vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Oro är tvilling till fantasin

Publicerad 2013-10-24 19:39:00 i 60-tal, Allmänt, HSP, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, barndom, bildning och hälsa, kultur och hälsa, litteratur, livsberättelser, läkande, musik, psykisk ohälsa,

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

 

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

 

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

 

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

 

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

 

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

 

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Ser du flodhästen?

Publicerad 2013-04-15 19:46:00 i 60-tal, Allmänt, HSP, I minnenas skattkista, Livet efter femtio, Vart femte barn, antroposofi, kultur och hälsa, livets mening, livsberättelser, musik,

Uppgivenhet är det största hotet mot mänskligheten. En mening jag formulerade som suggestion, som motkraft, under en av mina sämre dagar. För jag vet ju att jag inte är unik, som ibland inte riktigt orkar kämpa. Men jag har på nära håll sett människor ge upp. Och varit väldigt nära att själv falla över kanten. När jag tänker på alternativen ger jag det en chans till.
 
När man drabbas av sorg som inte går över behövs redskap till hjälp att gå vidare. När man uppfylls av känslor av existentiell meningslöshet finns flera sätt att bekämpa sin uppgivenhet. Men istället för att leta utvägar som kan fungera på sikt, tar vi ofta till genvägar. Det som ligger närmast till hands. Många flyr de jobbiga känslorna genom träning eller arbete. Kanske har de redan upplevt känslan av att vara på väg att drunkna i ett avgrundsdjupt mörkt hav. Efter en skilsmässa eller efter att ha blivit av med sitt arbete, har de mödosamt kämpat sig upp till ytan. Men de är nu beredda. Slåss dagligen vidare mot intigheten, på det sätt de har hittat. Som de tycker fungerar. Med mer arbete, mer träning, fler aktiviteter. För att slippa tänka och känna. De vill, förståeligt nog, inte hamna där nere på botten igen.
Frågan är om det är bra sätt? Om det är lösningar som håller i längden?
Långvarig stress gör att kortisolet ständigt ligger högt, något som på sikt är förödande för immunförsvaret. Och är man egentligen någonsin lycklig? Känner man harmoni?
 
En del är inte förberedda. De överväldigas av känslorna och snart har de växt till en ohanterlig ångest. Ångest dövas effektivt med droger. I Sverige konsumeras enorma mängder alkohol. Jag har läst att alkohol är så farligt att om det skulle lanserats idag, hade det blivit förbjudet. Men alkohol är vårt lands mest accepterade drog, vilket gör att det är ganska lätt att under en tid smyga med ett alkoholmissbruk. Den som dricker blir så småningom även fysiskt sjuk, men hela familjen drabbas på ett tidigt stadium. Vart femte barn lever med missbruk i familjen. I en skolklass med trettio elever finns det sex barn vars vardag är fylld av oro för minst en närstående. Vi vet att detta kommer att prägla också deras vuxenliv på ett, för många, förödande sätt med eget missbruk och olika psykiska åkommor.
 
Förutom dödsfall direktrelaterade till alkoholkonsumtionen, såsom leverskador, psykoser och alkoholförgiftning, vilket inte alltid skrivs i dödsattesterna "av hänsyn till de efterlevande", tillkommer självmord och olyckor, som utan alkoholens medverkan inte hade skett. Under senare tid har forskningen visat att alkoholen även kan medverka till utvecklingen av hjärt- och kärlsjukdomar samt vissa former av cancer, bland annat bröst- och tarmcancer. På sikt orsakar dessa sjukdomar, som vi vet, ofta en för tidig död. Man blir således fysiskt sjuk av missbruk, men de psykiska åkommorna är ett mellanmänskligt problem som vi kan hjälpas åt med.
 
Men hur gör vi då vi inte vågar prata om problemen? När vi tror att vi är ensamma om att känna på ett visst sätt? Att det är vi som ska skämmas om vi blir lämnade av våra älskade, som vi tänkt oss att dela resten av livet med. Att det är vi som bär skulden för att vi förlorat jobben, trots att vi förnuftsmässigt vet att det inte är så.
Inte ens med läkaren på vårdcentralen vågar vi prata. Vi söker för magproblem, sömnsvårigheter och värk, men behöver tröst och förståelse. Det skäms vi för. Svaghet är en egenskap vi inte vill förknippas med. Och fast vänner och släktingar ser, vågar ingen fråga. De kallas medberoende och när de spelar med, oavsett om det är av missriktad omtanke eller rädsla för vad omgivningen ska tycka, medverkar de samtidigt till ökad skuld och skam.
Tommy Hellsten har beskrivit detta fenomen väldigt fint i sin bok Flodhästen i vardagsrummet. De allra flesta har någon sorts flodhäst i vardagsrummet. Den finns där men alla går omvägar runt den, låtsas inte se.
Man kan ju undra hur det kan få fortsätta vara så. Måste tystnaden gå i arv, generation efter generation? Eller kan vi bryta den?
 
Det finns forskning som hävdar att alkoholism är en genetisk betingad sjukdom. Det kan säkert finnas en ärftlig benägenhet att utveckla alkoholism. Men är även arbetsnarkomani, ortorexi och anorexi ärftliga sjukdomar? Jag känner inte till någon som missbrukar alkohol, arbete, träning eller mat, som inte gör det på grund av hen behöver döva sin ångest. Dricker man tillräckligt, men inte för mycket, domnar man bort i en behaglig, problembefriad sömn. Men när man vaknar är likväl problemen kvar. Dricker man sedan mer ger de svettiga mardrömmarna ett ångestfyllt uppvaknande som bara kan dövas – med mer alkohol. Man är fast.
 
Likadant är det för dem som använder arbetet som förevändning till att slippa ta tag i sin ångest. Istället för att sätta sig ner med en vän och berätta om att livet känns svårt, tar man på sig mer arbete. Och karusellen snurrar allt fortare. Utbrändhet eller utmattningsdepression är en vanlig diagnos i Sverige. Mot utbrändhet ordineras ofta piller. Det tar lång tid att bli frisk. En del återvänder aldrig till arbetslivet. Andra går på halvfart, vågar inte riskera att hamna där igen. De accepterar sitt tillstånd som permanent, vågar inte sluta med medicinerna och utvecklar en ängslighet som begränsar livet.
 
Jag har sett det hända. Själv har jag varit mycket nära.
Jag har ett inbyggt motstånd mot piller och därför aldrig tagit några. Jag har varit rädd för att hamna i missbruk och därför aldrig självmedicinerat med alkohol. Men under de tider jag hade svår ångest, vågade jag inte prata om det med någon. För att jag skämdes och för att ingen skulle ana isolerade jag mig socialt. Jag missbrukade vare sig mat eller droger, men utvecklade istället social fobi, som under en period begränsade mitt liv.
Så småningom fick jag hjälp, men det officiella skälet att jag sökte den var för rehabilitering efter sjukdom.
 
På Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus i Järna, blev jag nedbäddad i varm omsorg. Jag blev insmord i oljor och inlindad i mjuka filtar, som en baby. Jag fick måla, modellera och njuta av musik. Jag fick tid att fundera och promenera i en vacker miljö. Jag fick dagligen prata med läkare och sjuksköterskor som, med sin professionalitet och sin medmänsklighet, lyssnade och hade svar, men aldrig dömde. Jag berättade om mina existentiella brottningsmatcher och blottade min ynklighet, men fick ändå alltid enbart respekt. Det var en fantastisk tid som blev början på mitt läkande.
 
Det går inte på en dag att bli frisk, varken kroppsligt eller själsligt. Det går inte heller att sätta sig ner och tro att om man väl lyckats ta sig upp ur ångestgrottan, går man säker. Arbetet måste pågå fortlöpande. Vi kan inte vaccinera eller försäkra oss mot livets omständigheter. Sådant som skilsmässor, sjukdomar, arbetslöshet och sorg kommer som ovälkomna oväder vi måste genomleva. I själens botten bär vi ständigt på de existentiella frågorna, som ibland simmar uppåt och vill ovanför ytan. Allt tillhör livet. Vi måste lära oss hantera det. Vi måste börja prata med varandra om sådant som tynger oss. Vår oro, våra rädslor, våra tillkortakommanden. Vi måste våga ställa frågor när vi upptäcker en flodhäst där den inte hör hemma.
 
Meningsfullhet är något jag letar efter varje dag. Det är arbetsamt men berikar. Jag har börjat prata om sådant som är svårt. Ibland är det kämpigt att plocka fram modet, men jag vägrar låta mitt liv begränsas igen.
 
http://www.can.se/sv/Drogfakta/Fragor-och-Svar/Alkohol/#3%20
http://www.cancerfonden.se/alkohol?gclid=CLrohcqZzLYCFdJ2cAodnXAAiQ%20
http://www.vidarkliniken.se/
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186082647
http://vartfemtebarn.com/

Lyxen i att få vara ensam

Publicerad 2013-02-24 19:36:00 i Allmänt, HSP, kultur och hälsa, litteratur, musik, yoga, återvinning,

En hel helg i sällskap bara med mig själv. Det låter föga inspirerande. Trist. Kanske till och med egoistiskt om jag händelsevis skulle njuta av det.

På fredag eftermiddag var jag helt slut av veckans intryck. På dåligt humör och ofokuserad. För att ändå vara snäll mot mig köpte jag med sushi hem. Lade upp den fint på min särskilda sushitallrik, satte mig tillrätta i läsfåtöljen och slog upp Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen”. En roman av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Läste i ett par timmar i ljuset från min favoritlampa. När jag började gäspa redan före klockan 21 gick jag till sängs. Sov elva timmar. Ingen som klagade över det.

 

Jag hade sovit men var ändå inte pigg på lördag morgon. En timmas yoga i lugnt tempo före frukost. Sorterade i tystnad burkar, tidningar och plastförpackningar till återvinningen. Samlade sedan ihop kläder att lägga i Stadsmissionens insamlingscontainer. På eftermiddagen behövde jag jobba några timmar. Kamera och anteckningsbok i väskan och en inte ens halvfull spårvagn till evenemanget som lovade en massa kultur. Jag var ändå inte inspirerad.

När det var körens tur och de brast ut i jubelsång försvann jag in i stämmorna och dök förvirrat upp igen på andra sidan välbefinnandet. Kunde nyvaken, i ett samtal över en kopp kaffe, möta den 91-årige man som en gång på 80-talet varit med och startat en kör, just här. Han hade slutat sjunga i kören året innan, men återvänt för dagen. Ville lyssna till jubelsången.

 

Utan planer för middagen stannade jag på vägen hem till vid den lokala matbutiken. Lade passionsfrukter, några tomater och en bit mozzarella i korgen. Med den mogna avocadon, rödlöken och salladen jag hade hemma i kylskåpet kunde det bli en tillräckligt bra måltid. Till dessert mangotärningar med kesella och pistagenötter som jag ringlade honung över. Passionfruktens kött och kärnor gav hela rätten ett extra skimmer. Jag var väldigt nöjd med min tvårätterssupé som jag impulsfixat utan att behöva rådgöra med någon.

Till melodifestivalens sista deltävling hällde jag upp resterna ur den kinapuffpåse jag hade öppnat under fredagskvällen. När både tävlingen och puffarna var slut klockan 21.30 gick jag och la mig utan att någon hade några synpunkter på det. Jag läste några fler kapitel ur Flickvännen och utan att bli störd sov jag sedan i nio timmar.

 

Söndag morgon var jag fri. Upplevde glädjen i minuterna då jag valde. Läsa eller skriva? Eller yoga igen? Jag valde att skriva. Efter frukosten med kaffe, blodgrape, ägg och rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad satte jag mig vid datorn och skrev tills det var dags för lunch. När telefonen ringde, och en för mig kär person hördes i luren, var fokus tillbaka. Jag var närvarande och glad på riktigt.

Helgen har varit till synes händelselös men knivskarpt minns jag hur lätt avocadon lossnade ur skalet. Hur ovanligt liten och ljus kärnan var. Grapens blodröda färg och saften som rann över mina fingrar. Njutningen i att sträcka ut min kropp i solhälsningen. Rysningarna av välbehag då tenorer och basar, altar och högtflygande sopraner blandade sina stämmor i Gabriellas sång.

 

Det vilsamma och läkande i att ibland få vara ensam med sina tankar. Att i lugn och ro kunna göra sina val. Oväsentliga i världen men värdefulla för mig. En ensamhet som genererar kraft till närhet. En enskildhet som alstrar lust till goda möten. En tystnad som ger tillbaka förmågan att känna och visa kärlek.

Nyss kom min artonåriga dotter hem. Med ett ömsint leende räcker hon fram ett paket, vackert inslaget i lila papper. "En spontanpresent!"

Glädjen i att få ta emot den.

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela