vardagspoeten.blogg.se

Jag har alltid sett mig som en ordmänniska. Men när jag vill framkalla minnen är det bilder som kommer först. Ordlösa tavlor. Vårljuset som faller in genom fönstret i den i övrigt dunkla barndomskällaren. Filmer, med människor som agerar, börjar rulla. Jag ser hur mamma kommer in genom dörren med den fulla tvättkorgen som hon hämtat medan jag väntade. Jag ser sedan hennes kläder. Mammas har ett förkläde över sin klänning. Benen är strumpklädda. På fötterna tofflor. Efterhand kommer färgerna. Klänningen är gulblommig. Strumporna i tunn ljusbeige nylon.

Gesterna. Hur snabbt och effektivt mamma matar den silverfärgade tunnan med tvätt ovanifrån.

Till en början är människorna alltid stumma. Någon gång en replik som etsat sig fast. Tyvärr minns jag bäst sådant som kanske aldrig borde ha sagts. Sådant som gör ont. Från barndomens tvättstuga minns jag inga repliker.

Goda minnen är svårare att återkalla än de dåliga, läste jag nyss i Svenska Dagbladet. Agneta Lagercrantz som är reporter och redaktör på Idagsidan hade besökt neuropsykologen Rick Hansson som påstår att det är hjärnans fel. Den har samma struktur som på stenåldern och är bra på att uppfatta hot. Om någon säger något elakt, avvisar oss eller gör oss besvikna, reagerar hjärnan omedelbart på det. Hjärnan minns också att det hänt förut och skickar signaler så att vi kan försvara oss. Kanske reagerar vi ibland lite väl snabbt och konflikten är ett faktum. Men positivt är att hjärnan är utvecklingsbar. Rick Hanson säger att vi kan träna upp vår kapacitet för att minnas det goda. Kanske kan de nya kunskaperna ge leda till en bättre värld.

Någon hjärnforskare är jag inte, men vill tänka mig att de goda upplevelserna som vi inte minns, lever som ekon i våra egna handlingar, i själva vårt väsen. Men gör inte de dåliga det då? Det vi ältar om och om igen är det nog ingen fara med. Jag tror att det är de omedvetna minnena som är farligast. Att de trauman vi inte riktigt kan komma åt, blandas med det fina vi upplevt och att balansen mellan dem är det som avgör hur vi sedan agerar i världen.

Att skriva är ett bra sätt att minnas. Under en period ledde jag skrivargrupper på äldreboenden. Det var magiskt att se de äldre skriva sig fram till ett gott liv. Hur orden blev berättelser när bilderna växte fram.

Det finns många som inte tycker att de kan eller vill skriva. Att berätta är ett annat sätt att minnas. Varje porträtt, jag i mitt arbete har förmånen att få återge i skrift, om någon annans berättelse om sitt liv, blir en gåva tillbaka. Varje människa har ett liv. Personen som får det återgivet blir berörd, ibland kommer det tårar av rörelse. Aldrig ångrar de att de berättat.

När jag har berättat om mina egna minnen för någon, eller i ord skrivit ner de bilder jag minns, kan jag se konturerna bättre. Jag återupplever glädjen, filmen om mitt liv får färg och nyanser. Jag upplever mening.

Jag minns dofter. När jag, med mammas arm om min fyraåriga hals, drog in doften av hennes hud. Blandningen av blomdoft från hudkrämen, den lite syrligare svetten och hennes egen unika lukt. Känselminnet är också levande i mig. Hur lent mammaskinnet kändes mot kinden. Rösten. Det är bara någon vecka sedan jag hörde mammas. Skulle jag tveka räcker det med att ringa henne.

Mera sällan minns jag de röster som för längesedan slutat tala.

http://blog.svd.se/idagbloggen/2013/02/15/lagra-de-lyckliga-stunderna-blott/ 

Hönor med avhuggna huvuden, springande på gårdsplanen. Bilden lever, starkt etsad på näthinnan. Men den kan inte vara min. Mamma kan ha berättat. Hon som växte upp med djuren, såg dem slaktas och sedan fick dem serverade på sin tallrik. Eller kanske var det pappas historia. Hans bilder var lika starka som mina. Bilderna av skräck, men också de med humor. Hur det var med pappa vet jag inte, men hönorna utan huvuden blev skräck i mina bilder, kanske starkare än om jag sett dem själv. Men grisen såg jag verkligen slaktad, hängande upp och ner i lagårn. Samma långa skära kropp vars sträva ragg jag med spänning klappat bara någon vecka tidigare.

Både hönor och gris levde gott tillsammans med morfar. Grisen fick resterna från morfars och mormors hushåll, serverade varje dag i sin ho. En grå sörja som den satte i sig med en imponerande glad aptit. Om dagarna sprang hönorna omkring fritt, pickade i sig frön och grönsaksavfall. Under nätterna sov de tryggt skyddade från räven, på pinnar i sitt eget lilla hus. Mormor stekte pannkakor och bakade sockerkakor på de färska äggen.

När jag var liten tyckte jag stekt kyckling var det godaste jag kunde få på tallriken. Den kom inte från morfars gård utan från Konsum. En saftig klubba bredvid potatisen. Ljust brun sås, redd med mjöl och mjölk på kycklingskyn. Om jag orkade fick jag också en flik av det ljusa köttet, mörkt brunstekt på utsidan. Salt, trådigt och lättuggat. Pappa åt inte kyckling så det serverades inte så ofta. Men när vi systrar skulle bestämma en rätt på julbordet valde vi alltid kyckling.

Kött från hönor hade redan på 60-talet tappat i popularitet. Själv prövade jag att laga hönsfrikassé några gånger på 80-talet. Med grädde och citron smakade det inte så dumt. Det var också mycket billigare än kyckling. Idag vet jag inte om det ens går att köpa höna.

Istället kan man få kyckling för en billig summa. Sex-åtta frysta kycklingklubbor för några tior. Jag kan inte äta dem. Även de dyrare kycklingfiléerna smakar illa. Den färdiggrillade hela kycklingen är så saltad och kryddad med glutamat att kycklingsmaken inte ens kan anas. Kanske är det meningen. Hur deras korta liv sett ut kan vi lätt föreställa oss. Nyhetsinslagen med djur i trånga burar, långa transporter och andra miserabla villkor är sådant vi kanske vill förtränga, men aldrig glömmer.

Jag kan leta efter en butik som för ekologisk, kravmärkt kyckling och hoppas att den smakar bättre. Men samtidigt som kyl- och frysdiskar efter hand har fått sämre kvalitet på sina köttprodukter, har min avsmak för kött ökat. Kycklingen var godare förr. Liksom kasslern, fläskkotletterna och karrén, som inte har hamnat i min stekpanna på många år. Jag väljer allt oftare vegetariska alternativ. Linser, nötter, frukt och grönsaker i olika kombinationer gör mig piggare än förut. Mat som inte tynger. Mat som smakar som jag vill att den ska.

Trots försämrad kvalitet på kött och nyhetsinslag om djurhållningen, har vårt köttätande ökat kraftigt under senare år. Det leder till många allvarliga miljö-, hunger- och hälsoproblem. Köttfri måndag är en kampanj som vill verka för att vi minskar köttkonsumtionen. För att förbättra miljön, hälsan och minska hungern. För djurens skull.

Idag lagar jag tomatsås à la Paolo Roberto. Billigare än de frysta kycklingklubborna och garanterat mycket godare. Eftersom det inte är säsong för tomater, väljer jag krossade ekologiska tomater i kartong. Serverar tomatsåsen med bucatini och färskriven parmesan samt en sallad på gröna blad, pumpakärnor och avocado.

http://kottfrimandag.se/

http://www.svt.se/kultur/lasta-positioner-i-fejd-om-kycklingteater

http://www.aftonbladet.se/sommarextra/article15153273.ab

http://www.kokaihop.se/recept/vegetarisk-lasagne-4

En hel helg i sällskap bara med mig själv. Det låter föga inspirerande. Trist. Kanske till och med egoistiskt om jag händelsevis skulle njuta av det.

På fredag eftermiddag var jag helt slut av veckans intryck. På dåligt humör och ofokuserad. För att ändå vara snäll mot mig köpte jag med sushi hem. Lade upp den fint på min särskilda sushitallrik, satte mig tillrätta i läsfåtöljen och slog upp Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen”. En roman av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Läste i ett par timmar i ljuset från min favoritlampa. När jag började gäspa redan före klockan 21 gick jag till sängs. Sov elva timmar. Ingen som klagade över det.

Jag hade sovit men var ändå inte pigg på lördag morgon. En timmas yoga i lugnt tempo före frukost. Sorterade i tystnad burkar, tidningar och plastförpackningar till återvinningen. Samlade sedan ihop kläder att lägga i Stadsmissionens insamlingscontainer. På eftermiddagen behövde jag jobba några timmar. Kamera och anteckningsbok i väskan och en inte ens halvfull spårvagn till evenemanget som lovade en massa kultur. Jag var ändå inte inspirerad.

När det var körens tur och de brast ut i jubelsång försvann jag in i stämmorna och dök förvirrat upp igen på andra sidan välbefinnandet. Kunde nyvaken, i ett samtal över en kopp kaffe, möta den 91-årige man som en gång på 80-talet varit med och startat en kör, just här. Han hade slutat sjunga i kören året innan, men återvänt för dagen. Ville lyssna till jubelsången.

Utan planer för middagen stannade jag på vägen hem till vid den lokala matbutiken. Lade passionsfrukter, några tomater och en bit mozzarella i korgen. Med den mogna avocadon, rödlöken och salladen jag hade hemma i kylskåpet kunde det bli en tillräckligt bra måltid. Till dessert mangotärningar med kesella och pistagenötter som jag ringlade honung över. Passionfruktens kött och kärnor gav hela rätten ett extra skimmer. Jag var väldigt nöjd med min tvårätterssupé som jag impulsfixat utan att behöva rådgöra med någon.

Till melodifestivalens sista deltävling hällde jag upp resterna ur den kinapuffpåse jag hade öppnat under fredagskvällen. När både tävlingen och puffarna var slut klockan 21.30 gick jag och la mig utan att någon hade några synpunkter på det. Jag läste några fler kapitel ur Flickvännen och utan att bli störd sov jag sedan i nio timmar.

Söndag morgon var jag fri. Upplevde glädjen i minuterna då jag valde. Läsa eller skriva? Eller yoga igen? Jag valde att skriva. Efter frukosten med kaffe, blodgrape, ägg och rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad satte jag mig vid datorn och skrev tills det var dags för lunch. När telefonen ringde, och en för mig kär person hördes i luren, var fokus tillbaka. Jag var närvarande och glad på riktigt.

Helgen har varit till synes händelselös men knivskarpt minns jag hur lätt avocadon lossnade ur skalet. Hur ovanligt liten och ljus kärnan var. Grapens blodröda färg och saften som rann över mina fingrar. Njutningen i att sträcka ut min kropp i solhälsningen. Rysningarna av välbehag då tenorer och basar, altar och högtflygande sopraner blandade sina stämmor i Gabriellas sång.

Det vilsamma och läkande i att ibland få vara ensam med sina tankar. Att i lugn och ro kunna göra sina val. Oväsentliga i världen men värdefulla för mig. En ensamhet som genererar kraft till närhet. En enskildhet som alstrar lust till goda möten. En tystnad som ger tillbaka förmågan att känna och visa kärlek.

Nyss kom min artonåriga dotter hem. Med ett ömsint leende räcker hon fram ett paket, vackert inslaget i lila papper. "En spontanpresent!"

Glädjen i att få ta emot den.

Flugorna fångna i en klistrig remsa under kökslampan. En och annan ännu viftande på vingarna i kraftlösa försök till liv. Jag vill inte titta men blicken dras till de döende. Ännu en fluga lockas mot den kissgula remsan, fastnar med underkroppen, viftar med vingarna, och ger upp hoppet.

Jag vet inte om jag tycker synd om flugorna. Men jag tycker alltihop är äckligt. Varför hänger remsan just där? Över matbordet? Jag sitter i den rödmålade kökssoffan, där morfar brukar middagsvila. Sitsen är rutig. Stoppad, men ändå hård mot skinkorna. Mina ben räcker inte ner till golvet.

Mormor står vid diskbänken och skär upp brödet. Tjocka skivor av hembakt. Osten som jag vet är stark och sträv står redan framme på bordet. Under flugorna. De som inte fastnat ännu cirklar runt maten. Hudrosa kalvkorv på ett annat fat. Smöret ligger i en kulle på en assiett och är rumsmjukt. Jag vet att i den blommiga porslinskannan finns det mjölk. Fet, gul och ljummen. När en fluga landar på kanten av tillbringaren viftar mamma bort den. Flugan tar en ny runda och sätter sig på kalvkorven.

Morfar dricker det ljusbruna kaffet på fat med en sockerbit bakom tänderna. Mormor späder sitt med grädde och mer vatten. Hon står kvar vid spisen och dricker, gör en grimas och klagar över att det är för starkt. Pappa harklar sig. Morfar grymtar till, tuggar och sväljer. Han har en kula på den skrynkliga halsen som guppar upp och ner. Smörgåsen försvinner i hans stora hand. I den andra har han ett förstoringsglas. Tidningen ligger uppslagen framför honom på bordet. På näsan hänger ett par glasögon som gör hans ögon enorma. Morfar har starr.

Jag vill inte ha men får ett stort glas mjölk upphällt. En smörgås läggs framför mig. Jag vill inte ha den heller. Kalvkorv eller ost? Jag föreställer mig att jag ruskar på huvudet. Jag får lite av mormors plommonmarmelad. Ät nu! säger någon, kanske mamma, och jag tar en liten tugga. Det syrliga brödet lägger sig som en luddig matta på tungan, i gommen, bakom tänderna. Smaken av kumminet och fänkålen som mormor haft i, stiger upp i näsan och gör mig yr. Marmeladen killar på tungan och smakar inte av sommarens plommon.

Mormor tar ut en sockerkaka ur ugnen. Hon ställer formen på en skärbräda och lägger en handduk över den. Sedan drar hon fram en pall och sätter sig med sin kaffekopp vid bänken. Vaniljdoften sprider sig över köket och dämpar lukten av surt bröd och mjölk. Jag hoppas kakan ska svalna snart.

När de andra ätit upp har jag ännu inte fått i mig halva smörgåsen. Mamma sträcker glaset mot mig. Skölj ner med mjölk! Jag vill inte, men sippar lite på försök. Den söta, fadda smaken lägger sig runt brödkladdet, blandar sig, växer. Behöver gå på toa, viskar till pappa som följer mig uppför trappan. Han får lov att gå ner igen när jag tänt ljuset, stängt och låst dörren med haspen.

Lukten av ruttnande äpplen. Jag sköljer munnen med kallt vatten flera gånger. Dricker, men bara lite. Vattnet är lite brunt och smakar järn. Nej, morfar skulle inte säga så, inte ruttnande. Äpplena används länge till. Tills de tagit slut och nästa skörd är insamlad och lagrad. Nu ligger de i lådor, med papper under sig och emellan. Gula, med skrynkligt skal. Bruna fläckar som ljusnar utåt kanterna. Alla äpplena är plockade från marken. Direkt från träden får man inte.

Toalettrummet har snedtak och man får akta sig så man inte slår i huvudet på några ställen. Det är en del av ett vindsförråd. Det är svalt där och passar för lagring av äpplen, har pappa sagt. Mormor kokar must och mos, morfar gör vin. Vi får hem äpplen och mamma gör mos, ibland kräm som hon vispar med potatismjöl. Krämen tycker jag om, ifall hon inte glömt att rensa bort de vassa skalen som är runt skrotten. Jag äter aldrig av falläpplena som ligger i en skål.

Jag lyfter upp kjolen, drar ner strumpbyxor och trosor och sätter mig på toaletten. Porslinssitsen är sval mot mina bara lår. Fötterna kan vila mot den lilla träpallen.

I en låda ligger mormors veckotidningar. Allers och Allas. Och några Land, som är morfars. Jag tycker bäst om Allas. Den har blanka omslag och recept som ser goda ut och som jag skriver av. När det är klippdockor i, som jag tycker är fina, kan jag fråga mormor om jag kan få dem. Men jag vågar inte fråga så ofta. Jag läser berättelser om mammor som tappat bort sina barn och sådana där de kysser varandra och ska gifta sig efter att en massa sorgliga saker har hänt. Jag tycker om de sorgliga sakerna om det slutar lyckligt. Det gör de nästan alltid.

När jag suttit för länge så bankar mamma på dörren. Rösten vill att jag kommer med en gång. Jag torkar mig, spolar och tvättar händerna. Handduken är fuktig. Låser upp och glider på strumpfötterna ner för den blankbonade trappan. Önskar mig att bordet är avdukat.

Mina sopberg är inte höga. Det mesta i kyl, frys och skafferi hamnar så småningom i magen, i en eller annan form. Jag bär plåt- och plastförpackningar och glas till återvinningsstationen varannan vecka. Det går av sig själv. Jag har det från modersmjölken. Min mamma är nämligen en återvinnare.

Först och främst gällde det maten. Mamma lagade brödpudding av torra limpändar som lades i blöt i mjölk, blandades med ägg och bakades i ugnen. Den serverades med lingon till kvällsmat. Jag åt den inte men älskade doften av den nybakade puddingen. Överbliven sås och potatis och en och annan köttbulle blev snabbt en pyttipanna. En kladdig pytt, med gudomlig smak, som knappt behövde tuggas. Det var därför en idealisk rätt för kräsen sexåring som nyss tappat tänderna.

Mamma åt alltid efterrätt. Ja, hon lagade förstås så att vi alla kunde få: oftast fruktkrämer av äpplen, plommon eller krusbär, med en bas av den sylt hon tidigare kokat och lagrat. Men det var nog inte varje dag det serverades dessert. Möjligen åt vi en frukt. Vi barn gillade inte hennes egen dagliga favorit efter maten: lingon och mjölk. När vi andra med egna ögon såg att sylten var slut i burken hällde mamma mjölk i den och rörde runt tills mjölken blev lila. Sen slevade hon i sig lingonmjölken direkt ur burken.

Spadet från kokta märgben användes till rotmos eller köttsoppa. Ett underbart smakrikt spad, men jag fick med svårighet ner de kokta morötterna. Jag föredrog råa grönsaker. Att svälja slamsor av purjolök var direkt kräkframkallande, så de brukade bli kvar på tallrikskanten. Idag älskar jag mjukkokta rotfrukter, gärna som mos, och kan längta efter de ljusa tärningarna av kokt kött som var så mört att de föll i småbitar i soppan, bara man petade på det.

Mamma i sin tur lärde sig återvinning av sina föräldrar. Hon är uppväxt på en bondgård med, i princip, självhushåll. Morfar var en sparsam man som visste att ta tillvara naturens gåvor. Han odlade potatis, rotfrukter och kål på stora fält. I kökslanden växte dill, persilja och rädisor. Någon gång kunde vi få tillåtelse att dra upp en pytteliten morot. Vi borstade av jorden mot gräset och knaprade på den söta primören. Sockerärtor kunde vi också få lov att ta, någon gång. De var, om möjligt, ännu godare än moroten.

Krusbären växte utmed potatisåkern. En gång räknade jag till tio olika sorters krusbärsbuskar, små gula håriga som var ljuvligt söta, stora orange, med och utan hår, pyttesmå gula utan hår, gröngula, surare än de andra, röda med ljust gulgröna strimmor. Taggarna var ett lämpligt skydd mot alltför glupska barn, som riskerade magknip. Vinbär fanns både röda och svarta och någon enstaka buske med vita bär. De svarta var morfar mest rädd om. Annars fick vi barn lov att äta både krusbär och vinbär.

Däremot fick vi inte utan vidare ta av den frestande frukten. Fruktträdgården var som från en sagobok, med körsbär, plommon, päron och äpplen av flera sorter vardera. Gråpäron och Greve Moltke. Skira glasäpplen och Ingrid Marie. Blåröda Viktoriaplommon och gula, som jag aldrig hörde namnet på. Fallfrukt av äpplen, päron och plommon var tillåtet. För det mesta var de maskätna och ratades av oss barn. Men morfar ingav respekt, så bara någon gång tog vi olovandes direkt från träden. Det var plommonen och bigarråerna som lockade mest.

