In memoriam
Sorgen drabbar med full kraft. Rötterna är sedan lång tid uppslitna och trädets grenar spridda med vinden. För det var en orkan som slog ner den här dagen då min första och största kärlek förlorade sitt hem.
Så mycket kärlek som en liten barnkropp kan hysa, det är nog svårt att föreställa sig. All den tillit som föds och växer hos den som är innesluten i omsorg och närhet. Jag kan ju inte sörja att ha fått med mig det.
Men saknaden.
När ådern brast och hans hjärta slutade att slå, släppte förankringarna och jag blåstes ut från land.
Båten jag hamnade på var en dåligt byggd flotte där det var svårt att ensam klara att hålla balansen. Emellanåt har jag återvänt till de öar av välkänd trygghet jag har kvar och båtarna har efterhand blivit stadigare, men likväl verkat de ha fortsatt segla lite efter vädret.
Många gånger har jag tröttnat på att driva omkring och försökt hitta rätt kurs mot land för att kunna lägga till. Men halkat på däcket, förlorat greppet om kättingen och sett ankaret försvinna ner i djupet.
Andra gånger har jag lyckats hitta bryggor som verkat stabila, lagt nya trossar och förankringar, men alltid fått se dem tänjas ut tills det inte återstår annat än trasor.
Hjärtat blöder.
Jag har svårt att skriva om det. Vill inte tänka på det. Mitt eget hjärta har fortsatt slå sina jämna, långsamma slag. Genom åren har jag försökt och hjälpligt lyckats täppa till dess flöden. Under det senaste halvåret har det åter börjat läcka. Kanske måste det få rinna klart innan jag kan återvända hem.
Insikten kommer på märkliga vägar. Den första dörren in i dunklet kommer med ett återseende. En romans jag hade under pappas sista år i livet väcker minnen till liv.
Jag letar efter bevisen, gräver i gamla brev från vänner och förälskelser som lämnats efter vägen. Läser på sparade lappar med prydligt nedtecknade meddelanden och minns vagt. Handstilen är välbekant men senare händelser har sänkt sig som dämpande filtar över det förgångna.
Lapparna finns kvar men rösterna är tystade. Dofterna har tunnats ut. Bilderna suddiga eller finns inte alls.
Jag skrapar på ytan, skummar ett par lappar, bläddrar bland breven. Ibland med avsändare vars namn jag tappat bort. Tre-fyra brev orkar jag. Sorterar resten i timmar för att läsa senare. Lapparna med den välkända handstilen i en egen hög. Gömmer under en duk i mitt sovrum.
Hela den hösten efter begravningen levde jag som på ett undantag. Jag hade flytt hemorten och alla vänner. Stängt dörrarna till den tröst och kärlek jag hade kunnat få. Lastade istället bilen med lite kläder och ställde färdriktningen ut och bort.
Nu bodde jag inhyst i ett litet möblerat rum i ett okänt landskap, intill människor jag aldrig träffat förr. Många dagar klev jag inte ur sängen. Vid ett tillfälle kom skolsköterskan och tittade till mig. Jag minns inte vad jag sa, men säkert var det inte sanningen.
När helgen kom tog jag bilen, den röda folkvagnen jag ärvt, och körde till storstan. Där väntade en ny kärlek på mig. När hösten var över lämnade jag ödemarken för gott och flyttade in i ett vimmel av gator och nya människor. Med hopp om förankring.
Det var nog inte lätt för honom. Vem orkar i längden ta hand om en sörjande, behövande och vilsen tjej, när det är livsglädje och framtidstro man önskar sig. Trots det, bjöd han generöst in mig till sitt liv. Jag fick ta del av hans vänner och lära känna hans familj. De öppnade famnen för mig och gav mig omsorg och bekräftelse.
Så här i backspegeln är jag tacksam och tycker att vi hade ett fint och kärleksfullt liv tillsammans. Jag vet att jag älskade honom intill vår sista dag och längre ändå.
Trots det lämnade jag honom.
Jag hade testat gränserna men mötte inte tillräckligt med motstånd för att känna mig trygg. Väggarna kanske bågnade i vårt gemensamma hem, men det enda som hände var att de förfulades. Jag var törstande, krävde mer och hålet i hjärtats vägg fylldes inte hur jag än försökte tapetsera över det.
Den första känslan var frihet. Jag växte nog under tiden. Letade och lekte mig fram och hittade allt bättre på livskartan. Euforin i att vara oberoende, tacksamheten över att ha överlevt, varade i ett par år. Sedan tog tomheten över och jag försökte täppa till hålet om igen. Men nya tapeter är just inget annat än tapeter. Det räcker inte när det är ett nytt hus, med stadig grund, man behöver bygga åt sig.
”Freedom's just another word for nothing left to loose”, sjöng Janis Joplin. Frihet är förrädiskt. Ingen att sakna när de försvinner, ingen sorg som lamslager och inget blödande hjärta.
Men heller ingen som saknar den som gjort sig oberoende, avsagt sig intimitet.
Idag är det trettioett år sedan pappas hjärta brast och slutade att slå. Jag försöker ännu förstå och lära mig leva med saknaden.
