vardagspoeten.blogg.se

Jag upplevde aldrig att det var skamligt vare sig för kvinnor eller män att visa att de hade sexuell lust. Det skämtades och insinuerades gärna om sex när allt var bra mellan mina föräldrar. Det fanns en lekfullhet i skämtandet som sällan blev plump. Både hemma hos mig och i mina kompisars hem låg våra pappors FiB Aktuellt och Lektyr framme på borden. Männen var förstås målgruppen, kvinnorna fick klara sig utan nakna manskroppar på bild. Framsidan hade bilder med kurviga kvinnokroppar, men i sin naturliga form utan silikonfyllningar. Inte heller var de manipulerade i något fotoredigeringsprogram. Tidningarna hade också sidor med svenska folkets inskickade sexhistorier, fejkade eller ej, där kvinnorna var lika aktiva och sexglada som männen. Även samkönad sex fanns med. Vi ungdomar läste dem inte precis öppet inför föräldrarna, men vi slängde undan både Starlet och Mitt Livs Novell till förmån för Svenska Folkets sexhistorier så fort vi fick chansen.

Min egen debut blev lika bra som jag förväntat. Min pojkvän och jag hade lekt i ett halvår och kunde varandras kroppar väl innan vi lekte leken till slut. Vi höll ihop i några år och jag fick en trygg start tillsammans med honom.

Killar var mina vänner och jämlikar och jag förväntade mig alltid att bli behandlad på samma vis tillbaka. Sex var helt enkelt naturligt och positivt laddat och jag hade inga skamkänslor över att ha ett sexliv. Det hände aldrig att någon inte respekterade mitt nej. Om vi kommit långt i lekarna och jag då plötsligt känt att något var fel och stoppade leken, blev det besvikelse förstås, men aldrig att någon insisterat eller tvingat sig till sex. Ibland blev det fel ändå. Kanske hade jag gillat killen mycket, men inte vad han sedan gjorde med mig. Oftast handlade det om att vi helt enkelt inte passade ihop. Då blev det inte någon mer gång. Och visst gjorde jag ibland sådant jag hellre kunnat låta bli, äventyren på fyllan var sällan lyckade, men det var inget jag hängde upp mig på särskilt länge. Gjort var gjort. Och jag var ju inte ensam om att leva ut.

Om en del skolkamrater förhöll sig försiktigare – både till alkohol och sex - så berodde det nog på det schartauanska arvet. Folkhemmets ungdomars frihetsrus, där Gud och syndatänkandet inte längre fick plats, hade inte nått ut till landsbygden. Där bestämde Gud och papporna i högre grad åtminstone över döttrarna. En del av landsbygdens söner försedde förresten oss folkhemsungdomar med hemmakokta brygder, destillerade i sina fäders lador. För förtjänsten kunde de motivlacka sidorna på sina Epatraktorer. Inte för att det hjälpte. Vi som ansåg oss som tuffa tjejer skulle aldrig sätta oss i dem. Det fanns säkert en del "fina" flickor och ganska många pojkar av samma slag även i samhället där jag bodde, men vilka de var har jag glömt idag. De levde sina liv och jag och mina vänner vårt. Sällan möttes de två under de åren.

När de känsliga pubertetsåren var över blev nakenhet naturligt. Mamma kunde kanske irritera ibland då hon sprang omkring i bh:n om kompisar var på besök och hon var mitt emellan klädbyten, men jag skämdes inte, generades inte. Under sjuttiotalet och till långt in på 80-talet kunde en kvinna sola topless även i stadens parker. Något som skulle störa väldigt i vårt samhälle idag, då kvinnors nakna bröst verkar blivit något som bara signalerar sex. Inte ens amning kan göras utan att mamman behöver gå undan så ingen kan få ens en glimt på hennes nakna bröst. Hur gick detta till? Vad gör detta med synen på sexualiteten överlag? Vad gör den sexualiserade reklamen med sina manipulerade kroppar, med synen på den egna kroppen?  Unga är ofta kloka, men har mycket att fajtas mot. Som väl är finns en stark motrörelse, till exempel den "reklamera"-kampanj som kvinnolobbyn just nu kör. Där vi uppmanas att anmäla sexuellt kränkande reklambilder. 

