Kattlängtan och verklighetens villkor
På morfars höloft gömde sig kattan med sina ungar. Min syster och jag längtade hett efter att lyfta upp de små kropparna i våra famnar, smeka den mjuka pälsen och känna det lilla hjärtat picka under våra handflator. Doppa näsorna i allt det mjuka. Vi visste att de fanns där. Det prasslade i höet och ibland kom kattan fram för att äta. Men ungarna blev kvar, dolda i höet.
Det brukade dröja veckor innan de kom springande och vi kunde stilla vår längtan. Om vi hade tur. De var för det mesta skygga och det hängde på kattan om vi fick tillgång till dem. Och på morfar. Han behövde katter för att hålla efter råttorna men han kunde inte ha gården full av dem, fick jag förklarat för mig. De flesta ungarna fick ett kort liv. Jag tror att morfar slog ihjäl dem. Lade dem i en säck och slog den mot backen. Det var en bit till havet, så att dränka dem blev nog för omständligt. Troligt är att de slutade sina liv som kompost i gödselstacken.
Längtan efter en egen kattunge fanns där under hela min uppväxt. Jag fick aldrig någon. Vi bodde i lägenhet och pappa tyckte inte katter skulle leva så. Jag fick nöja mig med att leta vildkatter under hagtornhäcken i det närliggande villaområdet. Tills de utplånades av jägare på beställning av kommunen.
Först som vuxen kunde jag stilla min längtan. Sasha var min rumskamrat under det halvår jag som 25-åring bodde i kollektiv. En egensinnig katt med ett häftigt humör som satte de andra katterna i kollektivet på plats. När jag flyttade fick hon följa med mig. Sasha var ännu valpig, så jag vågade inte släppa ut henne på dagarna då jag var på jobbet. Varje eftermiddag då jag kom hem hade ungfröken gjort nya spår. En sönderriven gardin, nedfallna böcker eller trasigt porslin.
Efter några månader skulle jag resa bort över helgen och Sasha skulle få logi och tillsyn i kollektivet. Ljuset i trappuppgången var trasigt och jag trevade mig upp i mörkret med kattkorgen i handen. Plötsligt kände jag hur min börda lättade. Sasha hade trängt sig ut genom rottingkorgens dörr och sprang med lätta steg upp till sitt födelsehem. När jag kom upp smaskade hon redan på godbitar ur sin gamla matskål medan de andra katterna blängde surt. Mitt hjärta blödde men hon fick stanna där, även efter jag kommit hem.
Min andra katt var egentligen min dotters. Ozzy fick namn efter rockstjärnan och uppförde sig som sin namne. Om Sasha varit en egensinnig prinsessa, var Ozzy född till kung. Vi bodde vid den tiden på en bilfri ö där katter riskfritt kunde ströva omkring. Ozzy utökade hela tiden sitt revir. Han hade kontrollen både över slottet, där han serverades sin mat, och över de övriga invånarna som bodde där. Medborgarna i riket var alla hans undersåtar. Den som inte underordnade sig fick alltid sitt straff. Sina egna blessyrer tog Ozzy själv lätt på. Ett sönderrivet öra och en lätt hälta gick över på ett par dagar och han klagade aldrig.
Om kvällarna hängde Ozzy över soffryggen alldeles bakom min nacke. Snusade mig i håret och spann. Men ville jag ha honom i knäet för att kela en stund blev det kalla tassen. De enda gångerna jag kunde lyfta honom utan att han högg tänderna i mig var då jag med milt våld skulle ha ner honom från köksbordet eller diskbänken. Men han trivdes med oss. Det hände att han bestämde sig för att hoppa upp i knäet och kärleksfullt buffa lite med huvudet, gnugga det mot mitt och slicka mig på halsen. Min dotter älskade honom. Hon var också den varelse han trivdes bäst med. Hon slapp hans klor och vassa tänder och Ozzy ville gärna ta sina dagliga tupplurar i hennes säng. När hon kom hem från skolan mötte han henne med ett välkomnande jamande. Ozzy kom och gick som han ville genom en lucka i dörren, jagade och gjorde sina behov i det fria. Hans liv verkade fullkomligt.
När vi skulle flytta för att komma närmare skola och jobb, kändes det därför som en omöjlighet att Ozzy skulle trivas i vår stadslägenhet, två trappor upp och utan kattlucka. Via en vän fick vi kontakt med en kattälskande hårdrockare som bodde på en bondgård långt ute på landet. Med sorg och saknad men förvissade om att det var det rätta överlämnade vi Ozzy i hans nya slott.
Sist vi hörde från honom hade han hjälpt till att skotta snö. Kungen hade för övrigt abdikerat, infört demokrati och hälsade att han avsåg att avnjuta sin pension i bekvämlighet framför brasan. Snöskottningen var ett helt unikt undantag på grund av tvingande omständigheter. Kattlådan hade han vuxit ifrån sedan många år men benen var lika korta som alltid och han hade verkligen ingen lust att bli kall om rumpen.
