vardagspoeten.blogg.se

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Ett grusregn mot fönstret. Sedan ett till. Röster därutanför. Pappa rusar fram, öppnar fönstret och skriker åt dem att sluta ”ögonaböj”! Spridda skratt, målbrottsmummel. Sedan ropar någon: ”Surdeg!” Ännu mera skratt. En mopedmotor, två, tre som knattrar igång. ”Surdeg” ropar röster igen, nu är det flera. När pappa stänger fönstret skakar han av något jag inte kan uttrycka vad det är. Men jag är fem år och hans smärta är också min. Vi hör hur mopedisterna rusar motorerna, sedan drar de iväg en efter en. Uppdraget fullgjort. Pappa går ut på balkongen och röker.

Vi har bott i samhället sedan jag var ett och ett halvt år. Jag minns inget från mitt första hem i den andra lilla orten, där min pappa är född. Jag är hemma där jag bor nu. Mamma också. Hon har fått flytta in i en nybyggd lägenhet, med rinnande vatten, värmeelement, kylskåp och vattentoalett. Folkhemmets nybyggen är mycket finare, mycket bekvämare än vad hon någonsin upplevt. Hon behöver inte längre hugga ved till den öppna spisen, inte bära koks till kaminen för att hålla sina barn och sig själv varma. Hon behöver inte mer frysa häcken av sig på ett kallt utedass en snöig vinter. Hon slipper tömma de stora döttrarnas pottor. Hon kan ge sina barn färsk mat alla dagar i veckan. Hon är hemma här. Men inte pappa. Aldrig pappa.

Vad är det som gör att han inte passar in? Varför trakasseras han av ungdomar? Vad är hans brott? Jag vet faktiskt inte. Kommer knappast att få reda på det eftersom han inte längre är här och kan berätta. Vet bara hur han aldrig slutade att förbanna den dag han och mamma bestämde sig för att flytta hit. Kanske var det förresten mest pappas beslut. Flytten berodde på att hans nya jobb fanns här. Han vill slippa köra de tre milen på hala oplogade vägar klockan tre om de svarta vinternätterna. En bagare kan inte komma släntrande först när solen gått upp och plogen hunnit fara över alla vägar. En bagare som säger ifrån kan däremot tydligen kallas för surdeg.

För en femåring låter det som det fulaste ord hon någonsin hört. Först nu, efter närmare femtio år har ordet förlorat sin första laddning.

Mamma anpassar sig bättre. Men surdegen smittar av sig på henne. Också hon får utstå smädelser. Senare, när hon flyttat från mig och pappa till ett annat område i samhället, blir hon hotad till livet av en av ungdomarna som då växt upp till något som liknar en man, men snarare är en ynkrygg. En farlig sådan som bär kniv. Det händer att jag behöver följa med mamma till den friliggande tvättstugan för att hon ska slippa vara ensam där om den hotfulle skulle dyka upp. Fönstren sträcker sig runt hela huset och om kvällen med ljuset tänt är hon exponerad för vem som än lurar i buskarna utan att själv kunna se den som närmar sig utifrån.

Min storasyster får sin del. I hennes klass och i årskurserna strax över går flera av plågoandarna. Mobbarna. Jag tror hon lyckas hålla sig undan för det mesta. Hon är lågmäld, skapar ingen dramatik runt sig och gör ingen förnär. Kanske är det på grund av plågoandarna som hon länge gör sig osynlig?

De ger sig på alla i min familj. Utom mig. Varför går jag fri? Jag har inget svar på det heller, kan bara spekulera.

Kanske har jag beskyddare. En särskild. Kanske säger denne åt plågoandarna att låta bli mig. Att de annars ska få ordentligt med stryk. Men plågoandarna är hårda grabbar. Varför skulle de lyda min beskyddare efter hot? Kanske lirkar min beskyddare med mobbarna. Mutar dem med godis och cigaretter. Men varför skulle någon betala för mitt beskydd?

En av killarna i min klass är en tuff kille. En riktig hårding som slåss på rasterna, röker som nioåring och dricker öl från samma ålder. Pelle blir tidigt en av mina kompisar och vi följs åt i samma klass under alla nio grundskoleåren. Vi spelar kort och lyssnar på skivor. Han introducerar mig till Magnus Uggla och Bobo Viking och jag får låna hem alla hans Madtidningar. Jag och min bästis Karina håller vakt i affären när han stoppar chokladrullar och hela påsar med bilar i sina jackärmar. Vi sitter med då han och ytterligare två av våra killkompisar sniffar lim i plastpåsar i gömmen i skogen. Aldrig uppmanar han mig att dricka öl, röka eller snatta. Inte räcker han över en limindränkt påse till mig att sätta till näsa och mun. Han kan vara den beskyddare jag har.

Men han är jämnårig med mig. Lite grand av en maskot hos de äldre killarna, men knappast en som kan påverka dem att behandla mig väl. Jag måste ha en annan beskyddare.

Min syster flyttar hemifrån direkt efter grundskolan och får nya vänner. Men mot pappa och mamma fortsätter trakasserierna. När mamma börjar ha dagbarn är det först inte många timmar det handlar om och hon får betalt därefter. För att förstärka familjekassan börjar hon då att städa. Skolstädning är emellertid inget för henne. Redan första kvällen åker pappa och jag för att hämta henne eftersom hon dröjer. Hon är förtvivlad, att städa en hel skola tar alldeles för lång tid om man är noggrann som hon, så rädd att inte hennes arbetsgivare ska bli nöjd. Varför hon inte vågar slarva är en annan historia. Den tar vi sen. Hennes andra städjobb är på en bank. I tidig morgon, långt innan banken öppnar, går hon iväg med sin nyckelknippa och skurhink. Detta jobb behåller hon tills den morgon då pappa förtvivlad följer med henne dit. Kanske i sina försök att få nya vänner har pappa ibland om kvällarna börjat gå till Baren som ligger om hörnet. Där påstår en dag några av de äldre bymobbarna i samvaron över ölen, att mamma träffar andra karlar där i banklokalen om morgnarna. Pappa vill säkert inte tro på detta, men det gör att hans fantasi sätter igång. Mamma får sluta städa även på banken.

Jag brukar också gå till Baren. När vi fått vår veckopeng köper vi barn smågodis där, ettöres och tvåöres gelepengar och sockerpastiller i pastellfärger. Geleråttor och lakritscigaretter. Igloo och Piggelin. När vi blir äldre är det där vi kan köpa riktiga cigaretter. Enstaka eller i tiopack. Vi är kompisar med paret som äger Baren. Mannen är lite äldre, kanske trettio. Kvinnan är bara några år äldre än jag. Innan hon fyllt femton har de fått sitt första barn och hon har slutat skolan. Börjat jobba i Baren med sin pojkvän. De är illa sedda bland ”ordentligt” folk. Själva står de ganska väl emot pratet, de har ju varandra, sina gäster och de är schysta mot oss ungdomar. Jag och mina kompisar passar rätt ofta parets barn då de arbetar. Betalt får vi i cigaretter eller pengar.

Vi hänger på baren som på en fritidsgård. I rummet intill själva bardelen finns ett litet utrymme där två flipperspel samsas om plats. Maria och jag brukar gå dit tillsammans. När jag inte inte vill vara hemma och saknar någon att hänga med, går jag snart ensam dit för att spela och träffa folk. Till flipperrummet kommer inte de öldrickande vuxna. Däremot träffar jag ofta de hårda killarna där. Möter dem i flippermatcher där jag inte är oäven. Jag vet inte om vi pratar om något, slänger säkert mest käft. Skrattar. Ofta är jag ensam tjej. Ingen gör mig någonsin illa. De flesta är samtidigt precis så buffliga och gapiga som jag trott. Men det finns undantag. Några av dem jag buntat ihop med familjens mobbare visar sig vara känsliga och lyhörda killar då jag träffar dem ensamma över flipperspelen. Jag upptäcker att det finns olika gäng. En del behöver jag hålla mig fortsatt vaksam inför och andra är så schysta att jag utan vidare kan slappna av.

Är det Marias förtjänst att jag accepteras? Respekteras faktiskt. Hon är infödd och har tagit mig till vän. Hon känner de flesta i samhället. Hennes föräldrar är födda här. Är det därför? Lagom kaxig, orädd, glad och söt smälter hon lätt in bland de hårda killarna. Vid den tiden har jag lämnat kamraterna med barbielekarna långt bakom mig. De fortsätter med sina flicklekar medan jag är beredd att utforska nya territorier. Maria är min väg in.

Maria och jag hänger mycket med varandra de där åren. Sommaren när jag är tretton, hon tolv, följer vi med ett av de schysta killgängen i raggarbilar mot Lysekil. Vi sitter på en nedfälld cabriolet och tjuter av glädje. Killarna är minst fem, men snarare åtta-tio år äldre än oss. Vi tillbringar en del tid med dem. Maria är förtjust i en av de äldre och absolut lugnaste killarna i gänget. Jag har pratat med Maria på senare år om detta. Varför ville de ha oss med? Fjortisar! Ingen av oss fattar det riktigt. De utnyttjar oss aldrig, fyller oss inte med alkohol, kräver inte att få hångla. Tafsar inte ens. Är vi deras maskotar? Till vår fördel, så att killarna slipper skämmas inför andra, är nog att vi ser något äldre ut än de tolv och tretton år vi är. Men ingen kan ta oss för jämnåriga med killarna.

Mamma och pappa vet inte om mina äventyr. Jag hukar mig lite då vi åker i raggarbilarna genom samhället. Men jag är aldrig riktigt rädd för att bli upptäckt. Vad kan de säga? Jag kommer och går som jag vill vid den här tiden. Sover ofta hos Maria. Känner mig friare där än hemma. Marias mamma kokar stark söt choklad till frukost och på brödet får vi butiksskivat kallt rökt kött. Maria och jag delar på hennes säng, som är bred nog för två. Ibland spelar hon på sin gitarr innan vi ska sova. Vi turas om att klia varandra på ryggen och slåss om vem som ska vara sist. Denne kan nämligen somna under kliandet.

När Maria och jag möts många år senare efter att inte ha träffats på över trettio år pratar vi om den tiden. Jag säger att det var så skönt att få fly till hennes hem under de åren då jag lever i osäkerheten i pappas accelererande drickande. Att jag aldrig vet vad som närmast kan hända. Vad som ska möta mig därhemma. Hon svarar att det dricks mycket hemma hos henne också vid den tiden. Vi är i tidiga tonåren och har varsina flodhästar i vardagsrummet och pratar aldrig om det. Men vi står varandra nära.

Det är roligt att vara med Maria. Alldeles lagom spännande. Vi tar bussen till Lysekil för att gå i affärer. I Puss&Krambutiken finns allt vad vi önskar oss. Maria och jag plockar åt oss en del kläder in i provrummet. Jeansen sitter tajt och följer smidigt våra begynnande kvinnokroppar. Har vi lyckats tigga tillräckligt med pengar från föräldrarna köper vi var sitt par. Den blå jackan i sidenliknande blankt tyg har Gul&Blå-emblemet med örnen broderat på ryggen och är mycket för dyr för våra plånböcker. Vi åker och tittar på den, provar, flera gånger innan Maria slår till. Hon tar på jackan innanför sina vanliga kläder. Sedan går vi ut ur butiken. Det var innan larmens tid. Jag fick jackan av henne senare. Kunde ju säga hemma att jag fått den av Maria. Det var sant. Vad Maria sa till sin mamma vet jag inte.

Maria och jag vandrar ofta runt i hela samhället. Vi går inte av hälsoskäl, säkert är det för att leta efter stället där det händer. När vi en dag kommer fram till den gamla bron mot folkparken får vi se att det brinner i grässlänten en bit framför oss. Några tjejer vi känner igen springer därifrån. När brandkår och polis är på plats är vi kvar. Maria svarar på polisens frågor att hon inte sett vem som tänt på. Jag är full av beundran hur bra hon är på att ljuga.

Vår andra, riktiga, fritidsgård finns tio minuter hemifrån. Dit går vi mest under de mörka höst- och vinterkvällarna. Spelar biljard och pingis. Röker. Ofta hänger vi med de tuffa killarna. Men inte de allra tuffaste. De som är farliga. När dessa kommer med ölkassar i nävarna skingras alla gårdsbesökarna. Flyr till kaféet en trappa upp, där ledarna oftast finns. Vi plockar åt oss ett spel eller en kortlek och slår oss ner vid ett av borden. Bakom disken säljer några av våra jämnåriga godis, kakor och saft. Där finns en tv och faktiskt en slags videospelare. En av ledarna är en medelålders, knubbig man med burrigt hår. Vi har hört att han visat porrfilm för besökarna på videon, men det är inget jag får uppleva själv. Vi tycker att han är lite äcklig. Men blir det för bråkigt får han ut marodörerna. Det händer att jag går till gården ensam. Alltid finns det någon att spela kort eller biljard med.

