Ett grusregn mot fönstret. Sedan ett till. Röster därutanför. Pappa rusar fram, öppnar fönstret och skriker åt dem att sluta ”ögonaböj”! Spridda skratt, målbrottsmummel. Sedan ropar någon: ”Surdeg!” Ännu mera skratt. En mopedmotor, två, tre som knattrar igång. ”Surdeg” ropar röster igen, nu är det flera. När pappa stänger fönstret skakar han av något jag inte kan uttrycka vad det är. Men jag är fem år och hans smärta är också min. Vi hör hur mopedisterna rusar motorerna, sedan drar de iväg en efter en. Uppdraget fullgjort. Pappa går ut på balkongen och röker.
Vi har bott i samhället sedan jag var ett och ett halvt år. Jag minns inget från mitt första hem i den andra lilla orten, där min pappa är född. Jag är hemma där jag bor nu. Mamma också. Hon har fått flytta in i en nybyggd lägenhet, med rinnande vatten, värmeelement, kylskåp och vattentoalett. Folkhemmets nybyggen är mycket finare, mycket bekvämare än vad hon någonsin upplevt. Hon behöver inte längre hugga ved till den öppna spisen, inte bära koks till kaminen för att hålla sina barn och sig själv varma. Hon behöver inte mer frysa häcken av sig på ett kallt utedass en snöig vinter. Hon slipper tömma de stora döttrarnas pottor. Hon kan ge sina barn färsk mat alla dagar i veckan. Hon är hemma här. Men inte pappa. Aldrig pappa.
Vad är det som gör att han inte passar in? Varför trakasseras han av ungdomar? Vad är hans brott? Jag vet faktiskt inte. Kommer knappast att få reda på det eftersom han inte längre är här och kan berätta. Vet bara hur han aldrig slutade att förbanna den dag han och mamma bestämde sig för att flytta hit. Kanske var det förresten mest pappas beslut. Flytten berodde på att hans nya jobb fanns här. Han vill slippa köra de tre milen på hala oplogade vägar klockan tre om de svarta vinternätterna. En bagare kan inte komma släntrande först när solen gått upp och plogen hunnit fara över alla vägar. En bagare som säger ifrån kan däremot tydligen kallas för surdeg.
För en femåring låter det som det fulaste ord hon någonsin hört. Först nu, efter närmare femtio år har ordet förlorat sin första laddning.
Mamma anpassar sig bättre. Men surdegen smittar av sig på henne. Också hon får utstå smädelser. Senare, när hon flyttat från mig och pappa till ett annat område i samhället, blir hon hotad till livet av en av ungdomarna som då växt upp till något som liknar en man, men snarare är en ynkrygg. En farlig sådan som bär kniv. Det händer att jag behöver följa med mamma till den friliggande tvättstugan för att hon ska slippa vara ensam där om den hotfulle skulle dyka upp. Fönstren sträcker sig runt hela huset och om kvällen med ljuset tänt är hon exponerad för vem som än lurar i buskarna utan att själv kunna se den som närmar sig utifrån.
Min storasyster får sin del. I hennes klass och i årskurserna strax över går flera av plågoandarna. Mobbarna. Jag tror hon lyckas hålla sig undan för det mesta. Hon är lågmäld, skapar ingen dramatik runt sig och gör ingen förnär. Kanske är det på grund av plågoandarna som hon länge gör sig osynlig?
De ger sig på alla i min familj. Utom mig. Varför går jag fri? Jag har inget svar på det heller, kan bara spekulera.
Kanske har jag beskyddare. En särskild. Kanske säger denne åt plågoandarna att låta bli mig. Att de annars ska få ordentligt med stryk. Men plågoandarna är hårda grabbar. Varför skulle de lyda min beskyddare efter hot? Kanske lirkar min beskyddare med mobbarna. Mutar dem med godis och cigaretter. Men varför skulle någon betala för mitt beskydd?
En av killarna i min klass är en tuff kille. En riktig hårding som slåss på rasterna, röker som nioåring och dricker öl från samma ålder. Pelle blir tidigt en av mina kompisar och vi följs åt i samma klass under alla nio grundskoleåren. Vi spelar kort och lyssnar på skivor. Han introducerar mig till Magnus Uggla och Bobo Viking och jag får låna hem alla hans Madtidningar. Jag och min bästis Karina håller vakt i affären när han stoppar chokladrullar och hela påsar med bilar i sina jackärmar. Vi sitter med då han och ytterligare två av våra killkompisar sniffar lim i plastpåsar i gömmen i skogen. Aldrig uppmanar han mig att dricka öl, röka eller snatta. Inte räcker han över en limindränkt påse till mig att sätta till näsa och mun. Han kan vara den beskyddare jag har.
Men han är jämnårig med mig. Lite grand av en maskot hos de äldre killarna, men knappast en som kan påverka dem att behandla mig väl. Jag måste ha en annan beskyddare.
Min syster flyttar hemifrån direkt efter grundskolan och får nya vänner. Men mot pappa och mamma fortsätter trakasserierna. När mamma börjar ha dagbarn är det först inte många timmar det handlar om och hon får betalt därefter. För att förstärka familjekassan börjar hon då att städa. Skolstädning är emellertid inget för henne. Redan första kvällen åker pappa och jag för att hämta henne eftersom hon dröjer. Hon är förtvivlad, att städa en hel skola tar alldeles för lång tid om man är noggrann som hon, så rädd att inte hennes arbetsgivare ska bli nöjd. Varför hon inte vågar slarva är en annan historia. Den tar vi sen. Hennes andra städjobb är på en bank. I tidig morgon, långt innan banken öppnar, går hon iväg med sin nyckelknippa och skurhink. Detta jobb behåller hon tills den morgon då pappa förtvivlad följer med henne dit. Kanske i sina försök att få nya vänner har pappa ibland om kvällarna börjat gå till Baren som ligger om hörnet. Där påstår en dag några av de äldre bymobbarna i samvaron över ölen, att mamma träffar andra karlar där i banklokalen om morgnarna. Pappa vill säkert inte tro på detta, men det gör att hans fantasi sätter igång. Mamma får sluta städa även på banken.
Jag brukar också gå till Baren. När vi fått vår veckopeng köper vi barn smågodis där, ettöres och tvåöres gelepengar och sockerpastiller i pastellfärger. Geleråttor och lakritscigaretter. Igloo och Piggelin. När vi blir äldre är det där vi kan köpa riktiga cigaretter. Enstaka eller i tiopack. Vi är kompisar med paret som äger Baren. Mannen är lite äldre, kanske trettio. Kvinnan är bara några år äldre än jag. Innan hon fyllt femton har de fått sitt första barn och hon har slutat skolan. Börjat jobba i Baren med sin pojkvän. De är illa sedda bland ”ordentligt” folk. Själva står de ganska väl emot pratet, de har ju varandra, sina gäster och de är schysta mot oss ungdomar. Jag och mina kompisar passar rätt ofta parets barn då de arbetar. Betalt får vi i cigaretter eller pengar.
Vi hänger på baren som på en fritidsgård. I rummet intill själva bardelen finns ett litet utrymme där två flipperspel samsas om plats. Maria och jag brukar gå dit tillsammans. När jag inte inte vill vara hemma och saknar någon att hänga med, går jag snart ensam dit för att spela och träffa folk. Till flipperrummet kommer inte de öldrickande vuxna. Däremot träffar jag ofta de hårda killarna där. Möter dem i flippermatcher där jag inte är oäven. Jag vet inte om vi pratar om något, slänger säkert mest käft. Skrattar. Ofta är jag ensam tjej. Ingen gör mig någonsin illa. De flesta är samtidigt precis så buffliga och gapiga som jag trott. Men det finns undantag. Några av dem jag buntat ihop med familjens mobbare visar sig vara känsliga och lyhörda killar då jag träffar dem ensamma över flipperspelen. Jag upptäcker att det finns olika gäng. En del behöver jag hålla mig fortsatt vaksam inför och andra är så schysta att jag utan vidare kan slappna av.
Är det Marias förtjänst att jag accepteras? Respekteras faktiskt. Hon är infödd och har tagit mig till vän. Hon känner de flesta i samhället. Hennes föräldrar är födda här. Är det därför? Lagom kaxig, orädd, glad och söt smälter hon lätt in bland de hårda killarna. Vid den tiden har jag lämnat kamraterna med barbielekarna långt bakom mig. De fortsätter med sina flicklekar medan jag är beredd att utforska nya territorier. Maria är min väg in.
Maria och jag hänger mycket med varandra de där åren. Sommaren när jag är tretton, hon tolv, följer vi med ett av de schysta killgängen i raggarbilar mot Lysekil. Vi sitter på en nedfälld cabriolet och tjuter av glädje. Killarna är minst fem, men snarare åtta-tio år äldre än oss. Vi tillbringar en del tid med dem. Maria är förtjust i en av de äldre och absolut lugnaste killarna i gänget. Jag har pratat med Maria på senare år om detta. Varför ville de ha oss med? Fjortisar! Ingen av oss fattar det riktigt. De utnyttjar oss aldrig, fyller oss inte med alkohol, kräver inte att få hångla. Tafsar inte ens. Är vi deras maskotar? Till vår fördel, så att killarna slipper skämmas inför andra, är nog att vi ser något äldre ut än de tolv och tretton år vi är. Men ingen kan ta oss för jämnåriga med killarna.
