Som en spark i magen
Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta.
Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.
Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.
Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.
Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.
För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.
När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.
När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.
När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.
För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.
Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.
Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.
Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!
Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.
Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.