Jag är glad att jag inte är ensam den gång då Maria och jag är på väg till gården och vi möter en blottare. Vägen går förbi läkarstationen, som det heter då, vidare uppför en lång brant backe innan man kommer fram till en korsning där man väljer om man vill gå den längre omvägen mellan husen eller gena över kyrkogården. Vi väljer alltid kyrkogården, oavsett hur mörkt det hunnit bli. Vi är aldrig rädda. Men mitt i backen möter vi denne figur, med halsduken virad över ansiktet, som helt oväntat strax innan vi ska passera honom, gläntar på rocken. Han rör handen upp och ner över den vita lemmen och vi skriker samtidigt som vi springer det fortaste vi kan uppför backen och förbi honom. När vi hunnit till kyrkogården stannar vi, skriker ännu mer nu av skratt och kramas. Vilken idiot! Vilket äckel! Senare känner jag igen hans ögon i affären. Nu vet jag vem det är och kan berätta för Maria. En udda kille, några år äldre än oss, som ingen vi vet riktigt känner. Jag pratar aldrig med honom, vet inte om han fortsätter med blottandet, men varken Maria eller jag råkar ut för honom igen.

En annan kille vi lägger märke till kallas tidigt för bögen av de andra killarna. Han är lite äldre än mig, alltid ensam, har inte slitna jeans och t-shirt som alla andra killar, utan blanka gabardinbyxor och en sjal runt halsen. Den ljusa luggen är lång och fladdrar då han går förbi oss på vägen. Några år senare ser jag honom med väskorna packade på perrongen för att ta tåget därifrån.  Själv behöver jag stanna ytterligare några år. 

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Min mamma har morrhår. Nej, inte sådana som kattens. Snarare som osynligt vajande känselspröt, som känner sig för och plötsligt får napp.

Eller kanske har hon ett radar, ett sådant som är mottagligt för vissa signaler. I hennes fall, mina. Mitt humör, mitt grubbel, mina farhågor.

Effekten blir omedelbar.  

Vad sedan katten gör har jag inte reda på. Men jag vet vad mamma gör de dagar då mina signaler tydligen visar minusgrader. Ännu, fast jag fyllt femtio och hon pensionär, bara tjugosju år äldre än mig.

Säger jag kaffe, rusar hon upp ur soffan för att brygga mig ett par koppar. Säger jag: ”Vad tycker du vi ska vi äta?", är hon genast på väg till affären. Masserar jag mina spända axlar, hämtar hon på sekunden en kudde jag kan lägga bakom ryggen. Harklar jag mig vill hon veta om jag sa något hon missade. Hämtar jag en kofta stänger hon balkongdörren.

Drar jag efter andan öppnar hon balkongdörren igen, rädd att jag inte får luft.

Omsorgen har inga gränser. Jag är hennes dotter och hon vet inte vad det är som är fel. Hon frågar inte, men känner, att något inte är som det borde.

Det är därför jag inte bör åka hem till henne dessa dåliga dagar. Jag vill inte skapa oro hos henne.

Känslor har vi två aldrig pratat om. Jag kan inte berätta för mamma vad jag grubblar på, vilket som är mitt problem. Kanske jag prövade någon gång för längesedan, på den tiden känslorna synligt kunde flöda över. Jag minns inte.

Kanske trodde jag inte att jag behövde, tillvand att avläsas ändå. Jag fick veta att jag var känslig, att jag skulle akta mig och och behövde extra skydd. Men med tiden har jag skaffat mig en egen rustning. Jag plågas av att känna mig övervakad och trängd. 

Men visst var det så att serverades jag viss mat kom kräkreflexen som ett brev på posten. Jag slapp därför den sötmättade lukten av blodpudding och den syrliga från kåldolmar. Mormors fänkål- och anisdoftande surdegsbröd skydde jag på samma vis. Mjölken, som inte kunde undvikas för den var oundgänglig för barn, hälldes upp till ett halvt glas och blandades med mängder av Oboy. Ändå fick jag hålla för näsan för att kunna dricka den. Jag hade svårt att få i mig kött och kunde idissla i timmar. Fram till skolåldern mosade mamma ihop potatis, sås och kött på tallriken så maten kunde ätas med sked och blev lätt att svälja.

Ville jag inte leka med någon för att jag i hemlighet tyckte att kamraten var för stökig eller luktade lagård, slapp jag utan argumentation. Känner viss skam över detta idag, men jag minns hur rädd jag var att jag skulle bli tvungen.

Vissa dagar visste jag att jag inte skulle orka med klassrumsbullret. Jag fick stanna hemma bara jag andades att jag kände mig varm och hängig.

Pappa var likadan som mamma. Tv-program kunde ge mardrömmar och tittandet begränsades kraftigt. Jag fick inte vara ute då det var mörkt och när det var ljust måste jag akta mig för fula gubbar. Inte gunga för högt och inte gå barfota i gräset för där kunde gömma sig glasskärvor eller ett elakt bi.

På många vis är det väldigt fint att ha fått den där omsorgen. Jag betydde något, var någon att vara rädd om. Jag beskyddades som de prinsessor jag hört om i sagorna och såg väl under lång tid inget problem i det.

Men som i sagorna skapade min verklighet också vissa problem och konsekvenser. Törnrosa som gömdes undan i många år, stack sig trots det på sländan till slut. Och den prinsessa som, trots ett lager av tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster, kunde ändå inte sova på grund av den ärta i botten som drottningen lagt dit.

Visst hade det varit bra om jag fått veta att vi inte alls skulle flytta till den närbelägna staden som de efter lägenhetsvisningen slutade prata om för att jag verkat orolig inför en flytt.

Visst hade jag velat veta att farmor faktiskt var död och inte flyttat till ett annat land som jag länge trodde och kompisarna retade mig för.

Jag vågade inte berätta om vad jag själv oroade mig för eller var rädd för, eftersom jag visste att då skulle allt bli ännu större än vad det var. 

Det tog lite tid, men jag lärde mig hantera verkligheten på mitt vis.

Senare då jag börjat skolan. Skulle jag ha klagat över att pojkarna snodde våra mössor och kastade upp dem i träden skulle pappa ha rusat iväg till skolan och ställt pojkarna mot väggen. Skulle jag skvallra över hur desamma några år senare tafsade på oss tjejer skulle han anmäla dem till polisen. Samma öde skulle drabba mobbaren som gav sig på oss en i taget, med lite olika svansar som sällskap.

Jag var rädd för att det skulle hända och sa inget.  

Skulle jag berätta att matbespisningstanterna tvingade oss att äta upp leverstuvningen skulle mamma börja gråta å mina vägnar.

Jag visste det och sa inget. Ville jag klättra i bergen frågade jag inte först om lov. Om jag inte pratade om flytten, skulle den kanske inte bli av. Om jag undvek mobbarna och sprang fortare än pojkarna skulle jag klara mig ändå.

En kombination av realiteter och magiskt tänkande. Och jag skyddade mina föräldrar från oron.

Det var säkrast att hålla tyst.

