vardagspoeten.blogg.se

Hur vet man när det är dags att ge upp? När det är värt att kämpa vidare? Är det den sekund då lampan slocknar som du vet att du genast måste gå för att alls hitta ut? Eller om du väntar för att se efter om den ändå inte glöder stilla, för att sedan åter blossa upp och brinna häftigt, är det kanske då du ska kämpa vidare? Eller när lampan faktiskt lyser starkare för varje gång – är du då rädd för att den istället ska explodera?

 

Funderar över om jag ger upp för lätt. Att jag inte tror att förändring är möjlig och därför bestämmer mig för att gå, istället för att ge saker tid att utvecklas. Brister jag i tålamod? Är jag kanske oförsonlig? Trots att jag aldrig skulle ställa krav.

Eller handlar det om brist på tillit? Att det till syvende och sist bara är till dig själv du kan lita.

Men det är ju det där med lampor som slocknar. De kan inte repareras. De behöver bytas ut.

Och explosioner – kan de alls förutses eller förhindras? Är det inte bättre att hålla sig undan för risken?

 

Ögonblicket då jag visste att jag behövde byta yrke. När jag var i klassrummet och ett flickebarn stött undrade om jag inte tyckte det var roligt längre. Att jobba med barn. Jag hade några månader innan fött en efterlängtad baby. Men babyns hjärta hade slutat slå och mitt eget var satt i apati.

Barn går inte att lura. Jag orkade inte låtsas trovärdigt nog, att jag var glad. Flickan väckte mig med sina ord och rustade mig till handling.

Jag sökte mig till ett nytt yrke och lämnade över gåvan att vara med barnen, till en som med kärlek kunde ge dem energi och motivation. En aptit på livet.

 

Hos mig började så småningom ett nytt ljus att glöda, där det gamla var utbränt, förkolnat. Jag hade hittat ett annat yrke där många lampor lyste och jag fann motivationen.

Vad hade hänt om jag stannat kvar bland barnen? Jag hade lämnat över till barnen tyngden av uppgivenhet, att bära i deras unga bagage. Jag hade förmedlat att de inte var värda mitt engagemang.

Jag ser också framför mig ännu en kvinna som gått i väggen och blir sängliggande i månader. En som aldrig mer lär sig vandra helt upprätt.

Och jag, jag vill kunna springa. Lätt i högt gräs. Snabbt och orädd, även på vindlande vägar.

 

När lamporna slocknar handlar det inte sällan om kärlek. Om parrelationer.

Ett ljus slocknade i ett tält på Gotland. Ett annat i en bil på en medelhavsö. Ytterligare ett, då jag blev lämnad kvar under en semester, i en dubbelsäng på ett vandrarhem. Inte för en annan kvinnas skull, utan för att den andre ville fördjupa sig i minnen från platsen, ensam i en sovsäck på stranden. Utan att vilja ha mig med.

 

På Gotland hade det inte hänt något särskilt. Vi hade haft det trevligt under en vecka och fick en sista natt i tältet. Men lusten var borta. Där och då infann sig den blixtsnabba känslan att vår gemensamma tid var ute. Vi haft en bra tid, men var inte längre något annat än vänner.

 

I bilen på medelhavsön fann jag att personen jag färdades med var en annan än den jag trott. Den nya uppenbarelsen var allt annat än behaglig. Den var hysteri över en, i mina ögon, bagatell. Den var handlingsförlamning och bristande förmågor. Det blev ett sista katastrofalt försök i en säng i en bungalow. Sedan aldrig mer samma person i mina ögon som den jag först mött. Jag gav upp i hjärtat, men stannade ändå kvar, under en följd av påfrestande år då jag mest av allt kände förakt. Varför stannade jag, fast jag egentligen gett upp? Varför kunde jag inte älska honom längre, efter att han visat sig svag? När uppbrottet till slut kom, fanns ingen smärta kvar. Det var över.

