vardagspoeten.blogg.se

Rutiner. De tillhörde ett förutsägbart och kontrollerat liv. Lät tråkigt intill döden, tyckte jag. Tills för några år sedan, då jag insåg att jag mår bra av rutiner. Om det är mina egna. Att ha en vissa ramar som omfamnar dagarna. Inte bara låta dem gå och göra som det faller sig. Naturligtvis har jag, som haft turen att alltid ha ett jobb, haft rutiner för arbetet – annars hade jag inte kunnat sköta det – men när det gäller det övriga livet har jag mest låtit det bli som det blir. Var dag för sig – en dag i taget.

Vem som helst som ser det formulerat så där, inser ganska snart att, ja då händer inte mycket alls. Förutom att missnöjet växer eller, än värre, depressionen smyger sig på, under tiden som kroppen krackelerar.

Jag var ständigt trött, sällan glad och klarade inte av att tänka framåt. En ond cirkel. För var jag trött vågade jag inte tro att skulle ha piggnat till framåt lördagen, då jag annars kunnat planera att göra något roligt. Jag drog mig undan och mitt sociala umgänge blev sparsamt.

Det fanns naturligtvis fler skäl än bristande rutiner till hur jag mådde, men att jag efterhand skaffade mig enkla rutiner för vardagen, gav mig kraft att ta bättre ansvar för mig själv och min egen hälsa.

Yogan var det första jag gjorde en rutin av. Jag har yogat ända sedan jag var liten, men oregelbundet. I perioder en gång i veckan men sedan kunde det bli halvårslånga, ibland flera års, uppehåll.

Efter omgångar av sjukdom, värk, stelhet och en ständig, rastlös oro, åkte jag på spa. De erbjöd yoga och jag gick på minst två yogaklasser per dag under en långhelg. Det jag upplevde då var ett litet mirakel. Stelheten och den nedsatta känseln jag haft i halva handen efter en operation, släppte. Och jag kände ett oväntat, men mycket välkommet, lugn.

Jag anmälde mig till en yogakurs genast då jag kom hem igen. Också de synrubbningar jag hade släppte efterhand som jag praktiserade yoga oftare och mer regelbundet. Jag fortsatte på olika yogakurser i flera år. Sedan upptäckte jag att jag kunde tillräckligt för att utöva yogan hemma, utan handledare. Behovet hade också väckts och motståndet mot att röra mig var borta. Jag längtade efter rörelserna som fick värken i axlarna att försvinna. Andningen som fick min kropp att slappna av. Yogastunden - tid som var alldeles min egen - gav glädje till min själ.

Nu praktiserar jag yoga tre gånger i veckan. Den rastlösa oron och nackspärren dyker trots det fortfarande ibland upp. Den bästa medicinen mot båda, är en timmes extra yoga.

Jag äter bättre också, med rutiner. Förr sov jag så länge jag nånsin kunde utan att komma för sent till jobbet. Det blev en snabb vaskning, en tomat i handen och sedan ut genom dörren i hast. Numera tar jag mig en timma för att skrota runt. Jag vet vad jag ska äta till frukost. Tomaten har bytts ut. Måndag till fredag lagar jag havregrynsgröt på en halv deciliter flingor med torkade fikon och aprikoser. Så häller jag bär och valnötter ovanpå. Nyss bytte jag ut havremjölken mot hemkörd mjölk av malda mandlar. Lite lagom spännande omväxling. Till förmiddagsfikat fyller jag på med ett ägg eller en halv avocado. Det känns inte alls tråkigt eftersom jag tycker om det jag stoppar i mig. Smakerna ger mig glädje samtidigt som jag vet att det är nyttigt för kroppen. Snabbnudlarna och Gorby´s piroger är ett dåligt minne blott. Utbytta mot hemlagade ingefärsstarka och vitlöksdoftande linssoppor, i olika variationer.

Den senaste förbättringen av en starkt rotad rutin är att jag, från att alltid ha betett mig som en nattuggla, sedan några veckor går och lägger mig strax efter klockan 22. Jag läser en stund och sover sedan gott i minst sju timmar.

