vardagspoeten.blogg.se

Jag upplevde aldrig att det var skamligt vare sig för kvinnor eller män att visa att de hade sexuell lust. Det skämtades och insinuerades gärna om sex när allt var bra mellan mina föräldrar. Det fanns en lekfullhet i skämtandet som sällan blev plump. Både hemma hos mig och i mina kompisars hem låg våra pappors FiB Aktuellt och Lektyr framme på borden. Männen var förstås målgruppen, kvinnorna fick klara sig utan nakna manskroppar på bild. Framsidan hade bilder med kurviga kvinnokroppar, men i sin naturliga form utan silikonfyllningar. Inte heller var de manipulerade i något fotoredigeringsprogram. Tidningarna hade också sidor med svenska folkets inskickade sexhistorier, fejkade eller ej, där kvinnorna var lika aktiva och sexglada som männen. Även samkönad sex fanns med. Vi ungdomar läste dem inte precis öppet inför föräldrarna, men vi slängde undan både Starlet och Mitt Livs Novell till förmån för Svenska Folkets sexhistorier så fort vi fick chansen.

Min egen debut blev lika bra som jag förväntat. Min pojkvän och jag hade lekt i ett halvår och kunde varandras kroppar väl innan vi lekte leken till slut. Vi höll ihop i några år och jag fick en trygg start tillsammans med honom.

Killar var mina vänner och jämlikar och jag förväntade mig alltid att bli behandlad på samma vis tillbaka. Sex var helt enkelt naturligt och positivt laddat och jag hade inga skamkänslor över att ha ett sexliv. Det hände aldrig att någon inte respekterade mitt nej. Om vi kommit långt i lekarna och jag då plötsligt känt att något var fel och stoppade leken, blev det besvikelse förstås, men aldrig att någon insisterat eller tvingat sig till sex. Ibland blev det fel ändå. Kanske hade jag gillat killen mycket, men inte vad han sedan gjorde med mig. Oftast handlade det om att vi helt enkelt inte passade ihop. Då blev det inte någon mer gång. Och visst gjorde jag ibland sådant jag hellre kunnat låta bli, äventyren på fyllan var sällan lyckade, men det var inget jag hängde upp mig på särskilt länge. Gjort var gjort. Och jag var ju inte ensam om att leva ut.

Om en del skolkamrater förhöll sig försiktigare – både till alkohol och sex - så berodde det nog på det schartauanska arvet. Folkhemmets ungdomars frihetsrus, där Gud och syndatänkandet inte längre fick plats, hade inte nått ut till landsbygden. Där bestämde Gud och papporna i högre grad åtminstone över döttrarna. En del av landsbygdens söner försedde förresten oss folkhemsungdomar med hemmakokta brygder, destillerade i sina fäders lador. För förtjänsten kunde de motivlacka sidorna på sina Epatraktorer. Inte för att det hjälpte. Vi som ansåg oss som tuffa tjejer skulle aldrig sätta oss i dem. Det fanns säkert en del "fina" flickor och ganska många pojkar av samma slag även i samhället där jag bodde, men vilka de var har jag glömt idag. De levde sina liv och jag och mina vänner vårt. Sällan möttes de två under de åren.

När de känsliga pubertetsåren var över blev nakenhet naturligt. Mamma kunde kanske irritera ibland då hon sprang omkring i bh:n om kompisar var på besök och hon var mitt emellan klädbyten, men jag skämdes inte, generades inte. Under sjuttiotalet och till långt in på 80-talet kunde en kvinna sola topless även i stadens parker. Något som skulle störa väldigt i vårt samhälle idag, då kvinnors nakna bröst verkar blivit något som bara signalerar sex. Inte ens amning kan göras utan att mamman behöver gå undan så ingen kan få ens en glimt på hennes nakna bröst. Hur gick detta till? Vad gör detta med synen på sexualiteten överlag? Vad gör den sexualiserade reklamen med sina manipulerade kroppar, med synen på den egna kroppen?  Unga är ofta kloka, men har mycket att fajtas mot. Som väl är finns en stark motrörelse, till exempel den "reklamera"-kampanj som kvinnolobbyn just nu kör. Där vi uppmanas att anmäla sexuellt kränkande reklambilder. 

