vardagspoeten.blogg.se

Att vara tjej och fylla tonåring under 70-talet var på många vis annorlunda än nu. Hår under armarna var statushöjande och något man gärna visade upp i ärmlösa vida linnen. Även på benen fick håren växa och brösten gungade fritt utan band och byglar. Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977, samma år som jag fyllde femton. Det var knappast någon i min familj eller omedelbara omgivning som hade läst den, men hela samhället var under ett omvälvande rus av kvinnofrigörelse. Det var därför vi, stolta över våra växande kroppar, fria kunde gå runt i våra tajta jeans, håriga och utan bh. Men vi var helt omedvetna om vad som föregått vår historia. Vilka som gjort det möjligt för oss att kunna vara dem vi var. Vi hade fullt upp med att hjälpas åt att klämma ihop jeansen över magen. De var så trånga att vi fick dra upp dragkedjan med tång. Killarna, med sina smala höfter, fick bättre plats i jeansen. Som väl är varade den ”supertajta” perioden bara en kort tid.

 

Även bland vuxna kvinnor blev det allt populärare att använda långbyxor. Men de syddes på samma vis som herrbyxor. Under 70-talet lanserades något nytt: en dambyxa i 24 storlekar under namnet ”Alla stjärtars byxor”. De var i stretchgabardin och saknade bakfickor. Man hade svängrum men baken såg enorm ut i dem. Jag fick ett par, men de var väl damiga för att jag skulle trivas i dem. Puss&Kram var den första butik som vände sig direkt till tjejer. De var alltför dyra men jag fick efter tjat ändå ett par jeans av märket, med pengar från de snälla föräldrarnas begränsade tillgångar.

 

Intresset för sex vaknade på allvar i takt med att kropparna fick kvinnligare former. Vi smygläste ”Läsarnas bästa sexhistorier” i våra fäders ”Lektyr” och ”FiB Aktuellt”, parallellt med de nästan lika vågade novellerna i Mitt Livs Novell. Ungdomsboksförfattare som Hans-Eric Hellberg tog ansvar och började skriva om ungdomars nyvaknande sexualitet i böcker som ”Kram” och ”Puss”. Böcker där flickor inte var objekt, utan lika självständiga och frigjorda som pojkar.  Att vi putade ut på olika ställen var av underordnad betydelse. Jag lärde mig att kroppen var en tillgång och en källa till njutning, för båda könen. 

 

Men det fanns de som inte gillade hur samhället förändrades. De blev rädda. Backlashen hade redan börjat då John Grey, med sina vansinniga teorier, kom ut med sin bok ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”, 1992. Bh:arna var på igen och rakhyvelproducenterna kunde slicka sig om munnen. Idag kan man inte öppna en så kallad kvinnotidning utan att i ansiktet få slängt artiklar om bästa sättet att gå ner i vikt. Idealen har länge varit skruvade. För att uppfylla dem är många beredda att ta till kniven för att få större bröst och plattare mage eller fylla läpparna med nervgift.

 

Kroppsfixering är idag ett stort och växande problem. Från början rörde det i första hand flickorna, men även pojkar har anorexi och kroppskomplex. Idag finns det en grupp välbesökta webbsidor som kallas ”thinspiration” och som går ut på att man ska visa upp och få beundrande kommentarer till sina anorektiska kroppar!

Det fanns personer med ätstörningar även under mina tonår, men de var få. Visst var även jag störd över min bulliga mage, som jag idag vet kom sig av laktosöverkänslighet och för många av pappas limpmackor, men den hindrade mig inte från att gå i bikini på stranden. Jag trodde inte att magen var avgörande för hur andra skulle uppfatta mig. Vi flickor jämförde visserligen våra kroppar men om man hade en tjock eller smal mage visade sig vara helt betydelselöst i pojkarnas nyöppnade pubertetsögon.  Det viktiga var, då som nu, hur man såg på sig själv och att man respekterade varandra.

Att kvinnors och mäns naturliga fysionomi är olika, men att känslor och behov är genuint mänskliga och desamma, är vi många som vetat från barnsben. Nu finns det också forskning som bevisar det.