Med goda rutiner inom vissa områden har jag märkt att jag får energi över att tänka på och göra andra, roligare saker. Jag tar kontakt med människor, som det ger mig kraft att umgås med. Jag är gladare och oroar mig inte som förut.

Men nu älskar jag på riktigt att ha dagar som är helt ograverade. En söndag då jag vaknar utan väckarklocka. Låter saker komma till mig som impulser.

Idag har jag sovit tills jag vaknade klockan 9, yogat, städat kylskåpet för att jag såg behovet och promenerat i solen, med vinden i ryggen, eftersom jag längtade ut. Frukosten var inte gröt utan löskokt ägg, rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad, en halv grapefrukt och kaffe. Sånt jag i stunden kände för att äta. Ikväll ska jag njuta av en klassisk tragedi, Anna Karenina, tillsammans med min fina dotter. Ett helt och hållet impulsstyrt biobesök.

 

Morfar föddes år 1900 och han dog 76 år senare. Gammal men inte jättegammal. En ålder det inte alls är ovanligt att personer avlider i, även om man idag ofta blir ansenligt äldre. Det ironiska, när man tittar på morfars livsstil, är kanske att dödsorsaken var magsäckscancer.

Morfar var bonde och levde i självhushåll. Allt han stoppade i sig hade han själv producerat. Han satte sin potatis varje vår då tjälen gått ur marken, kupade den och såg blasten växa och bli gröna. Sedan skördade han och lagrade i potatiskällaren för hushållets behov. Likadant var det med morötterna, kålrötterna och rädisorna. Och persiljan, dillen och sockerärtorna växte i trädgårdslandet utanför huset. Morfar skördade äpplen, krusbär och plommon i en mångfald av sorter och kokade sylt och saft. Päronen koktes med sockerlag och konserverades i steriliserade glasburkar.

Det blev alltid ett överskott. Flera gånger i veckan under skördetid lastade morfar sin cykel, han hade inget körkort, med frukt, bär och potatis och cyklade till marknaden, en mil från gården.

I hönshuset plockade han ägg och nackade en och annan höna. Grisen fick leva fram till i början av december då slaktmasken togs fram och julen var räddad. Allt togs tillvara. Grisblodet tappades i hinkar för att sedan vispas ihop med mjöl till blodpudding och korv. Mjölken var opastöriserad och inte heller homogeniserad. Den feta grädden kunde man skumma av och vispa till garnering av tårtor eller servera till de inlagda päronen. I källaren var det svalt och förråden var fyllda.

På fälten växte och mognade vete, havre, korn och råg. När hösten kom var det skördat och sänt till kvarnen för att återkomma som mjöl i säckar, till brödbaket.

Morfar var utomhus hela dagarna. På en gård finns det alltid jobb och stövlarna kom på i arla stund, oavsett årstid. Någon gång under dagen då morfar hade en minut över ropade han på sin bästa vän, Blenda. Hon var en ardennerhäst som gick fritt på morfars marker som inhägnades enbart av en stengärdsgård som morfar själv byggt. Vid grinden möttes de båda, Blenda och morfar. Kelade och pratade en stund. Blenda jobbade på äldre dar mest under vintern då morfar gallrade i sitt trädbestånd eftersom traktorn hade minskat hennes arbetsbörda under skörd och höbärgning. Nu var hon mest en samtalspartner. Men morfar gick inte i pension. Han tog sin förmiddagsvila varje dag efter morgonrutinerna i lagården och sov några timmar under natten. Det var först när cancern kom som han blev tvungen att ligga i sängen hela dagarna. På sex månader bröts hans kropp ner och sedan var det slut på morfars liv.

Om orsakerna till varför en person får cancer i magsäcken diskuteras det, skriver netdoktor.se. Magsäckscancer kan utvecklas från andra magsjukdomar, till exempel långvarig magkatarr och magsår. Heliobacter, magsårsbakterier, kan ge upphov till cancern. Ärftlighet kan också spela roll. Miljöfaktorerna är viktiga: alkohol, rökning och saltade animalier ska undvikas, medan man tror att livsmedel som mjölk, frukt och grönsaker minskar risken. Fysisk aktivitet, vet vi också, förebygger cancersjukdomar.

