vardagspoeten.blogg.se

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Att vara såsom en vindflöjel i suget från varandras viftande armar – kan det bli annat än galet?

Jag hävdar att vårt okritiska medhållande med varandra i kritiken av allt som vi upplever är fel i vårt samhälle, tillsammans med att vi själva fråntar oss allt ansvar, är ett hot mot både demokratin, folkhälsan och välfärden.

Göteborgsposten hade nyss en artikel om att det är lika illa med bildningsintresset i såväl medelklass som i arbetarklass. (Jag tror inte de berörde hur det är med överklassen). Vi vill helt enkelt inte lära oss mer. Orkar vi inte bli medvetna eller har vi det för bra för att bry oss?

Folkbildningsandan och tron på det gemensamma är något jag är uppväxt med . Pappa läste engelska på ABF-kurser. Jag fick följa med honom en gång, kanske var jag tio, elva år. Där satt ett tiotal personer med en het längtan att lära. Denna gång ett språk som man kunde kommunicera med ute i världen. De flesta av dem hade förstås en längtan också att resa, men det var få som kunde förverkliga den drömmen.

Andra deltog i bokcirklar, där man diskuterade såväl klassiker som politiska manifest.

Studiecirklar är fortfarande ganska populära bland vissa grupper, men för det mesta stannar vi hellre hemma.

I fabrikernas lunchrum kunde man tidigare finna små bibliotek. Idag minskar både läskunnighet och läsande redan hos ungdomar samtidigt som de flesta skolbiblioteken förpassats till historien. 

Hur tänker jag då att det kan vara ett hot mot demokrati, välfärd och folkhälsa?

Först om hotet mot demokratin

Ett litet, men tydligt exempel är hur vi okritiskt delar och gillar sidor i sociala medier. Sidor som vi inte vet vem som egentligen ligger bakom. Vad som mer finns på denna sida, bemödar vi oss sällan med att ta reda på. ”Men det låter bra.” Det kan vara väldigt banalt och oförargligt, kanske bara ett litet ordspråk à la broderad väggbonad.  Men det kan också vara en sida där man ställer sig emot böneutrop i minareter, för vi håller med om att argumentent ”Sådant hör inte till vår kultur” verkar förnuftigt.

Att det kanske är en avsändare med rasistiska åsikter som ligger bakom, vill vi veta det?

Lättsmält, kräver inget. Populism går ofta hem.

Att kritisera det vi kallar ”makten” är så lätt. Myndigheterna, samhället, staten. Vi glömmer bort att det är vi som har placerat dem där. En del av oss bryr sig inte ens om att gå till valurnorna den där septembersöndagen vart fjärde år, utan ligger lojt gäspande kvar i soffan och släpper inte taget om fjärrkontrollen medan vi tittar med tom blick på vår nya platt-tv med full HD, inbyggd digitalmottagare och USB med HVR-funktion.

Och om hotet mot välfärden

Eftersom det är lättare följer vi hellre drevet än att ta eget ansvar för vårt gemensamma samhälle. ”Det får väl dom göra!” När en av våra kvällstidningar plötsligt drar igång en egennyttig kampanj mot trängselskatten, då gillar vi det. Trots att det handlar om ett avtal som ingåtts av dem vi röstat fram till att ta sådana beslut. Så håller vi med dem som kräver folkomröstning om trängselskatten. Vi plockar upp de argument vi hört andra säga.  ”Kollektivtrafiken är ändå så dålig! De håller aldrig tider.” ”Varför ska jag betala?” ”Jag som måste ha bilen, för att hinna till affären innan ”Bonde söker fru” börjar.”

Politikerna har visserligen också ofta glömt var de kommer ifrån – och skrämmande nog – även vart de är på väg. Författaren och samhällskritikern Nina Björk sa, i  tv-programmet Min sanning, att hon var besviken på Mona Sahlin.  I sitt avskedstal sa nämligen Sahlin att, fritt citerat, ”Ingen som röstade på socialdemokraterna skulle behöva känna att de förlorade på politiken”. Men, sa Nina Björk, (åter fritt citerat) så är det väl självklart att, för ett jämlikt samhälle med minskade klassklyftor, (som väl måste vara det Socialdemokraterna ännu strävar efter,) måste de med mer i plånboken betala för dem som knappt något har. För att arbetslösa, sjuka, ensamstående och fattigpensionär, ska få skäliga levnadsvillkor?

Många av oss anser att arbeta, det gör vi endast för att fylla plånboken. Vi röstar på politiker som vill sänka skatten så att vi kan konsumera flera resor, köpa finare bil, större platt-tv. Fylla våra köksskåp med ännu en hushållsapparat som får damma igen.

Vi väljer hellre konsumtion före samhällsansvar. Kanske konsumerar vi som flykt från oron eller möjligen för att stilla längtan efter något mera upphöjt som vi inte riktigt kan formulera.

Värst är om vi bara är lata.

Hur det än är, så behöver vi bilda oss.

Om hotet mot folkhälsan

Om vi inte bildar oss blir vi kvar i de omedvetnas skara. Omedvetna och okunniga medborgare tappar makt. Om vi inte åtminstone har en visst inflytande över vår egen situation blir vi sjuka. Det finns det mycket forskning om. Om vi inte kan se att våra barns framtid ter sig ljus, om de blir mobbade, deprimerade, får ätstörningar, skyller vi på omgivningen eller, föredrar att blunda.

Den som har läst på kan svara för sig. Tar kontakt med politiker och chefer för skola, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Kräver skärpning och förändring. Engagerar sig för nya kreativa arbetssätt. Kämpar för rättvisare fördelning av resurser. Tänker klokare tankar.

Ligger vi istället kvar och halvsover i soffan blir både vi själva, våra barn och äldre släktingar allt hjälplösare, allt sjukare.

Och allt dummare.

Men jag har kvar min tilltro till samhället, det gemensamma. Det finns väldigt många som är både bildade och medvetna. Många med visioner de gett sig den på att förverkliga.

Det finns också många som oegennyttigt arbetar för att andra ska få det bättre än nu. Frivilligorganisationer, de återstående folkrörelserna, folkhögskolorna.

De som arbetar med folkbildning.

Så jag funderade på vad jag ska engagera mig i, för att inte vara en av alla som inte tar samhällsansvar utan bara klagar. Jag bestämde mig för Rädda Barnen. En folkrörelsebaserad demokratisk organisation som arbetar aktivt för alla barns rättigheter. Nyligen var jag på deras introduktionsutbildning och anmälde mig till några av organisationens aktivitetsgrupper. Jag hoppas att jag i ett sådant arbete kan göra skillnad.

Och till sist: du facebook-kompis: Bli inte sårad om jag inte gillar eller delar vidare den sida du delat på din tidslinje. Vissa dagar har jag inte tid att se efter vem som är den ursprunglige avsändaren. Eller så kanske har jag kollat vem som ligger bakom ...

Fyra gånger hade jag förmånen att få komma till Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus, en bit utanför Järna. Inför första gången var jag vettskrämd. Men när jag väl själv vågat mig ut ur mitt rum, både bokstavligt och bildligt, och orkade öppna ögonen även inför vad som skedde med människor runt omkring mig, förstod jag snart att här skedde mirakel.

Vi möttes i sjukhusets matsal. Här fanns långtidssjukskrivna mammor från förorten. Här fanns studenter som bar mössa inomhus. Här fanns industrimagnater och akademiker. Vi var en blandning av olika ursprung och åldrar. Betydelsen av klass, kön, ålder och etnicitet suddades ut redan i samma ögonblick vi klev över sjukhusets tröskel och bytte om till mysbyxor och tofflor.

I den första trevande början av vistelsen, då man inte kände någon, visade sig däremot snabbt personligheten. De mera oförskräckta klämde sig ner vid det bord i matsalen där det satt flest människor. Vi andra, lite skyggare, gled så obemärkt som möjligt ned med våra brickor, vid bord där ännu ingen satt. Hur jobbigt det är att komma in i en matsal och inte veta var man ska slå sig ner, vet varje person som är det minsta osäker och som ätit i en svensk skolmatsal. Jag valde fönsterplats, nära utgången, med ryggen mot de övriga.