Men barn växer ju, blir äldre, mognar.

Jag lärde mig försvara mig själv. Gav igen och nöp i pojkarnas känsligaste delar så att de aldrig vågade tafsa mer. Retade mobbarna för svagheter jag upptäckte och röt åt dem som stal mössor och gympapåsar från småbarnen i de låga klasserna. Ramlade jag och slog mig plåstrade jag om de små skråmorna själv. Berättade bara sånt som var nödvändigt. Undvek den överdrivna hemmaomsorgen, behöll den jag behövde, så länge den fanns.

Hur har det gått sedan? Tja, på det kan jag nog bara svara följande:

Idag är jag själv förälder, och första impulsen är att agera på samma vis. Känna in, försöka lukta mig till känsliga problem. Rusa iväg, försvara, vara lejonmamma. Det borde givetvis vara en självklarhet att barn blir respektfullt bemötta, både av sina kamrater och av vuxna i sin närhet. Ingen ska behöva utsättas för mobbing, tafsande eller behöva smaka på mat som de mår illa av. Men det är svårhanterligt.

När min dotter tvingades sitta kvar ensam vid bordet efter mellanmålet på dagis, för att hon inte drack upp sin nyponsoppa som hon avskydde. När en av hennes kamrater skrek fula ord åt henne. När jag tyckt att något i skolan inte fungerat som det ska. Jag har försökt att behärska mig fast jag sett rött, tänka över saken, prata med min dotter, kanske hämta råd från en god vän innan jag gjort något.

Jag har agerat, men ändå har det säkert inte varit nog. Inte alltid rätt.

Hur gör man och när gör man rätt? Skulle jag påverkat min dotter att leka med alla som ville leka med henne, fast hon själv inte skulle ha roligt utan istället må dåligt av det? Skulle jag beordrat henne att lyda dagisfröken fast hon kräks av nyponsoppa?

Nej. Otänkbart.  Man måste vara på sitt barns sida. Lyssna in. Fast helst vill jag vara sådär lagom …

Förmedla att vi är inga sagoprinsessor. Att vi, alla madrasser och dunbolster till trots, måste lära oss det mesta av vad vi behöver, genom att vandra på den mer eller mindre hårda vägen. Livets.

Men att jag som hennes mamma ska finnas där om backen blir för brant och mörkret faller för snabbt.  

Och dotter förblir även jag. Men om jag mår bra, är allt lugnt och fridfullt hemma hos min mamma. Vi kan glida omkring som de två vuxna människor vi är.

Då lagar jag middagen och sätter på kaffebryggaren medan hon lugnt sitter kvar vid bordet.

Med radarn vilande, sträcker hon sig till att bädda min säng med den mjukaste kudden och det lättaste täcket. Öppnar fönstret på glänt och pussar mig godnatt. Så att drömmarna ska bli vackra och sömnen som en prinsessas.

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.

Vår lägenhet låg på andra våningen av tre. 57 kvadrat, 296,81 kronor per månad i hyra. Pappas arbetsgivare stod för det första kontraktet. Jag hittade det i mina gömmor. Vi var fem personer som flyttade dit, strax innan skolstarten efter sommaren 1963.

Bakom glasade hyllor som vägg mot hallen, och med balkong åt skogen till, låg det vi kallade det ”storarummet". Där sov mamma och pappa. Till en början i den röda soffa som kunde fällas ut till dubbelsäng om kvällarna. Efter några år köpte de en bekvämare, likaledes utfällbar, havsblå ”dyscha” som placerades i ena änden av den, som det hette, möblerbara hallen och flyttade sin sömn dit. Varje morgon återställdes dyschan till sittmöbel igen.

Jag skulle fylla två och fick en barnsäng intill mammas och pappas bäddsoffa. I det andra mindre rummet hade mina två systrar sina sängar. Där lekte vi för det mesta om dagarna. När jag var fyra fick jag flytta in dit. Min äldsta syster hade flyttat till sin pappa och kom bara hem ibland om lov och helger. Då pumpade mamma upp en luftmadrass och la på golvet mellan min och mellansysterns sängar.

Det fanns inte mycket plats men vi visste inte av något annat. Min kompis som bodde i en likadan lägenhet ovanför vår och hade två syskon hemma, fick sällan lov att ta in kompisar. Jag antar att vi hemma hos oss också var tvungna att visa hänsyn mot varandra, men det är inget jag minns som betungande. Oftast lekte vi utomhus, på den stora gården mellan husen, sommar som vinter.

Pappa var uppe innan solen. Han var bagare och måste få brödet färdigt till folks frukost. Redan tidigt om eftermiddagen var han därför hemma.

Kanske lekte jag innanför den stängda köksdörren, medan han sov några timmar efter jobbet. På golvet med mina dockor i köket där mamma försökte att inte slamra för mycket med kastrullerna. Eller med kritor och papper på köksbordets vaxduk. En dörr att stänga fanns också in till barnrummet, men mellan hall och storarum fanns det bara en bred öppning.

Mamma var hemmafru. Skötte barn och hushåll. Hon hade slutat skolan efter sjunde klass och hade, som de flesta andra kvinnor under den tiden, inga tankar på att jobba sedan hon gift sig och fått barn.

Men det var i mitten av sextiotalet och allt fler kvinnor behövdes på arbetsmarknaden. Nya tider gav nya möjligheter. När de egna barnen blivit lite större, började mamma att passa andras barn. Hon blev dagmamma åt kvinnor som hittat ut i arbetslivet och fick uppleva glädjen i att äntligen kunna tjäna en egen slant, även om den inte var stor.

Niklas var ett år yngre än mig. De första minuterna av hans första dag hos oss passade han på att bita mig i armen. Niklas och hans mamma bodde i enrumslägenheten i våningen ovanför vår. Honom tog mamma hand om i privat regi. Det blev inte många kronor.

Efter ett par år blev barnen med behov av omsorg fler, allteftersom kvinnorna tog plats på arbetsmarknaden. Det gav också mamma en bättre chans. Samtidigt som hon uppfyllde de plikter hon förväntades göra hemma, fyllde hon på med fler barn, mot en lön.

Samhället tog sitt ansvar. Mamma anställdes på timmar av kommunen. Varje månad lämnade hon in en lista med det antal timmar hon haft dagbarnen hos sig. En rad för varje barn. En kolumn per dag. Här lärde sig mamma att räkna ordentligt. Som kommunanställd fick hon både högre timpeng, semester och pensionspoäng. Även om hon fortfarande fick snåla, fanns hopp om en ljusare framtid.

