Den svåra konsten att kommunicera
”Kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. Deltagarna har ofta någon slags överenskommelse om mål, orsak och form för kommunikationen” (Wikipedia)
Vi människor har olika sätt att kommunicera på. En vanlig form är dialogen. Ofta muntlig, över en god middag eller per telefon, men också via skrift. Tidigare kunde det ta veckor innan man fick svar på ett brev. Det visste man och väntade så gärna. Nu kan det, via den nya teknologin, gå på sekunder. Vi skickar mail, sms och pratar in i telefonsvarare. Alla förväntas vara tillgängliga. Kan det vara därför vi har så svårt att acceptera att svar ibland dröjer? Ju närmare relation, ju snabbare förväntar vi oss respons. Allt efter att timmarna går utan svar, ju otåligare blir vi. Någon blir orolig, en annan ledsen eller arg. Det är svårt att inte beröras av att behöva vänta.
Ibland får vi inte svar alls.
Häromkvällen sändes programmet ”Nyfiken på … Stefan Löfvén”. Ett samtal i intervjuform mellan en psykolog och Socialdemokraternas partiledare. Den senare berättade att då han tillträtt på sin post skickade han inviter till samtal via e-post till de övriga partiledarna. Inte oväntat fick han snart till möten med både vänstern och miljöpartiet. Men av de borgerliga träffade han endast Fredrik Reinfeldt. ”Jag väntade i två, tre månader” sa Löfvén. ”Men de andra svarade inte ens”. Jag hörde förvåning i hans röst. Kanske också besvikelse. Att han väntat sig svar på en ärligt ställd fråga är solklart. Och självklart.
Jag tror att de flesta av oss anser att en inbjudan kräver ett svar. Att avböja inviter har var och en rätt till, men att inte alls svara på ett mail, skickat i vänlighet, är ohyfsat.
Själv blir jag, när det händer mig, först förvånad, sedan ledsen, därefter arg. Brist på gensvar försvagar en relation, gör den sämre. Den som inte får svar, slutar förr eller senare med försöken att kommunicera med den som inte svarar. Det är svårt att inte uppfatta ointresset. En och annan fattar emellertid inte utan trappar upp sin envägskommunikation. Blir en stalker.
”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson är en slags kärleksroman. Huvudpersonen Ester blir handlöst förälskad. Efter några passionerade träffar i sängläge slutar kommunikationen att fungera. Ester är den som söker orden. Hon går förbi hans hus, hon ringer, skickar mail och sms. I början längtande, hoppfulla, passionerade, styrkta av den kärlek hon uppfattat finns mellan de båda. Senare, då hon inte får de svar hon längtar efter av den älskade, blir orden allt mer krävande.
”En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en sändare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en mottagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Därefter ger mottagaren någon form av respons.” (Wikipedia)
Brist på respons kan enligt den definitionen alltså inte vara kommunikation. Åtminstone är det så att relationer mellan människor förutsätter kommunikation i form av dialog. Ett fördjupat samtal mellan minst två. Samtalet kan stanna upp ett tag, känna sig för, men sedan är det dags att säga lite till. Några få, avundsvärda, hittar efter år av samtal, den kärleksfulla förmågan till ordlös kontakt. De blir ett och odelbara.
Men för dem där kommunikationen inte längre utvecklas är troligen relationen i en utförsbacke. Trots det fortsätter så många att leva i samma hus, stumma och döva för varandras förtvivlade behov av att bli förstådda.
Kan kommunikation då inte vara ordlös? Kan inte kärlekens språk räcka? Den fysiska närheten, glädjen över varandras kroppar. Blickar, gester, handlingar.
Jo, absolut, men en sådan kommunikation är mera svårtydd. Och därigenom lättare att misstolka. När Ester och den man hon älskade möttes i kropparna, slutade de prata med varandra som förr. De hade haft inspirerande och djupa samtal, men så fort de gått till sängs kom samtalen av sig. Ester tolkade de sexuella mötena som det självklara löftet om begynnelsen av en långvarig kärleksrelation, där samtalen skulle återuppstå. Hon såg fram emot långa givande samtal vid det gemensamma frukostbordet, på semestrar och framför tv:n. Samma förväntningar hade däremot inte den älskade. Han drog sig istället undan. Allt mer ju ivrigare Ester var att kommunicera sina behov av kärlek och bekräftelse. Hon frågade sig själv, väninnorna och den älskade, om han inte var skyldig att älska och skapa en gemensam framtid med henne, efter det de upplevt tillsammans. Endast hon själv svarade ja på frågan. Nej, skyldig henne, det var han inte, ansåg väninnorna, men en gris var han, som inte ens svarade på hennes försök till kontakt. En hon skulle glömma.
Den älskade, han sa som sagt till slut inget alls.
Inte ens det späda barnet blir alltid förstått, även om vi som är föräldrar försöker intala oss det eftersom vi är så fokuserade på att tillfredställa deras behov. Efterhand som kropp och hjärna utvecklas ökar barnets förmåga till kommunikation. Redan då det är runt året uttalar de sina första ord. I dess gener är sedan tusentals år inpräntat förmågan att utveckla ett språk som kan talas.
Det talade språket uppfann vi människor för att bättre kunna förstå varandra och skriftspråket för att det talade inte alltid räckte till. Jag tror att det redan från början var för att lättare undvika missförstånd. Då vi upptäckte att det inte räckte med gruffanden, knuffanden och grymtanden för att uttrycka våra behov och få andra att förstå dem. För att vi kände behov av en mera nyanserad kommunikation. Som stärkte relationer, bekräftade kärleken, utvecklade varelsen människa.
http://www.svtplay.se/nyfiken-pa-partiledaren
http://www.litteraturmagazinet.se/lena-andersson/egenmaktigt-forfarande
