vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Djävulsdansen och en dans för livet

Publicerad 2014-09-30 21:35:00 i 2014, 60-tal, 70-tal, Allmänt, Livet efter femtio, Vart femte barn, barndom, djävulsdansen, kärlek, livsberättelser, läkande, psykisk ohälsa, relationer,

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

 

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

 

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

 

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

 

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

 

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

 

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

 

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

 

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

 

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

 

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Är människan god?

Publicerad 2014-09-17 17:28:00 i 2014, Allmänt, EQ, IQ, val2014,

Då jag började fundera över saken nån gång under uppväxten kom jag fram till att människan måste vara i grunden god. När någon beter sig ont kan en alltid finna en förklaring. Uppväxt, erfarenheter, bemötande, sådant spelar den viktigaste rollen, tänkte jag. Detta går därför att ändra. Jag läste "I begynnelsen var uppfostran" av Alice Miller, som också tog sig an Hitlers barndom för att däri söka en förklaring till hans ondska. För mig gav teorin om att det sociala arvet var dominant över det genetiska, ett hopp och en framtidstro.

Efterhand, under livets gång har jag börjat vackla. För att tänka så gör att en accepterar för mycket. Jag var alltid böjd att fria snarare än fälla. Även för onda handlingar riktade mot mig själv. 
Idag tänker jag att ondska måste bekämpas, oavsett vilken bakgrund den har som begår de onda handlingarna. Onda handlingar förstör andra människors liv. Det kan vi aldrig acceptera. 
De allra flesta med taskig uppväxt blir nämligen inte onda. Det måste finnas andra orsaker.

Människor har, förutom högre eller lägre IQ, också högre eller lägre emotionell intelligens. Kombinationen dem emellan spelar också roll för den en är. Forskningen söker vidare efter svar. Finns en bot mot ondskan?

Målet är väl en fredlig samexistens? Jag tror än att alla barn föds till den viljan. En kan kalla det godhet - i motsats till ren ondska. Jag vacklar i tankarna på vad detta valet innebär. Vill jag "ta debatten" med SD-anhängare? Är det någon mening med det? Människor som röstar på ett parti fast de vet att deras företrädare slår ner människor med järnrör. Fast de vet att de hotar, hatar, förföljer. Ett parti med rötter i vit makt-rörelsen. I nazismen! Åkesson kan ta på offerkoftan hur mycket han vill för min del. De som röstade på honom också. För vem blir här offer och vem är förövaren?

Oavsett bakgrund har vi ett individuellt ansvar för våra handlingar. Tretton procent röstade på SD. Jag antar att de flesta av dem kan läsa. Informationen om att vi idag har ett stort antal personer i riksdagen som är dömda för våldsbrott kan knappast ha undgått någon. Fortsätt den som vill att försvara och förklara anledningen till de många SD-röstarna. Jag väljer nu bort det. Att tycka synd om en hel grupp människor är att omyndigförklara dem. Att låta dem friskrivas från ansvar för det steg de tog när de röstade för att släppa in ondskan i maktens hus.

Frågan är ännu inte besvarad. Är människan i grunden god? Kanske vet vi mer om det om fyra år.

 

Nu ska nya röster sjunga

Publicerad 2014-09-12 18:31:00 i 2014, Allmänt, val2014,

Till dig som ännu inte bestämt vad du ska rösta på. Och till dig som glömt varifrån du kommer. Du kanske undrar varför jag bombarderar dina flöden med politiska budskap. Varför jag tröttar ut dig med var jag har mina sympatier. Irriterar dig när du bara försöker ha en skön kväll. Men för mig är detta val det viktigaste jag röstat i. Det handlar om moral. Om kampen för att mänskliga rättigheter ska omfatta alla. Jag röstar med mitt samvete som stridbar och pålitlig vägvisare, på det parti som starkast tar avstånd från nazism, rasism, antisemitism, islamofobi och homofobi. Partiet som på allvar inser hoten vi står inför och som vågar möta dem med kraft är det som får min röst.
 
Jag röstar också med bränslet i den vrede som växer med rötter tungt förankrade i arbetarklassens stenbrott och skurhinkens skitiga vatten. Den som begriper att det inte är på tjockleken av min egen plånbok som jag kan mäta välfärden. Den insikt som säger att städning aldrig någonsin kommer att bli ett välbetalt högstatusjobb.
Som avskyr cynismens prislapp på människor som flyr för sina liv. Som upprörs över orättvisan i att ekonomiskt utsatta människor i vårt land blir sjukare och dör flera år tidigare än de välbeställda. Som undrar hur vi ens tillåter att det finns barn här som inte kan äta sig mätta innan de går till skolan. Som hävdar att det finns ett givet mått på när ett land ska ha rätt att känna stolthet över sina framsteg och framskjutna plats i världen, vare sig det handlar om landets ekonomi, skolresultat eller miljöutsläpp. Det mått som bevisar att landet, innan det skryter om sin förträfflighet, kan ta hand om och lyfta de svagaste, de fattigaste, de sjukaste på sina välnärda armar. Som inser att landets framtid handlar om en hög allmänmänsklig moral. Att vi tillsammans behöver se till att alla människor ska kunna känna sitt egenvärde. Att varje barn ska känna hur betydelsefullt det är att just det blivit fött till jorden.
 
Jag röstar för det gemensamma ansvaret, för solidaritet och mot egoism. Behöver inga gillanden för att stå stadigt förankrad. Men låt gärna budskapet få vingar. Och gräv samtidigt lite djupare där du står.
Gå sedan och rösta på söndag!

Som en spark i magen

Publicerad 2014-09-03 21:40:00 i 2014, Allmänt, Livet efter femtio, kärlek, livets mening,

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

 

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

 

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

 

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

 

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

 

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

 

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

 

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

 

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela