vardagspoeten.blogg.se

Rutiner. De tillhörde ett förutsägbart och kontrollerat liv. Lät tråkigt intill döden, tyckte jag. Tills för några år sedan, då jag insåg att jag mår bra av rutiner. Om det är mina egna. Att ha en vissa ramar som omfamnar dagarna. Inte bara låta dem gå och göra som det faller sig. Naturligtvis har jag, som haft turen att alltid ha ett jobb, haft rutiner för arbetet – annars hade jag inte kunnat sköta det – men när det gäller det övriga livet har jag mest låtit det bli som det blir. Var dag för sig – en dag i taget.

Vem som helst som ser det formulerat så där, inser ganska snart att, ja då händer inte mycket alls. Förutom att missnöjet växer eller, än värre, depressionen smyger sig på, under tiden som kroppen krackelerar.

Jag var ständigt trött, sällan glad och klarade inte av att tänka framåt. En ond cirkel. För var jag trött vågade jag inte tro att skulle ha piggnat till framåt lördagen, då jag annars kunnat planera att göra något roligt. Jag drog mig undan och mitt sociala umgänge blev sparsamt.

Det fanns naturligtvis fler skäl än bristande rutiner till hur jag mådde, men att jag efterhand skaffade mig enkla rutiner för vardagen, gav mig kraft att ta bättre ansvar för mig själv och min egen hälsa.

Yogan var det första jag gjorde en rutin av. Jag har yogat ända sedan jag var liten, men oregelbundet. I perioder en gång i veckan men sedan kunde det bli halvårslånga, ibland flera års, uppehåll.

Efter omgångar av sjukdom, värk, stelhet och en ständig, rastlös oro, åkte jag på spa. De erbjöd yoga och jag gick på minst två yogaklasser per dag under en långhelg. Det jag upplevde då var ett litet mirakel. Stelheten och den nedsatta känseln jag haft i halva handen efter en operation, släppte. Och jag kände ett oväntat, men mycket välkommet, lugn.

Jag anmälde mig till en yogakurs genast då jag kom hem igen. Också de synrubbningar jag hade släppte efterhand som jag praktiserade yoga oftare och mer regelbundet. Jag fortsatte på olika yogakurser i flera år. Sedan upptäckte jag att jag kunde tillräckligt för att utöva yogan hemma, utan handledare. Behovet hade också väckts och motståndet mot att röra mig var borta. Jag längtade efter rörelserna som fick värken i axlarna att försvinna. Andningen som fick min kropp att slappna av. Yogastunden - tid som var alldeles min egen - gav glädje till min själ.

Nu praktiserar jag yoga tre gånger i veckan. Den rastlösa oron och nackspärren dyker trots det fortfarande ibland upp. Den bästa medicinen mot båda, är en timmes extra yoga.

Jag äter bättre också, med rutiner. Förr sov jag så länge jag nånsin kunde utan att komma för sent till jobbet. Det blev en snabb vaskning, en tomat i handen och sedan ut genom dörren i hast. Numera tar jag mig en timma för att skrota runt. Jag vet vad jag ska äta till frukost. Tomaten har bytts ut. Måndag till fredag lagar jag havregrynsgröt på en halv deciliter flingor med torkade fikon och aprikoser. Så häller jag bär och valnötter ovanpå. Nyss bytte jag ut havremjölken mot hemkörd mjölk av malda mandlar. Lite lagom spännande omväxling. Till förmiddagsfikat fyller jag på med ett ägg eller en halv avocado. Det känns inte alls tråkigt eftersom jag tycker om det jag stoppar i mig. Smakerna ger mig glädje samtidigt som jag vet att det är nyttigt för kroppen. Snabbnudlarna och Gorby´s piroger är ett dåligt minne blott. Utbytta mot hemlagade ingefärsstarka och vitlöksdoftande linssoppor, i olika variationer.

Den senaste förbättringen av en starkt rotad rutin är att jag, från att alltid ha betett mig som en nattuggla, sedan några veckor går och lägger mig strax efter klockan 22. Jag läser en stund och sover sedan gott i minst sju timmar.

Med goda rutiner inom vissa områden har jag märkt att jag får energi över att tänka på och göra andra, roligare saker. Jag tar kontakt med människor, som det ger mig kraft att umgås med. Jag är gladare och oroar mig inte som förut.

Men nu älskar jag på riktigt att ha dagar som är helt ograverade. En söndag då jag vaknar utan väckarklocka. Låter saker komma till mig som impulser.

Idag har jag sovit tills jag vaknade klockan 9, yogat, städat kylskåpet för att jag såg behovet och promenerat i solen, med vinden i ryggen, eftersom jag längtade ut. Frukosten var inte gröt utan löskokt ägg, rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad, en halv grapefrukt och kaffe. Sånt jag i stunden kände för att äta. Ikväll ska jag njuta av en klassisk tragedi, Anna Karenina, tillsammans med min fina dotter. Ett helt och hållet impulsstyrt biobesök.

En hel helg i sällskap bara med mig själv. Det låter föga inspirerande. Trist. Kanske till och med egoistiskt om jag händelsevis skulle njuta av det.

På fredag eftermiddag var jag helt slut av veckans intryck. På dåligt humör och ofokuserad. För att ändå vara snäll mot mig köpte jag med sushi hem. Lade upp den fint på min särskilda sushitallrik, satte mig tillrätta i läsfåtöljen och slog upp Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen”. En roman av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Läste i ett par timmar i ljuset från min favoritlampa. När jag började gäspa redan före klockan 21 gick jag till sängs. Sov elva timmar. Ingen som klagade över det.

Jag hade sovit men var ändå inte pigg på lördag morgon. En timmas yoga i lugnt tempo före frukost. Sorterade i tystnad burkar, tidningar och plastförpackningar till återvinningen. Samlade sedan ihop kläder att lägga i Stadsmissionens insamlingscontainer. På eftermiddagen behövde jag jobba några timmar. Kamera och anteckningsbok i väskan och en inte ens halvfull spårvagn till evenemanget som lovade en massa kultur. Jag var ändå inte inspirerad.

När det var körens tur och de brast ut i jubelsång försvann jag in i stämmorna och dök förvirrat upp igen på andra sidan välbefinnandet. Kunde nyvaken, i ett samtal över en kopp kaffe, möta den 91-årige man som en gång på 80-talet varit med och startat en kör, just här. Han hade slutat sjunga i kören året innan, men återvänt för dagen. Ville lyssna till jubelsången.

Utan planer för middagen stannade jag på vägen hem till vid den lokala matbutiken. Lade passionsfrukter, några tomater och en bit mozzarella i korgen. Med den mogna avocadon, rödlöken och salladen jag hade hemma i kylskåpet kunde det bli en tillräckligt bra måltid. Till dessert mangotärningar med kesella och pistagenötter som jag ringlade honung över. Passionfruktens kött och kärnor gav hela rätten ett extra skimmer. Jag var väldigt nöjd med min tvårätterssupé som jag impulsfixat utan att behöva rådgöra med någon.

Till melodifestivalens sista deltävling hällde jag upp resterna ur den kinapuffpåse jag hade öppnat under fredagskvällen. När både tävlingen och puffarna var slut klockan 21.30 gick jag och la mig utan att någon hade några synpunkter på det. Jag läste några fler kapitel ur Flickvännen och utan att bli störd sov jag sedan i nio timmar.

Söndag morgon var jag fri. Upplevde glädjen i minuterna då jag valde. Läsa eller skriva? Eller yoga igen? Jag valde att skriva. Efter frukosten med kaffe, blodgrape, ägg och rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad satte jag mig vid datorn och skrev tills det var dags för lunch. När telefonen ringde, och en för mig kär person hördes i luren, var fokus tillbaka. Jag var närvarande och glad på riktigt.

Helgen har varit till synes händelselös men knivskarpt minns jag hur lätt avocadon lossnade ur skalet. Hur ovanligt liten och ljus kärnan var. Grapens blodröda färg och saften som rann över mina fingrar. Njutningen i att sträcka ut min kropp i solhälsningen. Rysningarna av välbehag då tenorer och basar, altar och högtflygande sopraner blandade sina stämmor i Gabriellas sång.

Det vilsamma och läkande i att ibland få vara ensam med sina tankar. Att i lugn och ro kunna göra sina val. Oväsentliga i världen men värdefulla för mig. En ensamhet som genererar kraft till närhet. En enskildhet som alstrar lust till goda möten. En tystnad som ger tillbaka förmågan att känna och visa kärlek.

Nyss kom min artonåriga dotter hem. Med ett ömsint leende räcker hon fram ett paket, vackert inslaget i lila papper. "En spontanpresent!"

Glädjen i att få ta emot den.