Att vara många som klarar att leka tillsammans är väldigt roligt. I lekarna på den stora ängen i Slottsskogen i slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet fanns också plats för alla. I leken lärde barnen sig att tillsammans var de starka och genom att vara många som samarbetade kunde de vinna även mot en överhet. Det var så vi ville rusta barnen. Det var det vi trodde på. 

Idag tillhör barnen, som grupp, förlorarna. Enskilda individer finner visserligen sin egen lycka, framför allt beroende på i vilken familj de råkar födas, men samhället som modell för gemenskap är under demontering. I det nyliberalistiska svenska idealet är det upp till var och en att säkra framtiden för sina barn.

Allt fokus ligger på individernas prestation i skolan medan antal barn per pedagog i fritidshemsgrupperna har vuxit långt förbi anständighet - faktiskt intill obegriplighet. 

Idag finns således inte samma utrymme för att i leken träna barnen i samarbete, solidaritet och kamratskap. Signalen som skickas ut är att det inte ens önskvärt. Det gäller istället för föräldrar att bevaka att barnen kan ta för sig i livet. Helst vara så försigkomna att de kan ta alla guldpengarna själv. De pengar som borde varit alla barns.

Imorse steg det på en grupp förskolebarn på spårvagnen när jag åkte till jobbet. De var fem-sex år och glada fast det var trångt. De gjorde smidigt plats åt varandra, minst tre på varje dubbelsäte. När någon plats blev ledig knackade de varandra lätt på axeln och visade var de som stod kunde sätta sig. Framför mig delade en pojke och en flicka säte. Bredvid mig satt två små pojkar på en plats. Den ene, som hade haft ståplats, hade blivit inbjuden av den andre att slå sig hos honom. De verkade inte som de kände varandra jätteväl. Under hela resan småpratade de, intresserade av vad den andre hade att säga. Med ansiktena så nära att de delade luft.

Ett lågmält prat pågick förresten i hela vagnen. Det andades förväntan. Barnen skulle på picknick. Fira Förskolans dag någonstans i Delsjöområdet. Pedagogerna satt utspridda i den långa vagnen. Pratade med något barn, svarade på en fråga, skrattade åt ett lustigt skämt, satt ibland tyst. Behövde aldrig säga till någon att vara tyst, att göra plats, att lägga undan någon mobil (de fanns inte). Jag satt där och betraktade skeendet och var imponerad över hur naturligt de ganska så små barnen hanterade att åka kollektivt. Barn är fantastiska. I förskolan finns ännu möjligheten att utvecklas ytterligare i grupp, genom utflykter, genom lek. 

Det är härligt för stadsbarn att kunna åka till stranden, till skogen och till de många parkerna. Förskolegrupperna kan fortsätta åka på utflykter i sommar utan att föräldrarnas ekonomiska förutsättningar behöver dras in. Men om de fyllt sju och ska börja skolan i höst får de betala. Politikerna i Göteborg passade igår på, med några veckor kvar till sommarlovet, att dra in de fria sommarresorna för skolbarnen med vad det innebär för både enskilda barn vars familjer saknar ekonomiska möjligheter att åka på långresor och för vad fritidsgrupperna kan hitta på för de barn som är kvar i stan. 

Låt oss fortsätta uppmärksamma barns rätt till en bra förskola och fritidshem. Vi som ännu envist tror på ett samhälle där vi hjälps åt och delar rättvist på skatterna vi gemensamt samlat ihop. Vi som inte, utan kamp, låter rövare stjäla det som ska vara gemensamt och räcka åt alla. Låt det vara förskolans och fritidshemmens dag – varje dag på året.

Jag upplevde aldrig att det var skamligt vare sig för kvinnor eller män att visa att de hade sexuell lust. Det skämtades och insinuerades gärna om sex när allt var bra mellan mina föräldrar. Det fanns en lekfullhet i skämtandet som sällan blev plump. Både hemma hos mig och i mina kompisars hem låg våra pappors FiB Aktuellt och Lektyr framme på borden. Männen var förstås målgruppen, kvinnorna fick klara sig utan nakna manskroppar på bild. Framsidan hade bilder med kurviga kvinnokroppar, men i sin naturliga form utan silikonfyllningar. Inte heller var de manipulerade i något fotoredigeringsprogram. Tidningarna hade också sidor med svenska folkets inskickade sexhistorier, fejkade eller ej, där kvinnorna var lika aktiva och sexglada som männen. Även samkönad sex fanns med. Vi ungdomar läste dem inte precis öppet inför föräldrarna, men vi slängde undan både Starlet och Mitt Livs Novell till förmån för Svenska Folkets sexhistorier så fort vi fick chansen.

Min egen debut blev lika bra som jag förväntat. Min pojkvän och jag hade lekt i ett halvår och kunde varandras kroppar väl innan vi lekte leken till slut. Vi höll ihop i några år och jag fick en trygg start tillsammans med honom.

Killar var mina vänner och jämlikar och jag förväntade mig alltid att bli behandlad på samma vis tillbaka. Sex var helt enkelt naturligt och positivt laddat och jag hade inga skamkänslor över att ha ett sexliv. Det hände aldrig att någon inte respekterade mitt nej. Om vi kommit långt i lekarna och jag då plötsligt känt att något var fel och stoppade leken, blev det besvikelse förstås, men aldrig att någon insisterat eller tvingat sig till sex. Ibland blev det fel ändå. Kanske hade jag gillat killen mycket, men inte vad han sedan gjorde med mig. Oftast handlade det om att vi helt enkelt inte passade ihop. Då blev det inte någon mer gång. Och visst gjorde jag ibland sådant jag hellre kunnat låta bli, äventyren på fyllan var sällan lyckade, men det var inget jag hängde upp mig på särskilt länge. Gjort var gjort. Och jag var ju inte ensam om att leva ut.