Körsbärsträden bar gulröda bigarråer, svarta moreller eller sura klarbär. Träden var så höga att fåglarna kunde hålla kalas i kronan utan att bli störda. De älskade körsbär lika mycket som vi.

Morfar bryggde vin, gjorde inläggningar och lagade sylt och saft av det mesta. Mitt första glas vin var en äppelbrygd som morfar bjöd på ett kalas, då jag inte ens fyllt tolv. Jag kan inte minnas att jag blev påverkad. Kanske var det inte så starkt, fast det betvivlar jag, eller så fick jag bara en äggkopp att dricka ur.

När mamma var arton år hade hon gift sig och fått min äldsta storasyster. Hennes man var sjöman och ute till sjöss långa perioder. Hon återvände därför till barndomshemmet då hon behövde fylla på skafferiet. För födan fick hon först arbeta. Skörda potatis och grönsaker. Vid höbärgningen var det nog mest att göra. När hon gjort några dagsverken på fälten kunde hon cykla tillbaka till sitt rum och kök, med barnet på pakethållaren och kappsäck på styret, fylld av potatis, morötter och kålrötter.

Till den nybyggda och moderna lägenhet vi flyttade till 1963, då jag skulle fylla två, hörde ett källarskafferi med hyllor. Våra var fyllda av glasburkar med inlagda päron. Vi fick stora kassar med Greve Moltke och gråpäron hem från besöken hos morfar och mormor. Gråpäronen skulle ätas som de var. Det var ofta hårda ”stenar” i dem och gav en torrhet i munnen. Grevarna Moltke var av mera upphöjd art. De skulle konserveras och plockas fram lagom till vintrarnas brist på färsk frukt. Mamma och pappa arbetade tillsammans med inläggningarna. Mamma kokade sockerlag och pappa steriliserade burkar och gummiringar. De inlagda päronen brukade serveras efter söndagssteken. Kanske med en skvätt grädde, men utan glass och After eight. Än idag har jag svårt för päron, i synnerhet de inlagda. Det var roligare de gånger vi fick chokladpudding eller, mera sällsynt, marängsuisse.

Av äpplena vi fick med oss hem kokte mamma äppelmos. Troligen konserverades även den på samma vis som päronen, i steriliserade glasburkar, men det är inget jag minns. Äppelmoset fick vi ibland till pannkakorna, fast oftast serverades lingonsylt. Jag hade velat ha jordgubbs- eller hallonsylt, men hallon och jordgubbar fanns inte i sådana mängder på morfars gård, om de fanns alls. Äppelmoset använde mamma också i rulltårtor. Och när det inte gick att få ut ett enda lingon till ur den tömda burken, kunde äppelmos och mjölk vara det som fick avsluta mammas middag.

Mamma fyller snart 78. Eftersom morfar och mormor är borta sen länge och gården splittrad och såld, tar hon vara på fallfrukt och plockar bär hos vänner och bekanta som själv inte orkar. Sen går hon hem, sköljer, skär bort bruna fallskador och maskhål, skalar och kokar. Som tack återbördar hon en del av den förädlade skörden tillbaka till de ursprungliga ägarna. I glasburkar med lock, dock ej steriliserade på gammalt vis, utan med luftficka under locket så de går att frysa. Eller i återvunna mjölkkartonger. För alla förpackningar i papp, glas och plast diskar hon noga och tar tillvara. De som inte återanvänds och fylls med frukt och bär, plattas ihop och bärs till återvinningsstationen. Vinbär och äppelmos äter hon till frukostgröten eller lägger i kaksmeten. När jag åker därifrån har jag en kartong äppelmos i väskan. Vid besök har hon ofta med en vinbärskaka istället för en blomma. Och efter att hon plockat undan disken som tack för maten, undrar hon alltid var jag samlar de tomma förpackningarna.

En återvinnare av sin tid.