vardagspoeten.blogg.se

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.