Om en del skolkamrater förhöll sig försiktigare – både till alkohol och sex - så berodde det nog på det schartauanska arvet. Folkhemmets ungdomars frihetsrus, där Gud och syndatänkandet inte längre fick plats, hade inte nått ut till landsbygden. Där bestämde Gud och papporna i högre grad åtminstone över döttrarna. En del av landsbygdens söner försedde förresten oss folkhemsungdomar med hemmakokta brygder, destillerade i sina fäders lador. För förtjänsten kunde de motivlacka sidorna på sina Epatraktorer. Inte för att det hjälpte. Vi som ansåg oss som tuffa tjejer skulle aldrig sätta oss i dem. Det fanns säkert en del "fina" flickor och ganska många pojkar av samma slag även i samhället där jag bodde, men vilka de var har jag glömt idag. De levde sina liv och jag och mina vänner vårt. Sällan möttes de två under de åren.

När de känsliga pubertetsåren var över blev nakenhet naturligt. Mamma kunde kanske irritera ibland då hon sprang omkring i bh:n om kompisar var på besök och hon var mitt emellan klädbyten, men jag skämdes inte, generades inte. Under sjuttiotalet och till långt in på 80-talet kunde en kvinna sola topless även i stadens parker. Något som skulle störa väldigt i vårt samhälle idag, då kvinnors nakna bröst verkar blivit något som bara signalerar sex. Inte ens amning kan göras utan att mamman behöver gå undan så ingen kan få ens en glimt på hennes nakna bröst. Hur gick detta till? Vad gör detta med synen på sexualiteten överlag? Vad gör den sexualiserade reklamen med sina manipulerade kroppar, med synen på den egna kroppen?  Unga är ofta kloka, men har mycket att fajtas mot. Som väl är finns en stark motrörelse, till exempel den "reklamera"-kampanj som kvinnolobbyn just nu kör. Där vi uppmanas att anmäla sexuellt kränkande reklambilder. 

Kroppen har förändrats med åren och fått sina ärr, men jag bor ännu i den, helt och hållet. Jag accepterar den och respekterar den. Jag kan visa upp den med sina skavanker, om det är aktuellt, och har inget tvingande behov av att göra den vackrare för att behaga någon annan. Duger jag inte är det inte mitt problem. På det viset är jag inte förändrad. 

Jag besökte tidigare i år Fotoutställningen Purity tillsammans med min dotter. Den hängde på Fotografiska museet i Stockholm, och visade amerikanska döttrar och pappor i ett skirt ljus. Döttrarna hade i en särskild ceremoni lovat sina pappor att hålla sig "rena", det vill säga behålla oskulden fram till bröllopsnatten. Papporna lovar i sin tur att beskydda sina döttrar. Rörelsen har hittat till Sverige. Vi får hoppas att den inte får utrymme att växa. För vill vi tillbaka till Schartaus regelverk? Man ska självklart vara rädd om sig själv, mer än vad jag kanske var under en tid. Men att få utforska sin egen och varandras sexualitet för att hitta till ömsesidig njutning och glädje är en mänsklig rättighet. En puritygift flicka som lovat renhet till pappa och evig kärlek inför Gud och sedan blir olycklig i sitt äktenskap har troligen inte så stora möjligheter att förändra sin situation. Inte finns det plats där för samkönad kärlek eller sex heller. 

En helt annan vinkel har Peter Johansson i sin ambitiösa utställning på Spritmuseet om den svenska syndens korta men heta historia. Med sin egen nakenhet har han tydligen chockerat ungdomar i dagens Sverige. Det är väl inte orimligt att anta att jag skulle känna mig mer bekväm på den utställningen, än vad jag gjorde då jag såg Purity. Saknas gör ännu den seriösa utforskande utställningen om innerlig, ömsesidig kärlek som också kan inkludera sexuell tillfredsställelse oavsett kön? En som bygger på respekt och omtanke. En kärlek som håller genom åren, utan en massa orimliga löften.

Till min dotter har jag gett det enda rådet att bara låta dem komma nära, som hon tycker om hur de rör vid henne.

http://www.davidmagnusson.se/purity

http://www.svd.se/kultur/de-lovar-papporna-att-vara-rena_8104432.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/ambitios-resa-genom-den-svenska-syndens-korta-men-heta-historia/

http://spritmuseum.se/start/utstallningar/den-svenska-synden/

http://sverigeskvinnolobby.se/blog/projekt/reklamera

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

Ett grusregn mot fönstret. Sedan ett till. Röster därutanför. Pappa rusar fram, öppnar fönstret och skriker åt dem att sluta ”ögonaböj”! Spridda skratt, målbrottsmummel. Sedan ropar någon: ”Surdeg!” Ännu mera skratt. En mopedmotor, två, tre som knattrar igång. ”Surdeg” ropar röster igen, nu är det flera. När pappa stänger fönstret skakar han av något jag inte kan uttrycka vad det är. Men jag är fem år och hans smärta är också min. Vi hör hur mopedisterna rusar motorerna, sedan drar de iväg en efter en. Uppdraget fullgjort. Pappa går ut på balkongen och röker.

