vardagspoeten.blogg.se

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

 

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

 

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

 

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

 

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

 

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

 

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

 

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

 

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

 

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

 

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

 

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

 

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

 

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

 

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

 

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

 

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

 

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

 

 

 

Häromdagen fick jag anledning att åter fundera över mig själv och min historia, då jag hörde en psykolog säga att män lättare kunde gå vidare in i en ny relation efter ett uppbrott, än vad kvinnor kunde. De stängde till om det som varit och fortsatte leva sitt liv som om inget hade hänt, på ett ungefär. Medan kvinnor behövde många år för att bearbeta sorgen. Jag har förstås hört det förr, och tänkt att det inte stämmer på mig, men nu funderade jag vidare. Vad är det då som gör att också jag, som är kvinna, verkar ha detta ”manliga” drag? Vad är det som gör att jag släppt taget och ”glömt” då jag gått? Är det en brist hos mig? Kan jag inte sörja som jag borde?

 

Pojkar ska inte gråta. Eller skulle inte, numera vet jag inte hur det är. Jag vet gånger då jag grät som liten flicka, ser bilderna framför mig, men jag vet också vad som hände. Trösten uteblev och jag blev uppmanad att sluta gråta genast, annars skulle det jag önskade aldrig mera ske. Det gav effekt och jag grät sen bara i min ensamhet, men vande mig av med det också.

Jag sörjer det inte. Vet inte vem jag annars skulle vara. Men jag undrar vem det var jag ville gråta över, då för längesedan. Som jag inte gjorde. Min farmor dog när jag var fem. Det fattade jag inte förrän flera år senare. Jag saknade henne, men fick höra att hon flyttat till ett annat land. Jag ville ringa henne, men det gick inte. Farmor hade varit väldigt närvarande i mitt liv. Hon lämnade mig, men jag fick aldrig veta varför. Döden fick man inte prata om.

 

Eller slutade jag gråta, för att jag såg att man kunde bli kvar i sorgen? Att de som inte stängde dörren om smärtan utan stannade i minnena, kunde bli sängliggande med en törst som ingen dryck i världen kunde släcka. Ändå drack de för att det gav en stund av bedövande sömn.  

Jag har gjort motsatsen. När smärtan varit outhärdlig har jag stängt dörrar efter mig, noga och utan att vända mig om. Jag har packat väskan, lämnat vänner, män och hem och inte återvänt.

 

Mina förra liv är inte mitt liv idag. De finns som små avgränsade rum i en avlägsen dröm. Jag minns inte så mycket. Jag behöver anstränga mig för att få bilder att växa fram. Små målningar från barndom, uppväxt och som vuxen. Några svartvita, andra rika av färg. Ibland ljusa folkhemsbilder, andra gånger uppenbarar de sig som mullrande mardrömmar. Jag har försökt framkalla det ljusa i min livsberättelse. Men ljuset har visat sig inte kunna existera utan mörkret, som väller fram då jag sätter på filmen.

Jag slutade att gråta men jag vet att det funnits situationer då förnuft och balans varit otillräckligt.

 

Jag ser mig själv skrikande på golvet den gång då pappa inte ville följa med på det hjälpande samtalet med mamma, som jag hade ordnat. Jag ser hans rädda ansikte, hur han blev nykter i ett slag och jag vet att vi sedan åkte i taxi till mötet.

Jag ser mig ligga ensam och sömnlös i min första lägenhet, sjutton år gammal. Jag ligger i den vita Ikeasoffan under det stora fönstret och alkoven där sängen står är skrämmande mörk. I den vågar jag inte vara eftersom jag är rädd att jag somnar där i mörkret och aldrig vaknar mer.

Även senare har jag bilder av "vakenrycket". Det infaller just innan insomnandet och "hindrar" mig från att dö. Men också från att sova.   

Jag blir mycket trött efter att ha skrivit om det.  

 

Bilden av mig själv i en kompis säng, dit jag blivit eskorterad efter ett sammanbrott. Hur jag skrek, den gången i alkoholförlöst ångest, efter min älskades 30-årsfest. Jag hade lämnat honom, trots all kärlek som fanns mellan oss, månader innan festen. Det var slut och jag förstod den natten att han var förlorad för mig för alltid.

