vardagspoeten.blogg.se

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

Häromdagen fick jag anledning att åter fundera över mig själv och min historia, då jag hörde en psykolog säga att män lättare kunde gå vidare in i en ny relation efter ett uppbrott, än vad kvinnor kunde. De stängde till om det som varit och fortsatte leva sitt liv som om inget hade hänt, på ett ungefär. Medan kvinnor behövde många år för att bearbeta sorgen. Jag har förstås hört det förr, och tänkt att det inte stämmer på mig, men nu funderade jag vidare. Vad är det då som gör att också jag, som är kvinna, verkar ha detta ”manliga” drag? Vad är det som gör att jag släppt taget och ”glömt” då jag gått? Är det en brist hos mig? Kan jag inte sörja som jag borde?

Pojkar ska inte gråta. Eller skulle inte, numera vet jag inte hur det är. Jag vet gånger då jag grät som liten flicka, ser bilderna framför mig, men jag vet också vad som hände. Trösten uteblev och jag blev uppmanad att sluta gråta genast, annars skulle det jag önskade aldrig mera ske. Det gav effekt och jag grät sen bara i min ensamhet, men vande mig av med det också.

Jag sörjer det inte. Vet inte vem jag annars skulle vara. Men jag undrar vem det var jag ville gråta över, då för längesedan. Som jag inte gjorde. Min farmor dog när jag var fem. Det fattade jag inte förrän flera år senare. Jag saknade henne, men fick höra att hon flyttat till ett annat land. Jag ville ringa henne, men det gick inte. Farmor hade varit väldigt närvarande i mitt liv. Hon lämnade mig, men jag fick aldrig veta varför. Döden fick man inte prata om.

Eller slutade jag gråta, för att jag såg att man kunde bli kvar i sorgen? Att de som inte stängde dörren om smärtan utan stannade i minnena, kunde bli sängliggande med en törst som ingen dryck i världen kunde släcka. Ändå drack de för att det gav en stund av bedövande sömn.  

Jag har gjort motsatsen. När smärtan varit outhärdlig har jag stängt dörrar efter mig, noga och utan att vända mig om. Jag har packat väskan, lämnat vänner, män och hem och inte återvänt.

Mina förra liv är inte mitt liv idag. De finns som små avgränsade rum i en avlägsen dröm. Jag minns inte så mycket. Jag behöver anstränga mig för att få bilder att växa fram. Små målningar från barndom, uppväxt och som vuxen. Några svartvita, andra rika av färg. Ibland ljusa folkhemsbilder, andra gånger uppenbarar de sig som mullrande mardrömmar. Jag har försökt framkalla det ljusa i min livsberättelse. Men ljuset har visat sig inte kunna existera utan mörkret, som väller fram då jag sätter på filmen.

Jag slutade att gråta men jag vet att det funnits situationer då förnuft och balans varit otillräckligt.

Jag ser mig själv skrikande på golvet den gång då pappa inte ville följa med på det hjälpande samtalet med mamma, som jag hade ordnat. Jag ser hans rädda ansikte, hur han blev nykter i ett slag och jag vet att vi sedan åkte i taxi till mötet.

Jag ser mig ligga ensam och sömnlös i min första lägenhet, sjutton år gammal. Jag ligger i den vita Ikeasoffan under det stora fönstret och alkoven där sängen står är skrämmande mörk. I den vågar jag inte vara eftersom jag är rädd att jag somnar där i mörkret och aldrig vaknar mer.

Även senare har jag bilder av "vakenrycket". Det infaller just innan insomnandet och "hindrar" mig från att dö. Men också från att sova.   

Jag blir mycket trött efter att ha skrivit om det.  

Bilden av mig själv i en kompis säng, dit jag blivit eskorterad efter ett sammanbrott. Hur jag skrek, den gången i alkoholförlöst ångest, efter min älskades 30-årsfest. Jag hade lämnat honom, trots all kärlek som fanns mellan oss, månader innan festen. Det var slut och jag förstod den natten att han var förlorad för mig för alltid.