Vi har bott i samhället sedan jag var ett och ett halvt år. Jag minns inget från mitt första hem i den andra lilla orten, där min pappa är född. Jag är hemma där jag bor nu. Mamma också. Hon har fått flytta in i en nybyggd lägenhet, med rinnande vatten, värmeelement, kylskåp och vattentoalett. Folkhemmets nybyggen är mycket finare, mycket bekvämare än vad hon någonsin upplevt. Hon behöver inte längre hugga ved till den öppna spisen, inte bära koks till kaminen för att hålla sina barn och sig själv varma. Hon behöver inte mer frysa häcken av sig på ett kallt utedass en snöig vinter. Hon slipper tömma de stora döttrarnas pottor. Hon kan ge sina barn färsk mat alla dagar i veckan. Hon är hemma här. Men inte pappa. Aldrig pappa.

Vad är det som gör att han inte passar in? Varför trakasseras han av ungdomar? Vad är hans brott? Jag vet faktiskt inte. Kommer knappast att få reda på det eftersom han inte längre är här och kan berätta. Vet bara hur han aldrig slutade att förbanna den dag han och mamma bestämde sig för att flytta hit. Kanske var det förresten mest pappas beslut. Flytten berodde på att hans nya jobb fanns här. Han vill slippa köra de tre milen på hala oplogade vägar klockan tre om de svarta vinternätterna. En bagare kan inte komma släntrande först när solen gått upp och plogen hunnit fara över alla vägar. En bagare som säger ifrån kan däremot tydligen kallas för surdeg.

För en femåring låter det som det fulaste ord hon någonsin hört. Först nu, efter närmare femtio år har ordet förlorat sin första laddning.

Mamma anpassar sig bättre. Men surdegen smittar av sig på henne. Också hon får utstå smädelser. Senare, när hon flyttat från mig och pappa till ett annat område i samhället, blir hon hotad till livet av en av ungdomarna som då växt upp till något som liknar en man, men snarare är en ynkrygg. En farlig sådan som bär kniv. Det händer att jag behöver följa med mamma till den friliggande tvättstugan för att hon ska slippa vara ensam där om den hotfulle skulle dyka upp. Fönstren sträcker sig runt hela huset och om kvällen med ljuset tänt är hon exponerad för vem som än lurar i buskarna utan att själv kunna se den som närmar sig utifrån.

Min storasyster får sin del. I hennes klass och i årskurserna strax över går flera av plågoandarna. Mobbarna. Jag tror hon lyckas hålla sig undan för det mesta. Hon är lågmäld, skapar ingen dramatik runt sig och gör ingen förnär. Kanske är det på grund av plågoandarna som hon länge gör sig osynlig?

De ger sig på alla i min familj. Utom mig. Varför går jag fri? Jag har inget svar på det heller, kan bara spekulera.

Kanske har jag beskyddare. En särskild. Kanske säger denne åt plågoandarna att låta bli mig. Att de annars ska få ordentligt med stryk. Men plågoandarna är hårda grabbar. Varför skulle de lyda min beskyddare efter hot? Kanske lirkar min beskyddare med mobbarna. Mutar dem med godis och cigaretter. Men varför skulle någon betala för mitt beskydd?

En av killarna i min klass är en tuff kille. En riktig hårding som slåss på rasterna, röker som nioåring och dricker öl från samma ålder. Pelle blir tidigt en av mina kompisar och vi följs åt i samma klass under alla nio grundskoleåren. Vi spelar kort och lyssnar på skivor. Han introducerar mig till Magnus Uggla och Bobo Viking och jag får låna hem alla hans Madtidningar. Jag och min bästis Karina håller vakt i affären när han stoppar chokladrullar och hela påsar med bilar i sina jackärmar. Vi sitter med då han och ytterligare två av våra killkompisar sniffar lim i plastpåsar i gömmen i skogen. Aldrig uppmanar han mig att dricka öl, röka eller snatta. Inte räcker han över en limindränkt påse till mig att sätta till näsa och mun. Han kan vara den beskyddare jag har.

Men han är jämnårig med mig. Lite grand av en maskot hos de äldre killarna, men knappast en som kan påverka dem att behandla mig väl. Jag måste ha en annan beskyddare.

Min syster flyttar hemifrån direkt efter grundskolan och får nya vänner. Men mot pappa och mamma fortsätter trakasserierna. När mamma börjar ha dagbarn är det först inte många timmar det handlar om och hon får betalt därefter. För att förstärka familjekassan börjar hon då att städa. Skolstädning är emellertid inget för henne. Redan första kvällen åker pappa och jag för att hämta henne eftersom hon dröjer. Hon är förtvivlad, att städa en hel skola tar alldeles för lång tid om man är noggrann som hon, så rädd att inte hennes arbetsgivare ska bli nöjd. Varför hon inte vågar slarva är en annan historia. Den tar vi sen. Hennes andra städjobb är på en bank. I tidig morgon, långt innan banken öppnar, går hon iväg med sin nyckelknippa och skurhink. Detta jobb behåller hon tills den morgon då pappa förtvivlad följer med henne dit. Kanske i sina försök att få nya vänner har pappa ibland om kvällarna börjat gå till Baren som ligger om hörnet. Där påstår en dag några av de äldre bymobbarna i samvaron över ölen, att mamma träffar andra karlar där i banklokalen om morgnarna. Pappa vill säkert inte tro på detta, men det gör att hans fantasi sätter igång. Mamma får sluta städa även på banken.

Jag brukar också gå till Baren. När vi fått vår veckopeng köper vi barn smågodis där, ettöres och tvåöres gelepengar och sockerpastiller i pastellfärger. Geleråttor och lakritscigaretter. Igloo och Piggelin. När vi blir äldre är det där vi kan köpa riktiga cigaretter. Enstaka eller i tiopack. Vi är kompisar med paret som äger Baren. Mannen är lite äldre, kanske trettio. Kvinnan är bara några år äldre än jag. Innan hon fyllt femton har de fått sitt första barn och hon har slutat skolan. Börjat jobba i Baren med sin pojkvän. De är illa sedda bland ”ordentligt” folk. Själva står de ganska väl emot pratet, de har ju varandra, sina gäster och de är schysta mot oss ungdomar. Jag och mina kompisar passar rätt ofta parets barn då de arbetar. Betalt får vi i cigaretter eller pengar.

Vi hänger på baren som på en fritidsgård. I rummet intill själva bardelen finns ett litet utrymme där två flipperspel samsas om plats. Maria och jag brukar gå dit tillsammans. När jag inte inte vill vara hemma och saknar någon att hänga med, går jag snart ensam dit för att spela och träffa folk. Till flipperrummet kommer inte de öldrickande vuxna. Däremot träffar jag ofta de hårda killarna där. Möter dem i flippermatcher där jag inte är oäven. Jag vet inte om vi pratar om något, slänger säkert mest käft. Skrattar. Ofta är jag ensam tjej. Ingen gör mig någonsin illa. De flesta är samtidigt precis så buffliga och gapiga som jag trott. Men det finns undantag. Några av dem jag buntat ihop med familjens mobbare visar sig vara känsliga och lyhörda killar då jag träffar dem ensamma över flipperspelen. Jag upptäcker att det finns olika gäng. En del behöver jag hålla mig fortsatt vaksam inför och andra är så schysta att jag utan vidare kan slappna av.

Är det Marias förtjänst att jag accepteras? Respekteras faktiskt. Hon är infödd och har tagit mig till vän. Hon känner de flesta i samhället. Hennes föräldrar är födda här. Är det därför? Lagom kaxig, orädd, glad och söt smälter hon lätt in bland de hårda killarna. Vid den tiden har jag lämnat kamraterna med barbielekarna långt bakom mig. De fortsätter med sina flicklekar medan jag är beredd att utforska nya territorier. Maria är min väg in.

Maria och jag hänger mycket med varandra de där åren. Sommaren när jag är tretton, hon tolv, följer vi med ett av de schysta killgängen i raggarbilar mot Lysekil. Vi sitter på en nedfälld cabriolet och tjuter av glädje. Killarna är minst fem, men snarare åtta-tio år äldre än oss. Vi tillbringar en del tid med dem. Maria är förtjust i en av de äldre och absolut lugnaste killarna i gänget. Jag har pratat med Maria på senare år om detta. Varför ville de ha oss med? Fjortisar! Ingen av oss fattar det riktigt. De utnyttjar oss aldrig, fyller oss inte med alkohol, kräver inte att få hångla. Tafsar inte ens. Är vi deras maskotar? Till vår fördel, så att killarna slipper skämmas inför andra, är nog att vi ser något äldre ut än de tolv och tretton år vi är. Men ingen kan ta oss för jämnåriga med killarna.

Mamma och pappa vet inte om mina äventyr. Jag hukar mig lite då vi åker i raggarbilarna genom samhället. Men jag är aldrig riktigt rädd för att bli upptäckt. Vad kan de säga? Jag kommer och går som jag vill vid den här tiden. Sover ofta hos Maria. Känner mig friare där än hemma. Marias mamma kokar stark söt choklad till frukost och på brödet får vi butiksskivat kallt rökt kött. Maria och jag delar på hennes säng, som är bred nog för två. Ibland spelar hon på sin gitarr innan vi ska sova. Vi turas om att klia varandra på ryggen och slåss om vem som ska vara sist. Denne kan nämligen somna under kliandet.

När Maria och jag möts många år senare efter att inte ha träffats på över trettio år pratar vi om den tiden. Jag säger att det var så skönt att få fly till hennes hem under de åren då jag lever i osäkerheten i pappas accelererande drickande. Att jag aldrig vet vad som närmast kan hända. Vad som ska möta mig därhemma. Hon svarar att det dricks mycket hemma hos henne också vid den tiden. Vi är i tidiga tonåren och har varsina flodhästar i vardagsrummet och pratar aldrig om det. Men vi står varandra nära.

Det är roligt att vara med Maria. Alldeles lagom spännande. Vi tar bussen till Lysekil för att gå i affärer. I Puss&Krambutiken finns allt vad vi önskar oss. Maria och jag plockar åt oss en del kläder in i provrummet. Jeansen sitter tajt och följer smidigt våra begynnande kvinnokroppar. Har vi lyckats tigga tillräckligt med pengar från föräldrarna köper vi var sitt par. Den blå jackan i sidenliknande blankt tyg har Gul&Blå-emblemet med örnen broderat på ryggen och är mycket för dyr för våra plånböcker. Vi åker och tittar på den, provar, flera gånger innan Maria slår till. Hon tar på jackan innanför sina vanliga kläder. Sedan går vi ut ur butiken. Det var innan larmens tid. Jag fick jackan av henne senare. Kunde ju säga hemma att jag fått den av Maria. Det var sant. Vad Maria sa till sin mamma vet jag inte.

Maria och jag vandrar ofta runt i hela samhället. Vi går inte av hälsoskäl, säkert är det för att leta efter stället där det händer. När vi en dag kommer fram till den gamla bron mot folkparken får vi se att det brinner i grässlänten en bit framför oss. Några tjejer vi känner igen springer därifrån. När brandkår och polis är på plats är vi kvar. Maria svarar på polisens frågor att hon inte sett vem som tänt på. Jag är full av beundran hur bra hon är på att ljuga.

Vår andra, riktiga, fritidsgård finns tio minuter hemifrån. Dit går vi mest under de mörka höst- och vinterkvällarna. Spelar biljard och pingis. Röker. Ofta hänger vi med de tuffa killarna. Men inte de allra tuffaste. De som är farliga. När dessa kommer med ölkassar i nävarna skingras alla gårdsbesökarna. Flyr till kaféet en trappa upp, där ledarna oftast finns. Vi plockar åt oss ett spel eller en kortlek och slår oss ner vid ett av borden. Bakom disken säljer några av våra jämnåriga godis, kakor och saft. Där finns en tv och faktiskt en slags videospelare. En av ledarna är en medelålders, knubbig man med burrigt hår. Vi har hört att han visat porrfilm för besökarna på videon, men det är inget jag får uppleva själv. Vi tycker att han är lite äcklig. Men blir det för bråkigt får han ut marodörerna. Det händer att jag går till gården ensam. Alltid finns det någon att spela kort eller biljard med.

Jag är glad att jag inte är ensam den gång då Maria och jag är på väg till gården och vi möter en blottare. Vägen går förbi läkarstationen, som det heter då, vidare uppför en lång brant backe innan man kommer fram till en korsning där man väljer om man vill gå den längre omvägen mellan husen eller gena över kyrkogården. Vi väljer alltid kyrkogården, oavsett hur mörkt det hunnit bli. Vi är aldrig rädda. Men mitt i backen möter vi denne figur, med halsduken virad över ansiktet, som helt oväntat strax innan vi ska passera honom, gläntar på rocken. Han rör handen upp och ner över den vita lemmen och vi skriker samtidigt som vi springer det fortaste vi kan uppför backen och förbi honom. När vi hunnit till kyrkogården stannar vi, skriker ännu mer nu av skratt och kramas. Vilken idiot! Vilket äckel! Senare känner jag igen hans ögon i affären. Nu vet jag vem det är och kan berätta för Maria. En udda kille, några år äldre än oss, som ingen vi vet riktigt känner. Jag pratar aldrig med honom, vet inte om han fortsätter med blottandet, men varken Maria eller jag råkar ut för honom igen.

En annan kille vi lägger märke till kallas tidigt för bögen av de andra killarna. Han är lite äldre än mig, alltid ensam, har inte slitna jeans och t-shirt som alla andra killar, utan blanka gabardinbyxor och en sjal runt halsen. Den ljusa luggen är lång och fladdrar då han går förbi oss på vägen. Några år senare ser jag honom med väskorna packade på perrongen för att ta tåget därifrån.  Själv behöver jag stanna ytterligare några år. 

När jag väntade dig önskade jag i hemlighet att du skulle bli ett helt ordinärt barn. En medelmåtta både vad beträffar intellekt, talanger och känsla. En som klarade sig utan problem i skolan, men också utan de där stora prestationerna. Ett barn som växte upp utan att varken grubbla eller reflektera särskilt mycket. Ett barn som var en del av en gemenskap bland vänner förstås och som var alldeles lagom omtyckt av dem.

Och sedan, som vuxen, skulle du studera lagom länge, få ett helt ordinärt jobb med medelinkomst, träffa någon bra person att leva med … ja ni fattar.

Men varför ville jag det? Att du skulle bli en person som tog livet med en klackspark. För att jag önskade dig ett gott, enkelt och okomplicerat liv, där du lätt kunde känna dig lycklig.

Så kom du!

Du visade nog vägen från början. Knäppte mig på näsan med din överraskande tidiga ankomst. Med mindre än ett kilo i födelsevikt och en tuff start har du nu växt upp och är minst av allt ordinär.

Blev jag besviken?

Nej, alla som känner dig fattar att självklart är jag istället en lyckligare och stoltare mamma än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Älskade dotter, du slår mig varje dag med förundran. Du vet hur mycket jag älskar dig!

Det står i psykologiböckerna och samhället säger till oss föräldrar hur vi ska uppfostra våra barn för att de ska växa upp till arbetsamma, ansvarfulla och kritiska samhällsmedborgare och empatiska och kärleksfulla individer. Ett tufft och svårt arbete för vilken förälder som helst.

Så föds du med dessa egenskaper, vad ska jag som förälder ägna mig åt då? Jag har bara kunnat titta på.

För så här är det: det är du, min dotter, som uppfostrat mig! Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Genom dig har jag utvecklats som människa.

Du har breddat min smak för kultur: numera kan jag med behållning se musikaler och läsa fantasy, något som jag aldrig klarat av innan.

Du är född engagerad och närvarande. När du var liten flicka satt du jämt med en bok i handen eller vid ett bord med papper och pennor. Ritade och skrev egna sagor och berättelser utifrån allt som rörde sig i ditt huvud. Helst av allt ritade, skrev och tittade du på film samtidigt. Du är den enda sjuåring jag sett som läste eftertexterna till filmer och sedan spolade tillbaka för att skriva av alla namn på dem som deltagit i produktionen.

Tidigt började du med projekt på datorn. Från egna glättiga magasin som nioåring, till olika filmprojekt när du kommit upp i högstadieåldern. Skrivandet har alltid pågått parallellt. Du har också spelat teater med samma stora inlevelse.

Och jag har bara stått och häpet tittat på.

Nu har du avslutat gymnasiet och häromdagen fick du utmärkelsen Årets raket för din utveckling inom fotokonsten. Från ett lysande tomtebloss till en som ger oss gigantiska berättelser. Den som sett dina bilder kan förstå motiveringen.

Nej, jag önskar mig inte längre ett ordinärt barn. Jag inspireras av att se dig. Aldrig ser jag dig sysslolös. Du går upp före mig om mornarna och lägger dig efter mig. Alltid har du något på gång och inte vet jag om det är skolarbete eller något av dina egna projekt du är så upptagen med. Allt går du in för med samma engagemang.

