vardagspoeten.blogg.se

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

När jag väntade dig önskade jag i hemlighet att du skulle bli ett helt ordinärt barn. En medelmåtta både vad beträffar intellekt, talanger och känsla. En som klarade sig utan problem i skolan, men också utan de där stora prestationerna. Ett barn som växte upp utan att varken grubbla eller reflektera särskilt mycket. Ett barn som var en del av en gemenskap bland vänner förstås och som var alldeles lagom omtyckt av dem.

Och sedan, som vuxen, skulle du studera lagom länge, få ett helt ordinärt jobb med medelinkomst, träffa någon bra person att leva med … ja ni fattar.

Men varför ville jag det? Att du skulle bli en person som tog livet med en klackspark. För att jag önskade dig ett gott, enkelt och okomplicerat liv, där du lätt kunde känna dig lycklig.

Så kom du!

Du visade nog vägen från början. Knäppte mig på näsan med din överraskande tidiga ankomst. Med mindre än ett kilo i födelsevikt och en tuff start har du nu växt upp och är minst av allt ordinär.

Blev jag besviken?

Nej, alla som känner dig fattar att självklart är jag istället en lyckligare och stoltare mamma än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Älskade dotter, du slår mig varje dag med förundran. Du vet hur mycket jag älskar dig!

Det står i psykologiböckerna och samhället säger till oss föräldrar hur vi ska uppfostra våra barn för att de ska växa upp till arbetsamma, ansvarfulla och kritiska samhällsmedborgare och empatiska och kärleksfulla individer. Ett tufft och svårt arbete för vilken förälder som helst.

Så föds du med dessa egenskaper, vad ska jag som förälder ägna mig åt då? Jag har bara kunnat titta på.

För så här är det: det är du, min dotter, som uppfostrat mig! Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Genom dig har jag utvecklats som människa.

Du har breddat min smak för kultur: numera kan jag med behållning se musikaler och läsa fantasy, något som jag aldrig klarat av innan.

Du är född engagerad och närvarande. När du var liten flicka satt du jämt med en bok i handen eller vid ett bord med papper och pennor. Ritade och skrev egna sagor och berättelser utifrån allt som rörde sig i ditt huvud. Helst av allt ritade, skrev och tittade du på film samtidigt. Du är den enda sjuåring jag sett som läste eftertexterna till filmer och sedan spolade tillbaka för att skriva av alla namn på dem som deltagit i produktionen.

Tidigt började du med projekt på datorn. Från egna glättiga magasin som nioåring, till olika filmprojekt när du kommit upp i högstadieåldern. Skrivandet har alltid pågått parallellt. Du har också spelat teater med samma stora inlevelse.

Och jag har bara stått och häpet tittat på.

Nu har du avslutat gymnasiet och häromdagen fick du utmärkelsen Årets raket för din utveckling inom fotokonsten. Från ett lysande tomtebloss till en som ger oss gigantiska berättelser. Den som sett dina bilder kan förstå motiveringen.

Nej, jag önskar mig inte längre ett ordinärt barn. Jag inspireras av att se dig. Aldrig ser jag dig sysslolös. Du går upp före mig om mornarna och lägger dig efter mig. Alltid har du något på gång och inte vet jag om det är skolarbete eller något av dina egna projekt du är så upptagen med. Allt går du in för med samma engagemang.

Det smittar av sig och gör att jag också vill vara en engagerad och entusiastisk människa som gör skillnad.

Din kreativitet är en stor och viktig del av dig. Var rädd om den!

Jag önskade mig ett barn med medelmåttig intelligens. Jag fick en dotter med en så komplex intelligens att du nog inte förstår det själv. Du ser sammanhang, kan analysera och dra slutsatser. Du är vetgirig och söker den kunskap du behöver för att förstå.

Länge kunde jag svara på dina frågor. På senare tid måste jag ofta ärligt svara: ”Det vet jag inte”.

Numera frågar jag istället dig.

Din intelligens är lika integrerad i dig som kreativiteten.

Men vare sig kreativitet eller intelligens är värt något utan ett hjärta. Och ditt hjärta det är det allra mest värdefulla hos dig.

Den tredje delen som omfattar både din kreativitet och intelligens, är nämligen din kärleksfullhet, din omtanke om och intresse för andra.

