Glöm aldrig Katitzi!
Idag den 8 april firar vi Internationella Romadagen. Det är 43 år sedan den första romska kongressen i London, då också datumet för ett internationellt firande slogs fast och flaggan skapades.
Romerna kan inte fira nationaldag. De har inget eget land. Romerna bor på all världens kontinenter. Idag firas det därför i länder över hela världen.
Jag deltog under den offentliga ceremonin på Gustav Adolfs Torg i Sveriges andra stad. Tillsammans med ett knappt femtiotal personer som i duggregnet såg hur den blågröna flaggan med det röda hjulet hissades upp mot den gråslagna himlen. Sida vid sida med den blågula, fladdrade den, liksom i takt med folkmusiken, spelad på dragspel och fiol av ”Två bröder”.
Det är Romska rådet som ordnat programmet för dagen, med stöd av Göteborgs Stad och Västra Götalandregionen. Några av stadens politiker håller tal. Vitboken, om hur romer behandlats i Sverige presenterades av riksdagen helt nyligen. Det som historiskt hänt romerna får aldrig hända igen, säger man. Under den halvtimma jag står där på torget ger jag bort trettio kronor i mynt till kvinnor, som sträcker fram foton och på stapplande engelska försöker förklara att de inte har mat till sina barn, vilka de tvingats lämna kvar i Rumänien eller Bulgarien.
Att närvara vid ceremonin kändes lika nödvändigt som i alla sammanhang vilka handlar om kampen för mänskliga rättigheter. Ett tillfälle att markera sin ståndpunkt om alla människors lika värde. Lika viktigt som Pridefestivalen, lika viktigt som antirasistdemonstrationer, vilka som väl är numera drar tusentals människor ut från hemtrevnaden om så det både snöar och slaskar. Men Internationella Romadagen samlade, förutom romer, knappt fler än de politiker som skulle tala, musikerna och lite pressfolk. Det föll ett lätt vårregn och det var lunchtid.
Det är snart 50 år sedan jag lärde mig läsa. Vid ungefär samma tid tog pappa med mig och mina systrar för att titta på ”zigenarna”. Det var romska familjer som hade slagit sig ner med husvagn nere vid bandybanan och vars barn jag aldrig såg i skolan.
Pappa var en man som bars av en socialistisk ideologi och som normalt värnade om de svaga och utsatta. Men romerna verkade han finna exotiska på ett spännande vis och jag tror det var därför vi skulle ”titta” på dem. Men jag vet att jag tyckte det kändes konstigt att stå där på avstånd och liksom kika fram bakom buskarna. Det gjorde vi bara när något var lite skrämmande tillsammans med det spännande. Ungefär som när originalen Landin, Vera Krus eller Bea kom spankulerande. Vi barn visste inget om dem heller, var inte helt säkra på att de inte var farliga. Annorlunda var de, det fick vi lära oss.
Sättet romerna levde, i husvagn och tält, deras klädsel - kvinnorna i långa färgrika kjolar och sjalar, var verkligen långt från vårt folkhemsliv under 60-talet.
Men jag förstod inte varför de inte bodde i hus eller varför deras barn aldrig satt i skolbänken intill min. Kanske frågade jag pappa, kanske behöll jag frågorna för mig själv som en förvirrad femåring kan göra när världsbilden är satt ur spel.
En dag var husvagnarna borta utan att vi ens märkt det.
Sen lade jag märke till dem på Rabbalshede marknad, vår och höst. Där fanns Singoalla som spådde i händer och romska män som sålde kastruller och livremmar. Min bild av romer utvidgades en aning utöver upplevelsen vid bandybanan, men sedan var det slut. På folkbiblioteket fann jag böckerna om Katitzi.
Att romerna var en utsatt grupp människor som inte valt att leva i husvagnar, lärde jag mig av Katarina Taikon. I Katitziböckerna berättade hon om sin egen barndom vid tiden för Andra Världskriget. Snabbt gick det upp för mig hur orättvist även vårt folkhem var, trots att det gått ett par decennier. Jag läste om hur Katitzis familj blev utsatta för hot och förföljelser. Att de inte fick bosätta sig någonstans i vårt land, utan jagades runt från plats till plats. Jag var kanske nio år och kunde inte fatta hur myndigheterna och människor i omgivningen kunde bära sig så vidrigt åt mot andra människor. Intill avslutande boken följde jag med i berättelserna om familjen Taikon i deras kamp för ett värdigt liv.
