Får döden plats i din almanacka?
Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.
Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.
Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.
Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.
När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?
När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.
Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.
I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.
Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.
De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.
Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.
Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.
Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.
Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?
Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?
”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”
Vi firar förstås livet, inte döden. I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.
Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.
Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.
Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.
Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.
”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”
Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.
Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.
”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”
http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/
http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf
