vardagspoeten.blogg.se

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

 

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

 

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

 

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

 

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

 

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

 

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

 

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

 

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

 

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.

I trappuppgången bagare, målare, sopåkare, chaufförer. Småskolefröknar som flyttade så snart de gift sig. I klassen gick barn vars pappor var snickare, sotare och fastighetsskötare. En var brevbärare, en annan stins. En del jobbade förstås på pappersbruket. Mammorna var överlag hemmafruar, några fick extrainkomster till familjen via städjobb eller barnpassning. Hemsamariter kallades de som städade och lagade mat åt äldre i deras hem. Samtliga var kvinnor utan utbildning.

 

En av mina klasskamrater var faktiskt bonddotter och bodde på en gård. Hon hade en egen häst, stereo och massor av andra prylar som ingen annan hade. Bakom ryggen på henne ansåg vi henne bortskämd, men åkte gärna med i bussen för att få rida på hennes ponny.

I villa bodde en pojke som gick i klassen ett par år, och vars pappa jobbade på posten. Och en flicka vars pappa var polis. Tandläkarens pojke var klen och försökte vara stöddig. Han bodde också i villa, fick inga tjejer men en bästa vän, som flyttade in i en alldeles nybyggd lyxkåk. Den nyinflyttade killen var snyggare klädd än vi andra, men visade sig aldrig vara annat än gullig och trevlig. Vi blev bra kompisar, men jag kom aldrig innanför villans dörrar.

Så kallade "egnahem" fanns bland oss också, men då handlade det om äldre trävillor, oftast i stort behov av renovering och modernisering. Hus där man levt i generationer.

 

Det var ju en del av oss arbetarbarn som tog studenten i början av 1980-talet. Ännu hängde 60- och 70-talets framtidstro som en löftesrik himmel över oss. Vi levde under den men reflekterade sällan. Få läste fler än två år på gymnasiet. Ett par matematikbegåvade pojkar läste visserligen hela fyra år på teknisk linje, ett par valde natur och det fanns flickor som sökte annat än vårdlinjen eller kontor- och distribution. Tvåårig social linje var populär bland skoltrötta och det var nog den mest könsblandade linjen. Mer ambitiösa var de elever, eller möjligen deras föräldrar, som sökte samhäll, och gick tre år.

Många fler än i tidigare generationer läste vidare efter grundskolan. Men inte alla. En del av dem började på gymnasiet men avbröt i förtid och började jobba istället. Tjejerna fick ibland barn - redan under högstadiet.

 

Jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor, men referenserna var alltså inte så många. Syokonsulenten och mina matte- och naturlärare ville att jag skulle läsa på linjer där deras ämnen stod i fokus. Någon var till och med modern nog att hävda att jag därmed skulle bryta könsrollsmönstret. Men det var oroligt i min omgivning och jag mådde inte så bra. I detta läge var ett feministiskt ställningstagande inte min första prioritet.

Jag ville lära mig mer, visste att jag kunde, men behövde tycka att det jag läste var lustfyllt. Roligt. Jag orkade vara ambitiös om det jag läste intresserade mig. Det gav mig kraft.

 

Med rötterna djupt i arbetarklassens karga jord hade det inte varit onaturligt om jag hade börjat jobba direkt. Den pojkvän jag hade då tyckte för övrigt, då jag till slut äntligen tagit studenten och hade siktet ställt mot Göteborg, att jag som alla andra skulle stanna i hembygden och börja jobba på ålderdomshemmet istället. Vem var jag som trodde mig förmer?

Men pappa hade, ända sedan tiden då jag sov i spjälsäng och han läste högt för mig, väckt och underhållit mitt intresse för böcker. Han gav mig min första politiska skolning. Tillsammans med mamma (som alltid lämnade tillbaka minsta tioöring hon fått för mycket i affären), grundlagt min moral. Det var pappa som diskuterat med mig, lärt mig reflektera och argumentera.

 

Språk och litteratur tyckte jag om, matte och fysik tråkade ut mig. Vilken linje kunde passa mig? Både pappa och mamma kunde mycket inom sina respektive områden, men ingen av dem visste något om utbildningsmöjligheter, så i syokonsulentens katalog fick jag söka mig fram själv. 

Vi var fem klasser med runt tjugofem elever i varje som gick ut nian det året. Till den treåriga humanistlinjen var det bara jag från min skola som sökte. Engelska, tyska, franska och latin. Litteratur och språkvetenskap. Psykologi, filosofi och bild. Jag såg fram emot att få börja.

 

Arbetarklassens viktigaste redskap för framåtrörelse är bildning. Det kunde jag inte formulera mig om då, men kunskapstörsten var väckt och kunde inte släckas. I hela livet har läsande varit ett av mina basbehov. Böcker har gett mig det jag ibland inte kunnat få på annat håll. De har gett mig nöje då jag varit uttråkad, njutning och tillfredsställelse när jag känt aptit och återskapat känslor vid apati.

Läsandet har gett lärdomar när jag sökt svar. Lugnat oro och varit en flyktväg från trasiga tankar. Läkt sår och tröstat i kriser. Har jag inte orkat eller förmått något annat, har jag ändå alltid läst. Och skrivit.

 

 

 

Vår lägenhet låg på andra våningen av tre. 57 kvadrat, 296,81 kronor per månad i hyra. Pappas arbetsgivare stod för det första kontraktet. Jag hittade det i mina gömmor. Vi var fem personer som flyttade dit, strax innan skolstarten efter sommaren 1963.

Bakom glasade hyllor som vägg mot hallen, och med balkong åt skogen till, låg det vi kallade det ”storarummet". Där sov mamma och pappa. Till en början i den röda soffa som kunde fällas ut till dubbelsäng om kvällarna. Efter några år köpte de en bekvämare, likaledes utfällbar, havsblå ”dyscha” som placerades i ena änden av den, som det hette, möblerbara hallen och flyttade sin sömn dit. Varje morgon återställdes dyschan till sittmöbel igen.

 

Jag skulle fylla två och fick en barnsäng intill mammas och pappas bäddsoffa. I det andra mindre rummet hade mina två systrar sina sängar. Där lekte vi för det mesta om dagarna. När jag var fyra fick jag flytta in dit. Min äldsta syster hade flyttat till sin pappa och kom bara hem ibland om lov och helger. Då pumpade mamma upp en luftmadrass och la på golvet mellan min och mellansysterns sängar.

Det fanns inte mycket plats men vi visste inte av något annat. Min kompis som bodde i en likadan lägenhet ovanför vår och hade två syskon hemma, fick sällan lov att ta in kompisar. Jag antar att vi hemma hos oss också var tvungna att visa hänsyn mot varandra, men det är inget jag minns som betungande. Oftast lekte vi utomhus, på den stora gården mellan husen, sommar som vinter.

 

Pappa var uppe innan solen. Han var bagare och måste få brödet färdigt till folks frukost. Redan tidigt om eftermiddagen var han därför hemma.

Kanske lekte jag innanför den stängda köksdörren, medan han sov några timmar efter jobbet. På golvet med mina dockor i köket där mamma försökte att inte slamra för mycket med kastrullerna. Eller med kritor och papper på köksbordets vaxduk. En dörr att stänga fanns också in till barnrummet, men mellan hall och storarum fanns det bara en bred öppning.

 

Mamma var hemmafru. Skötte barn och hushåll. Hon hade slutat skolan efter sjunde klass och hade, som de flesta andra kvinnor under den tiden, inga tankar på att jobba sedan hon gift sig och fått barn.

Men det var i mitten av sextiotalet och allt fler kvinnor behövdes på arbetsmarknaden. Nya tider gav nya möjligheter. När de egna barnen blivit lite större, började mamma att passa andras barn. Hon blev dagmamma åt kvinnor som hittat ut i arbetslivet och fick uppleva glädjen i att äntligen kunna tjäna en egen slant, även om den inte var stor.