Som vi ser så levde morfar näst intill enbart på närproducerad mat i självhushåll. Potatis, kål och rotfrukter var basföda. Färsk frukt och grönsaker ingick i varje måltid. Brödet var surdegsbakat på egen säd i hans eget kök. Pålägget var ofta hemmakokt mos, han kokade ägg från det egna hönshuset och till den egenstoppade fläskkorven åt morfar sin egenodlade potatis och såsen var kryddad med egen pepparrot. Morfar varken rökte eller snusade och drack bara undantagsvis alkoholhaltiga drycker. Han rörde sig oavbrutet, var utomhus året runt och fick de så viktiga D-vitaminerna på köpet.

Under de senaste fyrtio åren har förekomsten av magsäckscancer minskat med två tredjedelar. Bättre hantering av maten är en orsak. Det minskar de farliga bakterierna som kan ge upphov till sjukdomarna i magen. Bättre mediciner mot magsår och magkatarr och ändrade matvanor anses också ligga bakom minskningen av magsäckscancer, skriver cancerfonden.se. Samtidigt ökar förekomsten av andra cancersjukdomar.

Mamma kunde glädjas åt sitt första kylskåp 1963. Idag kan vi inte föreställa oss ett kök utan kyl och frys för att förvara våra livsmedel. Vi må ha bättre mediciner men när vi tittar på vad vi stoppar i kylskåpet skiljer det sig en del från morfars kost. Jo, vi vet vad vi bör äta men köper ändå färdigrätter från frysdiskarna med diskutabelt innehåll. Snabbmat som hamburgare och pizza slinker ner när vi har bråttom. På fredagskvällarna ska vi mysa med familjen. Då är det enkelt att servera tacos med färdiga såser och kryddblandningar. Vi rör oss mindre och är inomhus mer.

Jag själv är uppväxt på morfars potatis, morötter och äpplemos. Från tonåren ändrade jag mina matvanor radikalt mot snabbmatshållet. Sedan tiotalet år är jag lyckligtvis tillbaka i det egna köket.

Men vad som händer med min kropp då jag fyllt 76 vet jag ju ännu inte. Att välja vad jag ska fylla min kropp med kan jag bara delvis eftersom jag inte producerar min egen mat, bara tillagar den. Arv, miljö eller livsstil, man kan bara gissa. Ändå känns det bra att göra aktiva val utifrån det jag bestämt mig för att tro på och det jag känner min kropp mår bra av.

Det är nu snart 40 år sedan morfar dog i magsäckscancer, efter ett helt liv på naturens villkor. Var det något i jordarna? Eller i vattnet från den egna brunnen? Berget hans hus var byggt på? Kanske hade han bara otur?

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/jonas/2013/02/20/dags-for-action-mot-hormonstorande-amnen/

http://www.aftonbladet.se/halsa/kvinnlighalsa/article16268577.ab

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Magsackscancer

Hönor med avhuggna huvuden, springande på gårdsplanen. Bilden lever, starkt etsad på näthinnan. Men den kan inte vara min. Mamma kan ha berättat. Hon som växte upp med djuren, såg dem slaktas och sedan fick dem serverade på sin tallrik. Eller kanske var det pappas historia. Hans bilder var lika starka som mina. Bilderna av skräck, men också de med humor. Hur det var med pappa vet jag inte, men hönorna utan huvuden blev skräck i mina bilder, kanske starkare än om jag sett dem själv. Men grisen såg jag verkligen slaktad, hängande upp och ner i lagårn. Samma långa skära kropp vars sträva ragg jag med spänning klappat bara någon vecka tidigare.

Både hönor och gris levde gott tillsammans med morfar. Grisen fick resterna från morfars och mormors hushåll, serverade varje dag i sin ho. En grå sörja som den satte i sig med en imponerande glad aptit. Om dagarna sprang hönorna omkring fritt, pickade i sig frön och grönsaksavfall. Under nätterna sov de tryggt skyddade från räven, på pinnar i sitt eget lilla hus. Mormor stekte pannkakor och bakade sockerkakor på de färska äggen.

När jag var liten tyckte jag stekt kyckling var det godaste jag kunde få på tallriken. Den kom inte från morfars gård utan från Konsum. En saftig klubba bredvid potatisen. Ljust brun sås, redd med mjöl och mjölk på kycklingskyn. Om jag orkade fick jag också en flik av det ljusa köttet, mörkt brunstekt på utsidan. Salt, trådigt och lättuggat. Pappa åt inte kyckling så det serverades inte så ofta. Men när vi systrar skulle bestämma en rätt på julbordet valde vi alltid kyckling.

Kött från hönor hade redan på 60-talet tappat i popularitet. Själv prövade jag att laga hönsfrikassé några gånger på 80-talet. Med grädde och citron smakade det inte så dumt. Det var också mycket billigare än kyckling. Idag vet jag inte om det ens går att köpa höna.

Istället kan man få kyckling för en billig summa. Sex-åtta frysta kycklingklubbor för några tior. Jag kan inte äta dem. Även de dyrare kycklingfiléerna smakar illa. Den färdiggrillade hela kycklingen är så saltad och kryddad med glutamat att kycklingsmaken inte ens kan anas. Kanske är det meningen. Hur deras korta liv sett ut kan vi lätt föreställa oss. Nyhetsinslagen med djur i trånga burar, långa transporter och andra miserabla villkor är sådant vi kanske vill förtränga, men aldrig glömmer.

Jag kan leta efter en butik som för ekologisk, kravmärkt kyckling och hoppas att den smakar bättre. Men samtidigt som kyl- och frysdiskar efter hand har fått sämre kvalitet på sina köttprodukter, har min avsmak för kött ökat. Kycklingen var godare förr. Liksom kasslern, fläskkotletterna och karrén, som inte har hamnat i min stekpanna på många år. Jag väljer allt oftare vegetariska alternativ. Linser, nötter, frukt och grönsaker i olika kombinationer gör mig piggare än förut. Mat som inte tynger. Mat som smakar som jag vill att den ska.

Trots försämrad kvalitet på kött och nyhetsinslag om djurhållningen, har vårt köttätande ökat kraftigt under senare år. Det leder till många allvarliga miljö-, hunger- och hälsoproblem. Köttfri måndag är en kampanj som vill verka för att vi minskar köttkonsumtionen. För att förbättra miljön, hälsan och minska hungern. För djurens skull.

Idag lagar jag tomatsås à la Paolo Roberto. Billigare än de frysta kycklingklubborna och garanterat mycket godare. Eftersom det inte är säsong för tomater, väljer jag krossade ekologiska tomater i kartong. Serverar tomatsåsen med bucatini och färskriven parmesan samt en sallad på gröna blad, pumpakärnor och avocado.

http://kottfrimandag.se/

http://www.svt.se/kultur/lasta-positioner-i-fejd-om-kycklingteater

http://www.aftonbladet.se/sommarextra/article15153273.ab

http://www.kokaihop.se/recept/vegetarisk-lasagne-4

Flugorna fångna i en klistrig remsa under kökslampan. En och annan ännu viftande på vingarna i kraftlösa försök till liv. Jag vill inte titta men blicken dras till de döende. Ännu en fluga lockas mot den kissgula remsan, fastnar med underkroppen, viftar med vingarna, och ger upp hoppet.

Jag vet inte om jag tycker synd om flugorna. Men jag tycker alltihop är äckligt. Varför hänger remsan just där? Över matbordet? Jag sitter i den rödmålade kökssoffan, där morfar brukar middagsvila. Sitsen är rutig. Stoppad, men ändå hård mot skinkorna. Mina ben räcker inte ner till golvet.

Mormor står vid diskbänken och skär upp brödet. Tjocka skivor av hembakt. Osten som jag vet är stark och sträv står redan framme på bordet. Under flugorna. De som inte fastnat ännu cirklar runt maten. Hudrosa kalvkorv på ett annat fat. Smöret ligger i en kulle på en assiett och är rumsmjukt. Jag vet att i den blommiga porslinskannan finns det mjölk. Fet, gul och ljummen. När en fluga landar på kanten av tillbringaren viftar mamma bort den. Flugan tar en ny runda och sätter sig på kalvkorven.

