vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Kortspel och gemenskap i sommartid

Publicerad 2013-07-14 18:41:00 i 60-tal, I minnenas skattkista, barndom, folkhemmet, livsberättelser,

Sommarhuset låg precis vid gatan, så staketet hjälpte till att hålla vakt. Kanske var det avsikten från början – att stänga både inne och ute – bilar såväl som folk som inte hade hos oss att göra. En och annan ”Stranebo” brukade dock stanna till för att hänga på staketet och ”smala” bort en stund. Det var Halte-Lars och Huldas Karin … eller nej, namnen har fallit bort.

 

Längre ner på gatan bodde i alla fall Bambam. Henne brukade mamma passa då hon var liten. Nu hade hon egna barn och flyttade in med dem hos sin åldriga mamma om somrarna. Vi passerade deras hus och jag kikade nyfiket efter barnen, då vi skulle till Åkes för att köpa ettöres vingummin, chokladkolor och lakritspipor.

I Åkes butik fanns ett paradis för sötsugna barn. Mamma brukar säga att det var när jag fick börja gå dit själv som sexåring, som Karius och Baktus hade fest i mina tänder. Samma höst lagade jag för övrigt mina första hål. De var lika många som jag var fyllda år!

 

För mina veckopengar valde jag ibland att köpa oskalade och osaltade jordnötter. Det fick mig att känna släktskap med Janne Långben och hans jordnötsrabatter. Hyllan med serietidningarna nere hos Åkes var också frestande lång och jag köpte åtskilliga Kalle Anka, Dennis, Peo och Lilla Fridolf av Åke eller hans vänliga fru Karin.

 

Vi var ännu små och bekymren begränsade. Dagarna tillbringade vi kusiner helst tillsammans med en kortlek. Satt i skuggan av päronträdet runt det vitmålade trädgårdsbordet och slog varandra i byggkasino, whist och poker, medan mammorna rensade och stekte makrill, tvättade sommarskjortor och hängde våta baddräkter på nylonlinor bakom huset.

 

Vid häcken stod alltid någon av våra pappor, med bar överkropp och den vassa häcksaxen i händerna. Ett verktyg för män som varken kvinnor eller barn rörde. Egentligen tyckte jag det var synd att de klippte bort de små skära blommorna som häcken var översållad av. Men lät de häcken vara skulle den smala stensatta gången nedanför snart vara ogåbar, sa de. En del blommor överlevde väl, för senare på säsongen dök det upp snövita bär i blommornas ställe. Ett kalasbord för fåglar och vi barn tyckte om att klämma sönder bären mellan fingrarna så det knäppte. Pappa varnade oss för att slicka på fingrarna efteråt. Bären var giftiga.

 

Häcken hade två syften vad jag förstod. På ena sidan dolde den en tråkig mur som skilde vår tomt mot grannens. Den andra häcken skärmade av mot grannarna på andra sidan och tilläts växa hög. Hela sommaren hörde vi rösterna men visste aldrig vilka som bodde där. Sommargäster, sas det.

När papporna inte klippte häcken var det den några kvadratmeter stora gräsmattan som ansades. Jag tyckte inte om när tusenskönorna fick sina huvuden kapade av den smattrande handklipparen. Men den lilla plätten hölls alltid centimeterhög och tillika grön med hjälp av vattenspridaren som sattes på om kvällarna. Som skydd mot hårda hälar fanns en stenlagd gång från hustrappan över till den grusbelagda plats under päronträdet där trädgårdsmöbeln placerats. Det hände att vi barn fick som uppgift att kratsa bort gräset som trängde upp mellan stenplattorna.

 

Vi brukade mata småfåglar med brödsmulor som vi kastade ut på gräsmattan. Småfåglars trippande fötter kunde knappast göra någon skada. Pappa och vi kusiner satt, så stilla vi kunde, på huk på stengången med handflatorna utsträckta. Någon gång vågade sig en liten sparv ända fram. Det var bara småfåglar som var välkomna. Måsar och skator sjasade vi bort. Här lärde jag mig för övrigt att gråsparvar har grå huvuden och pilfinkar bruna.

 

Vi badade i havet och sparkade boll. Det fanns alltid saker att göra. När solen var för het tog vi vår tillflykt till lekstugan som pappa byggt in mellan päronträd och jasminbuske. Pappa, som själv ansåg att han hade tummen mitt i näven, hade för sina flickor och pojkkusinen med hjälp av en enkel ritning, spikat ihop ett husskelett vars väggar och tak han klädde med plywood. Den lilla stugan målades vit med bruna fönsterbågar. Vi möblerade med min dockspis, leksaksbord och små campingstolar. Mamma sydde gardiner till fönstret av ett rött bomullstyg med vita prickar på. Stugan saknade innerväggar och blottade alla balkar i husskelettet. Vi kom på att de kunde användas som hyllor och placerade serietidningar bakom och prydnadssaker på brädorna.

 

Hade vi tur arrangerade pappa en skattjakt. Han var duktig på att rita och gjorde spännande kartor. Skattkartan la han tillsammans med ett hemligt brev med instruktioner i vår brevlåda, ett gammalt kikarfodral, som vi hängde utanför stugdörren.

