vardagspoeten.blogg.se

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Min mamma har morrhår. Nej, inte sådana som kattens. Snarare som osynligt vajande känselspröt, som känner sig för och plötsligt får napp.

Eller kanske har hon ett radar, ett sådant som är mottagligt för vissa signaler. I hennes fall, mina. Mitt humör, mitt grubbel, mina farhågor.

Effekten blir omedelbar.  

Vad sedan katten gör har jag inte reda på. Men jag vet vad mamma gör de dagar då mina signaler tydligen visar minusgrader. Ännu, fast jag fyllt femtio och hon pensionär, bara tjugosju år äldre än mig.

Säger jag kaffe, rusar hon upp ur soffan för att brygga mig ett par koppar. Säger jag: ”Vad tycker du vi ska vi äta?", är hon genast på väg till affären. Masserar jag mina spända axlar, hämtar hon på sekunden en kudde jag kan lägga bakom ryggen. Harklar jag mig vill hon veta om jag sa något hon missade. Hämtar jag en kofta stänger hon balkongdörren.

Drar jag efter andan öppnar hon balkongdörren igen, rädd att jag inte får luft.

Omsorgen har inga gränser. Jag är hennes dotter och hon vet inte vad det är som är fel. Hon frågar inte, men känner, att något inte är som det borde.

Det är därför jag inte bör åka hem till henne dessa dåliga dagar. Jag vill inte skapa oro hos henne.

Känslor har vi två aldrig pratat om. Jag kan inte berätta för mamma vad jag grubblar på, vilket som är mitt problem. Kanske jag prövade någon gång för längesedan, på den tiden känslorna synligt kunde flöda över. Jag minns inte.

Kanske trodde jag inte att jag behövde, tillvand att avläsas ändå. Jag fick veta att jag var känslig, att jag skulle akta mig och och behövde extra skydd. Men med tiden har jag skaffat mig en egen rustning. Jag plågas av att känna mig övervakad och trängd. 

Men visst var det så att serverades jag viss mat kom kräkreflexen som ett brev på posten. Jag slapp därför den sötmättade lukten av blodpudding och den syrliga från kåldolmar. Mormors fänkål- och anisdoftande surdegsbröd skydde jag på samma vis. Mjölken, som inte kunde undvikas för den var oundgänglig för barn, hälldes upp till ett halvt glas och blandades med mängder av Oboy. Ändå fick jag hålla för näsan för att kunna dricka den. Jag hade svårt att få i mig kött och kunde idissla i timmar. Fram till skolåldern mosade mamma ihop potatis, sås och kött på tallriken så maten kunde ätas med sked och blev lätt att svälja.

Ville jag inte leka med någon för att jag i hemlighet tyckte att kamraten var för stökig eller luktade lagård, slapp jag utan argumentation. Känner viss skam över detta idag, men jag minns hur rädd jag var att jag skulle bli tvungen.

Vissa dagar visste jag att jag inte skulle orka med klassrumsbullret. Jag fick stanna hemma bara jag andades att jag kände mig varm och hängig.

Pappa var likadan som mamma. Tv-program kunde ge mardrömmar och tittandet begränsades kraftigt. Jag fick inte vara ute då det var mörkt och när det var ljust måste jag akta mig för fula gubbar. Inte gunga för högt och inte gå barfota i gräset för där kunde gömma sig glasskärvor eller ett elakt bi.

På många vis är det väldigt fint att ha fått den där omsorgen. Jag betydde något, var någon att vara rädd om. Jag beskyddades som de prinsessor jag hört om i sagorna och såg väl under lång tid inget problem i det.

Men som i sagorna skapade min verklighet också vissa problem och konsekvenser. Törnrosa som gömdes undan i många år, stack sig trots det på sländan till slut. Och den prinsessa som, trots ett lager av tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster, kunde ändå inte sova på grund av den ärta i botten som drottningen lagt dit.

Visst hade det varit bra om jag fått veta att vi inte alls skulle flytta till den närbelägna staden som de efter lägenhetsvisningen slutade prata om för att jag verkat orolig inför en flytt.

Visst hade jag velat veta att farmor faktiskt var död och inte flyttat till ett annat land som jag länge trodde och kompisarna retade mig för.

Jag vågade inte berätta om vad jag själv oroade mig för eller var rädd för, eftersom jag visste att då skulle allt bli ännu större än vad det var. 

Det tog lite tid, men jag lärde mig hantera verkligheten på mitt vis.

Senare då jag börjat skolan. Skulle jag ha klagat över att pojkarna snodde våra mössor och kastade upp dem i träden skulle pappa ha rusat iväg till skolan och ställt pojkarna mot väggen. Skulle jag skvallra över hur desamma några år senare tafsade på oss tjejer skulle han anmäla dem till polisen. Samma öde skulle drabba mobbaren som gav sig på oss en i taget, med lite olika svansar som sällskap.

Jag var rädd för att det skulle hända och sa inget.  

Skulle jag berätta att matbespisningstanterna tvingade oss att äta upp leverstuvningen skulle mamma börja gråta å mina vägnar.

Jag visste det och sa inget. Ville jag klättra i bergen frågade jag inte först om lov. Om jag inte pratade om flytten, skulle den kanske inte bli av. Om jag undvek mobbarna och sprang fortare än pojkarna skulle jag klara mig ändå.

En kombination av realiteter och magiskt tänkande. Och jag skyddade mina föräldrar från oron.

Det var säkrast att hålla tyst.

Men barn växer ju, blir äldre, mognar.

Jag lärde mig försvara mig själv. Gav igen och nöp i pojkarnas känsligaste delar så att de aldrig vågade tafsa mer. Retade mobbarna för svagheter jag upptäckte och röt åt dem som stal mössor och gympapåsar från småbarnen i de låga klasserna. Ramlade jag och slog mig plåstrade jag om de små skråmorna själv. Berättade bara sånt som var nödvändigt. Undvek den överdrivna hemmaomsorgen, behöll den jag behövde, så länge den fanns.

Hur har det gått sedan? Tja, på det kan jag nog bara svara följande:

Idag är jag själv förälder, och första impulsen är att agera på samma vis. Känna in, försöka lukta mig till känsliga problem. Rusa iväg, försvara, vara lejonmamma. Det borde givetvis vara en självklarhet att barn blir respektfullt bemötta, både av sina kamrater och av vuxna i sin närhet. Ingen ska behöva utsättas för mobbing, tafsande eller behöva smaka på mat som de mår illa av. Men det är svårhanterligt.

När min dotter tvingades sitta kvar ensam vid bordet efter mellanmålet på dagis, för att hon inte drack upp sin nyponsoppa som hon avskydde. När en av hennes kamrater skrek fula ord åt henne. När jag tyckt att något i skolan inte fungerat som det ska. Jag har försökt att behärska mig fast jag sett rött, tänka över saken, prata med min dotter, kanske hämta råd från en god vän innan jag gjort något.

Jag har agerat, men ändå har det säkert inte varit nog. Inte alltid rätt.

Hur gör man och när gör man rätt? Skulle jag påverkat min dotter att leka med alla som ville leka med henne, fast hon själv inte skulle ha roligt utan istället må dåligt av det? Skulle jag beordrat henne att lyda dagisfröken fast hon kräks av nyponsoppa?

Nej. Otänkbart.  Man måste vara på sitt barns sida. Lyssna in. Fast helst vill jag vara sådär lagom …

Förmedla att vi är inga sagoprinsessor. Att vi, alla madrasser och dunbolster till trots, måste lära oss det mesta av vad vi behöver, genom att vandra på den mer eller mindre hårda vägen. Livets.

Men att jag som hennes mamma ska finnas där om backen blir för brant och mörkret faller för snabbt.  

Och dotter förblir även jag. Men om jag mår bra, är allt lugnt och fridfullt hemma hos min mamma. Vi kan glida omkring som de två vuxna människor vi är.

Då lagar jag middagen och sätter på kaffebryggaren medan hon lugnt sitter kvar vid bordet.

Med radarn vilande, sträcker hon sig till att bädda min säng med den mjukaste kudden och det lättaste täcket. Öppnar fönstret på glänt och pussar mig godnatt. Så att drömmarna ska bli vackra och sömnen som en prinsessas.

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.