Kroppen har förändrats med åren och fått sina ärr, men jag bor ännu i den, helt och hållet. Jag accepterar den och respekterar den. Jag kan visa upp den med sina skavanker, om det är aktuellt, och har inget tvingande behov av att göra den vackrare för att behaga någon annan. Duger jag inte är det inte mitt problem. På det viset är jag inte förändrad. 

Jag besökte tidigare i år Fotoutställningen Purity tillsammans med min dotter. Den hängde på Fotografiska museet i Stockholm, och visade amerikanska döttrar och pappor i ett skirt ljus. Döttrarna hade i en särskild ceremoni lovat sina pappor att hålla sig "rena", det vill säga behålla oskulden fram till bröllopsnatten. Papporna lovar i sin tur att beskydda sina döttrar. Rörelsen har hittat till Sverige. Vi får hoppas att den inte får utrymme att växa. För vill vi tillbaka till Schartaus regelverk? Man ska självklart vara rädd om sig själv, mer än vad jag kanske var under en tid. Men att få utforska sin egen och varandras sexualitet för att hitta till ömsesidig njutning och glädje är en mänsklig rättighet. En puritygift flicka som lovat renhet till pappa och evig kärlek inför Gud och sedan blir olycklig i sitt äktenskap har troligen inte så stora möjligheter att förändra sin situation. Inte finns det plats där för samkönad kärlek eller sex heller. 

En helt annan vinkel har Peter Johansson i sin ambitiösa utställning på Spritmuseet om den svenska syndens korta men heta historia. Med sin egen nakenhet har han tydligen chockerat ungdomar i dagens Sverige. Det är väl inte orimligt att anta att jag skulle känna mig mer bekväm på den utställningen, än vad jag gjorde då jag såg Purity. Saknas gör ännu den seriösa utforskande utställningen om innerlig, ömsesidig kärlek som också kan inkludera sexuell tillfredsställelse oavsett kön? En som bygger på respekt och omtanke. En kärlek som håller genom åren, utan en massa orimliga löften.

Till min dotter har jag gett det enda rådet att bara låta dem komma nära, som hon tycker om hur de rör vid henne.

http://www.davidmagnusson.se/purity

http://www.svd.se/kultur/de-lovar-papporna-att-vara-rena_8104432.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/ambitios-resa-genom-den-svenska-syndens-korta-men-heta-historia/

http://spritmuseum.se/start/utstallningar/den-svenska-synden/

http://sverigeskvinnolobby.se/blog/projekt/reklamera

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

 

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

 

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

 

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

 

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

 

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

 

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

 

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

 

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

 

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

 

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

 

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

 

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

 

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

 

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

 

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

 

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

 

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

 

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

 

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

 

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

 

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

 

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

 

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

 

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

 

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

 

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

 

 

 

Häromdagen fick jag anledning att åter fundera över mig själv och min historia, då jag hörde en psykolog säga att män lättare kunde gå vidare in i en ny relation efter ett uppbrott, än vad kvinnor kunde. De stängde till om det som varit och fortsatte leva sitt liv som om inget hade hänt, på ett ungefär. Medan kvinnor behövde många år för att bearbeta sorgen. Jag har förstås hört det förr, och tänkt att det inte stämmer på mig, men nu funderade jag vidare. Vad är det då som gör att också jag, som är kvinna, verkar ha detta ”manliga” drag? Vad är det som gör att jag släppt taget och ”glömt” då jag gått? Är det en brist hos mig? Kan jag inte sörja som jag borde?

