vardagspoeten.blogg.se

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.