Morfar dricker det ljusbruna kaffet på fat med en sockerbit bakom tänderna. Mormor späder sitt med grädde och mer vatten. Hon står kvar vid spisen och dricker, gör en grimas och klagar över att det är för starkt. Pappa harklar sig. Morfar grymtar till, tuggar och sväljer. Han har en kula på den skrynkliga halsen som guppar upp och ner. Smörgåsen försvinner i hans stora hand. I den andra har han ett förstoringsglas. Tidningen ligger uppslagen framför honom på bordet. På näsan hänger ett par glasögon som gör hans ögon enorma. Morfar har starr.

Jag vill inte ha men får ett stort glas mjölk upphällt. En smörgås läggs framför mig. Jag vill inte ha den heller. Kalvkorv eller ost? Jag föreställer mig att jag ruskar på huvudet. Jag får lite av mormors plommonmarmelad. Ät nu! säger någon, kanske mamma, och jag tar en liten tugga. Det syrliga brödet lägger sig som en luddig matta på tungan, i gommen, bakom tänderna. Smaken av kumminet och fänkålen som mormor haft i, stiger upp i näsan och gör mig yr. Marmeladen killar på tungan och smakar inte av sommarens plommon.

Mormor tar ut en sockerkaka ur ugnen. Hon ställer formen på en skärbräda och lägger en handduk över den. Sedan drar hon fram en pall och sätter sig med sin kaffekopp vid bänken. Vaniljdoften sprider sig över köket och dämpar lukten av surt bröd och mjölk. Jag hoppas kakan ska svalna snart.

När de andra ätit upp har jag ännu inte fått i mig halva smörgåsen. Mamma sträcker glaset mot mig. Skölj ner med mjölk! Jag vill inte, men sippar lite på försök. Den söta, fadda smaken lägger sig runt brödkladdet, blandar sig, växer. Behöver gå på toa, viskar till pappa som följer mig uppför trappan. Han får lov att gå ner igen när jag tänt ljuset, stängt och låst dörren med haspen.

Lukten av ruttnande äpplen. Jag sköljer munnen med kallt vatten flera gånger. Dricker, men bara lite. Vattnet är lite brunt och smakar järn. Nej, morfar skulle inte säga så, inte ruttnande. Äpplena används länge till. Tills de tagit slut och nästa skörd är insamlad och lagrad. Nu ligger de i lådor, med papper under sig och emellan. Gula, med skrynkligt skal. Bruna fläckar som ljusnar utåt kanterna. Alla äpplena är plockade från marken. Direkt från träden får man inte.

Toalettrummet har snedtak och man får akta sig så man inte slår i huvudet på några ställen. Det är en del av ett vindsförråd. Det är svalt där och passar för lagring av äpplen, har pappa sagt. Mormor kokar must och mos, morfar gör vin. Vi får hem äpplen och mamma gör mos, ibland kräm som hon vispar med potatismjöl. Krämen tycker jag om, ifall hon inte glömt att rensa bort de vassa skalen som är runt skrotten. Jag äter aldrig av falläpplena som ligger i en skål.

Jag lyfter upp kjolen, drar ner strumpbyxor och trosor och sätter mig på toaletten. Porslinssitsen är sval mot mina bara lår. Fötterna kan vila mot den lilla träpallen.

I en låda ligger mormors veckotidningar. Allers och Allas. Och några Land, som är morfars. Jag tycker bäst om Allas. Den har blanka omslag och recept som ser goda ut och som jag skriver av. När det är klippdockor i, som jag tycker är fina, kan jag fråga mormor om jag kan få dem. Men jag vågar inte fråga så ofta. Jag läser berättelser om mammor som tappat bort sina barn och sådana där de kysser varandra och ska gifta sig efter att en massa sorgliga saker har hänt. Jag tycker om de sorgliga sakerna om det slutar lyckligt. Det gör de nästan alltid.

När jag suttit för länge så bankar mamma på dörren. Rösten vill att jag kommer med en gång. Jag torkar mig, spolar och tvättar händerna. Handduken är fuktig. Låser upp och glider på strumpfötterna ner för den blankbonade trappan. Önskar mig att bordet är avdukat.