Det bordet jag satte mig blev det jag oftast satt vid under min vistelses följande tre veckor. Jag fick sällskap. En av dem var den kvinna jag skulle dela rum med. Hon och övriga tre i mitt bordssällskap har jag ännu kontakt med. Andra möten blev korta, intensiva, gav minnen av människor vars öden de generöst delat med sig av.

På Vidarkliniken finns en del regler som man behöver förhålla sig till. En är att man inte ska prata sjukdomar då man äter. Det finns en liten skylt på varje bord som informerar om det. Eftersom vi alla var där på grund av olika sjukdomsdiagnoser, tyckte många att det var svårt och lite underligt. Vad skulle man då prata om? Men jag var tacksam. Jag ville och kunde inte prata om min sjukdom eftersom jag skämdes för den. Jag förstod förstås att det med stor sannolikhet fanns fler med samma diagnos på sjukhuset, men orkade ännu inte prata om det med någon. I synnerhet inte med helt främmande människor.

Sjukdomar är annars ett favoritämne för kallprat hos de flesta av oss. Det är enkelt att, när vi inte vet vad vi ska prata om, dra upp vår senaste förkylning, dela erfarenheterna om maginfluensa eller borelia. Det är också tämligen liten risk för blottläggande att diskutera sitt ryggskott eller sin hallux valgus. Alla har vi sådana upplevelser. Vi simmar helst på grunda och ofarliga vatten men vågar sällan röra oss ut över djuphaven.

Människor med allt från reumatism och utmattningssymdrom, till långt gången cancer får behandling på Vidarkliniken. Människor, vars vanliga vardag rasat, är sköra och öppna. Personer som kanske ställts inför en dödsdom kommer väldigt nära sina känslor. Mitt bordssällskap och jag kom snabbt in på väsentligheter. Vi pratade inte om våra sjukdomar, men om viktiga saker. Tillkortakommanden och dilemman. Vad vi upplevt i våra relationer, vår barndom och genom vårt livs historia. Inför varandra uttryckte vi vår längtan och våra behov. Nakenheten blev en del av läkandeprocessen. Det visste läkarna och sjuksköterskorna. Det fanns en avsikt med att vi, som helst ville få maten på en bricka inburna i våra rum, skulle konfronteras med andra. Mötena i matsalen ingick i rehabiliteringen.

Kropp, själ och ande hänger ihop enligt antroposofin. Antroposoferna ser människan som en helhet som ska behandlas utifrån den kunskapen. Fördjupar man sig i antroposofiska skrifter kan teorierna verka för intellektuellt konstruerade. Det tyckte jag själv. Andra tycker de känns gammalmodiga eller misstänkt religiösa. Lite flummiga. En Stockholmstjej med kepsen bakochfram, som jag lärde känna på Vidarkliniken försökte förvirrad förstå vad som hände på sjukhuset. Hon fotograferade den närproducerade, ekologiska maten som serverades och formulerade sin upplevelse av vårdpersonalen som ”en blandning av amishfolket och ett hippiekollektiv”. Det ligger något i den bilden, sköterskeuniformen i synnerhet, så det kunde jag skratta åt. Men respekten för deras arbete och min totala tillit till det de gör, den bär jag med mig resten av livet.

Både inom den traditionella västerländska sjukvården och bland lekmän, finns många som är skeptiska intill aggressivitet. De har givetvis inga egna erfarenheter av den antroposofiska sjukvården, men känner sig av någon anledning hotade av den. Ja, teorierna är svåra att bevisa i den vetenskapliga fyrkantighet som råder i Sverige. Men den som får uppleva hur de praktiseras och själv är med om läkning eller med egna ögon ser hur andra blir friskare, har inte längre något behov av att dissekera dem. Som upplysning har läkarna både den traditionella västerländska läkarutbildningen och ungefär lika många års påbyggnad i den antroposofiska läkekonsten. Sjuksköterskorna har på samma vis utbildning inom båda områdena. Antroposofisk sjukvård förnekar inte betydelsen av den västerländska sjukvården utan arbetar med kompletterande medicin. Det finns också många läkare inom den traditionella vården, i hela Norden, som ser värdet med denna kompletterande behandling och som remitterar sina patienter till Vidarkliniken.  I Stockholms läns landsting kan den som så önskar lista sig på den antroposofiska vårdcentralen i Järna.

En av antroposofins behandlingsmetoder är konstnärliga terapier som ordineras utifrån den helhetsbild av patienten som vårdlaget enats om i samråd med patienten. I vårdlaget finns, förutom läkare och sjuksköterskor, också konstnärliga terapeuter som ansvarar för behandlingsformerna målning, modellering, musicerande, sång samt läkeeurytmi, en typ av rörelser som lite grand liknar dans.

Vi patienter pratade om sjukdomar, men det var om kvällarna. De som ville ha sällskap satte sig i avdelningens sällskapsrum. Där fanns ingen tv men vi samlades framför brasan som höst- och vinterkvällar alltid var tänd. En man jag mötte där hade arbetat för mycket och gått in i väggen, som det kallas. Nu orkade han ingenting och led av svår ångest. Hans ansiktsfärg var högröd och han hade svårt att prata, men fick fram att han hade svårt med utandningen. Denne man ordinerades sång. Han var skräckslagen inför första sessionen. Redan efter några gånger med sångterapin var han gladare. Efter hand andades han lättare och ansiktsfärgen fick en mer normal nyans.

Kroppsterapierna var en del av behandlingen. Insmörjningarna var en mycket lätt oljemassage som utfördes av sköterskorna i en viss rytm, i den egna sängen. Efter att den var klar lindades man in i mjuka handdukar och filtar, fick varmvattensflaskor på fötterna och lämnades för tyst vila. Det är svårt att beskriva den viktlösa känslan av total tillit man hamnade i efter behandlingen.

Det fanns också kraftigare massage som gavs av massör efter ordination, samt fot- och handbad.

Kvinnan jag delade rum med gick till och börja med nästan dubbelvikt. Hon hade svårt att fästa blicken och talade entonigt. Efter att ha behandlats med cellgifter mot bröstcancer två gånger med ett par års mellanrum, hade hennes livskrafter sänkts i botten. Några veckor senare, efter olika kroppsterapier, samtal och målning, hade hennes ögon fått liv och hon gick upprätt i sin fulla längd.

En man var vd för ett större företag. Han hade inte fyllt femtio år och rehabiliterades efter en hjärtinfarkt. Han älskade "livets goda": mat, whiskey och cigaretter. Dessutom arbetade han för mycket. Denne man hade, efter sin infarkt, föreslagit sin läkare några veckor på en söderhavsö, med en ung och vacker privatsjuksköterska som sällskap. Han fick istället tillbringa en tid på Vidarkliniken, ett ställe han inte kände till något om innan han kom och hade varit mycket tvivlande.  Den mannen tror jag var lite att bita i för vårdlaget, men efter en vecka med insmörjningar och modellering ville han köpa hela kliniken. Han blev mycket besviken då han fick veta att den ägdes av en stiftelse.

En kvinna, sjukskriven sedan tio år, med diagnosen fibromyalgi och migrän, hade förtryckts och blivit misshandlad i sin relation under många år. När hon kom hem igen hade hon mod och kraft att lämna sin man. Snart kunde hon också börja arbeta igen.

Jag kan plocka fram många exempel, men stannar här. Varje dag skedde under. De som fått komma till sjukhusets hospice blev inte plötsligt friska, det var det heller ingen som lovade, men de fick dö omgivna av kärleksfull omsorg.

Jag kan ju inte säga något om den medicinska statusen hos övriga medpatienter, vet inte hur de klarade sig i längden. Många behöver också återkomma för att fylla på krafterna. Men jag upplevde själv och såg hos andra hur den psykiska hälsan förbättrades bara på ett par veckor. Människor rustades för att återgå till sitt liv. Till sina familjer, sitt hem, sina arbeten. Modigare, starkare, gladare och med hopp och ökad tillit.

http://www.vidarkliniken.se