Mamma och pappa vet inte om mina äventyr. Jag hukar mig lite då vi åker i raggarbilarna genom samhället. Men jag är aldrig riktigt rädd för att bli upptäckt. Vad kan de säga? Jag kommer och går som jag vill vid den här tiden. Sover ofta hos Maria. Känner mig friare där än hemma. Marias mamma kokar stark söt choklad till frukost och på brödet får vi butiksskivat kallt rökt kött. Maria och jag delar på hennes säng, som är bred nog för två. Ibland spelar hon på sin gitarr innan vi ska sova. Vi turas om att klia varandra på ryggen och slåss om vem som ska vara sist. Denne kan nämligen somna under kliandet.
När Maria och jag möts många år senare efter att inte ha träffats på över trettio år pratar vi om den tiden. Jag säger att det var så skönt att få fly till hennes hem under de åren då jag lever i osäkerheten i pappas accelererande drickande. Att jag aldrig vet vad som närmast kan hända. Vad som ska möta mig därhemma. Hon svarar att det dricks mycket hemma hos henne också vid den tiden. Vi är i tidiga tonåren och har varsina flodhästar i vardagsrummet och pratar aldrig om det. Men vi står varandra nära.
Det är roligt att vara med Maria. Alldeles lagom spännande. Vi tar bussen till Lysekil för att gå i affärer. I Puss&Krambutiken finns allt vad vi önskar oss. Maria och jag plockar åt oss en del kläder in i provrummet. Jeansen sitter tajt och följer smidigt våra begynnande kvinnokroppar. Har vi lyckats tigga tillräckligt med pengar från föräldrarna köper vi var sitt par. Den blå jackan i sidenliknande blankt tyg har Gul&Blå-emblemet med örnen broderat på ryggen och är mycket för dyr för våra plånböcker. Vi åker och tittar på den, provar, flera gånger innan Maria slår till. Hon tar på jackan innanför sina vanliga kläder. Sedan går vi ut ur butiken. Det var innan larmens tid. Jag fick jackan av henne senare. Kunde ju säga hemma att jag fått den av Maria. Det var sant. Vad Maria sa till sin mamma vet jag inte.
Maria och jag vandrar ofta runt i hela samhället. Vi går inte av hälsoskäl, säkert är det för att leta efter stället där det händer. När vi en dag kommer fram till den gamla bron mot folkparken får vi se att det brinner i grässlänten en bit framför oss. Några tjejer vi känner igen springer därifrån. När brandkår och polis är på plats är vi kvar. Maria svarar på polisens frågor att hon inte sett vem som tänt på. Jag är full av beundran hur bra hon är på att ljuga.
Vår andra, riktiga, fritidsgård finns tio minuter hemifrån. Dit går vi mest under de mörka höst- och vinterkvällarna. Spelar biljard och pingis. Röker. Ofta hänger vi med de tuffa killarna. Men inte de allra tuffaste. De som är farliga. När dessa kommer med ölkassar i nävarna skingras alla gårdsbesökarna. Flyr till kaféet en trappa upp, där ledarna oftast finns. Vi plockar åt oss ett spel eller en kortlek och slår oss ner vid ett av borden. Bakom disken säljer några av våra jämnåriga godis, kakor och saft. Där finns en tv och faktiskt en slags videospelare. En av ledarna är en medelålders, knubbig man med burrigt hår. Vi har hört att han visat porrfilm för besökarna på videon, men det är inget jag får uppleva själv. Vi tycker att han är lite äcklig. Men blir det för bråkigt får han ut marodörerna. Det händer att jag går till gården ensam. Alltid finns det någon att spela kort eller biljard med.
Jag är glad att jag inte är ensam den gång då Maria och jag är på väg till gården och vi möter en blottare. Vägen går förbi läkarstationen, som det heter då, vidare uppför en lång brant backe innan man kommer fram till en korsning där man väljer om man vill gå den längre omvägen mellan husen eller gena över kyrkogården. Vi väljer alltid kyrkogården, oavsett hur mörkt det hunnit bli. Vi är aldrig rädda. Men mitt i backen möter vi denne figur, med halsduken virad över ansiktet, som helt oväntat strax innan vi ska passera honom, gläntar på rocken. Han rör handen upp och ner över den vita lemmen och vi skriker samtidigt som vi springer det fortaste vi kan uppför backen och förbi honom. När vi hunnit till kyrkogården stannar vi, skriker ännu mer nu av skratt och kramas. Vilken idiot! Vilket äckel! Senare känner jag igen hans ögon i affären. Nu vet jag vem det är och kan berätta för Maria. En udda kille, några år äldre än oss, som ingen vi vet riktigt känner. Jag pratar aldrig med honom, vet inte om han fortsätter med blottandet, men varken Maria eller jag råkar ut för honom igen.
En annan kille vi lägger märke till kallas tidigt för bögen av de andra killarna. Han är lite äldre än mig, alltid ensam, har inte slitna jeans och t-shirt som alla andra killar, utan blanka gabardinbyxor och en sjal runt halsen. Den ljusa luggen är lång och fladdrar då han går förbi oss på vägen. Några år senare ser jag honom med väskorna packade på perrongen för att ta tåget därifrån. Själv behöver jag stanna ytterligare några år.
