vardagspoeten.blogg.se

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

 

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

 

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

 

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

 

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

 

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

 

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

 

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

 

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

 

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

 

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

 

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

 

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

 

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

 

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

 

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

 

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

 

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

 

När jag väntade dig önskade jag i hemlighet att du skulle bli ett helt ordinärt barn. En medelmåtta både vad beträffar intellekt, talanger och känsla. En som klarade sig utan problem i skolan, men också utan de där stora prestationerna. Ett barn som växte upp utan att varken grubbla eller reflektera särskilt mycket. Ett barn som var en del av en gemenskap bland vänner förstås och som var alldeles lagom omtyckt av dem.

Och sedan, som vuxen, skulle du studera lagom länge, få ett helt ordinärt jobb med medelinkomst, träffa någon bra person att leva med … ja ni fattar.

Men varför ville jag det? Att du skulle bli en person som tog livet med en klackspark. För att jag önskade dig ett gott, enkelt och okomplicerat liv, där du lätt kunde känna dig lycklig.

Så kom du!

Du visade nog vägen från början. Knäppte mig på näsan med din överraskande tidiga ankomst. Med mindre än ett kilo i födelsevikt och en tuff start har du nu växt upp och är minst av allt ordinär.

Blev jag besviken?

Nej, alla som känner dig fattar att självklart är jag istället en lyckligare och stoltare mamma än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Älskade dotter, du slår mig varje dag med förundran. Du vet hur mycket jag älskar dig!

 

Det står i psykologiböckerna och samhället säger till oss föräldrar hur vi ska uppfostra våra barn för att de ska växa upp till arbetsamma, ansvarfulla och kritiska samhällsmedborgare och empatiska och kärleksfulla individer. Ett tufft och svårt arbete för vilken förälder som helst.

Så föds du med dessa egenskaper, vad ska jag som förälder ägna mig åt då? Jag har bara kunnat titta på.

För så här är det: det är du, min dotter, som uppfostrat mig! Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Genom dig har jag utvecklats som människa.

Du har breddat min smak för kultur: numera kan jag med behållning se musikaler och läsa fantasy, något som jag aldrig klarat av innan.

 

Du är född engagerad och närvarande. När du var liten flicka satt du jämt med en bok i handen eller vid ett bord med papper och pennor. Ritade och skrev egna sagor och berättelser utifrån allt som rörde sig i ditt huvud. Helst av allt ritade, skrev och tittade du på film samtidigt. Du är den enda sjuåring jag sett som läste eftertexterna till filmer och sedan spolade tillbaka för att skriva av alla namn på dem som deltagit i produktionen.

Tidigt började du med projekt på datorn. Från egna glättiga magasin som nioåring, till olika filmprojekt när du kommit upp i högstadieåldern. Skrivandet har alltid pågått parallellt. Du har också spelat teater med samma stora inlevelse.

Och jag har bara stått och häpet tittat på.

Nu har du avslutat gymnasiet och häromdagen fick du utmärkelsen Årets raket för din utveckling inom fotokonsten. Från ett lysande tomtebloss till en som ger oss gigantiska berättelser. Den som sett dina bilder kan förstå motiveringen.

 

Nej, jag önskar mig inte längre ett ordinärt barn. Jag inspireras av att se dig. Aldrig ser jag dig sysslolös. Du går upp före mig om mornarna och lägger dig efter mig. Alltid har du något på gång och inte vet jag om det är skolarbete eller något av dina egna projekt du är så upptagen med. Allt går du in för med samma engagemang.

Det smittar av sig och gör att jag också vill vara en engagerad och entusiastisk människa som gör skillnad.

Din kreativitet är en stor och viktig del av dig. Var rädd om den!

Jag önskade mig ett barn med medelmåttig intelligens. Jag fick en dotter med en så komplex intelligens att du nog inte förstår det själv. Du ser sammanhang, kan analysera och dra slutsatser. Du är vetgirig och söker den kunskap du behöver för att förstå.

Länge kunde jag svara på dina frågor. På senare tid måste jag ofta ärligt svara: ”Det vet jag inte”.

Numera frågar jag istället dig.

Din intelligens är lika integrerad i dig som kreativiteten.

 

Men vare sig kreativitet eller intelligens är värt något utan ett hjärta. Och ditt hjärta det är det allra mest värdefulla hos dig.

Den tredje delen som omfattar både din kreativitet och intelligens, är nämligen din kärleksfullhet, din omtanke om och intresse för andra.

Även här har du fostrat mig. Du är den som fått mig att öppna mitt hjärta. Lärt mig om vikten av att kunna visa sina känslor. Du har visat mig vad kärlek är.

 

Redan som liten kom du med hjärtat i handen – och sträckte ut det mot oss. Du såg sådant som vi andra aldrig lade märke till. Du uppmärksammade din dagiskompis mamma som hade klippt håret eller kokerskans vackra halsband. När vi var på promenad blev vi ofta stoppade av för mig helt okända människor. Det var dig de ville tala med. Du hade samtalat med dem någon gång och de hade inte glömt dig. Gammal eller ung, ålder för dig har aldrig varit något hinder för att du ska engagera dig i någon.

Det är likadant idag. Med din fantasi och inlevelseförmåga är du den vän vi alla önskar oss.

Den som fått en plats i ditt hjärta får stanna där. Alla vi som förstår att ta emot den gåvan, har en lojal och kärleksfull vän för livet.

Det är därför många som fattas dig idag. Din dagmamma, dina första förskolefröknar, tidiga vänner från stan och från ön, som försvunnit till andra platser. Gammelfarmor. Alla de övriga som ännu har en plats i ditt hjärta – du vet själv vilka de är. 

 

Du tänker, du känner och du handlar. Det jag vill att du ska minnas från mina ord är att konstnärliga berättelser i kombination med både IQ och EQ är en mäktig kraft som förbättrar världen. Gå ut i världen och fortsätt som förut – och du kommer att vara en av dem som gör världen till en ljusare plats att leva på!

 

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

 

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

 

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

 

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

 

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

 

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

 

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

 

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

 

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

 

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/