Jag vet att jag älskade, önskade, längtade och sörjde. Det måste jag ha gjort. Men jag har glömt hur det kändes.

En annan bild är hur jag kved, gick dubbelvikt med släckt blick, när jag just fått veta att hjärtat stannat på barnet som jag trott växte i mig. Det som skulle leva med mig. Hur jag stapplade framåt med armen under pappans då vi gick ifrån sjukhuset efter beskedet, i väntan på att föda ut det döda barnet ur kroppen.

Smärtan över att jag inte kunnat ge liv åt den efterlängtade sonen var borta då jag födde min dotter året efter.

Bilden av hur de förde bort henne med ambulans efter fem dagar vågar jag bara snudda vid. Hur liten kroppen var, fäst vid droppställningar, slangar och sladdar. Hur det magra bröstet skälvde. Detta är bilder som ännu är klara som glas om jag släpper fram dem. Men viktigare är den glädje jag känner nu, då jag ser den känsliga, kloka och vackra kvinna hon är idag. Min dotter som fått lov att gråta. En ung kvinna, så fylld av intresse för och omtanke om andra. Så kärleksfull. 

I det ljuset blir nästa bild underordnad. Där finns en minnesskärva av ytterligare ett barn – inte mer än ett embryo – som lämnade mig och hur jag chockade min vän då jag skrek ut sorgen med blodet och resterna.

Minnena är bara bilder – som korta filmklipp. Jag känner inte sorgen. Vet inte var den bor. Om den är.

Den första biopsin. Ensam med två sköterskor. Den ena håller min hand, den andra ska punktera min kropp. Hon känner efter pulsen men den är så tyst att den inte hörs. Stängde jag av hjärtats slag? Slutade jag andas?

Ett fragment av ett minne.

Den ensamma natten i min nya lägenhet, då jag fem år senare, just fått veta att en ny knöl växer i ärret efter den första. Sovrummet var inte färdigt, men jag hade säkert stannat i soffan ändå.

Upplevde jag ensamhet? Det var säkert större än så.

Jag minns inte, men jag vet att jag borde ha varit skräckslagen.

Det finns mer, men jag orkar inte se fler bilder, stänger av filmen. Minnena fladdrar till, är korta och fragmenterade. Är det dåligt eller bra att inte minnas mer?

Jag blev inte alkoholist eller beroende av mediciner för att lindra min smärta. Jag blev inte liggande i sängen, oförmögen att stiga upp av sorg.

Jag fick inga psykoser eller varaktiga fysiska skador som hindrat mig i vardagen.

Jag fortsatte att leva. Jag pluggade, jobbade, tränade yoga, tog hand om min dotter. Jag lämnade dåliga relationer och blev förälskad på nytt.

Ska jag sörja min oförmåga att minnas hur det kändes? Att titta tillbaka, öppna dörrarna på nytt, tar på krafterna. Kanske räckte det med att skrika ut skräcken, smärtan och sorgen de gånger jag skrek?

Men männen jag har sårat? Vännerna jag förlorade? Ställen jag kallade hemma, där jag upplevde både kärlek och smärta, levde mitt liv och sedan flyttade från, betyder de inget idag?

Jag har gjort misstag jag försöker att inte göra om, men det är ingen idé att ångra något. 

Det är säkert så som jag alltid sagt till min dotter. Att den som kan gråta får vackra ögon och ett lättare hjärta. Själv är jag tacksam över ögon som ännu kan se och ett hjärta som fortfarande slår. Och jag njuter de gånger jag kan gråta - på bio.

Nu håller jag undan oron och försöker hantera problemen allteftersom de kommer, dag för dag. Lika sällan som jag gråter över det jag förlorat, läser jag kartan för att staka ut livsvägen, längre än för en vecka framåt. Den leder ändå någonstans. Om jag kommer till ett nytt vägskäl så väljer jag den väg som ser ut att gå till en plats där jag tror att jag kan trivas.