Det smittar av sig och gör att jag också vill vara en engagerad och entusiastisk människa som gör skillnad.

Din kreativitet är en stor och viktig del av dig. Var rädd om den!

Jag önskade mig ett barn med medelmåttig intelligens. Jag fick en dotter med en så komplex intelligens att du nog inte förstår det själv. Du ser sammanhang, kan analysera och dra slutsatser. Du är vetgirig och söker den kunskap du behöver för att förstå.

Länge kunde jag svara på dina frågor. På senare tid måste jag ofta ärligt svara: ”Det vet jag inte”.

Numera frågar jag istället dig.

Din intelligens är lika integrerad i dig som kreativiteten.

Men vare sig kreativitet eller intelligens är värt något utan ett hjärta. Och ditt hjärta det är det allra mest värdefulla hos dig.

Den tredje delen som omfattar både din kreativitet och intelligens, är nämligen din kärleksfullhet, din omtanke om och intresse för andra.

Även här har du fostrat mig. Du är den som fått mig att öppna mitt hjärta. Lärt mig om vikten av att kunna visa sina känslor. Du har visat mig vad kärlek är.

Redan som liten kom du med hjärtat i handen – och sträckte ut det mot oss. Du såg sådant som vi andra aldrig lade märke till. Du uppmärksammade din dagiskompis mamma som hade klippt håret eller kokerskans vackra halsband. När vi var på promenad blev vi ofta stoppade av för mig helt okända människor. Det var dig de ville tala med. Du hade samtalat med dem någon gång och de hade inte glömt dig. Gammal eller ung, ålder för dig har aldrig varit något hinder för att du ska engagera dig i någon.

Det är likadant idag. Med din fantasi och inlevelseförmåga är du den vän vi alla önskar oss.

Den som fått en plats i ditt hjärta får stanna där. Alla vi som förstår att ta emot den gåvan, har en lojal och kärleksfull vän för livet.

Det är därför många som fattas dig idag. Din dagmamma, dina första förskolefröknar, tidiga vänner från stan och från ön, som försvunnit till andra platser. Gammelfarmor. Alla de övriga som ännu har en plats i ditt hjärta – du vet själv vilka de är. 

Du tänker, du känner och du handlar. Det jag vill att du ska minnas från mina ord är att konstnärliga berättelser i kombination med både IQ och EQ är en mäktig kraft som förbättrar världen. Gå ut i världen och fortsätt som förut – och du kommer att vara en av dem som gör världen till en ljusare plats att leva på!

Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv. 

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där. 

Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.

I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.

Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress. 

Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas. 

Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske. 

Jag blir seende. Hjärtat slår.

Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.

Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag. 

Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut. 

För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.  

Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar. 

Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.

Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.

Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.

Idag den 8 april firar vi Internationella Romadagen. Det är 43 år sedan den första romska kongressen i London, då också datumet för ett internationellt firande slogs fast och flaggan skapades. 

Romerna kan inte fira nationaldag. De har inget eget land. Romerna bor på all världens kontinenter. Idag firas det därför i länder över hela världen. 

Jag deltog under den offentliga ceremonin på Gustav Adolfs Torg i Sveriges andra stad. Tillsammans med ett knappt femtiotal personer som i duggregnet såg hur den blågröna flaggan med det röda hjulet hissades upp mot den gråslagna himlen. Sida vid sida med den blågula, fladdrade den, liksom i takt med folkmusiken, spelad på dragspel och fiol av ”Två bröder”.

Det är Romska rådet som ordnat programmet för dagen, med stöd av Göteborgs Stad och Västra Götalandregionen. Några av stadens politiker håller tal. Vitboken, om hur romer behandlats i Sverige presenterades av riksdagen helt nyligen. Det som historiskt hänt romerna får aldrig hända igen, säger man. Under den halvtimma jag står där på torget ger jag bort trettio kronor i mynt till kvinnor, som sträcker fram foton och på stapplande engelska försöker förklara att de inte har mat till sina barn, vilka de tvingats lämna kvar i Rumänien eller Bulgarien. 

Att närvara vid ceremonin kändes lika nödvändigt som i alla sammanhang vilka handlar om kampen för mänskliga rättigheter. Ett tillfälle att markera sin ståndpunkt om alla människors lika värde. Lika viktigt som Pridefestivalen, lika viktigt som antirasistdemonstrationer, vilka som väl är numera drar tusentals människor ut från hemtrevnaden om så det både snöar och slaskar. Men Internationella Romadagen samlade, förutom romer, knappt fler än de politiker som skulle tala, musikerna och lite pressfolk. Det föll ett lätt vårregn och det var lunchtid. 

Det är snart 50 år sedan jag lärde mig läsa. Vid ungefär samma tid tog pappa med mig och mina systrar för att titta på ”zigenarna”. Det var romska familjer som hade slagit sig ner med husvagn nere vid bandybanan och vars barn jag aldrig såg i skolan. 

Pappa var en man som bars av en socialistisk ideologi och som normalt värnade om de svaga och utsatta. Men romerna verkade han finna exotiska på ett spännande vis och jag tror det var därför vi skulle ”titta” på dem. Men jag vet att jag tyckte det kändes konstigt att stå där på avstånd och liksom kika fram bakom buskarna. Det gjorde vi bara när något var lite skrämmande tillsammans med det spännande. Ungefär som när originalen Landin, Vera Krus eller Bea kom spankulerande. Vi barn visste inget om dem heller, var inte helt säkra på att de inte var farliga. Annorlunda var de, det fick vi lära oss. 