Till oss kom Staffan som var mycket tunn och blå och väldigt gnällig. Han var hjärtopererad och hade ett stort rosafärgat Y över bröstet. Magnus var mer robust, men Glenn var den förste jag tyckte riktigt mycket om. Hans blonda lockar, knubbiga ben och glada leende fick mig att ofta ta honom i knäet eller köra honom i barnvagn runt gården. Jag hade då hunnit bli runt nio år. 

Mats tillhörde en familj som bekände sig till en sträng, religiös rörelse. Föräldrarna verkade snälla, men inte så bra på att ta hand om barn. Mats brukade stanna ett par dygn åt gången.  Pojken fick alltid bada då han kom. I min mammas trygga armar sänktes den hala babykroppen ner i det ljumma vattnet. Hans tunna kropp hade inga som helst likheter med de knubbiga gossarnas, Magnus och Glenn.

Efter badet klädde mamma honom i de rena, välstrukna skjortor och byxor hon letat fram ur sina gömmor, medan hans egna kläder tvättades. Familjen Sekt flyttade sedan från samhället och mamma oroade sig länge efteråt, för den späde lille pojken. Vi hörde senare att familjen fått tillökning. Inte med ett, utan sex barn.

Lena, min lekkompis från gården, kom som dagbarn under en period. Hon hade ofta med sina barbies med tillhörande kläder och skor. Alltid lite finare, lite glansigare klänningar än mina, som mamma eller farmor sytt. Skor hade mina dockor inga alls. Men om Lena var på gott humör fick jag låna av hennes.

Sedan kom också Karolina, Johanna, Fredrik och så småningom den gulligaste av dem alla: Patrik. Han blev min fosterbror. Då var jag femton och befann mig för det mesta någon annanstans än hemma.

De flesta barn var fortfarande hemma med sina mammor ända tills de började skolan. Men gruppen av yrkesarbetande mammor växte. Några av dem var ensamstående och hade inget val. De städade på kontor och i skolor, serverade mat och bar brickor med disk på krogar. De barnen kom tidigt, stannade många timmar och en del sov över i min gamla barnsäng. Några pappor såg jag aldrig till.

De som var gifta jobbade på ställen som Försäkringskassan, Socialkontoret eller på det nyöppnade dagiset. Det kändes att de var lite finare. Hade utbildat sig. De pratade krångligare, hade nya moderna kläder och körde bil. Deras barn stannade inte så många timmar åt gången. Staffan kom bara ett par dagar per vecka. 

Mamma hann nog därefter vara dagmamma till de flesta av traktens alla barn. Alla de vars båda föräldrar var yrkesarbetande.

De gifta papporna hämtade ibland barnen hos oss om eftermiddagarna. Pappor var mera hemliga. Ibland lite skrämmande. Min bästa väns pappa körde lastbil. Han var svartskäggig och skrattade bullrigt åt sina egna skämt. En gång målade han mustasch med tusch på min kompis älsklingsdocka. En annan gång limmade han fast hennes skor i golvet. De hade alltid en katt. Mirran var jag rädd för. Hon bet alltid i ens fötter om man vickade på tårna.

I lägenheten mittemot vår bodde farbror Olle. Han jobbade som målare och bodde ensam i en lika stor (eller liten) lägenhet som vi.  Han hade ett syskonbarn som ibland hälsade på och som i första till sjätte klass var klasskamrat till mig. Jag gillade båda lika mycket men tyckte det var konstigt att farbror Olle som var äldre än pappa, inte hade någon fru.

Snett ovanför oss bodde Frimans. Herr Friman körde sopbilen. Familjen hade en liten vit pudel som hette Sabina. Trots att jag normalt var jätterädd för hundar vågade jag klappa henne. När familjen Friman flyttade var det Niklas, hans mamma som blivit gravid och den nye mannen som hon hade gift sig med, som alla flyttade in i denna lägenhet. Några kvadrat större än den förra ettan. Och med riktig, och inte fransk, balkong.

Under oss bodde en busschaufför med familj.

Unga, ensamstående skolfröknar bodde alltid i enrumslägenheterna som låg i mitten av varje våningsplan. När skolfröknarna gifte sig, vilket skedde med ett enda undantag, flyttade de alltid därifrån och nya fröknar flyttade in.

Undantaget var en finlandssvensk högstadielärare i korta kjolar. Hon fick utstå mycket skvaller då hennes herrbesök såg olika ut från gång till gång och hon aldrig ens var förlovad. 

Jag hälsade på grannarna varje dag i trappuppgången, men ofta kom man inte längre än till hallen av varje lägenhet. Kanske behövde mamma låna ett ägg eller en kopp mjöl och skickade någon av oss systrar. Under mellanstadiet sålde jag jultidningar men inte heller då kom jag längre än just innanför dörren. Ett undantag var när Niklas fått sin lillebror som jag ensam fick passa. Jag bytte lille Jonas nerkissade cellstoffblöjor till nya och knöt plastsnibbarna i sidan som man skulle. När jag vispat och värmt välling och matat med flaska, fick babyn rapa mot min axel. Allt som jag sett mamma göra och jag fått öva på. Mitt första jobb, som barnflicka, fick jag några välförtjänta kronor för.

I trappuppgången fanns också faror. En gång räddade jag en grannmamma från den sexuellt trakasserande man som dök upp under sina missbruksperioder, då en kvinna, eller ung tjej, var ensam i mörkret.

Med gemensamma krafter fick vi ut honom ur trappan. Jag minns inte hur gammal jag var, men vi flyttade från den trappuppgången 1975. Då var jag tretton, så det måsta ha varit innan dess. Ofta fick jag själv och mina kompisar slinka undan hans långa, håriga fingrar och springa därifrån så fort vi kunde. Han tränade hårt då han var nykter och riktigt säker på att hinna ifrån honom kunde man inte vara ens då han var full. Som väl var fick han aldrig tag i mig, åtminstone. Vi flickor vågade inte ens föreställa oss vad han skulle kunna göra.

Längst ner fanns källaren. Dit in kom man med sin hemmanyckel. Vi fick inte, men hängde ofta där nere bland källarförråden. Ibland såg vi spår av andra. Hopknölade filtar och kuddar i pannrummet. Tummade tidningar, med sidor fyllda av kvinnor med nakna bröst. Cigarettfimpar och ölburkar. Men vi var barn och lekte gömme eller spelade kort. Eller smög på dem som skulle in i sina förråd.

Här fanns cykelrummet där cyklarna vinterförvarades. De stals aldrig, trots att de saknade lås, så rummet var tomt om sommaren. Där eller i trappuppgången svalkade vi oss de torra, heta dagarna då ingen orkade eller kunde följa oss till badplatsen och vi var för små för att cykla dit själva. Vi stannade i dunklet tills någon vuxen körde ut oss.

