En kartritares längtan
Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv.
Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där.
Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.
I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.
Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress.
Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas.
Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske.
Jag blir seende. Hjärtat slår.
Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.
Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag.
Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut.
För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.
Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar.
Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.
Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.
Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.
