Folkhemsflicka i "den svenska syndens" korta (och lyckliga) historia
Jag upplevde aldrig att det var skamligt vare sig för kvinnor eller män att visa att de hade sexuell lust. Det skämtades och insinuerades gärna om sex när allt var bra mellan mina föräldrar. Det fanns en lekfullhet i skämtandet som sällan blev plump. Både hemma hos mig och i mina kompisars hem låg våra pappors FiB Aktuellt och Lektyr framme på borden. Männen var förstås målgruppen, kvinnorna fick klara sig utan nakna manskroppar på bild. Framsidan hade bilder med kurviga kvinnokroppar, men i sin naturliga form utan silikonfyllningar. Inte heller var de manipulerade i något fotoredigeringsprogram. Tidningarna hade också sidor med svenska folkets inskickade sexhistorier, fejkade eller ej, där kvinnorna var lika aktiva och sexglada som männen. Även samkönad sex fanns med. Vi ungdomar läste dem inte precis öppet inför föräldrarna, men vi slängde undan både Starlet och Mitt Livs Novell till förmån för Svenska Folkets sexhistorier så fort vi fick chansen.
Min egen debut blev lika bra som jag förväntat. Min pojkvän och jag hade lekt i ett halvår och kunde varandras kroppar väl innan vi lekte leken till slut. Vi höll ihop i några år och jag fick en trygg start tillsammans med honom.
Killar var mina vänner och jämlikar och jag förväntade mig alltid att bli behandlad på samma vis tillbaka. Sex var helt enkelt naturligt och positivt laddat och jag hade inga skamkänslor över att ha ett sexliv. Det hände aldrig att någon inte respekterade mitt nej. Om vi kommit långt i lekarna och jag då plötsligt känt att något var fel och stoppade leken, blev det besvikelse förstås, men aldrig att någon insisterat eller tvingat sig till sex. Ibland blev det fel ändå. Kanske hade jag gillat killen mycket, men inte vad han sedan gjorde med mig. Oftast handlade det om att vi helt enkelt inte passade ihop. Då blev det inte någon mer gång. Och visst gjorde jag ibland sådant jag hellre kunnat låta bli, äventyren på fyllan var sällan lyckade, men det var inget jag hängde upp mig på särskilt länge. Gjort var gjort. Och jag var ju inte ensam om att leva ut.
Om en del skolkamrater förhöll sig försiktigare – både till alkohol och sex - så berodde det nog på det schartauanska arvet. Folkhemmets ungdomars frihetsrus, där Gud och syndatänkandet inte längre fick plats, hade inte nått ut till landsbygden. Där bestämde Gud och papporna i högre grad åtminstone över döttrarna. En del av landsbygdens söner försedde förresten oss folkhemsungdomar med hemmakokta brygder, destillerade i sina fäders lador. För förtjänsten kunde de motivlacka sidorna på sina Epatraktorer. Inte för att det hjälpte. Vi som ansåg oss som tuffa tjejer skulle aldrig sätta oss i dem. Det fanns säkert en del "fina" flickor och ganska många pojkar av samma slag även i samhället där jag bodde, men vilka de var har jag glömt idag. De levde sina liv och jag och mina vänner vårt. Sällan möttes de två under de åren.
När de känsliga pubertetsåren var över blev nakenhet naturligt. Mamma kunde kanske irritera ibland då hon sprang omkring i bh:n om kompisar var på besök och hon var mitt emellan klädbyten, men jag skämdes inte, generades inte. Under sjuttiotalet och till långt in på 80-talet kunde en kvinna sola topless även i stadens parker. Något som skulle störa väldigt i vårt samhälle idag, då kvinnors nakna bröst verkar blivit något som bara signalerar sex. Inte ens amning kan göras utan att mamman behöver gå undan så ingen kan få ens en glimt på hennes nakna bröst. Hur gick detta till? Vad gör detta med synen på sexualiteten överlag? Vad gör den sexualiserade reklamen med sina manipulerade kroppar, med synen på den egna kroppen? Unga är ofta kloka, men har mycket att fajtas mot. Som väl är finns en stark motrörelse, till exempel den "reklamera"-kampanj som kvinnolobbyn just nu kör. Där vi uppmanas att anmäla sexuellt kränkande reklambilder.
Kroppen har förändrats med åren och fått sina ärr, men jag bor ännu i den, helt och hållet. Jag accepterar den och respekterar den. Jag kan visa upp den med sina skavanker, om det är aktuellt, och har inget tvingande behov av att göra den vackrare för att behaga någon annan. Duger jag inte är det inte mitt problem. På det viset är jag inte förändrad.
Jag besökte tidigare i år Fotoutställningen Purity tillsammans med min dotter. Den hängde på Fotografiska museet i Stockholm, och visade amerikanska döttrar och pappor i ett skirt ljus. Döttrarna hade i en särskild ceremoni lovat sina pappor att hålla sig "rena", det vill säga behålla oskulden fram till bröllopsnatten. Papporna lovar i sin tur att beskydda sina döttrar. Rörelsen har hittat till Sverige. Vi får hoppas att den inte får utrymme att växa. För vill vi tillbaka till Schartaus regelverk? Man ska självklart vara rädd om sig själv, mer än vad jag kanske var under en tid. Men att få utforska sin egen och varandras sexualitet för att hitta till ömsesidig njutning och glädje är en mänsklig rättighet. En puritygift flicka som lovat renhet till pappa och evig kärlek inför Gud och sedan blir olycklig i sitt äktenskap har troligen inte så stora möjligheter att förändra sin situation. Inte finns det plats där för samkönad kärlek eller sex heller.
En helt annan vinkel har Peter Johansson i sin ambitiösa utställning på Spritmuseet om den svenska syndens korta men heta historia. Med sin egen nakenhet har han tydligen chockerat ungdomar i dagens Sverige. Det är väl inte orimligt att anta att jag skulle känna mig mer bekväm på den utställningen, än vad jag gjorde då jag såg Purity. Saknas gör ännu den seriösa utforskande utställningen om innerlig, ömsesidig kärlek som också kan inkludera sexuell tillfredsställelse oavsett kön? En som bygger på respekt och omtanke. En kärlek som håller genom åren, utan en massa orimliga löften.
Till min dotter har jag gett det enda rådet att bara låta dem komma nära, som hon tycker om hur de rör vid henne.
http://www.davidmagnusson.se/purity
http://www.svd.se/kultur/de-lovar-papporna-att-vara-rena_8104432.svd
http://spritmuseum.se/start/utstallningar/den-svenska-synden/
