vardagspoeten.blogg.se

I söndags var det val till Svenska kyrkan. Jag röstade inte. Född som medlem innan staten skilde sig från kyrkan, avsade jag mig medlemskapet i juli 1982, strax efter att min pappa dött.

Jag får alltså inte rösta i Svenska kyrkans val.

Jag vill det inte heller. Begriper inte varför politiska riksdagspartier ställer upp i val till något som egentligen bara är en religiös intresseförening.

 

Pappa var snarare agnostiker än ateist men motståndare till alla religiösa samfund. Hans erfarenheter från barndomens schartauanska lärare och konfirmationspräster hade präglat honom. Tidigt mötte han orättvisan, behandlades sämre för att han, som var stenhuggarson, inte ansågs lika fin som de välbeställda i klassen. Samtidigt gjorde hans förankring i en stolt arbetarfamilj att klassmedvetandet växte, snarare än att mobbningen knäckte honom. Han lärde sig var striden behövde utkämpas och stärktes av att veta att han inte var ensam om sin känsla. 

Kyrkan stod för en konservativ, fördomsfull och orättvis värld där rik var fint och fattig var mindre värd. Det fanns en hög mur mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Muren var byggd av makt och pengar – och bristen på desamma.

 

Min mamma hade andra slags erfarenheter. Under hennes uppväxt var dans och nöjen, kortspel på söndagar och andra ”hädelser”, brott som bestraffades av mor och far, å guds vägnar. Mormor gick i kyrkan om söndagarna och trodde benhårt på en straffande gud. Jag hörde aldrig morfar prata om gud och kyrkan, men jag tror att han, efter att ha matat kossor och grisar, tog en stunds ledigt om söndagarna.

Med guds hjälp hölls livshungriga ungdomar i schack, åtminstone för en tid. En del blev aldrig riktigt fria att göra sina egna val.

 

När jag döptes satt pappa och surade längst bak i kyrkan. Mamma böjde sig för det mesta, men i detta fall hade pappa tvingats att gå med på hennes krav. "Gud som haver" ingick i mammas läggningsritual med oss systrar då vi var små. Hennes barnatro var intakt och jag var nog mer hänförd över det än över själva bönen.

Jag lyssnade samtidigt på pappas argument och de gjorde starkt intryck på mig.

Uppväxt med två så motsatta ståndpunkter hade jag mycket svårt att bestämma mig för, när den tiden kom, om jag skulle göra som mamma ville och konfirmera mig, eller låta bli, som var pappas önskan.

Men mamma och pappa utövade ett mycket, för den tiden, demokratiskt föräldraskap. Jag skulle få bestämma själv.

 

Efter mycket tvekan bestämde jag mig för att ändå ”gå och läsa”, som det kallades. Jag ville veta mer om kristendomen och bestämma senare om jag skulle ”gå fram”. Prästen var en normal, svärande man med sinne för humor. Han gillade min benägenhet att diskutera och jag tyckte det var roligt att lära mig rimmade psalmverser och utantill kunna deklamera förklaringarna till tio guds bud. De flesta av oss konfirmander gillade vår präst och ingen av oss svek honom utan ställde mangrant upp på konfirmationsdagen. Av oss fick han i avslutningspresent en bastutermometer, för det hade hans fru avslöjat att han önskat sig.

Fromheten varade i mindre än ett år efter min konfirmation. Efter att för andra gången tagit nattvarden, på morfars begravning i januari 1976, hände det aldrig igen. Jag fann ingen mening i tron. Beslutet att gå ur Svenska kyrkan var inte svårt att ta efter pappas död, sex år senare. Det kritiska tänkandet var mitt fadersarv.

 

Svenska kyrkan idag är inte som när pappa och mamma växte upp. Dess makt har minskat och inställningen har mjuknat. Min dotter slapp att födas in i ett religiöst tvångsmedlemskap. I vårt numera mångkulturella samhälle finns ett flertal religiösa föreningar. Den kristna inklusive alla frikyrkoföreningar, den judiska, den muslimska, hinduism och bahai. Ingen berör mig mer än någon annan. Jag har valt att inte vara medlem i någon av dem.

 

Goda handlingar görs i gudars namn. Det finns ett och annat levande helgon som gör underverk i världens fattigaste områden. All heder åt dem.

Religiösa församlingar har i långa tider ordnat insamlingar av kläder, livsmedel och pengar. Alla vi som är uppväxta under 60-talet minns pappersbössorna som vi skulle skramla med. De hade bilder av utmärglade och storögda svarta barn. Syftet var lovvärt, men exponerade kolossala klyftor. Vi fick inte veta mer än att det var synd om de hungriga barnen på andra sidan jorden. Känslan av skillnaden mellan "vi" och "dom" snarare förstärktes, eftersom fattigdomen verkade vara någon sorts naturlag. Ingen brydde sig om att berätta varför barnen svalt.

Insamlingar är viktiga akutinsatser för de som lider, men de löser inte de grundläggande orättvisorna.

 

Svenska kyrkan står idag, i stort sett, för samma värden som vårt samhälle enats om och bekräftat genom sina lagar. Det är inte i första hand deras egen förtjänst. Den har ofta haltat efter den övriga samhällsutvecklingen men till slut fått ta skeden i vacker hand.

Diskriminering är i lag förbjuden. Varje människa, oavsett kön, religion, etnicitet, sexualitet och ålder, ska ha samma rättigheter. (Att verkligheten ofta ser annorlunda ut, beror förstås på att lagarna inte efterföljs av alla och att anmälda brott inte alltid leder till åtal och straff.) Kristna i Sverige gömmer idag utan tvekan papperslösa kvinnor, män och barn även från muslimska länder.

 

Tyvärr har gudars namn, som vi vet, i alla tider också använts på motsatt vis. Gud blir alibi för alla möjliga makabra handlingar, som den enskilde aldrig skulle vågat stå för själv. Döende barn som av sin församling förbjuds att ta emot blodet som skulle räddat livet på dem. Rasistiskt våld, mördade döttrar, änkebränningar. Krig, kravaller och massavrättningar.

 

Det är förstås bra att Svenska kyrkan tagit ställning för ett rättvisare samhälle. Att kvinnor får bli präster och homosexuella par tillåts vigas i kyrkan. Men föreningen i sig intresserar mig inte, lika lite som andra föreningar med religiösa förtecken. Det finns istället ett antal organisationer som arbetar för alla människors lika värde. Som, utan gudars samtycke, arbetar för en bättre värld åt alla. Där det, oavsett tro och medborgarskap, går att teckna medlemskap och engagera sig.

Kampen mot fördomar och rasism, för ett solidariskt och rättvist samhälle där alla kan känna sig mätta, trygga och hemmastadda, förs enligt min åsikt bäst utan inblandning av någon gud. 

 

Vart fjärde år har en stor del av oss, men inte alla, möjligheter att påverka genom de politiska valen till riksdag och regering. Det räcker inte med att bo i Sverige, för att få rösta om hur man vill att landet ska styras, även om man bott här i många år. Vi måste också vara medlemmar i landet Sverige. Och vem som helst får inte bli medlem, ty så demokratiska och rättvisa är ännu inte stadgarna för detta land. Likväl är det genom att rösta vi påverkar den riktning vårt samhälle ska ta. Stora, religiöst och politiskt obundna, ideella organisationer är viktiga påtryckargrupper när det gäller att bevaka att den riktningen går åt rätt håll. Som medlem i någon av dem, kan man göra skillnad.  

 

Respekt för liv, alla människors lika värde och barns särskilda rättigheter utifrån FN:s barnkonvention.

Respekt för naturens storhet med dess, för oss människor och alla djur, begränsade tillgångar. Något vi alla, som individer, behöver ta ställning för.

I våra handlingar kan var och en av oss bevisa sin ståndpunkt dagligen.Sedan behöver vi samarbeta för framgång i ett större perspektiv.

Däri ligger min tro.