 

Niklas var ett år yngre än mig. De första minuterna av hans första dag hos oss passade han på att bita mig i armen. Niklas och hans mamma bodde i enrumslägenheten i våningen ovanför vår. Honom tog mamma hand om i privat regi. Det blev inte många kronor.

 

Efter ett par år blev barnen med behov av omsorg fler, allteftersom kvinnorna tog plats på arbetsmarknaden. Det gav också mamma en bättre chans. Samtidigt som hon uppfyllde de plikter hon förväntades göra hemma, fyllde hon på med fler barn, mot en lön.

Samhället tog sitt ansvar. Mamma anställdes på timmar av kommunen. Varje månad lämnade hon in en lista med det antal timmar hon haft dagbarnen hos sig. En rad för varje barn. En kolumn per dag. Här lärde sig mamma att räkna ordentligt. Som kommunanställd fick hon både högre timpeng, semester och pensionspoäng. Även om hon fortfarande fick snåla, fanns hopp om en ljusare framtid.

 

Till oss kom Staffan som var mycket tunn och blå och väldigt gnällig. Han var hjärtopererad och hade ett stort rosafärgat Y över bröstet. Magnus var mer robust, men Glenn var den förste jag tyckte riktigt mycket om. Hans blonda lockar, knubbiga ben och glada leende fick mig att ofta ta honom i knäet eller köra honom i barnvagn runt gården. Jag hade då hunnit bli runt nio år. 

 

Mats tillhörde en familj som bekände sig till en sträng, religiös rörelse. Föräldrarna verkade snälla, men inte så bra på att ta hand om barn. Mats brukade stanna ett par dygn åt gången.  Pojken fick alltid bada då han kom. I min mammas trygga armar sänktes den hala babykroppen ner i det ljumma vattnet. Hans tunna kropp hade inga som helst likheter med de knubbiga gossarnas, Magnus och Glenn.

Efter badet klädde mamma honom i de rena, välstrukna skjortor och byxor hon letat fram ur sina gömmor, medan hans egna kläder tvättades. Familjen Sekt flyttade sedan från samhället och mamma oroade sig länge efteråt, för den späde lille pojken. Vi hörde senare att familjen fått tillökning. Inte med ett, utan sex barn.

 

Lena, min lekkompis från gården, kom som dagbarn under en period. Hon hade ofta med sina barbies med tillhörande kläder och skor. Alltid lite finare, lite glansigare klänningar än mina, som mamma eller farmor sytt. Skor hade mina dockor inga alls. Men om Lena var på gott humör fick jag låna av hennes.

Sedan kom också Karolina, Johanna, Fredrik och så småningom den gulligaste av dem alla: Patrik. Han blev min fosterbror. Då var jag femton och befann mig för det mesta någon annanstans än hemma.

 

De flesta barn var fortfarande hemma med sina mammor ända tills de började skolan. Men gruppen av yrkesarbetande mammor växte. Några av dem var ensamstående och hade inget val. De städade på kontor och i skolor, serverade mat och bar brickor med disk på krogar. De barnen kom tidigt, stannade många timmar och en del sov över i min gamla barnsäng. Några pappor såg jag aldrig till.

 

De som var gifta jobbade på ställen som Försäkringskassan, Socialkontoret eller på det nyöppnade dagiset. Det kändes att de var lite finare. Hade utbildat sig. De pratade krångligare, hade nya moderna kläder och körde bil. Deras barn stannade inte så många timmar åt gången. Staffan kom bara ett par dagar per vecka. 

Mamma hann nog därefter vara dagmamma till de flesta av traktens alla barn. Alla de vars båda föräldrar var yrkesarbetande.