Jag vet att jag älskade, önskade, längtade och sörjde. Det måste jag ha gjort. Men jag har glömt hur det kändes.

 

En annan bild är hur jag kved, gick dubbelvikt med släckt blick, när jag just fått veta att hjärtat stannat på barnet som jag trott växte i mig. Det som skulle leva med mig. Hur jag stapplade framåt med armen under pappans då vi gick ifrån sjukhuset efter beskedet, i väntan på att föda ut det döda barnet ur kroppen.

Smärtan över att jag inte kunnat ge liv åt den efterlängtade sonen var borta då jag födde min dotter året efter.

Bilden av hur de förde bort henne med ambulans efter fem dagar vågar jag bara snudda vid. Hur liten kroppen var, fäst vid droppställningar, slangar och sladdar. Hur det magra bröstet skälvde. Detta är bilder som ännu är klara som glas om jag släpper fram dem. Men viktigare är den glädje jag känner nu, då jag ser den känsliga, kloka och vackra kvinna hon är idag. Min dotter som fått lov att gråta. En ung kvinna, så fylld av intresse för och omtanke om andra. Så kärleksfull. 

I det ljuset blir nästa bild underordnad. Där finns en minnesskärva av ytterligare ett barn – inte mer än ett embryo – som lämnade mig och hur jag chockade min vän då jag skrek ut sorgen med blodet och resterna.

Minnena är bara bilder – som korta filmklipp. Jag känner inte sorgen. Vet inte var den bor. Om den är.

 

Den första biopsin. Ensam med två sköterskor. Den ena håller min hand, den andra ska punktera min kropp. Hon känner efter pulsen men den är så tyst att den inte hörs. Stängde jag av hjärtats slag? Slutade jag andas?

Ett fragment av ett minne.

Den ensamma natten i min nya lägenhet, då jag fem år senare, just fått veta att en ny knöl växer i ärret efter den första. Sovrummet var inte färdigt, men jag hade säkert stannat i soffan ändå.

Upplevde jag ensamhet? Det var säkert större än så.

Jag minns inte, men jag vet att jag borde ha varit skräckslagen.

 

Det finns mer, men jag orkar inte se fler bilder, stänger av filmen. Minnena fladdrar till, är korta och fragmenterade. Är det dåligt eller bra att inte minnas mer?

Jag blev inte alkoholist eller beroende av mediciner för att lindra min smärta. Jag blev inte liggande i sängen, oförmögen att stiga upp av sorg.

Jag fick inga psykoser eller varaktiga fysiska skador som hindrat mig i vardagen.

Jag fortsatte att leva. Jag pluggade, jobbade, tränade yoga, tog hand om min dotter. Jag lämnade dåliga relationer och blev förälskad på nytt.

 

Ska jag sörja min oförmåga att minnas hur det kändes? Att titta tillbaka, öppna dörrarna på nytt, tar på krafterna. Kanske räckte det med att skrika ut skräcken, smärtan och sorgen de gånger jag skrek?

Men männen jag har sårat? Vännerna jag förlorade? Ställen jag kallade hemma, där jag upplevde både kärlek och smärta, levde mitt liv och sedan flyttade från, betyder de inget idag?

Jag har gjort misstag jag försöker att inte göra om, men det är ingen idé att ångra något. 

Det är säkert så som jag alltid sagt till min dotter. Att den som kan gråta får vackra ögon och ett lättare hjärta. Själv är jag tacksam över ögon som ännu kan se och ett hjärta som fortfarande slår. Och jag njuter de gånger jag kan gråta - på bio.

Nu håller jag undan oron och försöker hantera problemen allteftersom de kommer, dag för dag. Lika sällan som jag gråter över det jag förlorat, läser jag kartan för att staka ut livsvägen, längre än för en vecka framåt. Den leder ändå någonstans. Om jag kommer till ett nytt vägskäl så väljer jag den väg som ser ut att gå till en plats där jag tror att jag kan trivas.

 

En gång har jag vågat vända om. Under ett ögonblick gläntade jag nyfiket på en dörr jag stängde då jag lämnade barndomsbygden, trettio år tidigare.

Mer än ett år har gått och den dörren är ännu öppen. Det är en dörr jag inte vill stänga igen.