 

Pojkar ska inte gråta. Eller skulle inte, numera vet jag inte hur det är. Jag vet gånger då jag grät som liten flicka, ser bilderna framför mig, men jag vet också vad som hände. Trösten uteblev och jag blev uppmanad att sluta gråta genast, annars skulle det jag önskade aldrig mera ske. Det gav effekt och jag grät sen bara i min ensamhet, men vande mig av med det också.

Jag sörjer det inte. Vet inte vem jag annars skulle vara. Men jag undrar vem det var jag ville gråta över, då för längesedan. Som jag inte gjorde. Min farmor dog när jag var fem. Det fattade jag inte förrän flera år senare. Jag saknade henne, men fick höra att hon flyttat till ett annat land. Jag ville ringa henne, men det gick inte. Farmor hade varit väldigt närvarande i mitt liv. Hon lämnade mig, men jag fick aldrig veta varför. Döden fick man inte prata om.

 

Eller slutade jag gråta, för att jag såg att man kunde bli kvar i sorgen? Att de som inte stängde dörren om smärtan utan stannade i minnena, kunde bli sängliggande med en törst som ingen dryck i världen kunde släcka. Ändå drack de för att det gav en stund av bedövande sömn.  

Jag har gjort motsatsen. När smärtan varit outhärdlig har jag stängt dörrar efter mig, noga och utan att vända mig om. Jag har packat väskan, lämnat vänner, män och hem och inte återvänt.

 

Mina förra liv är inte mitt liv idag. De finns som små avgränsade rum i en avlägsen dröm. Jag minns inte så mycket. Jag behöver anstränga mig för att få bilder att växa fram. Små målningar från barndom, uppväxt och som vuxen. Några svartvita, andra rika av färg. Ibland ljusa folkhemsbilder, andra gånger uppenbarar de sig som mullrande mardrömmar. Jag har försökt framkalla det ljusa i min livsberättelse. Men ljuset har visat sig inte kunna existera utan mörkret, som väller fram då jag sätter på filmen.

Jag slutade att gråta men jag vet att det funnits situationer då förnuft och balans varit otillräckligt.

 

Jag ser mig själv skrikande på golvet den gång då pappa inte ville följa med på det hjälpande samtalet med mamma, som jag hade ordnat. Jag ser hans rädda ansikte, hur han blev nykter i ett slag och jag vet att vi sedan åkte i taxi till mötet.

Jag ser mig ligga ensam och sömnlös i min första lägenhet, sjutton år gammal. Jag ligger i den vita Ikeasoffan under det stora fönstret och alkoven där sängen står är skrämmande mörk. I den vågar jag inte vara eftersom jag är rädd att jag somnar där i mörkret och aldrig vaknar mer.

Även senare har jag bilder av "vakenrycket". Det infaller just innan insomnandet och "hindrar" mig från att dö. Men också från att sova.   

Jag blir mycket trött efter att ha skrivit om det.  

 

Bilden av mig själv i en kompis säng, dit jag blivit eskorterad efter ett sammanbrott. Hur jag skrek, den gången i alkoholförlöst ångest, efter min älskades 30-årsfest. Jag hade lämnat honom, trots all kärlek som fanns mellan oss, månader innan festen. Det var slut och jag förstod den natten att han var förlorad för mig för alltid.

Jag vet att jag älskade, önskade, längtade och sörjde. Det måste jag ha gjort. Men jag har glömt hur det kändes.

 

En annan bild är hur jag kved, gick dubbelvikt med släckt blick, när jag just fått veta att hjärtat stannat på barnet som jag trott växte i mig. Det som skulle leva med mig. Hur jag stapplade framåt med armen under pappans då vi gick ifrån sjukhuset efter beskedet, i väntan på att föda ut det döda barnet ur kroppen.

Smärtan över att jag inte kunnat ge liv åt den efterlängtade sonen var borta då jag födde min dotter året efter.

Bilden av hur de förde bort henne med ambulans efter fem dagar vågar jag bara snudda vid. Hur liten kroppen var, fäst vid droppställningar, slangar och sladdar. Hur det magra bröstet skälvde. Detta är bilder som ännu är klara som glas om jag släpper fram dem. Men viktigare är den glädje jag känner nu, då jag ser den känsliga, kloka och vackra kvinna hon är idag. Min dotter som fått lov att gråta. En ung kvinna, så fylld av intresse för och omtanke om andra. Så kärleksfull. 

I det ljuset blir nästa bild underordnad. Där finns en minnesskärva av ytterligare ett barn – inte mer än ett embryo – som lämnade mig och hur jag chockade min vän då jag skrek ut sorgen med blodet och resterna.

Minnena är bara bilder – som korta filmklipp. Jag känner inte sorgen. Vet inte var den bor. Om den är.

 

Den första biopsin. Ensam med två sköterskor. Den ena håller min hand, den andra ska punktera min kropp. Hon känner efter pulsen men den är så tyst att den inte hörs. Stängde jag av hjärtats slag? Slutade jag andas?

Ett fragment av ett minne.

Den ensamma natten i min nya lägenhet, då jag fem år senare, just fått veta att en ny knöl växer i ärret efter den första. Sovrummet var inte färdigt, men jag hade säkert stannat i soffan ändå.

Upplevde jag ensamhet? Det var säkert större än så.

Jag minns inte, men jag vet att jag borde ha varit skräckslagen.

 

Det finns mer, men jag orkar inte se fler bilder, stänger av filmen. Minnena fladdrar till, är korta och fragmenterade. Är det dåligt eller bra att inte minnas mer?

Jag blev inte alkoholist eller beroende av mediciner för att lindra min smärta. Jag blev inte liggande i sängen, oförmögen att stiga upp av sorg.

Jag fick inga psykoser eller varaktiga fysiska skador som hindrat mig i vardagen.

Jag fortsatte att leva. Jag pluggade, jobbade, tränade yoga, tog hand om min dotter. Jag lämnade dåliga relationer och blev förälskad på nytt.

 

Ska jag sörja min oförmåga att minnas hur det kändes? Att titta tillbaka, öppna dörrarna på nytt, tar på krafterna. Kanske räckte det med att skrika ut skräcken, smärtan och sorgen de gånger jag skrek?

Men männen jag har sårat? Vännerna jag förlorade? Ställen jag kallade hemma, där jag upplevde både kärlek och smärta, levde mitt liv och sedan flyttade från, betyder de inget idag?

Jag har gjort misstag jag försöker att inte göra om, men det är ingen idé att ångra något. 

Det är säkert så som jag alltid sagt till min dotter. Att den som kan gråta får vackra ögon och ett lättare hjärta. Själv är jag tacksam över ögon som ännu kan se och ett hjärta som fortfarande slår. Och jag njuter de gånger jag kan gråta - på bio.

Nu håller jag undan oron och försöker hantera problemen allteftersom de kommer, dag för dag. Lika sällan som jag gråter över det jag förlorat, läser jag kartan för att staka ut livsvägen, längre än för en vecka framåt. Den leder ändå någonstans. Om jag kommer till ett nytt vägskäl så väljer jag den väg som ser ut att gå till en plats där jag tror att jag kan trivas.

 

En gång har jag vågat vända om. Under ett ögonblick gläntade jag nyfiket på en dörr jag stängde då jag lämnade barndomsbygden, trettio år tidigare.

Mer än ett år har gått och den dörren är ännu öppen. Det är en dörr jag inte vill stänga igen.

 

 

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

 

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

 

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

 

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

 

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

 

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

 

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

 

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

 

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

 

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

 

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.

 

 

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

 

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

 

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

 

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

 

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

 

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

 

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

 

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

 

 

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

 

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

 

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

 

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

 

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

 

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

 

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.