Även här har du fostrat mig. Du är den som fått mig att öppna mitt hjärta. Lärt mig om vikten av att kunna visa sina känslor. Du har visat mig vad kärlek är.

Redan som liten kom du med hjärtat i handen – och sträckte ut det mot oss. Du såg sådant som vi andra aldrig lade märke till. Du uppmärksammade din dagiskompis mamma som hade klippt håret eller kokerskans vackra halsband. När vi var på promenad blev vi ofta stoppade av för mig helt okända människor. Det var dig de ville tala med. Du hade samtalat med dem någon gång och de hade inte glömt dig. Gammal eller ung, ålder för dig har aldrig varit något hinder för att du ska engagera dig i någon.

Det är likadant idag. Med din fantasi och inlevelseförmåga är du den vän vi alla önskar oss.

Den som fått en plats i ditt hjärta får stanna där. Alla vi som förstår att ta emot den gåvan, har en lojal och kärleksfull vän för livet.

Det är därför många som fattas dig idag. Din dagmamma, dina första förskolefröknar, tidiga vänner från stan och från ön, som försvunnit till andra platser. Gammelfarmor. Alla de övriga som ännu har en plats i ditt hjärta – du vet själv vilka de är. 

Du tänker, du känner och du handlar. Det jag vill att du ska minnas från mina ord är att konstnärliga berättelser i kombination med både IQ och EQ är en mäktig kraft som förbättrar världen. Gå ut i världen och fortsätt som förut – och du kommer att vara en av dem som gör världen till en ljusare plats att leva på!

Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv. 

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där. 

Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.

I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.

Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress. 

Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas. 

Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske. 

Jag blir seende. Hjärtat slår.

Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.

Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag. 

Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut. 

För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.  

Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar. 

Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.

Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.

Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

Att vara såsom en vindflöjel i suget från varandras viftande armar – kan det bli annat än galet?

Jag hävdar att vårt okritiska medhållande med varandra i kritiken av allt som vi upplever är fel i vårt samhälle, tillsammans med att vi själva fråntar oss allt ansvar, är ett hot mot både demokratin, folkhälsan och välfärden.

Göteborgsposten hade nyss en artikel om att det är lika illa med bildningsintresset i såväl medelklass som i arbetarklass. (Jag tror inte de berörde hur det är med överklassen). Vi vill helt enkelt inte lära oss mer. Orkar vi inte bli medvetna eller har vi det för bra för att bry oss?

Folkbildningsandan och tron på det gemensamma är något jag är uppväxt med . Pappa läste engelska på ABF-kurser. Jag fick följa med honom en gång, kanske var jag tio, elva år. Där satt ett tiotal personer med en het längtan att lära. Denna gång ett språk som man kunde kommunicera med ute i världen. De flesta av dem hade förstås en längtan också att resa, men det var få som kunde förverkliga den drömmen.

Andra deltog i bokcirklar, där man diskuterade såväl klassiker som politiska manifest.

Studiecirklar är fortfarande ganska populära bland vissa grupper, men för det mesta stannar vi hellre hemma.

I fabrikernas lunchrum kunde man tidigare finna små bibliotek. Idag minskar både läskunnighet och läsande redan hos ungdomar samtidigt som de flesta skolbiblioteken förpassats till historien. 

Hur tänker jag då att det kan vara ett hot mot demokrati, välfärd och folkhälsa?

Först om hotet mot demokratin

Ett litet, men tydligt exempel är hur vi okritiskt delar och gillar sidor i sociala medier. Sidor som vi inte vet vem som egentligen ligger bakom. Vad som mer finns på denna sida, bemödar vi oss sällan med att ta reda på. ”Men det låter bra.” Det kan vara väldigt banalt och oförargligt, kanske bara ett litet ordspråk à la broderad väggbonad.  Men det kan också vara en sida där man ställer sig emot böneutrop i minareter, för vi håller med om att argumentent ”Sådant hör inte till vår kultur” verkar förnuftigt.

Att det kanske är en avsändare med rasistiska åsikter som ligger bakom, vill vi veta det?

Lättsmält, kräver inget. Populism går ofta hem.

Att kritisera det vi kallar ”makten” är så lätt. Myndigheterna, samhället, staten. Vi glömmer bort att det är vi som har placerat dem där. En del av oss bryr sig inte ens om att gå till valurnorna den där septembersöndagen vart fjärde år, utan ligger lojt gäspande kvar i soffan och släpper inte taget om fjärrkontrollen medan vi tittar med tom blick på vår nya platt-tv med full HD, inbyggd digitalmottagare och USB med HVR-funktion.

Och om hotet mot välfärden

Eftersom det är lättare följer vi hellre drevet än att ta eget ansvar för vårt gemensamma samhälle. ”Det får väl dom göra!” När en av våra kvällstidningar plötsligt drar igång en egennyttig kampanj mot trängselskatten, då gillar vi det. Trots att det handlar om ett avtal som ingåtts av dem vi röstat fram till att ta sådana beslut. Så håller vi med dem som kräver folkomröstning om trängselskatten. Vi plockar upp de argument vi hört andra säga.  ”Kollektivtrafiken är ändå så dålig! De håller aldrig tider.” ”Varför ska jag betala?” ”Jag som måste ha bilen, för att hinna till affären innan ”Bonde söker fru” börjar.”

Politikerna har visserligen också ofta glömt var de kommer ifrån – och skrämmande nog – även vart de är på väg. Författaren och samhällskritikern Nina Björk sa, i  tv-programmet Min sanning, att hon var besviken på Mona Sahlin.  I sitt avskedstal sa nämligen Sahlin att, fritt citerat, ”Ingen som röstade på socialdemokraterna skulle behöva känna att de förlorade på politiken”. Men, sa Nina Björk, (åter fritt citerat) så är det väl självklart att, för ett jämlikt samhälle med minskade klassklyftor, (som väl måste vara det Socialdemokraterna ännu strävar efter,) måste de med mer i plånboken betala för dem som knappt något har. För att arbetslösa, sjuka, ensamstående och fattigpensionär, ska få skäliga levnadsvillkor?

Många av oss anser att arbeta, det gör vi endast för att fylla plånboken. Vi röstar på politiker som vill sänka skatten så att vi kan konsumera flera resor, köpa finare bil, större platt-tv. Fylla våra köksskåp med ännu en hushållsapparat som får damma igen.

Vi väljer hellre konsumtion före samhällsansvar. Kanske konsumerar vi som flykt från oron eller möjligen för att stilla längtan efter något mera upphöjt som vi inte riktigt kan formulera.

Värst är om vi bara är lata.

Hur det än är, så behöver vi bilda oss.

Om hotet mot folkhälsan

Om vi inte bildar oss blir vi kvar i de omedvetnas skara. Omedvetna och okunniga medborgare tappar makt. Om vi inte åtminstone har en visst inflytande över vår egen situation blir vi sjuka. Det finns det mycket forskning om. Om vi inte kan se att våra barns framtid ter sig ljus, om de blir mobbade, deprimerade, får ätstörningar, skyller vi på omgivningen eller, föredrar att blunda.

Den som har läst på kan svara för sig. Tar kontakt med politiker och chefer för skola, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Kräver skärpning och förändring. Engagerar sig för nya kreativa arbetssätt. Kämpar för rättvisare fördelning av resurser. Tänker klokare tankar.

Ligger vi istället kvar och halvsover i soffan blir både vi själva, våra barn och äldre släktingar allt hjälplösare, allt sjukare.

Och allt dummare.

Men jag har kvar min tilltro till samhället, det gemensamma. Det finns väldigt många som är både bildade och medvetna. Många med visioner de gett sig den på att förverkliga.

Det finns också många som oegennyttigt arbetar för att andra ska få det bättre än nu. Frivilligorganisationer, de återstående folkrörelserna, folkhögskolorna.

De som arbetar med folkbildning.

Så jag funderade på vad jag ska engagera mig i, för att inte vara en av alla som inte tar samhällsansvar utan bara klagar. Jag bestämde mig för Rädda Barnen. En folkrörelsebaserad demokratisk organisation som arbetar aktivt för alla barns rättigheter. Nyligen var jag på deras introduktionsutbildning och anmälde mig till några av organisationens aktivitetsgrupper. Jag hoppas att jag i ett sådant arbete kan göra skillnad.