Den gripande och lärorika serien om Katitzi och hennes familj läste jag för min dotter 30 år senare. Jag har läst dem för fritidsbarn jag jobbat med och gett bort böckerna i present.
När min dotter fick välja, valde hon i tidiga tonåren att ta med mig på en mycket stark teaterföreställning på Folkteatern, byggd på Katitzi-böckerna. En föreställning om familjen Taikon som får ett hyreskontrakt och flyttar in i en lägenhet i miljonprogramshusen. Jag var väldigt glad över att min dotter ville dela detta med mig.
Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet. Men mellan 1914 och 1953 var de förbjudna att ens komma in i landet. Sveriges gränser var alltså stängda för romska flyktingar under Andra Världskriget och de drabbades hårt av nazismens brott. Minst en halv miljon romer dog i koncentrationslägren. Många fler än så dödades i de ockuperade länderna. Mörkertalet är stort, eftersom romer inte var mantalsskrivna eller registrerade någonstans. Endast ett fåtal lyckades komma med de vita bussarna över gränsen till Sverige, genom att låtsas att de var judar. Om detta lär sig våra barn inget från skolböckerna.
Ingrid Schiöler, hedersmedlem i Romska rådet och som kämpat för romernas rättigheter i fyrtio år, fick äran att hålla tal under dagens ceremoni på Gustav Adolfs Torg. Mycket har blivit bättre under de senaste 50 åren, säger Ingrid Schiöler i sitt tal. De svenska romerna har idag samma rätt som alla svenska medborgare. Tak över huvudet, skola för sina barn och trygghetsförsäkringar som möjliggör ett drägligt liv vid sjukdom och arbetslöshet.
I 500 år har romer funnits i Sverige. Men bara sedan år 2000 är romani ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Ett visst erkännande och fast det var i senaste laget kunde man ändå glädjas över det. Om det inte fanns så mycket kvar att göra.
För historien upprepar sig. Ingrid Schiöler fortsätter med att berätta om den knappt handfulla romer som ska avhysas från den plats där de slagit sig ner med sin husvagn, i Lackarebäck utanför Mölndal, bara några mil från Gustav Adolfs Torg där vi idag firade Internationella Romadagen. Familjens bil är trasig och går inte att flytta, familjerna hotas av vite och de kan inte sova om nätterna i rädsla för att polisen ska komma.
De romer som idag knäböjer på trottoarerna och tigger utanför butiker och köpcentra kommer från östra Europa. Vi vet att de är här eftersom de inte kan försörja sina barn annars. I deras så kallade ”hemland” byggs det murar runt romska bosättningar för att övriga ska ”slippa” se dem. De får inga arbeten och behandlas som andra klassens medborgare.
Gudrun Schyman och Kenneth Hermele skriver i SVT Debatt den 6 april:
”Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella, sociala eller ekonomiska problem. Men att skänka pengar till tiggare gör ändå stor skillnad, både för hela länder och för enskilda familjer.”
Hur vet de då det?
En del människor behöver siffror som bevis. Schyman och Hermele har läst på.
”Enligt den senaste statistiken från Världsbanken uppgick dessa så kallade migrantremissor 2013 till så mycket som 414 miljarder USD, tre gånger mer än världens samlade biståndsanslag.
Rumänien hör till de länder som får betydande inkomster här, enligt Världsbanken handlar det om 23 miljarder kronor (3,6 miljarder USD), motsvarande två procent av Rumäniens BNP.”
Andra vill ha ögonvittnesskildringar.
Aaron Israelsson, redaktör på de hemlösas tidning Faktum, har rest runt på Balkan. Han vittnar om hur han har sett barn få mat i magen, äldre få livsviktiga mediciner och ungdomar skolböcker, med hjälp av de pengar romerna tiggt av oss i norra Europa.
”Bara 19 procent av de romska männen i Rumänien, och 11 procent av kvinnorna, har fast anställning …”, ” …sannolikheten att man hamnar i fattigdom är sex gånger högre om man är rom …” ,”… de fattiga romerna saknar el, rinnande vatten, avlopp, skolgång och mat.”
(Göteborgs-Posten 19 mars)
De som varken vill förstå statistik eller tror på ögonvittnen väljer att stanna i okunskapen. De kanske inte läser dagstidningarna eller ser på tv-nyheter?
Nyss blev en romsk kvinna i Sverige nekad att äta frukost på det hotell hon bodde på. Butiksinnehavare i Göteborg kastade vatten på romska Vanessa och för många romska tiggare i alla våra städer har det blivit vardag att behöva väja för sparkar och slag från aggressiva personer.
Som en vacker avrunding av ceremonin fick en blomsteruppsättning glida ner i kanalen alldeles nedanför Lejontrappan. En hyllning till våren. Jag åkte tillbaka till jobbet då de övriga vandrade mot konserten med romsk-balkanmusik som skulle hållas på Röhsska museet. Egentligen borde jag tagit semester för att kunna delta hela dagen, tänker jag. Och varför inte instifta en helgdag den 8 april, så många fler kan vara med och fira? Det vore i jämförelse ändå endast en liten gest av god vilja från det svenska samhället.
Vad kan vi andra göra under tiden? Att skaffa oss mer kunskap för att skärpa våra argument för att motverka diskriminering och förföljelse är en bra ingång.
Börja med utställningen ”Vi är romer”. Ursprungsutställningen visades på Göteborgs Stadsmuseum fram till i januari i år. Den är nominerad till Årets utställning 2013 och visas åter på museet, nu i en mindre version. Några av de romer som berättar sin livshistoria är Rosa Taikon, silversmed, aktivist och syster till Katarina Taikon, författare till Katitziböckerna, Daniel Gubic, Majornabo med rötter i Balkan, Soraya Post med berättelsen om när hennes mamma tvångsteriliserades, Singoalla Millon som växte upp i tält och Bagir Kwiek som i skolan fick höra att han inte hade något land.
Vi får också till livs romernas historia med vandringen från Indien till Europa och lär oss något om språk och kulturarv. Det finns också bilder på romska boplatser i Göteborg under 1900-talet, en interaktiv karta samt ett antal nyare kortfilmer där unga romer berättar om sina framtidsdrömmar.
Missa det inte! Detta hände i folkhemmet där jag och du växte upp och pågår i vårt land, idag.
Själv kunde jag inte tala på en lång stund efter att jag gått ut från museet, i vrede med ögonen fulla av tårar.
Gå på vernissagen ”Vi är romer” med foton av Maja Kristin Nylander. På Kulturhuset Kåken, Härlanda Park, lördag den 12 april.
Lyssna också på Ingrid Schiöler som berättar om romska aktivister, på Kulturhuset Kåken, Härlanda Park.
Onsdag den 23 april kl 18.30, fri entré.
http://goteborg.se/wps/portal/kulturhusetk/program/?day=60412
Soraya Post är första namnet på Feministiskt Initiativs lista till valet till Europaparlamentet den 25 maj. Hon vill arbeta för ett öppet Europa där mänskliga rättigheter, jämlikhet och social rättvisa står högst upp på agendan. Med sin egen bakgrund som romer vet hon vad det innebär att utsättas för diskriminering. Inget barn ska behöva känna sig mindre värd pågrund av sin bakgrund, religion eller hudfärg, alla kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, säger hon. Att rösta på henne kan göra skillnad.
https://www.facebook.com/sorayapostfi?fref=ts
Källor:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2314378--stodet-till-tiggaren-vanessa-ar-unikt-
http://debatt.svt.se/2014/04/06/slanten-i-tiggarens-mugg-gor-mer-gott-an-ont/
http://expo.se/2009/lat-oss-aven-beratta-om-osynliggorandet-av-europas-romer_2716.html
Glöm inte Katitzi:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article11491752.ab
http://www.adlibris.com/se/bok/den-dag-jag-blir-fri-en-bok-om-katarina-taikon-9789127132795