En gång har jag vågat vända om. Under ett ögonblick gläntade jag nyfiket på en dörr jag stängde då jag lämnade barndomsbygden, trettio år tidigare.

Mer än ett år har gått och den dörren är ännu öppen. Det är en dörr jag inte vill stänga igen.

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Min mamma har morrhår. Nej, inte sådana som kattens. Snarare som osynligt vajande känselspröt, som känner sig för och plötsligt får napp.

Eller kanske har hon ett radar, ett sådant som är mottagligt för vissa signaler. I hennes fall, mina. Mitt humör, mitt grubbel, mina farhågor.

Effekten blir omedelbar.  

Vad sedan katten gör har jag inte reda på. Men jag vet vad mamma gör de dagar då mina signaler tydligen visar minusgrader. Ännu, fast jag fyllt femtio och hon pensionär, bara tjugosju år äldre än mig.

Säger jag kaffe, rusar hon upp ur soffan för att brygga mig ett par koppar. Säger jag: ”Vad tycker du vi ska vi äta?", är hon genast på väg till affären. Masserar jag mina spända axlar, hämtar hon på sekunden en kudde jag kan lägga bakom ryggen. Harklar jag mig vill hon veta om jag sa något hon missade. Hämtar jag en kofta stänger hon balkongdörren.

Drar jag efter andan öppnar hon balkongdörren igen, rädd att jag inte får luft.

Omsorgen har inga gränser. Jag är hennes dotter och hon vet inte vad det är som är fel. Hon frågar inte, men känner, att något inte är som det borde.

Det är därför jag inte bör åka hem till henne dessa dåliga dagar. Jag vill inte skapa oro hos henne.

Känslor har vi två aldrig pratat om. Jag kan inte berätta för mamma vad jag grubblar på, vilket som är mitt problem. Kanske jag prövade någon gång för längesedan, på den tiden känslorna synligt kunde flöda över. Jag minns inte.

Kanske trodde jag inte att jag behövde, tillvand att avläsas ändå. Jag fick veta att jag var känslig, att jag skulle akta mig och och behövde extra skydd. Men med tiden har jag skaffat mig en egen rustning. Jag plågas av att känna mig övervakad och trängd. 

Men visst var det så att serverades jag viss mat kom kräkreflexen som ett brev på posten. Jag slapp därför den sötmättade lukten av blodpudding och den syrliga från kåldolmar. Mormors fänkål- och anisdoftande surdegsbröd skydde jag på samma vis. Mjölken, som inte kunde undvikas för den var oundgänglig för barn, hälldes upp till ett halvt glas och blandades med mängder av Oboy. Ändå fick jag hålla för näsan för att kunna dricka den. Jag hade svårt att få i mig kött och kunde idissla i timmar. Fram till skolåldern mosade mamma ihop potatis, sås och kött på tallriken så maten kunde ätas med sked och blev lätt att svälja.

Ville jag inte leka med någon för att jag i hemlighet tyckte att kamraten var för stökig eller luktade lagård, slapp jag utan argumentation. Känner viss skam över detta idag, men jag minns hur rädd jag var att jag skulle bli tvungen.

Vissa dagar visste jag att jag inte skulle orka med klassrumsbullret. Jag fick stanna hemma bara jag andades att jag kände mig varm och hängig.

Pappa var likadan som mamma. Tv-program kunde ge mardrömmar och tittandet begränsades kraftigt. Jag fick inte vara ute då det var mörkt och när det var ljust måste jag akta mig för fula gubbar. Inte gunga för högt och inte gå barfota i gräset för där kunde gömma sig glasskärvor eller ett elakt bi.

På många vis är det väldigt fint att ha fått den där omsorgen. Jag betydde något, var någon att vara rädd om. Jag beskyddades som de prinsessor jag hört om i sagorna och såg väl under lång tid inget problem i det.

Men som i sagorna skapade min verklighet också vissa problem och konsekvenser. Törnrosa som gömdes undan i många år, stack sig trots det på sländan till slut. Och den prinsessa som, trots ett lager av tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster, kunde ändå inte sova på grund av den ärta i botten som drottningen lagt dit.