Gården var full av barn att leka med, även om de blev färre om sommaren. Ingen reste utomlands men hade kanske råd med en tältsemester. Resten cyklade iväg någon mil med picknickkorg och filt och tillbringade hela dagarna på stranden.

Vi hade inte mycket, men det fanns alltid något som var tillgängligt. Något utrymme att leka i, någon kartong att gömma sig bakom. En flicka att leka med, en pojke att pussa. En mamma och oftast också en pappa.

Omständigheterna begränsade och höll om. Men dagarna tog aldrig slut och livet kändes oändligt.

Julen var för kommersiell. Påsken något för religiösa. Det var Första maj som var årets högtid. Dagen som skulle firas. Den ledige arbetaren klädde sig i söndagskostymen eller finklänningen och gav sig ut på gatorna för att skandera slagord och sjunga Internationalen med höjd knytnäve tillsammans med andra arbetare.

Vi systrar, förväntansfulla och glada, i likadana tunna jackor och nätta skor, nyinköpta för barnbidraget på vårens tur till Domus i Uddevalla, väntade på den gemensamma parkeringen på att föräldrarna skulle bli klara. Bakom oss skogspartiet med den väg som ledde upp till villaområdet, där några av våra kamrater bodde. Framför oss de prydliga trevåningshusen, med små, men välplanerade lägenheter för framtidstroende familjer, modernt utrustade med kylskåp och varmvatten. En folkhemmets vision som realiserats och som vi flyttat in i bara några år tidigare.

Pappa hade under morgonen brukat borste, skokräm och putstrasa. Skorna blänkte i majsolen. Han klädde sig endast under tvång i kostym och slips, men var snygg ändå i sina välsittande grå byxor med veck vid linningen och den bländvita skjortan med ärmarna uppkavlade en bit upp på underarmarna. Luggen hade fått sig några drag med kammen och böjde sig naturligt i en våg à la James Dean. Hakan var slätrakad och runt honom spred sig en doft av Old Spice. Den röda nålen var instucken i kragen på jackan.

Mamma var som alltid lika vacker, denna morgon i nylagt hår. Den tunna, ljusa poplinkappan var oknäppt och vi kunde beundra den blommiga klänning som så klädsamt följde hennes kvinnliga former. Hon hade kvällen innan sytt de sista sömmarna för att få den färdig. Förutom den röda nålen hade hon en färgglad majblomma instucken i kappkragen. Munnen lyste blankt röd.

Även vår blågröna folkvagn hade gjorts högtidsfin. Nytvättad, vaxad och blankpolerad väntade den på att vi skulle kliva in. Färden gick på krokiga vägar till pappas och mammas födelseort. Pappa visslade och vi flickor sjöng.

I början av tåget gick blåsorkestern. Därefter det lilla samhällets socialdemokrater. Ett samhälle präglat av stenhuggare, fiskare och deras familjer. När tåget närmade sig Folkets Park, smyckat med röda flaggor och vimplar, hade alltfler anslutit sig och djupa mansröster blandades med ljusare kvinnoröster till en enda enig kör i den internationella arbetarrörelsens kampsång framför andra.

"Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.     
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli."

Vi fick kulglass i strut och ballonger med tryckta rosor på. Mamma fick en äkta ros i handen, pappa satte sin i skjortans knapphål.

I Folkets Park väntade talen. De som lovade rättvisa åt det arbetande folket, om enade vi stod. De vars innehåll lovade en framtid, med folkhemmet som en stadig grund och våra regerande politiker som trygga samhällsbärare. Jag hade ännu inte börjat skolan och förstod nog inte vad som sades, och vilka alternativen var, men den högtidliga och stolta känslan av att detta, det var Sverige, vårt gemensamma land med värden att kämpa för, den har jag burit med mig genom åren.

Vad var det som hände?

Medan barnen till de fäder och mödrar, som inte fått plats på den svenska arbetsmarknaden, i morgon kommer att stanna hemma från skolans årliga Valborgsutflykt eftersom de inte har råd med matsäcken, kommer andra att köpa nya smartphones till sina barn, fast de inte bett om dem.  

Samtidigt som bioduksstora platt-tv skruvas upp på den vanlige arbetarens vardagsrumsväggar, sitter ett rasistiskt parti i den svenska riksdagen och tillåts sprida sitt budskap i svenska medier.

Samma år, samma dag, samma klockslag som papperslösa flyktingar jagas på gatorna av statligt tillsatt polis, passar andra på att obekymrat beställa familjens vinterresa till Thailand, på sin extralediga onsdag.

Under arbetarnas internationella högtidsdag.

Tågen för rättvisa har glesnat. Tron på ett rättvist samhälle naggats kraftigt i kanterna. Men på onsdag är det Första maj. Jag hinner fortfarande köpa nya skor. Eller putsa de gamla skinande blanka. Och sedan ger jag mig ut och ansluter mig till de ännu troende.

"... Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär."

När jag fick beskedet att knölen jag hittat var en malign tumör berättade jag inte för någon. Jag kan inte förklara varför. Jag blev stum. Jag samlade ihop mig. Fryste känslorna, kapslade in min rädsla. Kanske förberedde jag mig på reaktionerna. Först efter tre dagar fick min dåvarande sambo veta. Mina systrar kom därnäst, liksom en gammal, nära vän.

Jag behövde opereras två gånger med någon månads mellanrum. Däremellan någonstans blev jag tvungen att berätta för mamma. Jag hade varit rädd för att göra henne ledsen och det blev hon förstås.

Och vad var jag mer rädd för? Döden? Trots att jag drabbats av något som, om jag hade haft otur, skulle kunnat leda dit, var det inte döden jag i första hand oroade mig för, skrämdes av. Det var mina fantasier om vad alla andra skulle säga. Hur det skulle pratas. Vi var nyinflyttade i ett litet samhälle och sådana ansåg jag mig ha erfarenhet av. Jag ville inte att någon skulle prata. Tycka synd om. Jag skämdes över att vara någon man skulle kunna tycka synd om. Att jag skulle kunna få medkänsla var inte något jag kunde tänka ut och förstå i detta akuta skede.

Jag krävde tystnadslöfte av dem som visste. Tillät ingen komma nära. Själviskt och självupptaget. Det får jag leva med. Fast det fanns någon som var viktigare. Min dotter, i den ålder hon var då, hade jag nog skyddat mot en obekant omvärld på samma vis, en gång till.

Jag ville inte att någon skulle titta på min lilla fyraåring och tänka eller till och med säga: ”Stackars liten!" ”Så liten och så ha en mamma som fått cancer!” Jag ville inte att hon skulle behöva uppleva medlidsamma blickar från folk hon inte kände. Som skulle prata om saker hon var för liten för att förstå. Ville att hon skulle få vara det oskuldsfulla barnet länge än. Hon skulle slippa lida på grund av mitt tillstånd.  För jag tänkte ju inte dö av det här!