Och till sist: du facebook-kompis: Bli inte sårad om jag inte gillar eller delar vidare den sida du delat på din tidslinje. Vissa dagar har jag inte tid att se efter vem som är den ursprunglige avsändaren. Eller så kanske har jag kollat vem som ligger bakom ...

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.

När pappa blev sjuk och jag inte kunde hjälpa honom briserade min självtillit. Medan jag försökte leva som en vanlig tonåring, med skola under veckorna och killar och fester på helgerna, fanns pappa hela tiden i mina tankar. Som en oro i min kropp.

Jag försökte leva som alla andra, men misslyckades för det mesta.   

Hans öde fyllde själva mitt blod. På morgonen, efter att jag kanske sovit under några oroliga timmar, var pappa det första jag tänkte på. På bussen på väg till skolan, de dagar jag åkte dit. Under lektionerna, de jag orkat ta mig till. Det fanns lärare som kunde möta min blick och förstå utan ord.

Det fanns sådant som var intressant nog att, åtminstone för en stund, kunna distrahera. Det fanns tillfällen då jag kunde glömma. En famn jag kunde vila i. Tillfällig närhet som gav tröst.

Men pappa var alltid närvarande. Det fanns ingen annan, inget annat, som var viktigare. Så ofta jag kunde och orkade tittade jag till honom. Lagade hans älsklingsrätter, lånade ut böcker, diskuterade politik och lyssnade på musik under ett par timmar. Eller samtalade om livets omständigheter, om orättvisor, om ensamhet och dödsskräck. Jag lyssnade och försökte ge tröst.

Ändå räckte det inte. Ändå kände jag att jag svek.

Ibland förmådde jag bara att gå förbi och i smyg kika in genom hans fönster där jag kunde se att han levde, andades, fanns till. 

Jag räckte inte till och det fanns ingen annan.

Jag har ofta tänkt på den tiden. Hur jag befann mig i ett mellanrum i tiden. I ett vakuum. Hur jag levde som i ett undantagstillstånd. Jag har hamnat och tillbringat tid i liknande tillstånd, vid fler tillfällen senare i livet. Det blir inte lättare, men ändå aldrig lika svårt som det var då. På väg ut i vuxenlivet, men utan karta, kompass eller guide.

När pappa slutligen lämnade mig för alltid rasade hela min existens. Men efter begravningen så syntes sorgen inte längre. Rustningen var redan på och jag verkade nog ta det bra. Jag jobbade, blev snart förälskad och reste från hemorten. De flesta av de gamla möblerna hade jag gett bort eller magasinerat, men bagaget var tungt. Jag var på en flykt ingen kände till. I mig bar jag en ömtålighet som inte tålde att visas för världen. Jag var ensam och skulle komma att bli oerhört vilsen.

Alla människor har en ryggsäck av erfarenheter från barn- och ungdomstiden som påverkar hur de senare kan hantera sitt liv. Jag undrar än, mer än trettio år senare, hur mitt skulle gestaltat sig om inte pappa blivit sjuk. Om han inte hade lämnat mig så tidigt, tvingat mig att klara mig själv. Ibland känner jag mig stolt. Jag har ensam tagit mig fram på okända marker, letat nya vägar, följt mitt hjärta. Ofta har hjärtat lett mig fel. Ibland har jag följt irrbloss och gått vilse. Tilliten till andra har rasat som korthus. Tilliten till mig själv och mitt eget omdöme, till mina förmågor, till själva mitt egenvärde, har sprängts till spillror igen och om igen. Jag har fallit och blivit liggande en tid. Men jag har överlevt, pusslat ihop resterna, rest mig och valt väg i nya korsningar.

På morfars höloft gömde sig kattan med sina ungar. Min syster och jag längtade hett efter att lyfta upp de små kropparna i våra famnar, smeka den mjuka pälsen och känna det lilla hjärtat picka under våra handflator. Doppa näsorna i allt det mjuka. Vi visste att de fanns där. Det prasslade i höet och ibland kom kattan fram för att äta. Men ungarna blev kvar, dolda i höet.

Det brukade dröja veckor innan de kom springande och vi kunde stilla vår längtan. Om vi hade tur. De var för det mesta skygga och det hängde på kattan om vi fick tillgång till dem. Och på morfar. Han behövde katter för att hålla efter råttorna men han kunde inte ha gården full av dem, fick jag förklarat för mig. De flesta ungarna fick ett kort liv. Jag tror att morfar slog ihjäl dem. Lade dem i en säck och slog den mot backen. Det var en bit till havet, så att dränka dem blev nog för omständligt. Troligt är att de slutade sina liv som kompost i gödselstacken.

Längtan efter en egen kattunge fanns där under hela min uppväxt. Jag fick aldrig någon. Vi bodde i lägenhet och pappa tyckte inte katter skulle leva så. Jag fick nöja mig med att leta vildkatter under hagtornhäcken i det närliggande villaområdet. Tills de utplånades av jägare på beställning av kommunen.

Först som vuxen kunde jag stilla min längtan. Sasha var min rumskamrat under det halvår jag som 25-åring bodde i kollektiv. En egensinnig katt med ett häftigt humör som satte de andra katterna i kollektivet på plats. När jag flyttade fick hon följa med mig. Sasha var ännu valpig, så jag vågade inte släppa ut henne på dagarna då jag var på jobbet. Varje eftermiddag då jag kom hem hade ungfröken gjort nya spår. En sönderriven gardin, nedfallna böcker eller trasigt porslin.

Efter några månader skulle jag resa bort över helgen och Sasha skulle få logi och tillsyn i kollektivet. Ljuset i trappuppgången var trasigt och jag trevade mig upp i mörkret med kattkorgen i handen. Plötsligt kände jag hur min börda lättade. Sasha hade trängt sig ut genom rottingkorgens dörr och sprang med lätta steg upp till sitt födelsehem. När jag kom upp smaskade hon redan på godbitar ur sin gamla matskål medan de andra katterna blängde surt. Mitt hjärta blödde men hon fick stanna där, även efter jag kommit hem.

Min andra katt var egentligen min dotters. Ozzy fick namn efter rockstjärnan och uppförde sig som sin namne. Om Sasha varit en egensinnig prinsessa, var Ozzy född till kung. Vi bodde vid den tiden på en bilfri ö där katter riskfritt kunde ströva omkring. Ozzy utökade hela tiden sitt revir. Han hade kontrollen både över slottet, där han serverades sin mat, och över de övriga invånarna som bodde där. Medborgarna i riket var alla hans undersåtar. Den som inte underordnade sig fick alltid sitt straff. Sina egna blessyrer tog Ozzy själv lätt på. Ett sönderrivet öra och en lätt hälta gick över på ett par dagar och han klagade aldrig.

Om kvällarna hängde Ozzy över soffryggen alldeles bakom min nacke. Snusade mig i håret och spann. Men ville jag ha honom i knäet för att kela en stund blev det kalla tassen. De enda gångerna jag kunde lyfta honom utan att han högg tänderna i mig var då jag med milt våld skulle ha ner honom från köksbordet eller diskbänken. Men han trivdes med oss. Det hände att han bestämde sig för att hoppa upp i knäet och kärleksfullt buffa lite med huvudet, gnugga det mot mitt och slicka mig på halsen. Min dotter älskade honom. Hon var också den varelse han trivdes bäst med. Hon slapp hans klor och vassa tänder och Ozzy ville gärna ta sina dagliga tupplurar i hennes säng. När hon kom hem från skolan mötte han henne med ett välkomnande jamande. Ozzy kom och gick som han ville genom en lucka i dörren, jagade och gjorde sina behov i det fria. Hans liv verkade fullkomligt.

När vi skulle flytta för att komma närmare skola och jobb, kändes det därför som en omöjlighet att Ozzy skulle trivas i vår stadslägenhet, två trappor upp och utan kattlucka. Via en vän fick vi kontakt med en kattälskande hårdrockare som bodde på en bondgård långt ute på landet. Med sorg och saknad men förvissade om att det var det rätta överlämnade vi Ozzy i hans nya slott.

Sist vi hörde från honom hade han hjälpt till att skotta snö. Kungen hade för övrigt abdikerat, infört demokrati och hälsade att han avsåg att avnjuta sin pension i bekvämlighet framför brasan. Snöskottningen var ett helt unikt undantag på grund av tvingande omständigheter. Kattlådan hade han vuxit ifrån sedan många år men benen var lika korta som alltid och han hade verkligen ingen lust att bli kall om rumpen.