vardagspoeten.blogg.se

När jag fick beskedet att knölen jag hittat var en malign tumör berättade jag inte för någon. Jag kan inte förklara varför. Jag blev stum. Jag samlade ihop mig. Fryste känslorna, kapslade in min rädsla. Kanske förberedde jag mig på reaktionerna. Först efter tre dagar fick min dåvarande sambo veta. Mina systrar kom därnäst, liksom en gammal, nära vän.

Jag behövde opereras två gånger med någon månads mellanrum. Däremellan någonstans blev jag tvungen att berätta för mamma. Jag hade varit rädd för att göra henne ledsen och det blev hon förstås.

Och vad var jag mer rädd för? Döden? Trots att jag drabbats av något som, om jag hade haft otur, skulle kunnat leda dit, var det inte döden jag i första hand oroade mig för, skrämdes av. Det var mina fantasier om vad alla andra skulle säga. Hur det skulle pratas. Vi var nyinflyttade i ett litet samhälle och sådana ansåg jag mig ha erfarenhet av. Jag ville inte att någon skulle prata. Tycka synd om. Jag skämdes över att vara någon man skulle kunna tycka synd om. Att jag skulle kunna få medkänsla var inte något jag kunde tänka ut och förstå i detta akuta skede.

Jag krävde tystnadslöfte av dem som visste. Tillät ingen komma nära. Själviskt och självupptaget. Det får jag leva med. Fast det fanns någon som var viktigare. Min dotter, i den ålder hon var då, hade jag nog skyddat mot en obekant omvärld på samma vis, en gång till.

Jag ville inte att någon skulle titta på min lilla fyraåring och tänka eller till och med säga: ”Stackars liten!" ”Så liten och så ha en mamma som fått cancer!” Jag ville inte att hon skulle behöva uppleva medlidsamma blickar från folk hon inte kände. Som skulle prata om saker hon var för liten för att förstå. Ville att hon skulle få vara det oskuldsfulla barnet länge än. Hon skulle slippa lida på grund av mitt tillstånd.  För jag tänkte ju inte dö av det här!

Dagarna innan och efter operation fick jag tillflykt med kärleksfull omsorg hos en gammal, nära och kär vän. Hon tog hand om mig, bäddade ner mig i duntäcken och lagade mat åt mig, men jag slapp känna mig ömkad. Och jag behövde inte åka hem. Inte blotta mig. Vara behövande. Min dotter skulle inte behöva se mig så. Nyopererad. Sängliggande. Ynklig. Oförmögen att lyfta henne, krama henne.

Jag hade tur. Tumören var liten och spridningen noll. Jag slapp cytostatika. Det skulle räcka med kirurgi och strålning. Jag hoppar över detaljerna. Hur jag mådde under tiden. Hur jag mådde rätt lång tid därefter. För jag är tacksam över utgången. Jag klarade mig bra. Min dotter hade skyddats. Jag kunde snart åter krama henne, lyfta upp henne i mitt knä, bära henne nära mitt hjärta.

Jag slapp undan. För ett tag.

Den andra knölen upptäcktes under en kontroll med ultraljud fem år senare. Denna gång förstod jag att inte hålla tyst. Det är min dotters förtjänst. Hon hade blivit äldre, kunde förstå och skulle inte behöva bära tyngden av tystnad. Hon fick berätta för vem hon ville och förhoppningsvis skulle det lindra hennes oro, att få dela den.

Det var inte lätt, men jag berättade själv för dem som jag trodde ville veta. Ringde mina vänner, min familj, pratade och grät lite ibland. Fast många blev också de ensamma, sömnlösa nätterna då jag låg och vred mig på soffan. Den ensamheten valde jag. Jag tror att somligt måste man ändå bära på egen hand. Och jag hade tur igen. Jag slapp cytostatika även denna gång.

Tänker endast sällan på den tiden numera. Doften av sjukhus. Den tjocka biopsisprutan som drog upp material ur min kropp för analys. Beskedet. Gröna operationsrockar. Läckande dränage och stela operationsärr. Rädslan för att drabbas av fysisk funktionsnedsättning.

Kirurgin och fem års antihormonell behandling med kraftiga och för tidiga klimakteriebesvär. Avlägsna kroppsminnen av plötslig värmestegring med frossa mitt under ett viktigt möte. Varför tänka mer på det? Det är över nu.

Jag vill hellre hylla den fantastiska vård jag fick. Som alla vi får, som lever i ett av världens bästa länder när vi drabbas av allvarliga sjukdomar. En professionell och offentlig sjukvård, betald av våra skattepengar och lika för alla. En sjukvård vi behöver kämpa för att få behålla i tider då alltmer privatiseras.  Vars resurser krymps mer och mer. Med en regerings "arbetslinje" där man, mer och mer, endast som frisk och arbetsför räknas. Trots att de flesta av oss någon gång råkar ut för något som minskar eller slår ut den förmågan. 

Jag högaktar de låga, allvarliga men säkra rösterna som ger sjukdomsbeskeden. Jag hyllar skickliga kirurghänder att lita på. Jag är glad åt sprutan och det behagliga ruset som tog bort oron innan operationen och lät mig domna bort. Det trygga slamret från korridoren då jag vaknade upp efter narkosen. Den första hårtvätten efteråt, genomförd med hjälp av en undersköterska med trösterika, varma händer. Omplåstrandet. Den kompetenta, hoppingivande eftervården.

Det är rätt många år sedan jag fick min sista spruta Zoladex av de medkännande, lyssnade sjuksköterskorna, tömde den sista medicinburken med antiöstrogener. Med hjälp av kärleken till och från min dotter, systrar, vänner och omsorgen på Vidarkliniken tog jag mig vidare. Minns inte längre färgen på de nästan 2000 stycken tabletter jag sammantaget stoppade i munnen.

Bilden av min kropp i spegeln blir aldrig densamma igen. Men jag har vant mig. Alla förändras vi ändå med åren och får leva med det.

Vi som får leva. Är tacksam för det.