Dagarna innan och efter operation fick jag tillflykt med kärleksfull omsorg hos en gammal, nära och kär vän. Hon tog hand om mig, bäddade ner mig i duntäcken och lagade mat åt mig, men jag slapp känna mig ömkad. Och jag behövde inte åka hem. Inte blotta mig. Vara behövande. Min dotter skulle inte behöva se mig så. Nyopererad. Sängliggande. Ynklig. Oförmögen att lyfta henne, krama henne.

Jag hade tur. Tumören var liten och spridningen noll. Jag slapp cytostatika. Det skulle räcka med kirurgi och strålning. Jag hoppar över detaljerna. Hur jag mådde under tiden. Hur jag mådde rätt lång tid därefter. För jag är tacksam över utgången. Jag klarade mig bra. Min dotter hade skyddats. Jag kunde snart åter krama henne, lyfta upp henne i mitt knä, bära henne nära mitt hjärta.

Jag slapp undan. För ett tag.

Den andra knölen upptäcktes under en kontroll med ultraljud fem år senare. Denna gång förstod jag att inte hålla tyst. Det är min dotters förtjänst. Hon hade blivit äldre, kunde förstå och skulle inte behöva bära tyngden av tystnad. Hon fick berätta för vem hon ville och förhoppningsvis skulle det lindra hennes oro, att få dela den.

Det var inte lätt, men jag berättade själv för dem som jag trodde ville veta. Ringde mina vänner, min familj, pratade och grät lite ibland. Fast många blev också de ensamma, sömnlösa nätterna då jag låg och vred mig på soffan. Den ensamheten valde jag. Jag tror att somligt måste man ändå bära på egen hand. Och jag hade tur igen. Jag slapp cytostatika även denna gång.

Tänker endast sällan på den tiden numera. Doften av sjukhus. Den tjocka biopsisprutan som drog upp material ur min kropp för analys. Beskedet. Gröna operationsrockar. Läckande dränage och stela operationsärr. Rädslan för att drabbas av fysisk funktionsnedsättning.

Kirurgin och fem års antihormonell behandling med kraftiga och för tidiga klimakteriebesvär. Avlägsna kroppsminnen av plötslig värmestegring med frossa mitt under ett viktigt möte. Varför tänka mer på det? Det är över nu.

Jag vill hellre hylla den fantastiska vård jag fick. Som alla vi får, som lever i ett av världens bästa länder när vi drabbas av allvarliga sjukdomar. En professionell och offentlig sjukvård, betald av våra skattepengar och lika för alla. En sjukvård vi behöver kämpa för att få behålla i tider då alltmer privatiseras.  Vars resurser krymps mer och mer. Med en regerings "arbetslinje" där man, mer och mer, endast som frisk och arbetsför räknas. Trots att de flesta av oss någon gång råkar ut för något som minskar eller slår ut den förmågan. 

Jag högaktar de låga, allvarliga men säkra rösterna som ger sjukdomsbeskeden. Jag hyllar skickliga kirurghänder att lita på. Jag är glad åt sprutan och det behagliga ruset som tog bort oron innan operationen och lät mig domna bort. Det trygga slamret från korridoren då jag vaknade upp efter narkosen. Den första hårtvätten efteråt, genomförd med hjälp av en undersköterska med trösterika, varma händer. Omplåstrandet. Den kompetenta, hoppingivande eftervården.

Det är rätt många år sedan jag fick min sista spruta Zoladex av de medkännande, lyssnade sjuksköterskorna, tömde den sista medicinburken med antiöstrogener. Med hjälp av kärleken till och från min dotter, systrar, vänner och omsorgen på Vidarkliniken tog jag mig vidare. Minns inte längre färgen på de nästan 2000 stycken tabletter jag sammantaget stoppade i munnen.

Bilden av min kropp i spegeln blir aldrig densamma igen. Men jag har vant mig. Alla förändras vi ändå med åren och får leva med det.

Vi som får leva. Är tacksam för det.

Fyra gånger hade jag förmånen att få komma till Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus, en bit utanför Järna. Inför första gången var jag vettskrämd. Men när jag väl själv vågat mig ut ur mitt rum, både bokstavligt och bildligt, och orkade öppna ögonen även inför vad som skedde med människor runt omkring mig, förstod jag snart att här skedde mirakel.

Vi möttes i sjukhusets matsal. Här fanns långtidssjukskrivna mammor från förorten. Här fanns studenter som bar mössa inomhus. Här fanns industrimagnater och akademiker. Vi var en blandning av olika ursprung och åldrar. Betydelsen av klass, kön, ålder och etnicitet suddades ut redan i samma ögonblick vi klev över sjukhusets tröskel och bytte om till mysbyxor och tofflor.

I den första trevande början av vistelsen, då man inte kände någon, visade sig däremot snabbt personligheten. De mera oförskräckta klämde sig ner vid det bord i matsalen där det satt flest människor. Vi andra, lite skyggare, gled så obemärkt som möjligt ned med våra brickor, vid bord där ännu ingen satt. Hur jobbigt det är att komma in i en matsal och inte veta var man ska slå sig ner, vet varje person som är det minsta osäker och som ätit i en svensk skolmatsal. Jag valde fönsterplats, nära utgången, med ryggen mot de övriga.

Det bordet jag satte mig blev det jag oftast satt vid under min vistelses följande tre veckor. Jag fick sällskap. En av dem var den kvinna jag skulle dela rum med. Hon och övriga tre i mitt bordssällskap har jag ännu kontakt med. Andra möten blev korta, intensiva, gav minnen av människor vars öden de generöst delat med sig av.

På Vidarkliniken finns en del regler som man behöver förhålla sig till. En är att man inte ska prata sjukdomar då man äter. Det finns en liten skylt på varje bord som informerar om det. Eftersom vi alla var där på grund av olika sjukdomsdiagnoser, tyckte många att det var svårt och lite underligt. Vad skulle man då prata om? Men jag var tacksam. Jag ville och kunde inte prata om min sjukdom eftersom jag skämdes för den. Jag förstod förstås att det med stor sannolikhet fanns fler med samma diagnos på sjukhuset, men orkade ännu inte prata om det med någon. I synnerhet inte med helt främmande människor.

Sjukdomar är annars ett favoritämne för kallprat hos de flesta av oss. Det är enkelt att, när vi inte vet vad vi ska prata om, dra upp vår senaste förkylning, dela erfarenheterna om maginfluensa eller borelia. Det är också tämligen liten risk för blottläggande att diskutera sitt ryggskott eller sin hallux valgus. Alla har vi sådana upplevelser. Vi simmar helst på grunda och ofarliga vatten men vågar sällan röra oss ut över djuphaven.

