Kortspel och gemenskap i sommartid
Sommarhuset låg precis vid gatan, så staketet hjälpte till att hålla vakt. Kanske var det avsikten från början – att stänga både inne och ute – bilar såväl som folk som inte hade hos oss att göra. En och annan ”Stranebo” brukade dock stanna till för att hänga på staketet och ”smala” bort en stund. Det var Halte-Lars och Huldas Karin … eller nej, namnen har fallit bort.
Längre ner på gatan bodde i alla fall Bambam. Henne brukade mamma passa då hon var liten. Nu hade hon egna barn och flyttade in med dem hos sin åldriga mamma om somrarna. Vi passerade deras hus och jag kikade nyfiket efter barnen, då vi skulle till Åkes för att köpa ettöres vingummin, chokladkolor och lakritspipor.
I Åkes butik fanns ett paradis för sötsugna barn. Mamma brukar säga att det var när jag fick börja gå dit själv som sexåring, som Karius och Baktus hade fest i mina tänder. Samma höst lagade jag för övrigt mina första hål. De var lika många som jag var fyllda år!
För mina veckopengar valde jag ibland att köpa oskalade och osaltade jordnötter. Det fick mig att känna släktskap med Janne Långben och hans jordnötsrabatter. Hyllan med serietidningarna nere hos Åkes var också frestande lång och jag köpte åtskilliga Kalle Anka, Dennis, Peo och Lilla Fridolf av Åke eller hans vänliga fru Karin.
Vi var ännu små och bekymren begränsade. Dagarna tillbringade vi kusiner helst tillsammans med en kortlek. Satt i skuggan av päronträdet runt det vitmålade trädgårdsbordet och slog varandra i byggkasino, whist och poker, medan mammorna rensade och stekte makrill, tvättade sommarskjortor och hängde våta baddräkter på nylonlinor bakom huset.
Vid häcken stod alltid någon av våra pappor, med bar överkropp och den vassa häcksaxen i händerna. Ett verktyg för män som varken kvinnor eller barn rörde. Egentligen tyckte jag det var synd att de klippte bort de små skära blommorna som häcken var översållad av. Men lät de häcken vara skulle den smala stensatta gången nedanför snart vara ogåbar, sa de. En del blommor överlevde väl, för senare på säsongen dök det upp snövita bär i blommornas ställe. Ett kalasbord för fåglar och vi barn tyckte om att klämma sönder bären mellan fingrarna så det knäppte. Pappa varnade oss för att slicka på fingrarna efteråt. Bären var giftiga.
Häcken hade två syften vad jag förstod. På ena sidan dolde den en tråkig mur som skilde vår tomt mot grannens. Den andra häcken skärmade av mot grannarna på andra sidan och tilläts växa hög. Hela sommaren hörde vi rösterna men visste aldrig vilka som bodde där. Sommargäster, sas det.
När papporna inte klippte häcken var det den några kvadratmeter stora gräsmattan som ansades. Jag tyckte inte om när tusenskönorna fick sina huvuden kapade av den smattrande handklipparen. Men den lilla plätten hölls alltid centimeterhög och tillika grön med hjälp av vattenspridaren som sattes på om kvällarna. Som skydd mot hårda hälar fanns en stenlagd gång från hustrappan över till den grusbelagda plats under päronträdet där trädgårdsmöbeln placerats. Det hände att vi barn fick som uppgift att kratsa bort gräset som trängde upp mellan stenplattorna.
Vi brukade mata småfåglar med brödsmulor som vi kastade ut på gräsmattan. Småfåglars trippande fötter kunde knappast göra någon skada. Pappa och vi kusiner satt, så stilla vi kunde, på huk på stengången med handflatorna utsträckta. Någon gång vågade sig en liten sparv ända fram. Det var bara småfåglar som var välkomna. Måsar och skator sjasade vi bort. Här lärde jag mig för övrigt att gråsparvar har grå huvuden och pilfinkar bruna.
Vi badade i havet och sparkade boll. Det fanns alltid saker att göra. När solen var för het tog vi vår tillflykt till lekstugan som pappa byggt in mellan päronträd och jasminbuske. Pappa, som själv ansåg att han hade tummen mitt i näven, hade för sina flickor och pojkkusinen med hjälp av en enkel ritning, spikat ihop ett husskelett vars väggar och tak han klädde med plywood. Den lilla stugan målades vit med bruna fönsterbågar. Vi möblerade med min dockspis, leksaksbord och små campingstolar. Mamma sydde gardiner till fönstret av ett rött bomullstyg med vita prickar på. Stugan saknade innerväggar och blottade alla balkar i husskelettet. Vi kom på att de kunde användas som hyllor och placerade serietidningar bakom och prydnadssaker på brädorna.
Hade vi tur arrangerade pappa en skattjakt. Han var duktig på att rita och gjorde spännande kartor. Skattkartan la han tillsammans med ett hemligt brev med instruktioner i vår brevlåda, ett gammalt kikarfodral, som vi hängde utanför stugdörren.
Vid krysset fanns skatten. Jag tror att det för det mesta var godis vi fann, men säkert också en och annan serietidning.
Även de andra vuxna skrev små brev och skattkartor till oss och la i brevlådan nån gång. Men efter vad jag minns var det pappa som var flitigast av alla.
Vi återvände alltid till kortlekarna. Pappa brukade skoja om hur ”Stranekärringarna” måste skvallra då de såg oss barn dänga kortlapparna i bordet och skrika straight flush – redan i sjuårsåldern. Vi befann oss trots allt i Schartauland där kortspel länge ansågs syndigt. Pappa avskydde allt vad han uppfattade som religiöst hyckleri.
Jag är än idag så glad över hur han så tydligt visade sina ståndpunkter i olika frågor. Han var väldigt rädd för att vi barn skulle råka ut för olyckor, men skonade oss inte från berättelser om grymheter som begåtts, vare sig det var religiöst förtryck eller folkmord.
Hitler, Franco och Mussolini visste jag tidigt vilka de var och vad de gick för. På våra promenader i det lilla kustsamhället visade pappa de stenar som brutits i brotten och skulle ha skeppats till Tyskland för Hitlers räkning. När denne förlorade kriget blev högarna av sten kvar, nu som ett monument över de nazistiska krigsbrotten. Pappa var så besviken över Sveriges fega hållning under kriget, medan England och Ryssland stod som de hjältemodiga befriarna av Europa. USA:s roll nämnde han inte. Kapitalismen som rådde där, var något han skydde som pesten.
Pappas öppenhet med sina åsikter och de kunskaper han byggde dem på, grundlade tidigt mina egna värderingar. Värderingar som blev en trygg bas att utgå från då jag själv behövde ta ställning.
Regniga dagar satt vi kusiner inomhus och spelade kort. Vi kunde ordna turneringar där bäst av fem olika kortspel, vann. När vi tröttnat på Casino, Whist och Poker, kom vi på att det gick att tävla även i patience. Klockan, Sjuan, Idioten, vi la ut kortlekarna i de olika konstellationerna över golvet, tills vi tröttnade. Då fick vi lära oss nya varianter av våra föräldrar. När de inte kunde fler, tog vi till böckerna.
Ett speciellt tillhåll arrangerade vi barn i en av vindsskrubbarna. På golvet, under galgar med vinterrockar från forna tider, satt vi kusiner i skräddarställning, blandade och gav.
Hur eller vem som kom på idén vet jag inte, men en eftermiddag utvecklade vi vårt pokerspel.
Den som förlorade en omgång fick i pant klä av sig ett klädesplagg. Det var oerhört spännande. Sommarkläderna var ju inte så många, så snart satt vi där i underkläderna. Min jämnårige kusin och jag, båda i tidiga skolåldern och min storasyster, på gränsen till puberteten. Min syster hade just tagit av tröjan och satt i bh:n när dörren rycktes upp.
Fyra par ögon stirrade på oss och våra halvnakna kroppar. Det tog inte många sekunder innan vi var ute ur skrubben.
Vi spelade nog inte klädpoker tillsammans någon mer gång, inte heller tror jag att de vuxna någonsin nämnde saken igen. Men kortlekar fortsatte vi att slita ut under flera somrar efter det.
Om kvällarna slog vi oss ner, både barn och vuxna, runt köksbordet. Om alla fastrar, farbröder, syskon och kusiner var på plats, kunde vi vara uppemot dussinet som klämde ner oss i kökssoffan och på de blåmålade pinnstolarna. Spelet kunde börja.
Det vanliga var att vi började med Beredskap, eller som det ibland kallas: ”Plump”. Det gick ut på att var och en sa ett bud på de stick man trodde att man kunde vinna, utifrån de kort man hade på handen. Mamma vann oftast. Jag gillade att hon vann, för hennes entusiasm var nog störst av allas.
Ett minne är när jag, i ett av mina mycket tidiga spelår, kommenterade ett vinnande stick med: ”Den står som hmmmhmm i kallt vatten!” Inte visste jag att jag just sagt något lite opassande för en femåring, jag hade ju bara härmat de vuxna, men skratten lät inte vänta på sig.
Kvällarnas kortspel avslutades med ”Skithusstopp”. Spelet uppfanns på grund av trångboddheten och den enda toaletten. För att vi skulle slippa köbildning vid läggdags fick de som slogs ut i spelet, allt eftersom göra sitt kvällsbesök för att kissa, tvätta sig och borsta tänderna.
Spelets regler gällde för alla, här var det ingen skillnad på vuxen och barn. Så Skithusstopp ville jag vinna, för förmånen att stanna uppe om natten - längst av alla.