Sättet romerna levde, i husvagn och tält, deras klädsel - kvinnorna i långa färgrika kjolar och sjalar, var verkligen långt från vårt folkhemsliv under 60-talet. 

Men jag förstod inte varför de inte bodde i hus eller varför deras barn aldrig satt i skolbänken intill min. Kanske frågade jag pappa, kanske behöll jag frågorna för mig själv som en förvirrad femåring kan göra när världsbilden är satt ur spel.

En dag var husvagnarna borta utan att vi ens märkt det. 

Sen lade jag märke till dem på Rabbalshede marknad, vår och höst. Där fanns Singoalla som spådde i händer och romska män som sålde kastruller och livremmar. Min bild av romer utvidgades en aning utöver upplevelsen vid bandybanan, men sedan var det slut. På folkbiblioteket fann jag böckerna om Katitzi.

Att romerna var en utsatt grupp människor som inte valt att leva i husvagnar, lärde jag mig av Katarina Taikon. I Katitziböckerna berättade hon om sin egen barndom vid tiden för Andra Världskriget. Snabbt gick det upp för mig hur orättvist även vårt folkhem var, trots att det gått ett par decennier. Jag läste om hur Katitzis familj blev utsatta för hot och förföljelser. Att de inte fick bosätta sig någonstans i vårt land, utan jagades runt från plats till plats. Jag var kanske nio år och kunde inte fatta hur myndigheterna och människor i omgivningen kunde bära sig så vidrigt åt mot andra människor. Intill avslutande boken följde jag med i berättelserna om familjen Taikon i deras kamp för ett värdigt liv. 

Den gripande och lärorika serien om Katitzi och hennes familj läste jag för min dotter 30 år senare. Jag har läst dem för fritidsbarn jag jobbat med och gett bort böckerna i present.

När min dotter fick välja, valde hon i tidiga tonåren att ta med mig på en mycket stark teaterföreställning på Folkteatern, byggd på Katitzi-böckerna. En föreställning om familjen Taikon som får ett hyreskontrakt och flyttar in i en lägenhet i miljonprogramshusen. Jag var väldigt glad över att min dotter ville dela detta med mig.

Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet. Men mellan 1914 och 1953 var de förbjudna att ens komma in i landet. Sveriges gränser var alltså stängda för romska flyktingar under Andra Världskriget och de drabbades hårt av nazismens brott. Minst en halv miljon romer dog i koncentrationslägren. Många fler än så dödades i de ockuperade länderna. Mörkertalet är stort, eftersom romer inte var mantalsskrivna eller registrerade någonstans. Endast ett fåtal lyckades komma med de vita bussarna över gränsen till Sverige, genom att låtsas att de var judar. Om detta lär sig våra barn inget från skolböckerna.  

Ingrid Schiöler, hedersmedlem i Romska rådet och som kämpat för romernas rättigheter i fyrtio år, fick äran att hålla tal under dagens ceremoni på Gustav Adolfs Torg. Mycket har blivit bättre under de senaste 50 åren, säger Ingrid Schiöler i sitt tal. De svenska romerna har idag samma rätt som alla svenska medborgare. Tak över huvudet, skola för sina barn och trygghetsförsäkringar som möjliggör ett drägligt liv vid sjukdom och arbetslöshet. 

I 500 år har romer funnits i Sverige. Men bara sedan år 2000 är romani ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Ett visst erkännande och fast det var i senaste laget kunde man ändå glädjas över det. Om det inte fanns så mycket kvar att göra. 

För historien upprepar sig. Ingrid Schiöler fortsätter med att berätta om den knappt handfulla romer som ska avhysas från den plats där de slagit sig ner med sin husvagn, i Lackarebäck utanför Mölndal, bara några mil från Gustav Adolfs Torg där vi idag firade Internationella Romadagen. Familjens bil är trasig och går inte att flytta, familjerna hotas av vite och de kan inte sova om nätterna i rädsla för att polisen ska komma. 

De romer som idag knäböjer på trottoarerna och tigger utanför butiker och köpcentra kommer från östra Europa. Vi vet att de är här eftersom de inte kan försörja sina barn annars. I deras så kallade ”hemland” byggs det murar runt romska bosättningar för att övriga ska ”slippa” se dem. De får inga arbeten och behandlas som andra klassens medborgare. 

Gudrun Schyman och Kenneth Hermele skriver i SVT Debatt den 6 april:

”Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella, sociala eller ekonomiska problem. Men att skänka pengar till tiggare gör ändå stor skillnad, både för hela länder och för enskilda familjer.”

Hur vet de då det? 

En del människor behöver siffror som bevis. Schyman och Hermele har läst på.

”Enligt den senaste statistiken från Världsbanken uppgick dessa så kallade migrantremissor 2013 till så mycket som 414 miljarder USD, tre gånger mer än världens samlade biståndsanslag.

Rumänien hör till de länder som får betydande inkomster här, enligt Världsbanken handlar det om 23 miljarder kronor (3,6 miljarder USD), motsvarande två  procent av Rumäniens BNP.”

Andra vill ha ögonvittnesskildringar. 

Aaron Israelsson, redaktör på de hemlösas tidning Faktum, har rest runt på Balkan. Han vittnar om hur han har sett barn få mat i magen, äldre få livsviktiga mediciner och ungdomar skolböcker, med hjälp av de pengar romerna tiggt av oss i norra Europa. 

”Bara 19 procent av de romska männen i Rumänien, och 11 procent av kvinnorna, har fast anställning …”, ” …sannolikheten att man hamnar i fattigdom är sex gånger högre om man är rom …” ,”… de fattiga romerna saknar el, rinnande vatten, avlopp, skolgång och mat.”

(Göteborgs-Posten 19 mars)

De som varken vill förstå statistik eller tror på ögonvittnen väljer att stanna i okunskapen. De kanske inte läser dagstidningarna eller ser på tv-nyheter?

Nyss blev en romsk kvinna i Sverige nekad att äta frukost på det hotell hon bodde på. Butiksinnehavare i Göteborg kastade vatten på romska Vanessa och för många romska tiggare i alla våra städer har det blivit vardag att behöva väja för sparkar och slag från aggressiva personer.

Som en vacker avrunding av ceremonin fick en blomsteruppsättning glida ner i kanalen alldeles nedanför Lejontrappan. En hyllning till våren. Jag åkte tillbaka till jobbet då de övriga vandrade mot konserten med romsk-balkanmusik som skulle hållas på Röhsska museet. Egentligen borde jag tagit semester för att kunna delta hela dagen, tänker jag. Och varför inte instifta en helgdag den 8 april, så många fler kan vara med och fira? Det vore i jämförelse ändå endast en liten gest av god vilja från det svenska samhället.

Vad kan vi andra göra under tiden? Att skaffa oss mer kunskap för att skärpa våra argument för att motverka diskriminering och förföljelse är en bra ingång.

Börja med utställningen ”Vi är romer”. Ursprungsutställningen visades på Göteborgs Stadsmuseum fram till i januari i år. Den är nominerad till Årets utställning 2013 och visas åter på museet, nu i en mindre version. Några av de romer som berättar sin livshistoria är Rosa Taikon, silversmed, aktivist och syster till Katarina Taikon, författare till Katitziböckerna,  Daniel Gubic, Majornabo med rötter i Balkan, Soraya Post med berättelsen om när hennes mamma tvångsteriliserades, Singoalla Millon som växte upp i tält och Bagir Kwiek som i skolan fick höra att han inte hade något land.
Vi får också till livs romernas historia med vandringen från Indien till Europa och lär oss något om språk och kulturarv. Det finns också bilder på romska boplatser i Göteborg under 1900-talet, en interaktiv karta samt ett antal nyare kortfilmer där unga romer berättar om sina framtidsdrömmar.

Missa det inte! Detta hände i folkhemmet där jag och du växte upp och pågår i vårt land, idag.

Själv kunde jag inte tala på en lång stund efter att jag gått ut från museet, i vrede med ögonen fulla av tårar.

http://stadsmuseum.goteborg.se/wps/portal/stadsm/utstallningar/!ut/p/b1/vZHLjqJQFEW_pT6AcB8oMLw8L4goLwUmBASVl6goIF9fVUknPapUDzqeMzrJ3lnZ-7AxGzE8hxDGSODZkI0v6VCe0kfZXdLm-46XCcIep3oKBsLSloCBzI1pu4hyOvoSRN-CxcqRkImBrolLYKyoL_q2BzYU_Ztf1gnleAsAwdIXwCA0cEUHY0Dwb_49G9LDOKm9cVJVxb0tvXMsRZVsOoXRczV24v1EWpWEZqJnQ9KehCyTeQwqZlw_9LG53Bhu1l8dSq7pxWnMa8QU0rhYdPKu3BWHXuWhrziEg2SsV4e9k_CW6zD39g4hLDW8L7vnkGvCMA1WNopB3ZboSnNjMQwC8aRyW9YffzKCH4aA3zKabHxquuzrHTsajZPSG6NC5AScFkUqJAKBfuRL9uq69kyq5dcjl2h5WeRKkwvHHqeKc-4qS69z2KJ9p2zqW6DYKZBWljyFHpCzXdCXT3pXlsez_HDj7fFZ8_rpUFTNckunyRaLg3m4bOTBNVTmWT8CJ5y3vZCMUuGIss1GXwH4nwLIKmR9NgRc4lWvqzHXs1vNDvTu2vpRTxuoAmTPdGcH7bS2c3t9T0eoBMD71gQA9vUIfdHa5js3kAjZRmE1_wbEbwYG4N1A9G7guyuF_79Sm3ZtwbZxo1kvJpvDvzuSj49PNDT5Dg!!/dl4/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/

Gå på vernissagen ”Vi är romer” med foton av Maja Kristin Nylander. På Kulturhuset Kåken, Härlanda Park, lördag den 12 april. 

Lyssna också på Ingrid Schiöler som berättar om romska aktivister, på Kulturhuset Kåken, Härlanda Park.

Onsdag den 23 april kl 18.30, fri entré. 

http://goteborg.se/wps/portal/kulturhusetk/program/?day=60412 

Soraya Post är första namnet på Feministiskt Initiativs lista till valet till Europaparlamentet den 25 maj. Hon vill arbeta för ett öppet Europa där mänskliga rättigheter, jämlikhet och social rättvisa står högst upp på agendan. Med sin egen bakgrund som romer vet hon vad det innebär att utsättas för diskriminering. Inget barn ska behöva känna sig mindre värd pågrund av sin bakgrund, religion eller hudfärg, alla kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, säger hon. Att rösta på henne kan göra skillnad. 

https://www.facebook.com/sorayapostfi?fref=ts

Källor: 

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2314378--stodet-till-tiggaren-vanessa-ar-unikt-

http://debatt.svt.se/2014/04/06/slanten-i-tiggarens-mugg-gor-mer-gott-an-ont/

http://expo.se/2009/lat-oss-aven-beratta-om-osynliggorandet-av-europas-romer_2716.html

Glöm inte Katitzi:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article11491752.ab

http://www.adlibris.com/se/bok/den-dag-jag-blir-fri-en-bok-om-katarina-taikon-9789127132795

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/