vardagspoeten.blogg.se

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

 

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

 

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

 

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

 

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

 

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

 

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

 

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

 

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

 

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

 

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv. 

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där. 

 

Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.

 

I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.

Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress. 

Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas. 

 

Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske. 

Jag blir seende. Hjärtat slår.

Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.

 

Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag. 

Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut. 

 

För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.  

Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar. 

 

Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.

Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.

 

Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

 

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

 

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

 

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

 

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

 

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

 

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

 

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

 

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

 

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

”Kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. Deltagarna har ofta någon slags överenskommelse om mål, orsak och form för kommunikationen” (Wikipedia)

Vi människor har olika sätt att kommunicera på. En vanlig form är dialogen. Ofta muntlig, över en god middag eller per telefon, men också via skrift. Tidigare kunde det ta veckor innan man fick svar på ett brev. Det visste man och väntade så gärna. Nu kan det, via den nya teknologin, gå på sekunder. Vi skickar mail, sms och pratar in i telefonsvarare. Alla förväntas vara tillgängliga. Kan det vara därför vi har så svårt att acceptera att svar ibland dröjer? Ju närmare relation, ju snabbare förväntar vi oss respons. Allt efter att timmarna går utan svar, ju otåligare blir vi. Någon blir orolig, en annan ledsen eller arg. Det är svårt att inte beröras av att behöva vänta.

Ibland får vi inte svar alls.

 

Häromkvällen sändes programmet ”Nyfiken på … Stefan Löfvén”. Ett samtal i intervjuform mellan en psykolog och Socialdemokraternas partiledare. Den senare berättade att då han tillträtt på sin post skickade han inviter till samtal via e-post till de övriga partiledarna. Inte oväntat fick han snart till möten med både vänstern och miljöpartiet. Men av de borgerliga träffade han endast Fredrik Reinfeldt. ”Jag väntade i två, tre månader” sa Löfvén. ”Men de andra svarade inte ens”. Jag hörde förvåning i hans röst. Kanske också besvikelse. Att han väntat sig svar på en ärligt ställd fråga är solklart. Och självklart.

Jag tror att de flesta av oss anser att en inbjudan kräver ett svar. Att avböja inviter har var och en rätt till, men att inte alls svara på ett mail, skickat i vänlighet, är ohyfsat. 

Själv blir jag, när det händer mig, först förvånad, sedan ledsen, därefter arg. Brist på gensvar försvagar en relation, gör den sämre. Den som inte får svar, slutar förr eller senare med försöken att kommunicera med den som inte svarar. Det är svårt att inte uppfatta ointresset. En och annan fattar emellertid inte utan trappar upp sin envägskommunikation. Blir en stalker.

 

”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson är en slags kärleksroman. Huvudpersonen Ester blir handlöst förälskad. Efter några passionerade träffar i sängläge slutar kommunikationen att fungera. Ester är den som söker orden. Hon går förbi hans hus, hon ringer, skickar mail och sms. I början längtande, hoppfulla, passionerade, styrkta av den kärlek hon uppfattat finns mellan de båda. Senare, då hon inte får de svar hon längtar efter av den älskade, blir orden allt mer krävande.

 

”En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en sändare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en mottagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Därefter ger mottagaren någon form av respons.” (Wikipedia)

Brist på respons kan enligt den definitionen alltså inte vara kommunikation. Åtminstone är det så att relationer mellan människor förutsätter kommunikation i form av dialog. Ett fördjupat samtal mellan minst två. Samtalet kan stanna upp ett tag, känna sig för, men sedan är det dags att säga lite till. Några få, avundsvärda, hittar efter år av samtal, den kärleksfulla förmågan till ordlös kontakt. De blir ett och odelbara.

Men för dem där kommunikationen inte längre utvecklas är troligen relationen i en utförsbacke. Trots det fortsätter så många att leva i samma hus, stumma och döva för varandras förtvivlade behov av att bli förstådda.

 

Kan kommunikation då inte vara ordlös? Kan inte kärlekens språk räcka? Den fysiska närheten, glädjen över varandras kroppar. Blickar, gester, handlingar.

Jo, absolut, men en sådan kommunikation är mera svårtydd. Och därigenom lättare att misstolka. När Ester och den man hon älskade möttes i kropparna, slutade de prata med varandra som förr. De hade haft inspirerande och djupa samtal, men så fort de gått till sängs kom samtalen av sig. Ester tolkade de sexuella mötena som det självklara löftet om begynnelsen av en långvarig kärleksrelation, där samtalen skulle återuppstå. Hon såg fram emot långa givande samtal vid det gemensamma frukostbordet, på semestrar och framför tv:n. Samma förväntningar hade däremot inte den älskade. Han drog sig istället undan. Allt mer ju ivrigare Ester var att kommunicera sina behov av kärlek och bekräftelse. Hon frågade sig själv, väninnorna och den älskade, om han inte var skyldig att älska och skapa en gemensam framtid med henne, efter det de upplevt tillsammans. Endast hon själv svarade ja på frågan. Nej, skyldig henne, det var han inte, ansåg väninnorna, men en gris var han, som inte ens svarade på hennes försök till kontakt. En hon skulle glömma.

Den älskade, han sa som sagt till slut inget alls.

 

Inte ens det späda barnet blir alltid förstått, även om vi som är föräldrar försöker intala oss det eftersom vi är så fokuserade på att tillfredställa deras behov. Efterhand som kropp och hjärna utvecklas ökar barnets förmåga till kommunikation. Redan då det är runt året uttalar de sina första ord. I dess gener är sedan tusentals år inpräntat förmågan att utveckla ett språk som kan talas.

 

Det talade språket uppfann vi människor för att bättre kunna förstå varandra och skriftspråket för att det talade inte alltid räckte till. Jag tror att det redan från början var för att lättare undvika missförstånd. Då vi upptäckte att det inte räckte med gruffanden, knuffanden och grymtanden för att uttrycka våra behov och få andra att förstå dem. För att vi kände behov av en mera nyanserad kommunikation. Som stärkte relationer, bekräftade kärleken, utvecklade varelsen människa.

http://www.svtplay.se/nyfiken-pa-partiledaren

http://www.litteraturmagazinet.se/lena-andersson/egenmaktigt-forfarande