 

De gifta papporna hämtade ibland barnen hos oss om eftermiddagarna. Pappor var mera hemliga. Ibland lite skrämmande. Min bästa väns pappa körde lastbil. Han var svartskäggig och skrattade bullrigt åt sina egna skämt. En gång målade han mustasch med tusch på min kompis älsklingsdocka. En annan gång limmade han fast hennes skor i golvet. De hade alltid en katt. Mirran var jag rädd för. Hon bet alltid i ens fötter om man vickade på tårna.

 

I lägenheten mittemot vår bodde farbror Olle. Han jobbade som målare och bodde ensam i en lika stor (eller liten) lägenhet som vi.  Han hade ett syskonbarn som ibland hälsade på och som i första till sjätte klass var klasskamrat till mig. Jag gillade båda lika mycket men tyckte det var konstigt att farbror Olle som var äldre än pappa, inte hade någon fru.

Snett ovanför oss bodde Frimans. Herr Friman körde sopbilen. Familjen hade en liten vit pudel som hette Sabina. Trots att jag normalt var jätterädd för hundar vågade jag klappa henne. När familjen Friman flyttade var det Niklas, hans mamma som blivit gravid och den nye mannen som hon hade gift sig med, som alla flyttade in i denna lägenhet. Några kvadrat större än den förra ettan. Och med riktig, och inte fransk, balkong.

Under oss bodde en busschaufför med familj.

 

Unga, ensamstående skolfröknar bodde alltid i enrumslägenheterna som låg i mitten av varje våningsplan. När skolfröknarna gifte sig, vilket skedde med ett enda undantag, flyttade de alltid därifrån och nya fröknar flyttade in.

Undantaget var en finlandssvensk högstadielärare i korta kjolar. Hon fick utstå mycket skvaller då hennes herrbesök såg olika ut från gång till gång och hon aldrig ens var förlovad. 

 

Jag hälsade på grannarna varje dag i trappuppgången, men ofta kom man inte längre än till hallen av varje lägenhet. Kanske behövde mamma låna ett ägg eller en kopp mjöl och skickade någon av oss systrar. Under mellanstadiet sålde jag jultidningar men inte heller då kom jag längre än just innanför dörren. Ett undantag var när Niklas fått sin lillebror som jag ensam fick passa. Jag bytte lille Jonas nerkissade cellstoffblöjor till nya och knöt plastsnibbarna i sidan som man skulle. När jag vispat och värmt välling och matat med flaska, fick babyn rapa mot min axel. Allt som jag sett mamma göra och jag fått öva på. Mitt första jobb, som barnflicka, fick jag några välförtjänta kronor för.

 

I trappuppgången fanns också faror. En gång räddade jag en grannmamma från den sexuellt trakasserande man som dök upp under sina missbruksperioder, då en kvinna, eller ung tjej, var ensam i mörkret.

Med gemensamma krafter fick vi ut honom ur trappan. Jag minns inte hur gammal jag var, men vi flyttade från den trappuppgången 1975. Då var jag tretton, så det måsta ha varit innan dess. Ofta fick jag själv och mina kompisar slinka undan hans långa, håriga fingrar och springa därifrån så fort vi kunde. Han tränade hårt då han var nykter och riktigt säker på att hinna ifrån honom kunde man inte vara ens då han var full. Som väl var fick han aldrig tag i mig, åtminstone. Vi flickor vågade inte ens föreställa oss vad han skulle kunna göra.

 

Längst ner fanns källaren. Dit in kom man med sin hemmanyckel. Vi fick inte, men hängde ofta där nere bland källarförråden. Ibland såg vi spår av andra. Hopknölade filtar och kuddar i pannrummet. Tummade tidningar, med sidor fyllda av kvinnor med nakna bröst. Cigarettfimpar och ölburkar. Men vi var barn och lekte gömme eller spelade kort. Eller smög på dem som skulle in i sina förråd.

