Mina sopberg är inte höga
Mina sopberg är inte höga. Det mesta i kyl, frys och skafferi hamnar så småningom i magen, i en eller annan form. Jag bär plåt- och plastförpackningar och glas till återvinningsstationen varannan vecka. Det går av sig själv. Jag har det från modersmjölken. Min mamma är nämligen en återvinnare.
Först och främst gällde det maten. Mamma lagade brödpudding av torra limpändar som lades i blöt i mjölk, blandades med ägg och bakades i ugnen. Den serverades med lingon till kvällsmat. Jag åt den inte men älskade doften av den nybakade puddingen. Överbliven sås och potatis och en och annan köttbulle blev snabbt en pyttipanna. En kladdig pytt, med gudomlig smak, som knappt behövde tuggas. Det var därför en idealisk rätt för kräsen sexåring som nyss tappat tänderna.
Mamma åt alltid efterrätt. Ja, hon lagade förstås så att vi alla kunde få: oftast fruktkrämer av äpplen, plommon eller krusbär, med en bas av den sylt hon tidigare kokat och lagrat. Men det var nog inte varje dag det serverades dessert. Möjligen åt vi en frukt. Vi barn gillade inte hennes egen dagliga favorit efter maten: lingon och mjölk. När vi andra med egna ögon såg att sylten var slut i burken hällde mamma mjölk i den och rörde runt tills mjölken blev lila. Sen slevade hon i sig lingonmjölken direkt ur burken.
Spadet från kokta märgben användes till rotmos eller köttsoppa. Ett underbart smakrikt spad, men jag fick med svårighet ner de kokta morötterna. Jag föredrog råa grönsaker. Att svälja slamsor av purjolök var direkt kräkframkallande, så de brukade bli kvar på tallrikskanten. Idag älskar jag mjukkokta rotfrukter, gärna som mos, och kan längta efter de ljusa tärningarna av kokt kött som var så mört att de föll i småbitar i soppan, bara man petade på det.
Mamma i sin tur lärde sig återvinning av sina föräldrar. Hon är uppväxt på en bondgård med, i princip, självhushåll. Morfar var en sparsam man som visste att ta tillvara naturens gåvor. Han odlade potatis, rotfrukter och kål på stora fält. I kökslanden växte dill, persilja och rädisor. Någon gång kunde vi få tillåtelse att dra upp en pytteliten morot. Vi borstade av jorden mot gräset och knaprade på den söta primören. Sockerärtor kunde vi också få lov att ta, någon gång. De var, om möjligt, ännu godare än moroten.
Krusbären växte utmed potatisåkern. En gång räknade jag till tio olika sorters krusbärsbuskar, små gula håriga som var ljuvligt söta, stora orange, med och utan hår, pyttesmå gula utan hår, gröngula, surare än de andra, röda med ljust gulgröna strimmor. Taggarna var ett lämpligt skydd mot alltför glupska barn, som riskerade magknip. Vinbär fanns både röda och svarta och någon enstaka buske med vita bär. De svarta var morfar mest rädd om. Annars fick vi barn lov att äta både krusbär och vinbär.
Däremot fick vi inte utan vidare ta av den frestande frukten. Fruktträdgården var som från en sagobok, med körsbär, plommon, päron och äpplen av flera sorter vardera. Gråpäron och Greve Moltke. Skira glasäpplen och Ingrid Marie. Blåröda Viktoriaplommon och gula, som jag aldrig hörde namnet på. Fallfrukt av äpplen, päron och plommon var tillåtet. För det mesta var de maskätna och ratades av oss barn. Men morfar ingav respekt, så bara någon gång tog vi olovandes direkt från träden. Det var plommonen och bigarråerna som lockade mest.
Körsbärsträden bar gulröda bigarråer, svarta moreller eller sura klarbär. Träden var så höga att fåglarna kunde hålla kalas i kronan utan att bli störda. De älskade körsbär lika mycket som vi.
Morfar bryggde vin, gjorde inläggningar och lagade sylt och saft av det mesta. Mitt första glas vin var en äppelbrygd som morfar bjöd på ett kalas, då jag inte ens fyllt tolv. Jag kan inte minnas att jag blev påverkad. Kanske var det inte så starkt, fast det betvivlar jag, eller så fick jag bara en äggkopp att dricka ur.
När mamma var arton år hade hon gift sig och fått min äldsta storasyster. Hennes man var sjöman och ute till sjöss långa perioder. Hon återvände därför till barndomshemmet då hon behövde fylla på skafferiet. För födan fick hon först arbeta. Skörda potatis och grönsaker. Vid höbärgningen var det nog mest att göra. När hon gjort några dagsverken på fälten kunde hon cykla tillbaka till sitt rum och kök, med barnet på pakethållaren och kappsäck på styret, fylld av potatis, morötter och kålrötter.
Till den nybyggda och moderna lägenhet vi flyttade till 1963, då jag skulle fylla två, hörde ett källarskafferi med hyllor. Våra var fyllda av glasburkar med inlagda päron. Vi fick stora kassar med Greve Moltke och gråpäron hem från besöken hos morfar och mormor. Gråpäronen skulle ätas som de var. Det var ofta hårda ”stenar” i dem och gav en torrhet i munnen. Grevarna Moltke var av mera upphöjd art. De skulle konserveras och plockas fram lagom till vintrarnas brist på färsk frukt. Mamma och pappa arbetade tillsammans med inläggningarna. Mamma kokade sockerlag och pappa steriliserade burkar och gummiringar. De inlagda päronen brukade serveras efter söndagssteken. Kanske med en skvätt grädde, men utan glass och After eight. Än idag har jag svårt för päron, i synnerhet de inlagda. Det var roligare de gånger vi fick chokladpudding eller, mera sällsynt, marängsuisse.
Av äpplena vi fick med oss hem kokte mamma äppelmos. Troligen konserverades även den på samma vis som päronen, i steriliserade glasburkar, men det är inget jag minns. Äppelmoset fick vi ibland till pannkakorna, fast oftast serverades lingonsylt. Jag hade velat ha jordgubbs- eller hallonsylt, men hallon och jordgubbar fanns inte i sådana mängder på morfars gård, om de fanns alls. Äppelmoset använde mamma också i rulltårtor. Och när det inte gick att få ut ett enda lingon till ur den tömda burken, kunde äppelmos och mjölk vara det som fick avsluta mammas middag.
Mamma fyller snart 78. Eftersom morfar och mormor är borta sen länge och gården splittrad och såld, tar hon vara på fallfrukt och plockar bär hos vänner och bekanta som själv inte orkar. Sen går hon hem, sköljer, skär bort bruna fallskador och maskhål, skalar och kokar. Som tack återbördar hon en del av den förädlade skörden tillbaka till de ursprungliga ägarna. I glasburkar med lock, dock ej steriliserade på gammalt vis, utan med luftficka under locket så de går att frysa. Eller i återvunna mjölkkartonger. För alla förpackningar i papp, glas och plast diskar hon noga och tar tillvara. De som inte återanvänds och fylls med frukt och bär, plattas ihop och bärs till återvinningsstationen. Vinbär och äppelmos äter hon till frukostgröten eller lägger i kaksmeten. När jag åker därifrån har jag en kartong äppelmos i väskan. Vid besök har hon ofta med en vinbärskaka istället för en blomma. Och efter att hon plockat undan disken som tack för maten, undrar hon alltid var jag samlar de tomma förpackningarna.
En återvinnare av sin tid.