Visst hade det varit bra om jag fått veta att vi inte alls skulle flytta till den närbelägna staden som de efter lägenhetsvisningen slutade prata om för att jag verkat orolig inför en flytt.

Visst hade jag velat veta att farmor faktiskt var död och inte flyttat till ett annat land som jag länge trodde och kompisarna retade mig för.

Jag vågade inte berätta om vad jag själv oroade mig för eller var rädd för, eftersom jag visste att då skulle allt bli ännu större än vad det var. 

Det tog lite tid, men jag lärde mig hantera verkligheten på mitt vis.

Senare då jag börjat skolan. Skulle jag ha klagat över att pojkarna snodde våra mössor och kastade upp dem i träden skulle pappa ha rusat iväg till skolan och ställt pojkarna mot väggen. Skulle jag skvallra över hur desamma några år senare tafsade på oss tjejer skulle han anmäla dem till polisen. Samma öde skulle drabba mobbaren som gav sig på oss en i taget, med lite olika svansar som sällskap.

Jag var rädd för att det skulle hända och sa inget.  

Skulle jag berätta att matbespisningstanterna tvingade oss att äta upp leverstuvningen skulle mamma börja gråta å mina vägnar.

Jag visste det och sa inget. Ville jag klättra i bergen frågade jag inte först om lov. Om jag inte pratade om flytten, skulle den kanske inte bli av. Om jag undvek mobbarna och sprang fortare än pojkarna skulle jag klara mig ändå.

En kombination av realiteter och magiskt tänkande. Och jag skyddade mina föräldrar från oron.

Det var säkrast att hålla tyst.

Men barn växer ju, blir äldre, mognar.

Jag lärde mig försvara mig själv. Gav igen och nöp i pojkarnas känsligaste delar så att de aldrig vågade tafsa mer. Retade mobbarna för svagheter jag upptäckte och röt åt dem som stal mössor och gympapåsar från småbarnen i de låga klasserna. Ramlade jag och slog mig plåstrade jag om de små skråmorna själv. Berättade bara sånt som var nödvändigt. Undvek den överdrivna hemmaomsorgen, behöll den jag behövde, så länge den fanns.

Hur har det gått sedan? Tja, på det kan jag nog bara svara följande:

Idag är jag själv förälder, och första impulsen är att agera på samma vis. Känna in, försöka lukta mig till känsliga problem. Rusa iväg, försvara, vara lejonmamma. Det borde givetvis vara en självklarhet att barn blir respektfullt bemötta, både av sina kamrater och av vuxna i sin närhet. Ingen ska behöva utsättas för mobbing, tafsande eller behöva smaka på mat som de mår illa av. Men det är svårhanterligt.

När min dotter tvingades sitta kvar ensam vid bordet efter mellanmålet på dagis, för att hon inte drack upp sin nyponsoppa som hon avskydde. När en av hennes kamrater skrek fula ord åt henne. När jag tyckt att något i skolan inte fungerat som det ska. Jag har försökt att behärska mig fast jag sett rött, tänka över saken, prata med min dotter, kanske hämta råd från en god vän innan jag gjort något.

Jag har agerat, men ändå har det säkert inte varit nog. Inte alltid rätt.

Hur gör man och när gör man rätt? Skulle jag påverkat min dotter att leka med alla som ville leka med henne, fast hon själv inte skulle ha roligt utan istället må dåligt av det? Skulle jag beordrat henne att lyda dagisfröken fast hon kräks av nyponsoppa?

Nej. Otänkbart.  Man måste vara på sitt barns sida. Lyssna in. Fast helst vill jag vara sådär lagom …

Förmedla att vi är inga sagoprinsessor. Att vi, alla madrasser och dunbolster till trots, måste lära oss det mesta av vad vi behöver, genom att vandra på den mer eller mindre hårda vägen. Livets.

Men att jag som hennes mamma ska finnas där om backen blir för brant och mörkret faller för snabbt.  

Och dotter förblir även jag. Men om jag mår bra, är allt lugnt och fridfullt hemma hos min mamma. Vi kan glida omkring som de två vuxna människor vi är.

Då lagar jag middagen och sätter på kaffebryggaren medan hon lugnt sitter kvar vid bordet.

Med radarn vilande, sträcker hon sig till att bädda min säng med den mjukaste kudden och det lättaste täcket. Öppnar fönstret på glänt och pussar mig godnatt. Så att drömmarna ska bli vackra och sömnen som en prinsessas.

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.

Vår lägenhet låg på andra våningen av tre. 57 kvadrat, 296,81 kronor per månad i hyra. Pappas arbetsgivare stod för det första kontraktet. Jag hittade det i mina gömmor. Vi var fem personer som flyttade dit, strax innan skolstarten efter sommaren 1963.

Bakom glasade hyllor som vägg mot hallen, och med balkong åt skogen till, låg det vi kallade det ”storarummet". Där sov mamma och pappa. Till en början i den röda soffa som kunde fällas ut till dubbelsäng om kvällarna. Efter några år köpte de en bekvämare, likaledes utfällbar, havsblå ”dyscha” som placerades i ena änden av den, som det hette, möblerbara hallen och flyttade sin sömn dit. Varje morgon återställdes dyschan till sittmöbel igen.

Jag skulle fylla två och fick en barnsäng intill mammas och pappas bäddsoffa. I det andra mindre rummet hade mina två systrar sina sängar. Där lekte vi för det mesta om dagarna. När jag var fyra fick jag flytta in dit. Min äldsta syster hade flyttat till sin pappa och kom bara hem ibland om lov och helger. Då pumpade mamma upp en luftmadrass och la på golvet mellan min och mellansysterns sängar.

Det fanns inte mycket plats men vi visste inte av något annat. Min kompis som bodde i en likadan lägenhet ovanför vår och hade två syskon hemma, fick sällan lov att ta in kompisar. Jag antar att vi hemma hos oss också var tvungna att visa hänsyn mot varandra, men det är inget jag minns som betungande. Oftast lekte vi utomhus, på den stora gården mellan husen, sommar som vinter.

Pappa var uppe innan solen. Han var bagare och måste få brödet färdigt till folks frukost. Redan tidigt om eftermiddagen var han därför hemma.

Kanske lekte jag innanför den stängda köksdörren, medan han sov några timmar efter jobbet. På golvet med mina dockor i köket där mamma försökte att inte slamra för mycket med kastrullerna. Eller med kritor och papper på köksbordets vaxduk. En dörr att stänga fanns också in till barnrummet, men mellan hall och storarum fanns det bara en bred öppning.

Mamma var hemmafru. Skötte barn och hushåll. Hon hade slutat skolan efter sjunde klass och hade, som de flesta andra kvinnor under den tiden, inga tankar på att jobba sedan hon gift sig och fått barn.

Men det var i mitten av sextiotalet och allt fler kvinnor behövdes på arbetsmarknaden. Nya tider gav nya möjligheter. När de egna barnen blivit lite större, började mamma att passa andras barn. Hon blev dagmamma åt kvinnor som hittat ut i arbetslivet och fick uppleva glädjen i att äntligen kunna tjäna en egen slant, även om den inte var stor.

Niklas var ett år yngre än mig. De första minuterna av hans första dag hos oss passade han på att bita mig i armen. Niklas och hans mamma bodde i enrumslägenheten i våningen ovanför vår. Honom tog mamma hand om i privat regi. Det blev inte många kronor.

Efter ett par år blev barnen med behov av omsorg fler, allteftersom kvinnorna tog plats på arbetsmarknaden. Det gav också mamma en bättre chans. Samtidigt som hon uppfyllde de plikter hon förväntades göra hemma, fyllde hon på med fler barn, mot en lön.