Här fanns cykelrummet där cyklarna vinterförvarades. De stals aldrig, trots att de saknade lås, så rummet var tomt om sommaren. Där eller i trappuppgången svalkade vi oss de torra, heta dagarna då ingen orkade eller kunde följa oss till badplatsen och vi var för små för att cykla dit själva. Vi stannade i dunklet tills någon vuxen körde ut oss.

 

Gården var full av barn att leka med, även om de blev färre om sommaren. Ingen reste utomlands men hade kanske råd med en tältsemester. Resten cyklade iväg någon mil med picknickkorg och filt och tillbringade hela dagarna på stranden.

Vi hade inte mycket, men det fanns alltid något som var tillgängligt. Något utrymme att leka i, någon kartong att gömma sig bakom. En flicka att leka med, en pojke att pussa. En mamma och oftast också en pappa.

Omständigheterna begränsade och höll om. Men dagarna tog aldrig slut och livet kändes oändligt.

Att vara såsom en vindflöjel i suget från varandras viftande armar – kan det bli annat än galet?

Jag hävdar att vårt okritiska medhållande med varandra i kritiken av allt som vi upplever är fel i vårt samhälle, tillsammans med att vi själva fråntar oss allt ansvar, är ett hot mot både demokratin, folkhälsan och välfärden.

Göteborgsposten hade nyss en artikel om att det är lika illa med bildningsintresset i såväl medelklass som i arbetarklass. (Jag tror inte de berörde hur det är med överklassen). Vi vill helt enkelt inte lära oss mer. Orkar vi inte bli medvetna eller har vi det för bra för att bry oss?

 

Folkbildningsandan och tron på det gemensamma är något jag är uppväxt med . Pappa läste engelska på ABF-kurser. Jag fick följa med honom en gång, kanske var jag tio, elva år. Där satt ett tiotal personer med en het längtan att lära. Denna gång ett språk som man kunde kommunicera med ute i världen. De flesta av dem hade förstås en längtan också att resa, men det var få som kunde förverkliga den drömmen.

Andra deltog i bokcirklar, där man diskuterade såväl klassiker som politiska manifest.

Studiecirklar är fortfarande ganska populära bland vissa grupper, men för det mesta stannar vi hellre hemma.

I fabrikernas lunchrum kunde man tidigare finna små bibliotek. Idag minskar både läskunnighet och läsande redan hos ungdomar samtidigt som de flesta skolbiblioteken förpassats till historien. 

Hur tänker jag då att det kan vara ett hot mot demokrati, välfärd och folkhälsa?

 

Först om hotet mot demokratin

Ett litet, men tydligt exempel är hur vi okritiskt delar och gillar sidor i sociala medier. Sidor som vi inte vet vem som egentligen ligger bakom. Vad som mer finns på denna sida, bemödar vi oss sällan med att ta reda på. ”Men det låter bra.” Det kan vara väldigt banalt och oförargligt, kanske bara ett litet ordspråk à la broderad väggbonad.  Men det kan också vara en sida där man ställer sig emot böneutrop i minareter, för vi håller med om att argumentent ”Sådant hör inte till vår kultur” verkar förnuftigt.

Att det kanske är en avsändare med rasistiska åsikter som ligger bakom, vill vi veta det?

Lättsmält, kräver inget. Populism går ofta hem.

 

Att kritisera det vi kallar ”makten” är så lätt. Myndigheterna, samhället, staten. Vi glömmer bort att det är vi som har placerat dem där. En del av oss bryr sig inte ens om att gå till valurnorna den där septembersöndagen vart fjärde år, utan ligger lojt gäspande kvar i soffan och släpper inte taget om fjärrkontrollen medan vi tittar med tom blick på vår nya platt-tv med full HD, inbyggd digitalmottagare och USB med HVR-funktion.

 

Och om hotet mot välfärden

Eftersom det är lättare följer vi hellre drevet än att ta eget ansvar för vårt gemensamma samhälle. ”Det får väl dom göra!” När en av våra kvällstidningar plötsligt drar igång en egennyttig kampanj mot trängselskatten, då gillar vi det. Trots att det handlar om ett avtal som ingåtts av dem vi röstat fram till att ta sådana beslut. Så håller vi med dem som kräver folkomröstning om trängselskatten. Vi plockar upp de argument vi hört andra säga.  ”Kollektivtrafiken är ändå så dålig! De håller aldrig tider.” ”Varför ska jag betala?” ”Jag som måste ha bilen, för att hinna till affären innan ”Bonde söker fru” börjar.”

 

Politikerna har visserligen också ofta glömt var de kommer ifrån – och skrämmande nog – även vart de är på väg. Författaren och samhällskritikern Nina Björk sa, i  tv-programmet Min sanning, att hon var besviken på Mona Sahlin.  I sitt avskedstal sa nämligen Sahlin att, fritt citerat, ”Ingen som röstade på socialdemokraterna skulle behöva känna att de förlorade på politiken”. Men, sa Nina Björk, (åter fritt citerat) så är det väl självklart att, för ett jämlikt samhälle med minskade klassklyftor, (som väl måste vara det Socialdemokraterna ännu strävar efter,) måste de med mer i plånboken betala för dem som knappt något har. För att arbetslösa, sjuka, ensamstående och fattigpensionär, ska få skäliga levnadsvillkor?

 

Många av oss anser att arbeta, det gör vi endast för att fylla plånboken. Vi röstar på politiker som vill sänka skatten så att vi kan konsumera flera resor, köpa finare bil, större platt-tv. Fylla våra köksskåp med ännu en hushållsapparat som får damma igen.

Vi väljer hellre konsumtion före samhällsansvar. Kanske konsumerar vi som flykt från oron eller möjligen för att stilla längtan efter något mera upphöjt som vi inte riktigt kan formulera.

Värst är om vi bara är lata.

Hur det än är, så behöver vi bilda oss.

 

Om hotet mot folkhälsan

Om vi inte bildar oss blir vi kvar i de omedvetnas skara. Omedvetna och okunniga medborgare tappar makt. Om vi inte åtminstone har en visst inflytande över vår egen situation blir vi sjuka. Det finns det mycket forskning om. Om vi inte kan se att våra barns framtid ter sig ljus, om de blir mobbade, deprimerade, får ätstörningar, skyller vi på omgivningen eller, föredrar att blunda.

Den som har läst på kan svara för sig. Tar kontakt med politiker och chefer för skola, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Kräver skärpning och förändring. Engagerar sig för nya kreativa arbetssätt. Kämpar för rättvisare fördelning av resurser. Tänker klokare tankar.

Ligger vi istället kvar och halvsover i soffan blir både vi själva, våra barn och äldre släktingar allt hjälplösare, allt sjukare.

Och allt dummare.

 

Men jag har kvar min tilltro till samhället, det gemensamma. Det finns väldigt många som är både bildade och medvetna. Många med visioner de gett sig den på att förverkliga.

Det finns också många som oegennyttigt arbetar för att andra ska få det bättre än nu. Frivilligorganisationer, de återstående folkrörelserna, folkhögskolorna.

De som arbetar med folkbildning.

Så jag funderade på vad jag ska engagera mig i, för att inte vara en av alla som inte tar samhällsansvar utan bara klagar. Jag bestämde mig för Rädda Barnen. En folkrörelsebaserad demokratisk organisation som arbetar aktivt för alla barns rättigheter. Nyligen var jag på deras introduktionsutbildning och anmälde mig till några av organisationens aktivitetsgrupper. Jag hoppas att jag i ett sådant arbete kan göra skillnad.

 

Och till sist: du facebook-kompis: Bli inte sårad om jag inte gillar eller delar vidare den sida du delat på din tidslinje. Vissa dagar har jag inte tid att se efter vem som är den ursprunglige avsändaren. Eller så kanske har jag kollat vem som ligger bakom ...