Hade det kunnat förhindras? Jag vet inte. Går det att reparera en utbränd lampa? Kan man återskapa ett utbrunnet ljus?

 

Smärtan över att bli övergiven på vandrarhemmet under den gemensamma semesterhelgen är bara ett exempel från den tredje mannen. Jag blev ofta övergiven på liknande vis av honom. Han flydde för att få vara ensam med sig själv.

Och jag gjorde själv likadant mot honom. Bad om egentid på flera av mina födelsedagar, hellre än andra presenter, hellre än ett gemensamt firande med tårta, familj och vänner. Flydde till vänner så ofta jag hade samvete till det. Åkte på egna helgsemestrar där jag inte sökte annat sällskap än mitt eget.

 

Hur gick det till när vi först tappade bort varandra? Jag känner bara min egen smärta, men hur såg hans ut? Vad gjorde jag för fel som fick honom att hellre vara med sig själv, än tillsammans med mig? Varför flydde jag hans sällskap? Det gick för långt för att vara möjligt att tala om.

Till slut höll det inte längre. Vi behövde sluta fly och flyttade istället ifrån varandra. För att komma dithän behövde jag att en annan man kom i min väg. Det är inget jag är stolt över, men hade inte det hänt, är det troligt att det hade varit jag som blivit lämnad för en annan kvinna. Eller så hade vi gått under tillsammans.

 

Finns ett annat alternativ? En lampa som hastigt släcks. Jag tror genast att den gått sönder. Men sedan, om jag väntar lite, tänds den igen. Brinner starkare än innan. Är det möjligt?

För att tro att lampor ibland kan släckas utan att för den skull vara förbrukade, behövs tillit och tålamod. Där brister jag, behöver hjälp. Jag insåg det och fann en som var villig att hjälpa till. En kvinna som känner igen sig, förstår min historia. Ser mina behov.

Men jag släppte taget om hjälpen. Tänkte klara mig själv trots allt.

 

Jag flyr gärna annars till säker mark där jag själv bestämmer vilka lampor som ska lysa. Där det är jag som släcker och tänder och skruvar i nya när de gamla lamporna går sönder. Jag vill inte famla i mörker. Jag utstår inte lidandet i ovissheten, ifall den som släckt lampan inte tänkt tända den igen.

 

Mer oförståeligt är den gången jag gick, trots att jag älskade oändligt. Kärleken blev i sig en smärta som var svårare än något annat att uthärda. Jag har fått höra att jag var rädd att bli lämnad den gången och därför självmant gick. Jag kände lättnad efteråt trots förlusten. Han ville inte, han var förtvivlad över uppbrottet. Sannolikt älskade han lika mycket men med större tillit. Själv tror jag numera att jag hatade själva känslan av den utsatthet jag upplevde av att känna en så stark kärlek. Skydde så starkt, var så rädd för hur den övermäktigade mig. Fick mig att förlora kontrollen över mig själv. Det var lugnare för själen att leva själv, utan starka känslor.

 

Var började det? Var det när pappa släckte lampan över vårt gemensamma familjeliv? När mamma lämnade oss slocknade en till. Var det då jag själv började fly alla släckta lampor? Såg mörker där det faktiskt fanns möjligheter till ljus kvar? En möjlighet till lycka.

 

Jag vill lära mig en annan väg. Jag vill sluta tro att alla lampor som lyser har en begränsad livslängd. Att i alla fall lära mig leva med osäkerheten att jag aldrig i förväg får veta hur lång den är. Att jag vågar stanna lite till, även om lampan slocknar och jag finner mig famlande i mörker.

Att jag kan uthärda tanken att det kan finnas en idé om att det är värt att kämpa på.

Mest med mig själv. Att stanna kvar på den väg jag valt en aning längre, så att jag kanske får uppleva att lampan tänds igen. Och att den då lyser ännu starkare än innan.

 

Men jag kunde inte denna gången heller. Trots att jag älskade så räckte det inte till.