 

Många ungdomar blir stressade av utseendeidealen, även de som genomskådar och ifrågasätter dem. Andra blir arga och agerar. När en hårig armhåla dök upp i ett publikhav på ett evenemang som visades i tv för ganska exakt ett år sedan, blev det uppror bland hårmotståndarna. Tjejen som inte hade rakat sig blev ett offentligt hatobjekt. Hår var av någon anledning äckligt. Men svaret kom blixtsnabbt: Facebookevenemanget "Ta håret tillbaka" engagerade mer än 15 000 deltagare. Dess syfte var klockrent: att peppa alla att ta tillbaka beslutanderätten över sina kroppar. Att var och en är i sin fulla rätt att själv bestämma, om man ska raka sig eller inte!

 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/man-och-kvinnor-ar-fran-samma-planet

http://thinspiration-pictures.blogspot.se/

http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/gymnasietjejer-mer-missnojda-med-sin-kropp-an-killar.cid1068446

http://www.alingsastidning.se/puff_visa.asp?id=872&sidnamn=ALINGS%C3%85S

Det fanns förstås korta stunder då jag vaknade till ur min bekymmerslösa lek med kamraterna. Gånger då jag slutade dansa och sjunga. Förstod att det fanns saker att bevisa. Det räckte inte längre att mamma och pappa tyckte att jag dög. ”Varför är det bara pojkar som är duktiga i den här klassen?” sa min lärare en dag då jag gick i fjärde klass. Ulla hade haft klassen en termin och sett hur pojkarna drog ifrån, framförallt i matematik. Hur jag reagerade minns jag exakt. Den inre vreden som växte från magen upp i huvudet och senare visade sig som de högsta betygen i min lärares ämnen, då Ulla och jag slutligen tog adjö av varandra efter sjätte klass. Jag var redo att gå vidare till högstadiet. Laddad av hennes tro på mig och de andra flickorna, vars betyg hon också kunnat höja. Ulla var min lärare i mellanstadiet och troligen den första medvetna feminist jag stötte på. Men då uppfattade jag henne bara som provocerande. Många var de gånger då Ulla och jag bråkade genom de tre åren. Men fler var dagarna då vi var goda vänner som respekterade varandra. Jag var också den som senare fick förtroendet att vara barnvakt till hennes förstfödda dotter.

 

Min allra bästa vän under många år var en flicka, men jag umgicks med vänner av båda könen. Om någon stördes av det handlade det om vuxna med alltför vidlyftig fantasi. Vid ett tillfälle hade min kompis och jag besök av två pojkar utan att någon vuxen var hemma. Vi var alla tolv år gamla, till största delen okyssta och ägnade oss åt att lyssna på musik och spela kort. En granne meddelade strax vidare att hon sett "okända ansikten" i vårt fönster. Så snart pappa och min kompis mamma fick höra pratet, gick de raka vägen upp till den skvallrande damen som fick veta att hon levde.

Det var så fritiden såg ut. Ibland umgicks jag bara med pojkar, ibland bara med flickor. Ibland var vi alla tillsammans. Könet var inget jag funderade över eller stördes av.

 

Då jag började sjuan fanns det mycket som var spännande. Inte i första hand de nya skolämnena, även om språken intresserade. Inte heller lärarna imponerade. Nej, det var de nya kompisarna av båda könen – och en och annan med särskild lyskraft – som attraherade. Det fanns dock en person av manligt kön som var mer av en avart. "Tjejer kan inte bli poliser!" flinade han. Inte för att jag hade ambitioner åt det hållet, men bara åsynen av hans hånfulla ansikte kunde reta upp mig. Han fortsatte på samma vis genom hela högstadiet och senare under gymnasiet. Denne kille blev senare en framgångsrik företagare och har tjänat många miljoner. Jag kan förstås inte veta det säkert, men härskarteknikerna har han antagligen fortsatt att odla. Han var emellertid den ende jag under den tiden träffade på, som trakasserade personer bara just av den anledningen att de var av kvinnligt kön. Naturligtvis var han en för mycket.