Människor med allt från reumatism och utmattningssymdrom, till långt gången cancer får behandling på Vidarkliniken. Människor, vars vanliga vardag rasat, är sköra och öppna. Personer som kanske ställts inför en dödsdom kommer väldigt nära sina känslor. Mitt bordssällskap och jag kom snabbt in på väsentligheter. Vi pratade inte om våra sjukdomar, men om viktiga saker. Tillkortakommanden och dilemman. Vad vi upplevt i våra relationer, vår barndom och genom vårt livs historia. Inför varandra uttryckte vi vår längtan och våra behov. Nakenheten blev en del av läkandeprocessen. Det visste läkarna och sjuksköterskorna. Det fanns en avsikt med att vi, som helst ville få maten på en bricka inburna i våra rum, skulle konfronteras med andra. Mötena i matsalen ingick i rehabiliteringen.

Kropp, själ och ande hänger ihop enligt antroposofin. Antroposoferna ser människan som en helhet som ska behandlas utifrån den kunskapen. Fördjupar man sig i antroposofiska skrifter kan teorierna verka för intellektuellt konstruerade. Det tyckte jag själv. Andra tycker de känns gammalmodiga eller misstänkt religiösa. Lite flummiga. En Stockholmstjej med kepsen bakochfram, som jag lärde känna på Vidarkliniken försökte förvirrad förstå vad som hände på sjukhuset. Hon fotograferade den närproducerade, ekologiska maten som serverades och formulerade sin upplevelse av vårdpersonalen som ”en blandning av amishfolket och ett hippiekollektiv”. Det ligger något i den bilden, sköterskeuniformen i synnerhet, så det kunde jag skratta åt. Men respekten för deras arbete och min totala tillit till det de gör, den bär jag med mig resten av livet.

Både inom den traditionella västerländska sjukvården och bland lekmän, finns många som är skeptiska intill aggressivitet. De har givetvis inga egna erfarenheter av den antroposofiska sjukvården, men känner sig av någon anledning hotade av den. Ja, teorierna är svåra att bevisa i den vetenskapliga fyrkantighet som råder i Sverige. Men den som får uppleva hur de praktiseras och själv är med om läkning eller med egna ögon ser hur andra blir friskare, har inte längre något behov av att dissekera dem. Som upplysning har läkarna både den traditionella västerländska läkarutbildningen och ungefär lika många års påbyggnad i den antroposofiska läkekonsten. Sjuksköterskorna har på samma vis utbildning inom båda områdena. Antroposofisk sjukvård förnekar inte betydelsen av den västerländska sjukvården utan arbetar med kompletterande medicin. Det finns också många läkare inom den traditionella vården, i hela Norden, som ser värdet med denna kompletterande behandling och som remitterar sina patienter till Vidarkliniken.  I Stockholms läns landsting kan den som så önskar lista sig på den antroposofiska vårdcentralen i Järna.

En av antroposofins behandlingsmetoder är konstnärliga terapier som ordineras utifrån den helhetsbild av patienten som vårdlaget enats om i samråd med patienten. I vårdlaget finns, förutom läkare och sjuksköterskor, också konstnärliga terapeuter som ansvarar för behandlingsformerna målning, modellering, musicerande, sång samt läkeeurytmi, en typ av rörelser som lite grand liknar dans.

Vi patienter pratade om sjukdomar, men det var om kvällarna. De som ville ha sällskap satte sig i avdelningens sällskapsrum. Där fanns ingen tv men vi samlades framför brasan som höst- och vinterkvällar alltid var tänd. En man jag mötte där hade arbetat för mycket och gått in i väggen, som det kallas. Nu orkade han ingenting och led av svår ångest. Hans ansiktsfärg var högröd och han hade svårt att prata, men fick fram att han hade svårt med utandningen. Denne man ordinerades sång. Han var skräckslagen inför första sessionen. Redan efter några gånger med sångterapin var han gladare. Efter hand andades han lättare och ansiktsfärgen fick en mer normal nyans.

Kroppsterapierna var en del av behandlingen. Insmörjningarna var en mycket lätt oljemassage som utfördes av sköterskorna i en viss rytm, i den egna sängen. Efter att den var klar lindades man in i mjuka handdukar och filtar, fick varmvattensflaskor på fötterna och lämnades för tyst vila. Det är svårt att beskriva den viktlösa känslan av total tillit man hamnade i efter behandlingen.

Det fanns också kraftigare massage som gavs av massör efter ordination, samt fot- och handbad.

Kvinnan jag delade rum med gick till och börja med nästan dubbelvikt. Hon hade svårt att fästa blicken och talade entonigt. Efter att ha behandlats med cellgifter mot bröstcancer två gånger med ett par års mellanrum, hade hennes livskrafter sänkts i botten. Några veckor senare, efter olika kroppsterapier, samtal och målning, hade hennes ögon fått liv och hon gick upprätt i sin fulla längd.

En man var vd för ett större företag. Han hade inte fyllt femtio år och rehabiliterades efter en hjärtinfarkt. Han älskade "livets goda": mat, whiskey och cigaretter. Dessutom arbetade han för mycket. Denne man hade, efter sin infarkt, föreslagit sin läkare några veckor på en söderhavsö, med en ung och vacker privatsjuksköterska som sällskap. Han fick istället tillbringa en tid på Vidarkliniken, ett ställe han inte kände till något om innan han kom och hade varit mycket tvivlande.  Den mannen tror jag var lite att bita i för vårdlaget, men efter en vecka med insmörjningar och modellering ville han köpa hela kliniken. Han blev mycket besviken då han fick veta att den ägdes av en stiftelse.

En kvinna, sjukskriven sedan tio år, med diagnosen fibromyalgi och migrän, hade förtryckts och blivit misshandlad i sin relation under många år. När hon kom hem igen hade hon mod och kraft att lämna sin man. Snart kunde hon också börja arbeta igen.

Jag kan plocka fram många exempel, men stannar här. Varje dag skedde under. De som fått komma till sjukhusets hospice blev inte plötsligt friska, det var det heller ingen som lovade, men de fick dö omgivna av kärleksfull omsorg.

Jag kan ju inte säga något om den medicinska statusen hos övriga medpatienter, vet inte hur de klarade sig i längden. Många behöver också återkomma för att fylla på krafterna. Men jag upplevde själv och såg hos andra hur den psykiska hälsan förbättrades bara på ett par veckor. Människor rustades för att återgå till sitt liv. Till sina familjer, sitt hem, sina arbeten. Modigare, starkare, gladare och med hopp och ökad tillit.

http://www.vidarkliniken.se