Kroppen har förändrats med åren och fått sina ärr, men jag bor ännu i den, helt och hållet. Jag accepterar den och respekterar den. Jag kan visa upp den med sina skavanker, om det är aktuellt, och har inget tvingande behov av att göra den vackrare för att behaga någon annan. Duger jag inte är det inte mitt problem. På det viset är jag inte förändrad. 

Jag besökte tidigare i år Fotoutställningen Purity tillsammans med min dotter. Den hängde på Fotografiska museet i Stockholm, och visade amerikanska döttrar och pappor i ett skirt ljus. Döttrarna hade i en särskild ceremoni lovat sina pappor att hålla sig "rena", det vill säga behålla oskulden fram till bröllopsnatten. Papporna lovar i sin tur att beskydda sina döttrar. Rörelsen har hittat till Sverige. Vi får hoppas att den inte får utrymme att växa. För vill vi tillbaka till Schartaus regelverk? Man ska självklart vara rädd om sig själv, mer än vad jag kanske var under en tid. Men att få utforska sin egen och varandras sexualitet för att hitta till ömsesidig njutning och glädje är en mänsklig rättighet. En puritygift flicka som lovat renhet till pappa och evig kärlek inför Gud och sedan blir olycklig i sitt äktenskap har troligen inte så stora möjligheter att förändra sin situation. Inte finns det plats där för samkönad kärlek eller sex heller. 

En helt annan vinkel har Peter Johansson i sin ambitiösa utställning på Spritmuseet om den svenska syndens korta men heta historia. Med sin egen nakenhet har han tydligen chockerat ungdomar i dagens Sverige. Det är väl inte orimligt att anta att jag skulle känna mig mer bekväm på den utställningen, än vad jag gjorde då jag såg Purity. Saknas gör ännu den seriösa utforskande utställningen om innerlig, ömsesidig kärlek som också kan inkludera sexuell tillfredsställelse oavsett kön? En som bygger på respekt och omtanke. En kärlek som håller genom åren, utan en massa orimliga löften.

Till min dotter har jag gett det enda rådet att bara låta dem komma nära, som hon tycker om hur de rör vid henne.

http://www.davidmagnusson.se/purity

http://www.svd.se/kultur/de-lovar-papporna-att-vara-rena_8104432.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/ambitios-resa-genom-den-svenska-syndens-korta-men-heta-historia/

http://spritmuseum.se/start/utstallningar/den-svenska-synden/

http://sverigeskvinnolobby.se/blog/projekt/reklamera

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

När jag väntade dig önskade jag i hemlighet att du skulle bli ett helt ordinärt barn. En medelmåtta både vad beträffar intellekt, talanger och känsla. En som klarade sig utan problem i skolan, men också utan de där stora prestationerna. Ett barn som växte upp utan att varken grubbla eller reflektera särskilt mycket. Ett barn som var en del av en gemenskap bland vänner förstås och som var alldeles lagom omtyckt av dem.

Och sedan, som vuxen, skulle du studera lagom länge, få ett helt ordinärt jobb med medelinkomst, träffa någon bra person att leva med … ja ni fattar.

Men varför ville jag det? Att du skulle bli en person som tog livet med en klackspark. För att jag önskade dig ett gott, enkelt och okomplicerat liv, där du lätt kunde känna dig lycklig.

Så kom du!

Du visade nog vägen från början. Knäppte mig på näsan med din överraskande tidiga ankomst. Med mindre än ett kilo i födelsevikt och en tuff start har du nu växt upp och är minst av allt ordinär.

Blev jag besviken?

Nej, alla som känner dig fattar att självklart är jag istället en lyckligare och stoltare mamma än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Älskade dotter, du slår mig varje dag med förundran. Du vet hur mycket jag älskar dig!

Det står i psykologiböckerna och samhället säger till oss föräldrar hur vi ska uppfostra våra barn för att de ska växa upp till arbetsamma, ansvarfulla och kritiska samhällsmedborgare och empatiska och kärleksfulla individer. Ett tufft och svårt arbete för vilken förälder som helst.

Så föds du med dessa egenskaper, vad ska jag som förälder ägna mig åt då? Jag har bara kunnat titta på.

För så här är det: det är du, min dotter, som uppfostrat mig! Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Genom dig har jag utvecklats som människa.

Du har breddat min smak för kultur: numera kan jag med behållning se musikaler och läsa fantasy, något som jag aldrig klarat av innan.

Du är född engagerad och närvarande. När du var liten flicka satt du jämt med en bok i handen eller vid ett bord med papper och pennor. Ritade och skrev egna sagor och berättelser utifrån allt som rörde sig i ditt huvud. Helst av allt ritade, skrev och tittade du på film samtidigt. Du är den enda sjuåring jag sett som läste eftertexterna till filmer och sedan spolade tillbaka för att skriva av alla namn på dem som deltagit i produktionen.

Tidigt började du med projekt på datorn. Från egna glättiga magasin som nioåring, till olika filmprojekt när du kommit upp i högstadieåldern. Skrivandet har alltid pågått parallellt. Du har också spelat teater med samma stora inlevelse.

Och jag har bara stått och häpet tittat på.

Nu har du avslutat gymnasiet och häromdagen fick du utmärkelsen Årets raket för din utveckling inom fotokonsten. Från ett lysande tomtebloss till en som ger oss gigantiska berättelser. Den som sett dina bilder kan förstå motiveringen.

Nej, jag önskar mig inte längre ett ordinärt barn. Jag inspireras av att se dig. Aldrig ser jag dig sysslolös. Du går upp före mig om mornarna och lägger dig efter mig. Alltid har du något på gång och inte vet jag om det är skolarbete eller något av dina egna projekt du är så upptagen med. Allt går du in för med samma engagemang.

Det smittar av sig och gör att jag också vill vara en engagerad och entusiastisk människa som gör skillnad.

Din kreativitet är en stor och viktig del av dig. Var rädd om den!

Jag önskade mig ett barn med medelmåttig intelligens. Jag fick en dotter med en så komplex intelligens att du nog inte förstår det själv. Du ser sammanhang, kan analysera och dra slutsatser. Du är vetgirig och söker den kunskap du behöver för att förstå.

Länge kunde jag svara på dina frågor. På senare tid måste jag ofta ärligt svara: ”Det vet jag inte”.

Numera frågar jag istället dig.

Din intelligens är lika integrerad i dig som kreativiteten.

Men vare sig kreativitet eller intelligens är värt något utan ett hjärta. Och ditt hjärta det är det allra mest värdefulla hos dig.

Den tredje delen som omfattar både din kreativitet och intelligens, är nämligen din kärleksfullhet, din omtanke om och intresse för andra.

Även här har du fostrat mig. Du är den som fått mig att öppna mitt hjärta. Lärt mig om vikten av att kunna visa sina känslor. Du har visat mig vad kärlek är.

Redan som liten kom du med hjärtat i handen – och sträckte ut det mot oss. Du såg sådant som vi andra aldrig lade märke till. Du uppmärksammade din dagiskompis mamma som hade klippt håret eller kokerskans vackra halsband. När vi var på promenad blev vi ofta stoppade av för mig helt okända människor. Det var dig de ville tala med. Du hade samtalat med dem någon gång och de hade inte glömt dig. Gammal eller ung, ålder för dig har aldrig varit något hinder för att du ska engagera dig i någon.

Det är likadant idag. Med din fantasi och inlevelseförmåga är du den vän vi alla önskar oss.

Den som fått en plats i ditt hjärta får stanna där. Alla vi som förstår att ta emot den gåvan, har en lojal och kärleksfull vän för livet.

Det är därför många som fattas dig idag. Din dagmamma, dina första förskolefröknar, tidiga vänner från stan och från ön, som försvunnit till andra platser. Gammelfarmor. Alla de övriga som ännu har en plats i ditt hjärta – du vet själv vilka de är. 

Du tänker, du känner och du handlar. Det jag vill att du ska minnas från mina ord är att konstnärliga berättelser i kombination med både IQ och EQ är en mäktig kraft som förbättrar världen. Gå ut i världen och fortsätt som förut – och du kommer att vara en av dem som gör världen till en ljusare plats att leva på!

Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv. 

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där. 

Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.

I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.

Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress. 

Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas. 

Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske. 

Jag blir seende. Hjärtat slår.

Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.

Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag. 

Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut. 

För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.  

Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar. 

Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.

Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.

Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

Nytt år. På skoj började jag skriva en så kallad ”bucket list”. Saker jag vill göra innan jag dör. Jag har inte för avsikt att dö än, men har förstått att man kan skriva en sådan lista hur som helst.

Listan blev först inte lång. Inte heller särskilt spännande.

Nummer (1). Jag vill skriva klart en bok.

En önskan jag inte precis är ensam om. Det finns väldigt många påbörjade romanprojekt och det finns kolossala mängder utgivna böcker i världen. De flesta av dem skulle jag lägga åt sidan efter bara ett par sidor eftersom de skulle tråka ut mig.

Vad skulle min egen tillföra världens bokbestånd? Eftersom jag inte har hittat ett bra svar på den frågan, har mina romaner länge varit halvfärdiga.

Nästa punkt på min lista är att (2) gå i konstskola på heltid under ett år. Att skulptera i lera står först under rubriken. Jag skulle inte jobba, all energi skulle användas till skapande. Tyvärr har jag inte råd att vara tjänstledig. Inte heller är jag just nu generös nog att lämna över mitt roliga jobb till någon annan. Att gå i konstskola är alltså något som kan uppfyllas först i pensionsåldern, även fast det är troligt att den blir knaper.

Att vara femton är äldre kan jag inte längta efter nu, men jag behåller min dröm. 

Sedan vill jag resa. Jag har bott på en hippiecamp i Australien och snorklat bland fiskar utanför Zanzibar. Sett afrikanska elefanter salutera savannens soluppgång och besökt Taj Mahal.

Inför 50-årsdagen ville jag vara med om att resa ensam. Indienresan i årsskiftet 2011-2012 var en upplevelse som gav mig en massa skönhet och fantastiska möten jag inte skulle fått om jag haft ressällskap, men det räcker för ett tag. Jag vill inte resa ensam nästa gång. Att dela upplevelserna är värdefullt.

Jag vill nu åka till (3) Albanien och till (4) Cuba. Albanien, för att det länge varit rätt otillgängligt. Min frisör är därifrån. Hon säger att maten är god och restaurangerna billiga. Det skulle vara roligt att prata med människor som lever där och känns som ett fullt rimligt resmål.

Cuba är också tillräckligt exotiskt, i sin kaxiga attityd mot stora grannen, för att locka mig. Den senare resan kräver längre tids planering, vilket jag har svårt för. Får försöka börja med att visualisera den.

Vandringen till Santigao di Compostela får jag inte glömma. Nummer (5)! Där lär jag inte bli ensam, men detta är ett projekt som en vän och jag planerat att göra. För vandringen och känslan av att, var jag än går, vilken stig jag än viker av på, alltid vandra i någon annans fotspår.

Fem punkter. Inte så mycket. Jag behöver fler, annars blir det sorgligt.

Lära mig dansa tango, gå en gitarrkurs och sjunga i kör? Åka luftballong över Manhattan, hoppa bungyjump i Niagarafallen, balansera på linorna ovanför Tjörnbron? Lösa världssvälten, bli berömd och tala inför FN-församlingen eller bara ligga med en kändis?

Punkter, som tidigare kanske kunnat hittats på min lista om jag skrivit någon, är inte längre aktuella. Andra har aldrig varit det. Jag glider över till sådant som passar mig bättre.

Jag vill finna mening varje dag (6).

Den lilla meningen letar jag efter varje dag. Någon liten mening med att jag steg upp också den morgonen. Oftast brukar jag hitta den. För det mesta kommer den genom ett möte med en människa. När något blir sagt på riktigt. Inte en massa skval som bara stör. Inte heller gnäll eller kritik av andra. Sådant som ger själsvärk vill jag undvika. Bakgrundsljud är sällan heller behagliga. Folk som pratar i telefonen på spårvagnen. Skällande hundar. (En punkt på min lista skulle vara att skaffa bil med egen chaufför. En som är tyst på morgonturen. Fast det är ungefär lika realistiskt som att jag skulle få en egen vaggvisesångare?)

Jag fortsätter söka dagens mening alltså.

En mening som varar lite längre än över dagen. Det kan bli nummer (7).

För de av oss som har lyckan att ha ett barn, finns alltid en mening. Men efterhand som de växer upp, måste en förälder släppa taget allt mer. Om all mening ligger i att leva för barnet, blir det alltför betungande för den unga människa som ska lära sig hitta sin egen väg i livet. Skuldkänslor vill jag inte medverka till. Jag behöver hitta något mer.

2013 gick jag med i en organisation som verkar för något jag vet behöver bli bättre. Barns rättigheter. I vad kan man hitta en större mening, än att engagera sig för någon annan? I synnerhet för dem som själva har svårt att få sina röster hörda. Att engagera sig i andra flyttar dessutom fokus från det egna jaget, vilket jag säkert behöver.

Jag fortsätter alltså med det ideella arbetet i organisationen även nästa år.

Jag startade under året som gått en blogg, som visade sig bli mer självbiografiskt utelämnande än vad jag planerat. Kanske är det grävandet i det förflutna som får mig i mitt nuvarande, lätt depressiva, tillstånd? Ska jag kanske sluta med bloggen? Eller blir jag fri från mörkret först när jag berättat för andra och skrivit mig fri? Kan det ge mig energi? Jag passar på den punkten så länge.

Ett känsloliv i bättre balans (8). När jag flyttade in till stan hittade jag något som liknade det. Med hjälp av regelbundet praktiserande av yoga lyckades jag hålla mig lugn och kände något som kan beskrivas som mild glädje. Yogaövningarna omvandlade oron som bodde i tankarna till energi jag kunde använda till bättre saker. Jag levde utan stora känslor.

Det räckte då, men inte längre. Tillståndet av harmoni kan jag längta efter, men vill jag vara fri från känslor? Kan jag lära mig välja vilka jag släpper fram? Kan ett par turer med berg- och dalbanan vara värda att ta ibland även om man riskerar att må illa efteråt?

Brustna förväntningar gör mig exempelvis väldigt ledsen. Stora känslor gör mig överhuvudtaget trött. Passion ger svår baksmälla, då man befinner sig ensam i sitt eget huvud igen.

Ska jag försöka hålla mig på plan mark, där risken är mindre att snubbla. Eller ska jag försöka ta mig över berget för att se vad som finns på andra sidan? Jag tror jag bestämmer mig för att träna mer på min balans och försöka bestiga berget. 

Att våga hålla kvar en annan människas hand under klättringen. Ska jag låta det bli nummer (9)?

Vid (10) sätter jag stopp. Där står att jag ska hålla fast vid mina drömmar och ta de listade punkterna på större allvar. Även att skriva klart en bok, oavsett hur många som redan finns i världen.