Samhället tog sitt ansvar. Mamma anställdes på timmar av kommunen. Varje månad lämnade hon in en lista med det antal timmar hon haft dagbarnen hos sig. En rad för varje barn. En kolumn per dag. Här lärde sig mamma att räkna ordentligt. Som kommunanställd fick hon både högre timpeng, semester och pensionspoäng. Även om hon fortfarande fick snåla, fanns hopp om en ljusare framtid.

Till oss kom Staffan som var mycket tunn och blå och väldigt gnällig. Han var hjärtopererad och hade ett stort rosafärgat Y över bröstet. Magnus var mer robust, men Glenn var den förste jag tyckte riktigt mycket om. Hans blonda lockar, knubbiga ben och glada leende fick mig att ofta ta honom i knäet eller köra honom i barnvagn runt gården. Jag hade då hunnit bli runt nio år. 

Mats tillhörde en familj som bekände sig till en sträng, religiös rörelse. Föräldrarna verkade snälla, men inte så bra på att ta hand om barn. Mats brukade stanna ett par dygn åt gången.  Pojken fick alltid bada då han kom. I min mammas trygga armar sänktes den hala babykroppen ner i det ljumma vattnet. Hans tunna kropp hade inga som helst likheter med de knubbiga gossarnas, Magnus och Glenn.

Efter badet klädde mamma honom i de rena, välstrukna skjortor och byxor hon letat fram ur sina gömmor, medan hans egna kläder tvättades. Familjen Sekt flyttade sedan från samhället och mamma oroade sig länge efteråt, för den späde lille pojken. Vi hörde senare att familjen fått tillökning. Inte med ett, utan sex barn.

Lena, min lekkompis från gården, kom som dagbarn under en period. Hon hade ofta med sina barbies med tillhörande kläder och skor. Alltid lite finare, lite glansigare klänningar än mina, som mamma eller farmor sytt. Skor hade mina dockor inga alls. Men om Lena var på gott humör fick jag låna av hennes.

Sedan kom också Karolina, Johanna, Fredrik och så småningom den gulligaste av dem alla: Patrik. Han blev min fosterbror. Då var jag femton och befann mig för det mesta någon annanstans än hemma.

De flesta barn var fortfarande hemma med sina mammor ända tills de började skolan. Men gruppen av yrkesarbetande mammor växte. Några av dem var ensamstående och hade inget val. De städade på kontor och i skolor, serverade mat och bar brickor med disk på krogar. De barnen kom tidigt, stannade många timmar och en del sov över i min gamla barnsäng. Några pappor såg jag aldrig till.

De som var gifta jobbade på ställen som Försäkringskassan, Socialkontoret eller på det nyöppnade dagiset. Det kändes att de var lite finare. Hade utbildat sig. De pratade krångligare, hade nya moderna kläder och körde bil. Deras barn stannade inte så många timmar åt gången. Staffan kom bara ett par dagar per vecka. 

Mamma hann nog därefter vara dagmamma till de flesta av traktens alla barn. Alla de vars båda föräldrar var yrkesarbetande.

De gifta papporna hämtade ibland barnen hos oss om eftermiddagarna. Pappor var mera hemliga. Ibland lite skrämmande. Min bästa väns pappa körde lastbil. Han var svartskäggig och skrattade bullrigt åt sina egna skämt. En gång målade han mustasch med tusch på min kompis älsklingsdocka. En annan gång limmade han fast hennes skor i golvet. De hade alltid en katt. Mirran var jag rädd för. Hon bet alltid i ens fötter om man vickade på tårna.

I lägenheten mittemot vår bodde farbror Olle. Han jobbade som målare och bodde ensam i en lika stor (eller liten) lägenhet som vi.  Han hade ett syskonbarn som ibland hälsade på och som i första till sjätte klass var klasskamrat till mig. Jag gillade båda lika mycket men tyckte det var konstigt att farbror Olle som var äldre än pappa, inte hade någon fru.

Snett ovanför oss bodde Frimans. Herr Friman körde sopbilen. Familjen hade en liten vit pudel som hette Sabina. Trots att jag normalt var jätterädd för hundar vågade jag klappa henne. När familjen Friman flyttade var det Niklas, hans mamma som blivit gravid och den nye mannen som hon hade gift sig med, som alla flyttade in i denna lägenhet. Några kvadrat större än den förra ettan. Och med riktig, och inte fransk, balkong.

Under oss bodde en busschaufför med familj.

Unga, ensamstående skolfröknar bodde alltid i enrumslägenheterna som låg i mitten av varje våningsplan. När skolfröknarna gifte sig, vilket skedde med ett enda undantag, flyttade de alltid därifrån och nya fröknar flyttade in.

Undantaget var en finlandssvensk högstadielärare i korta kjolar. Hon fick utstå mycket skvaller då hennes herrbesök såg olika ut från gång till gång och hon aldrig ens var förlovad. 

Jag hälsade på grannarna varje dag i trappuppgången, men ofta kom man inte längre än till hallen av varje lägenhet. Kanske behövde mamma låna ett ägg eller en kopp mjöl och skickade någon av oss systrar. Under mellanstadiet sålde jag jultidningar men inte heller då kom jag längre än just innanför dörren. Ett undantag var när Niklas fått sin lillebror som jag ensam fick passa. Jag bytte lille Jonas nerkissade cellstoffblöjor till nya och knöt plastsnibbarna i sidan som man skulle. När jag vispat och värmt välling och matat med flaska, fick babyn rapa mot min axel. Allt som jag sett mamma göra och jag fått öva på. Mitt första jobb, som barnflicka, fick jag några välförtjänta kronor för.

I trappuppgången fanns också faror. En gång räddade jag en grannmamma från den sexuellt trakasserande man som dök upp under sina missbruksperioder, då en kvinna, eller ung tjej, var ensam i mörkret.

Med gemensamma krafter fick vi ut honom ur trappan. Jag minns inte hur gammal jag var, men vi flyttade från den trappuppgången 1975. Då var jag tretton, så det måsta ha varit innan dess. Ofta fick jag själv och mina kompisar slinka undan hans långa, håriga fingrar och springa därifrån så fort vi kunde. Han tränade hårt då han var nykter och riktigt säker på att hinna ifrån honom kunde man inte vara ens då han var full. Som väl var fick han aldrig tag i mig, åtminstone. Vi flickor vågade inte ens föreställa oss vad han skulle kunna göra.

Längst ner fanns källaren. Dit in kom man med sin hemmanyckel. Vi fick inte, men hängde ofta där nere bland källarförråden. Ibland såg vi spår av andra. Hopknölade filtar och kuddar i pannrummet. Tummade tidningar, med sidor fyllda av kvinnor med nakna bröst. Cigarettfimpar och ölburkar. Men vi var barn och lekte gömme eller spelade kort. Eller smög på dem som skulle in i sina förråd.

Här fanns cykelrummet där cyklarna vinterförvarades. De stals aldrig, trots att de saknade lås, så rummet var tomt om sommaren. Där eller i trappuppgången svalkade vi oss de torra, heta dagarna då ingen orkade eller kunde följa oss till badplatsen och vi var för små för att cykla dit själva. Vi stannade i dunklet tills någon vuxen körde ut oss.

Gården var full av barn att leka med, även om de blev färre om sommaren. Ingen reste utomlands men hade kanske råd med en tältsemester. Resten cyklade iväg någon mil med picknickkorg och filt och tillbringade hela dagarna på stranden.

Vi hade inte mycket, men det fanns alltid något som var tillgängligt. Något utrymme att leka i, någon kartong att gömma sig bakom. En flicka att leka med, en pojke att pussa. En mamma och oftast också en pappa.

Omständigheterna begränsade och höll om. Men dagarna tog aldrig slut och livet kändes oändligt.

Julen var för kommersiell. Påsken något för religiösa. Det var Första maj som var årets högtid. Dagen som skulle firas. Den ledige arbetaren klädde sig i söndagskostymen eller finklänningen och gav sig ut på gatorna för att skandera slagord och sjunga Internationalen med höjd knytnäve tillsammans med andra arbetare.

Vi systrar, förväntansfulla och glada, i likadana tunna jackor och nätta skor, nyinköpta för barnbidraget på vårens tur till Domus i Uddevalla, väntade på den gemensamma parkeringen på att föräldrarna skulle bli klara. Bakom oss skogspartiet med den väg som ledde upp till villaområdet, där några av våra kamrater bodde. Framför oss de prydliga trevåningshusen, med små, men välplanerade lägenheter för framtidstroende familjer, modernt utrustade med kylskåp och varmvatten. En folkhemmets vision som realiserats och som vi flyttat in i bara några år tidigare.

Pappa hade under morgonen brukat borste, skokräm och putstrasa. Skorna blänkte i majsolen. Han klädde sig endast under tvång i kostym och slips, men var snygg ändå i sina välsittande grå byxor med veck vid linningen och den bländvita skjortan med ärmarna uppkavlade en bit upp på underarmarna. Luggen hade fått sig några drag med kammen och böjde sig naturligt i en våg à la James Dean. Hakan var slätrakad och runt honom spred sig en doft av Old Spice. Den röda nålen var instucken i kragen på jackan.

Mamma var som alltid lika vacker, denna morgon i nylagt hår. Den tunna, ljusa poplinkappan var oknäppt och vi kunde beundra den blommiga klänning som så klädsamt följde hennes kvinnliga former. Hon hade kvällen innan sytt de sista sömmarna för att få den färdig. Förutom den röda nålen hade hon en färgglad majblomma instucken i kappkragen. Munnen lyste blankt röd.

Även vår blågröna folkvagn hade gjorts högtidsfin. Nytvättad, vaxad och blankpolerad väntade den på att vi skulle kliva in. Färden gick på krokiga vägar till pappas och mammas födelseort. Pappa visslade och vi flickor sjöng.

I början av tåget gick blåsorkestern. Därefter det lilla samhällets socialdemokrater. Ett samhälle präglat av stenhuggare, fiskare och deras familjer. När tåget närmade sig Folkets Park, smyckat med röda flaggor och vimplar, hade alltfler anslutit sig och djupa mansröster blandades med ljusare kvinnoröster till en enda enig kör i den internationella arbetarrörelsens kampsång framför andra.

"Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.     
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli."

Vi fick kulglass i strut och ballonger med tryckta rosor på. Mamma fick en äkta ros i handen, pappa satte sin i skjortans knapphål.

I Folkets Park väntade talen. De som lovade rättvisa åt det arbetande folket, om enade vi stod. De vars innehåll lovade en framtid, med folkhemmet som en stadig grund och våra regerande politiker som trygga samhällsbärare. Jag hade ännu inte börjat skolan och förstod nog inte vad som sades, och vilka alternativen var, men den högtidliga och stolta känslan av att detta, det var Sverige, vårt gemensamma land med värden att kämpa för, den har jag burit med mig genom åren.

Vad var det som hände?

Medan barnen till de fäder och mödrar, som inte fått plats på den svenska arbetsmarknaden, i morgon kommer att stanna hemma från skolans årliga Valborgsutflykt eftersom de inte har råd med matsäcken, kommer andra att köpa nya smartphones till sina barn, fast de inte bett om dem.  

Samtidigt som bioduksstora platt-tv skruvas upp på den vanlige arbetarens vardagsrumsväggar, sitter ett rasistiskt parti i den svenska riksdagen och tillåts sprida sitt budskap i svenska medier.

Samma år, samma dag, samma klockslag som papperslösa flyktingar jagas på gatorna av statligt tillsatt polis, passar andra på att obekymrat beställa familjens vinterresa till Thailand, på sin extralediga onsdag.

Under arbetarnas internationella högtidsdag.

Tågen för rättvisa har glesnat. Tron på ett rättvist samhälle naggats kraftigt i kanterna. Men på onsdag är det Första maj. Jag hinner fortfarande köpa nya skor. Eller putsa de gamla skinande blanka. Och sedan ger jag mig ut och ansluter mig till de ännu troende.

"... Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär."

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.