Vid krysset fanns skatten. Jag tror att det för det mesta var godis vi fann, men säkert också en och annan serietidning.

Även de andra vuxna skrev små brev och skattkartor till oss och la i brevlådan nån gång. Men efter vad jag minns var det pappa som var flitigast av alla.

 

Vi återvände alltid till kortlekarna. Pappa brukade skoja om hur ”Stranekärringarna” måste skvallra då de såg oss barn dänga kortlapparna i bordet och skrika straight flush – redan i sjuårsåldern. Vi befann oss trots allt i Schartauland där kortspel länge ansågs syndigt. Pappa avskydde allt vad han uppfattade som religiöst hyckleri.

 

Jag är än idag så glad över hur han så tydligt visade sina ståndpunkter i olika frågor. Han var väldigt rädd för att vi barn skulle råka ut för olyckor, men skonade oss inte från berättelser om grymheter som begåtts, vare sig det var religiöst förtryck eller folkmord.

Hitler, Franco och Mussolini visste jag tidigt vilka de var och vad de gick för. På våra promenader i det lilla kustsamhället visade pappa de stenar som brutits i brotten och skulle ha skeppats till Tyskland för Hitlers räkning. När denne förlorade kriget blev högarna av sten kvar, nu som ett monument över de nazistiska krigsbrotten. Pappa var så besviken över Sveriges fega hållning under kriget, medan England och Ryssland stod som de hjältemodiga befriarna av Europa. USA:s roll nämnde han inte. Kapitalismen som rådde där, var något han skydde som pesten.

Pappas öppenhet med sina åsikter och de kunskaper han byggde dem på, grundlade tidigt mina egna värderingar. Värderingar som blev en trygg bas att utgå från då jag själv behövde ta ställning.

 

Regniga dagar satt vi kusiner inomhus och spelade kort. Vi kunde ordna turneringar där bäst av fem olika kortspel, vann. När vi tröttnat på Casino, Whist och Poker, kom vi på att det gick att tävla även i patience. Klockan, Sjuan, Idioten, vi la ut kortlekarna i de olika konstellationerna över golvet, tills vi tröttnade. Då fick vi lära oss nya varianter av våra föräldrar. När de inte kunde fler, tog vi till böckerna.

 

Ett speciellt tillhåll arrangerade vi barn i en av vindsskrubbarna. På golvet, under galgar med vinterrockar från forna tider, satt vi kusiner i skräddarställning, blandade och gav.

Hur eller vem som kom på idén vet jag inte, men en eftermiddag utvecklade vi vårt pokerspel.

Den som förlorade en omgång fick i pant klä av sig ett klädesplagg. Det var oerhört spännande. Sommarkläderna var ju inte så många, så snart satt vi där i underkläderna. Min jämnårige kusin och jag, båda i tidiga skolåldern och min storasyster, på gränsen till puberteten. Min syster hade just tagit av tröjan och satt i bh:n när dörren rycktes upp.

Fyra par ögon stirrade på oss och våra halvnakna kroppar. Det tog inte många sekunder innan vi var ute ur skrubben.

Vi spelade nog inte klädpoker tillsammans någon mer gång, inte heller tror jag att de vuxna någonsin nämnde saken igen. Men kortlekar fortsatte vi att slita ut under flera somrar efter det.

 

Om kvällarna slog vi oss ner, både barn och vuxna, runt köksbordet. Om alla fastrar, farbröder, syskon och kusiner var på plats, kunde vi vara uppemot dussinet som klämde ner oss i kökssoffan och på de blåmålade pinnstolarna. Spelet kunde börja.

Det vanliga var att vi började med Beredskap, eller som det ibland kallas: ”Plump”. Det gick ut på att var och en sa ett bud på de stick man trodde att man kunde vinna, utifrån de kort man hade på handen. Mamma vann oftast. Jag gillade att hon vann, för hennes entusiasm var nog störst av allas.

 

Ett minne är när jag, i ett av mina mycket tidiga spelår, kommenterade ett vinnande stick med: ”Den står som hmmmhmm i kallt vatten!” Inte visste jag att jag just sagt något lite opassande för en femåring, jag hade ju bara härmat de vuxna, men skratten lät inte vänta på sig.

 

Kvällarnas kortspel avslutades med ”Skithusstopp”. Spelet uppfanns på grund av trångboddheten och den enda toaletten. För att vi skulle slippa köbildning vid läggdags fick de som slogs ut i spelet, allt eftersom göra sitt kvällsbesök för att kissa, tvätta sig och borsta tänderna.

Spelets regler gällde för alla, här var det ingen skillnad på vuxen och barn. Så Skithusstopp ville jag vinna, för förmånen att stanna uppe om natten - längst av alla.

 

 

Om att ta kommandot

Publicerad 2013-07-07 19:14:00 i 70-tal, 80-tal, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, Vart femte barn, barndom,

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

 

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

 

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

 

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

 

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

 

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

 

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

 

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

 

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

 

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

 

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.

 

 

Systrar

Publicerad 2013-07-04 19:35:00 i 60-tal, 70-tal, 80-tal, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, Vart femte barn, barndom, livets mening, livsberättelser, läkande,

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

 

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

 

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

 

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

 

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

 

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

 

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

 

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

 

 

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela