vardagspoeten.blogg.se

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

 

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

 

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

 

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

 

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

 

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

 

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

 

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

 

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

 

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

 

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

 

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

 

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

 

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

 

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

 

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

 

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

 

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

 

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

 

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

 

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

 

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

 

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

 

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

 

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

 

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

 

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

 

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

 

 

 

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

 

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

 

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

 

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

 

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

 

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

 

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

 

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

 

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

 

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

 

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

 

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

 

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

 

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

 

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

 

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.