vardagspoeten.blogg.se

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

 

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

 

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

 

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

 

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

 

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

 

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

 

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

 

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

 

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

”Kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. Deltagarna har ofta någon slags överenskommelse om mål, orsak och form för kommunikationen” (Wikipedia)

Vi människor har olika sätt att kommunicera på. En vanlig form är dialogen. Ofta muntlig, över en god middag eller per telefon, men också via skrift. Tidigare kunde det ta veckor innan man fick svar på ett brev. Det visste man och väntade så gärna. Nu kan det, via den nya teknologin, gå på sekunder. Vi skickar mail, sms och pratar in i telefonsvarare. Alla förväntas vara tillgängliga. Kan det vara därför vi har så svårt att acceptera att svar ibland dröjer? Ju närmare relation, ju snabbare förväntar vi oss respons. Allt efter att timmarna går utan svar, ju otåligare blir vi. Någon blir orolig, en annan ledsen eller arg. Det är svårt att inte beröras av att behöva vänta.

Ibland får vi inte svar alls.

 

Häromkvällen sändes programmet ”Nyfiken på … Stefan Löfvén”. Ett samtal i intervjuform mellan en psykolog och Socialdemokraternas partiledare. Den senare berättade att då han tillträtt på sin post skickade han inviter till samtal via e-post till de övriga partiledarna. Inte oväntat fick han snart till möten med både vänstern och miljöpartiet. Men av de borgerliga träffade han endast Fredrik Reinfeldt. ”Jag väntade i två, tre månader” sa Löfvén. ”Men de andra svarade inte ens”. Jag hörde förvåning i hans röst. Kanske också besvikelse. Att han väntat sig svar på en ärligt ställd fråga är solklart. Och självklart.

Jag tror att de flesta av oss anser att en inbjudan kräver ett svar. Att avböja inviter har var och en rätt till, men att inte alls svara på ett mail, skickat i vänlighet, är ohyfsat. 

Själv blir jag, när det händer mig, först förvånad, sedan ledsen, därefter arg. Brist på gensvar försvagar en relation, gör den sämre. Den som inte får svar, slutar förr eller senare med försöken att kommunicera med den som inte svarar. Det är svårt att inte uppfatta ointresset. En och annan fattar emellertid inte utan trappar upp sin envägskommunikation. Blir en stalker.

 

”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson är en slags kärleksroman. Huvudpersonen Ester blir handlöst förälskad. Efter några passionerade träffar i sängläge slutar kommunikationen att fungera. Ester är den som söker orden. Hon går förbi hans hus, hon ringer, skickar mail och sms. I början längtande, hoppfulla, passionerade, styrkta av den kärlek hon uppfattat finns mellan de båda. Senare, då hon inte får de svar hon längtar efter av den älskade, blir orden allt mer krävande.

 

”En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en sändare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en mottagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Därefter ger mottagaren någon form av respons.” (Wikipedia)

Brist på respons kan enligt den definitionen alltså inte vara kommunikation. Åtminstone är det så att relationer mellan människor förutsätter kommunikation i form av dialog. Ett fördjupat samtal mellan minst två. Samtalet kan stanna upp ett tag, känna sig för, men sedan är det dags att säga lite till. Några få, avundsvärda, hittar efter år av samtal, den kärleksfulla förmågan till ordlös kontakt. De blir ett och odelbara.

Men för dem där kommunikationen inte längre utvecklas är troligen relationen i en utförsbacke. Trots det fortsätter så många att leva i samma hus, stumma och döva för varandras förtvivlade behov av att bli förstådda.

 

Kan kommunikation då inte vara ordlös? Kan inte kärlekens språk räcka? Den fysiska närheten, glädjen över varandras kroppar. Blickar, gester, handlingar.

Jo, absolut, men en sådan kommunikation är mera svårtydd. Och därigenom lättare att misstolka. När Ester och den man hon älskade möttes i kropparna, slutade de prata med varandra som förr. De hade haft inspirerande och djupa samtal, men så fort de gått till sängs kom samtalen av sig. Ester tolkade de sexuella mötena som det självklara löftet om begynnelsen av en långvarig kärleksrelation, där samtalen skulle återuppstå. Hon såg fram emot långa givande samtal vid det gemensamma frukostbordet, på semestrar och framför tv:n. Samma förväntningar hade däremot inte den älskade. Han drog sig istället undan. Allt mer ju ivrigare Ester var att kommunicera sina behov av kärlek och bekräftelse. Hon frågade sig själv, väninnorna och den älskade, om han inte var skyldig att älska och skapa en gemensam framtid med henne, efter det de upplevt tillsammans. Endast hon själv svarade ja på frågan. Nej, skyldig henne, det var han inte, ansåg väninnorna, men en gris var han, som inte ens svarade på hennes försök till kontakt. En hon skulle glömma.

Den älskade, han sa som sagt till slut inget alls.

 

Inte ens det späda barnet blir alltid förstått, även om vi som är föräldrar försöker intala oss det eftersom vi är så fokuserade på att tillfredställa deras behov. Efterhand som kropp och hjärna utvecklas ökar barnets förmåga till kommunikation. Redan då det är runt året uttalar de sina första ord. I dess gener är sedan tusentals år inpräntat förmågan att utveckla ett språk som kan talas.

 

Det talade språket uppfann vi människor för att bättre kunna förstå varandra och skriftspråket för att det talade inte alltid räckte till. Jag tror att det redan från början var för att lättare undvika missförstånd. Då vi upptäckte att det inte räckte med gruffanden, knuffanden och grymtanden för att uttrycka våra behov och få andra att förstå dem. För att vi kände behov av en mera nyanserad kommunikation. Som stärkte relationer, bekräftade kärleken, utvecklade varelsen människa.

http://www.svtplay.se/nyfiken-pa-partiledaren

http://www.litteraturmagazinet.se/lena-andersson/egenmaktigt-forfarande