vardagspoeten.blogg.se

Jag upplevde aldrig att det var skamligt vare sig för kvinnor eller män att visa att de hade sexuell lust. Det skämtades och insinuerades gärna om sex när allt var bra mellan mina föräldrar. Det fanns en lekfullhet i skämtandet som sällan blev plump. Både hemma hos mig och i mina kompisars hem låg våra pappors FiB Aktuellt och Lektyr framme på borden. Männen var förstås målgruppen, kvinnorna fick klara sig utan nakna manskroppar på bild. Framsidan hade bilder med kurviga kvinnokroppar, men i sin naturliga form utan silikonfyllningar. Inte heller var de manipulerade i något fotoredigeringsprogram. Tidningarna hade också sidor med svenska folkets inskickade sexhistorier, fejkade eller ej, där kvinnorna var lika aktiva och sexglada som männen. Även samkönad sex fanns med. Vi ungdomar läste dem inte precis öppet inför föräldrarna, men vi slängde undan både Starlet och Mitt Livs Novell till förmån för Svenska Folkets sexhistorier så fort vi fick chansen.

Min egen debut blev lika bra som jag förväntat. Min pojkvän och jag hade lekt i ett halvår och kunde varandras kroppar väl innan vi lekte leken till slut. Vi höll ihop i några år och jag fick en trygg start tillsammans med honom.

Killar var mina vänner och jämlikar och jag förväntade mig alltid att bli behandlad på samma vis tillbaka. Sex var helt enkelt naturligt och positivt laddat och jag hade inga skamkänslor över att ha ett sexliv. Det hände aldrig att någon inte respekterade mitt nej. Om vi kommit långt i lekarna och jag då plötsligt känt att något var fel och stoppade leken, blev det besvikelse förstås, men aldrig att någon insisterat eller tvingat sig till sex. Ibland blev det fel ändå. Kanske hade jag gillat killen mycket, men inte vad han sedan gjorde med mig. Oftast handlade det om att vi helt enkelt inte passade ihop. Då blev det inte någon mer gång. Och visst gjorde jag ibland sådant jag hellre kunnat låta bli, äventyren på fyllan var sällan lyckade, men det var inget jag hängde upp mig på särskilt länge. Gjort var gjort. Och jag var ju inte ensam om att leva ut.

Om en del skolkamrater förhöll sig försiktigare – både till alkohol och sex - så berodde det nog på det schartauanska arvet. Folkhemmets ungdomars frihetsrus, där Gud och syndatänkandet inte längre fick plats, hade inte nått ut till landsbygden. Där bestämde Gud och papporna i högre grad åtminstone över döttrarna. En del av landsbygdens söner försedde förresten oss folkhemsungdomar med hemmakokta brygder, destillerade i sina fäders lador. För förtjänsten kunde de motivlacka sidorna på sina Epatraktorer. Inte för att det hjälpte. Vi som ansåg oss som tuffa tjejer skulle aldrig sätta oss i dem. Det fanns säkert en del "fina" flickor och ganska många pojkar av samma slag även i samhället där jag bodde, men vilka de var har jag glömt idag. De levde sina liv och jag och mina vänner vårt. Sällan möttes de två under de åren.

När de känsliga pubertetsåren var över blev nakenhet naturligt. Mamma kunde kanske irritera ibland då hon sprang omkring i bh:n om kompisar var på besök och hon var mitt emellan klädbyten, men jag skämdes inte, generades inte. Under sjuttiotalet och till långt in på 80-talet kunde en kvinna sola topless även i stadens parker. Något som skulle störa väldigt i vårt samhälle idag, då kvinnors nakna bröst verkar blivit något som bara signalerar sex. Inte ens amning kan göras utan att mamman behöver gå undan så ingen kan få ens en glimt på hennes nakna bröst. Hur gick detta till? Vad gör detta med synen på sexualiteten överlag? Vad gör den sexualiserade reklamen med sina manipulerade kroppar, med synen på den egna kroppen?  Unga är ofta kloka, men har mycket att fajtas mot. Som väl är finns en stark motrörelse, till exempel den "reklamera"-kampanj som kvinnolobbyn just nu kör. Där vi uppmanas att anmäla sexuellt kränkande reklambilder. 

Kroppen har förändrats med åren och fått sina ärr, men jag bor ännu i den, helt och hållet. Jag accepterar den och respekterar den. Jag kan visa upp den med sina skavanker, om det är aktuellt, och har inget tvingande behov av att göra den vackrare för att behaga någon annan. Duger jag inte är det inte mitt problem. På det viset är jag inte förändrad. 

Jag besökte tidigare i år Fotoutställningen Purity tillsammans med min dotter. Den hängde på Fotografiska museet i Stockholm, och visade amerikanska döttrar och pappor i ett skirt ljus. Döttrarna hade i en särskild ceremoni lovat sina pappor att hålla sig "rena", det vill säga behålla oskulden fram till bröllopsnatten. Papporna lovar i sin tur att beskydda sina döttrar. Rörelsen har hittat till Sverige. Vi får hoppas att den inte får utrymme att växa. För vill vi tillbaka till Schartaus regelverk? Man ska självklart vara rädd om sig själv, mer än vad jag kanske var under en tid. Men att få utforska sin egen och varandras sexualitet för att hitta till ömsesidig njutning och glädje är en mänsklig rättighet. En puritygift flicka som lovat renhet till pappa och evig kärlek inför Gud och sedan blir olycklig i sitt äktenskap har troligen inte så stora möjligheter att förändra sin situation. Inte finns det plats där för samkönad kärlek eller sex heller. 

En helt annan vinkel har Peter Johansson i sin ambitiösa utställning på Spritmuseet om den svenska syndens korta men heta historia. Med sin egen nakenhet har han tydligen chockerat ungdomar i dagens Sverige. Det är väl inte orimligt att anta att jag skulle känna mig mer bekväm på den utställningen, än vad jag gjorde då jag såg Purity. Saknas gör ännu den seriösa utforskande utställningen om innerlig, ömsesidig kärlek som också kan inkludera sexuell tillfredsställelse oavsett kön? En som bygger på respekt och omtanke. En kärlek som håller genom åren, utan en massa orimliga löften.

Till min dotter har jag gett det enda rådet att bara låta dem komma nära, som hon tycker om hur de rör vid henne.

http://www.davidmagnusson.se/purity

http://www.svd.se/kultur/de-lovar-papporna-att-vara-rena_8104432.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/ambitios-resa-genom-den-svenska-syndens-korta-men-heta-historia/

http://spritmuseum.se/start/utstallningar/den-svenska-synden/

http://sverigeskvinnolobby.se/blog/projekt/reklamera

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

 

Ett grusregn mot fönstret. Sedan ett till. Röster därutanför. Pappa rusar fram, öppnar fönstret och skriker åt dem att sluta ”ögonaböj”! Spridda skratt, målbrottsmummel. Sedan ropar någon: ”Surdeg!” Ännu mera skratt. En mopedmotor, två, tre som knattrar igång. ”Surdeg” ropar röster igen, nu är det flera. När pappa stänger fönstret skakar han av något jag inte kan uttrycka vad det är. Men jag är fem år och hans smärta är också min. Vi hör hur mopedisterna rusar motorerna, sedan drar de iväg en efter en. Uppdraget fullgjort. Pappa går ut på balkongen och röker.

Vi har bott i samhället sedan jag var ett och ett halvt år. Jag minns inget från mitt första hem i den andra lilla orten, där min pappa är född. Jag är hemma där jag bor nu. Mamma också. Hon har fått flytta in i en nybyggd lägenhet, med rinnande vatten, värmeelement, kylskåp och vattentoalett. Folkhemmets nybyggen är mycket finare, mycket bekvämare än vad hon någonsin upplevt. Hon behöver inte längre hugga ved till den öppna spisen, inte bära koks till kaminen för att hålla sina barn och sig själv varma. Hon behöver inte mer frysa häcken av sig på ett kallt utedass en snöig vinter. Hon slipper tömma de stora döttrarnas pottor. Hon kan ge sina barn färsk mat alla dagar i veckan. Hon är hemma här. Men inte pappa. Aldrig pappa.

 

Vad är det som gör att han inte passar in? Varför trakasseras han av ungdomar? Vad är hans brott? Jag vet faktiskt inte. Kommer knappast att få reda på det eftersom han inte längre är här och kan berätta. Vet bara hur han aldrig slutade att förbanna den dag han och mamma bestämde sig för att flytta hit. Kanske var det förresten mest pappas beslut. Flytten berodde på att hans nya jobb fanns här. Han vill slippa köra de tre milen på hala oplogade vägar klockan tre om de svarta vinternätterna. En bagare kan inte komma släntrande först när solen gått upp och plogen hunnit fara över alla vägar. En bagare som säger ifrån kan däremot tydligen kallas för surdeg.

För en femåring låter det som det fulaste ord hon någonsin hört. Först nu, efter närmare femtio år har ordet förlorat sin första laddning.

 

Mamma anpassar sig bättre. Men surdegen smittar av sig på henne. Också hon får utstå smädelser. Senare, när hon flyttat från mig och pappa till ett annat område i samhället, blir hon hotad till livet av en av ungdomarna som då växt upp till något som liknar en man, men snarare är en ynkrygg. En farlig sådan som bär kniv. Det händer att jag behöver följa med mamma till den friliggande tvättstugan för att hon ska slippa vara ensam där om den hotfulle skulle dyka upp. Fönstren sträcker sig runt hela huset och om kvällen med ljuset tänt är hon exponerad för vem som än lurar i buskarna utan att själv kunna se den som närmar sig utifrån.

 

Min storasyster får sin del. I hennes klass och i årskurserna strax över går flera av plågoandarna. Mobbarna. Jag tror hon lyckas hålla sig undan för det mesta. Hon är lågmäld, skapar ingen dramatik runt sig och gör ingen förnär. Kanske är det på grund av plågoandarna som hon länge gör sig osynlig?

De ger sig på alla i min familj. Utom mig. Varför går jag fri? Jag har inget svar på det heller, kan bara spekulera.

Kanske har jag beskyddare. En särskild. Kanske säger denne åt plågoandarna att låta bli mig. Att de annars ska få ordentligt med stryk. Men plågoandarna är hårda grabbar. Varför skulle de lyda min beskyddare efter hot? Kanske lirkar min beskyddare med mobbarna. Mutar dem med godis och cigaretter. Men varför skulle någon betala för mitt beskydd?

 

En av killarna i min klass är en tuff kille. En riktig hårding som slåss på rasterna, röker som nioåring och dricker öl från samma ålder. Pelle blir tidigt en av mina kompisar och vi följs åt i samma klass under alla nio grundskoleåren. Vi spelar kort och lyssnar på skivor. Han introducerar mig till Magnus Uggla och Bobo Viking och jag får låna hem alla hans Madtidningar. Jag och min bästis Karina håller vakt i affären när han stoppar chokladrullar och hela påsar med bilar i sina jackärmar. Vi sitter med då han och ytterligare två av våra killkompisar sniffar lim i plastpåsar i gömmen i skogen. Aldrig uppmanar han mig att dricka öl, röka eller snatta. Inte räcker han över en limindränkt påse till mig att sätta till näsa och mun. Han kan vara den beskyddare jag har.

Men han är jämnårig med mig. Lite grand av en maskot hos de äldre killarna, men knappast en som kan påverka dem att behandla mig väl. Jag måste ha en annan beskyddare.

 

Min syster flyttar hemifrån direkt efter grundskolan och får nya vänner. Men mot pappa och mamma fortsätter trakasserierna. När mamma börjar ha dagbarn är det först inte många timmar det handlar om och hon får betalt därefter. För att förstärka familjekassan börjar hon då att städa. Skolstädning är emellertid inget för henne. Redan första kvällen åker pappa och jag för att hämta henne eftersom hon dröjer. Hon är förtvivlad, att städa en hel skola tar alldeles för lång tid om man är noggrann som hon, så rädd att inte hennes arbetsgivare ska bli nöjd. Varför hon inte vågar slarva är en annan historia. Den tar vi sen. Hennes andra städjobb är på en bank. I tidig morgon, långt innan banken öppnar, går hon iväg med sin nyckelknippa och skurhink. Detta jobb behåller hon tills den morgon då pappa förtvivlad följer med henne dit. Kanske i sina försök att få nya vänner har pappa ibland om kvällarna börjat gå till Baren som ligger om hörnet. Där påstår en dag några av de äldre bymobbarna i samvaron över ölen, att mamma träffar andra karlar där i banklokalen om morgnarna. Pappa vill säkert inte tro på detta, men det gör att hans fantasi sätter igång. Mamma får sluta städa även på banken.

 

Jag brukar också gå till Baren. När vi fått vår veckopeng köper vi barn smågodis där, ettöres och tvåöres gelepengar och sockerpastiller i pastellfärger. Geleråttor och lakritscigaretter. Igloo och Piggelin. När vi blir äldre är det där vi kan köpa riktiga cigaretter. Enstaka eller i tiopack. Vi är kompisar med paret som äger Baren. Mannen är lite äldre, kanske trettio. Kvinnan är bara några år äldre än jag. Innan hon fyllt femton har de fått sitt första barn och hon har slutat skolan. Börjat jobba i Baren med sin pojkvän. De är illa sedda bland ”ordentligt” folk. Själva står de ganska väl emot pratet, de har ju varandra, sina gäster och de är schysta mot oss ungdomar. Jag och mina kompisar passar rätt ofta parets barn då de arbetar. Betalt får vi i cigaretter eller pengar.

 

Vi hänger på baren som på en fritidsgård. I rummet intill själva bardelen finns ett litet utrymme där två flipperspel samsas om plats. Maria och jag brukar gå dit tillsammans. När jag inte inte vill vara hemma och saknar någon att hänga med, går jag snart ensam dit för att spela och träffa folk. Till flipperrummet kommer inte de öldrickande vuxna. Däremot träffar jag ofta de hårda killarna där. Möter dem i flippermatcher där jag inte är oäven. Jag vet inte om vi pratar om något, slänger säkert mest käft. Skrattar. Ofta är jag ensam tjej. Ingen gör mig någonsin illa. De flesta är samtidigt precis så buffliga och gapiga som jag trott. Men det finns undantag. Några av dem jag buntat ihop med familjens mobbare visar sig vara känsliga och lyhörda killar då jag träffar dem ensamma över flipperspelen. Jag upptäcker att det finns olika gäng. En del behöver jag hålla mig fortsatt vaksam inför och andra är så schysta att jag utan vidare kan slappna av.

 

Är det Marias förtjänst att jag accepteras? Respekteras faktiskt. Hon är infödd och har tagit mig till vän. Hon känner de flesta i samhället. Hennes föräldrar är födda här. Är det därför? Lagom kaxig, orädd, glad och söt smälter hon lätt in bland de hårda killarna. Vid den tiden har jag lämnat kamraterna med barbielekarna långt bakom mig. De fortsätter med sina flicklekar medan jag är beredd att utforska nya territorier. Maria är min väg in.

Maria och jag hänger mycket med varandra de där åren. Sommaren när jag är tretton, hon tolv, följer vi med ett av de schysta killgängen i raggarbilar mot Lysekil. Vi sitter på en nedfälld cabriolet och tjuter av glädje. Killarna är minst fem, men snarare åtta-tio år äldre än oss. Vi tillbringar en del tid med dem. Maria är förtjust i en av de äldre och absolut lugnaste killarna i gänget. Jag har pratat med Maria på senare år om detta. Varför ville de ha oss med? Fjortisar! Ingen av oss fattar det riktigt. De utnyttjar oss aldrig, fyller oss inte med alkohol, kräver inte att få hångla. Tafsar inte ens. Är vi deras maskotar? Till vår fördel, så att killarna slipper skämmas inför andra, är nog att vi ser något äldre ut än de tolv och tretton år vi är. Men ingen kan ta oss för jämnåriga med killarna.

 

Mamma och pappa vet inte om mina äventyr. Jag hukar mig lite då vi åker i raggarbilarna genom samhället. Men jag är aldrig riktigt rädd för att bli upptäckt. Vad kan de säga? Jag kommer och går som jag vill vid den här tiden. Sover ofta hos Maria. Känner mig friare där än hemma. Marias mamma kokar stark söt choklad till frukost och på brödet får vi butiksskivat kallt rökt kött. Maria och jag delar på hennes säng, som är bred nog för två. Ibland spelar hon på sin gitarr innan vi ska sova. Vi turas om att klia varandra på ryggen och slåss om vem som ska vara sist. Denne kan nämligen somna under kliandet.

När Maria och jag möts många år senare efter att inte ha träffats på över trettio år pratar vi om den tiden. Jag säger att det var så skönt att få fly till hennes hem under de åren då jag lever i osäkerheten i pappas accelererande drickande. Att jag aldrig vet vad som närmast kan hända. Vad som ska möta mig därhemma. Hon svarar att det dricks mycket hemma hos henne också vid den tiden. Vi är i tidiga tonåren och har varsina flodhästar i vardagsrummet och pratar aldrig om det. Men vi står varandra nära.

 

Det är roligt att vara med Maria. Alldeles lagom spännande. Vi tar bussen till Lysekil för att gå i affärer. I Puss&Krambutiken finns allt vad vi önskar oss. Maria och jag plockar åt oss en del kläder in i provrummet. Jeansen sitter tajt och följer smidigt våra begynnande kvinnokroppar. Har vi lyckats tigga tillräckligt med pengar från föräldrarna köper vi var sitt par. Den blå jackan i sidenliknande blankt tyg har Gul&Blå-emblemet med örnen broderat på ryggen och är mycket för dyr för våra plånböcker. Vi åker och tittar på den, provar, flera gånger innan Maria slår till. Hon tar på jackan innanför sina vanliga kläder. Sedan går vi ut ur butiken. Det var innan larmens tid. Jag fick jackan av henne senare. Kunde ju säga hemma att jag fått den av Maria. Det var sant. Vad Maria sa till sin mamma vet jag inte.

Maria och jag vandrar ofta runt i hela samhället. Vi går inte av hälsoskäl, säkert är det för att leta efter stället där det händer. När vi en dag kommer fram till den gamla bron mot folkparken får vi se att det brinner i grässlänten en bit framför oss. Några tjejer vi känner igen springer därifrån. När brandkår och polis är på plats är vi kvar. Maria svarar på polisens frågor att hon inte sett vem som tänt på. Jag är full av beundran hur bra hon är på att ljuga.

 

Vår andra, riktiga, fritidsgård finns tio minuter hemifrån. Dit går vi mest under de mörka höst- och vinterkvällarna. Spelar biljard och pingis. Röker. Ofta hänger vi med de tuffa killarna. Men inte de allra tuffaste. De som är farliga. När dessa kommer med ölkassar i nävarna skingras alla gårdsbesökarna. Flyr till kaféet en trappa upp, där ledarna oftast finns. Vi plockar åt oss ett spel eller en kortlek och slår oss ner vid ett av borden. Bakom disken säljer några av våra jämnåriga godis, kakor och saft. Där finns en tv och faktiskt en slags videospelare. En av ledarna är en medelålders, knubbig man med burrigt hår. Vi har hört att han visat porrfilm för besökarna på videon, men det är inget jag får uppleva själv. Vi tycker att han är lite äcklig. Men blir det för bråkigt får han ut marodörerna. Det händer att jag går till gården ensam. Alltid finns det någon att spela kort eller biljard med.

 

Jag är glad att jag inte är ensam den gång då Maria och jag är på väg till gården och vi möter en blottare. Vägen går förbi läkarstationen, som det heter då, vidare uppför en lång brant backe innan man kommer fram till en korsning där man väljer om man vill gå den längre omvägen mellan husen eller gena över kyrkogården. Vi väljer alltid kyrkogården, oavsett hur mörkt det hunnit bli. Vi är aldrig rädda. Men mitt i backen möter vi denne figur, med halsduken virad över ansiktet, som helt oväntat strax innan vi ska passera honom, gläntar på rocken. Han rör handen upp och ner över den vita lemmen och vi skriker samtidigt som vi springer det fortaste vi kan uppför backen och förbi honom. När vi hunnit till kyrkogården stannar vi, skriker ännu mer nu av skratt och kramas. Vilken idiot! Vilket äckel! Senare känner jag igen hans ögon i affären. Nu vet jag vem det är och kan berätta för Maria. En udda kille, några år äldre än oss, som ingen vi vet riktigt känner. Jag pratar aldrig med honom, vet inte om han fortsätter med blottandet, men varken Maria eller jag råkar ut för honom igen.

 

En annan kille vi lägger märke till kallas tidigt för bögen av de andra killarna. Han är lite äldre än mig, alltid ensam, har inte slitna jeans och t-shirt som alla andra killar, utan blanka gabardinbyxor och en sjal runt halsen. Den ljusa luggen är lång och fladdrar då han går förbi oss på vägen. Några år senare ser jag honom med väskorna packade på perrongen för att ta tåget därifrån.  Själv behöver jag stanna ytterligare några år. 

Idag den 8 april firar vi Internationella Romadagen. Det är 43 år sedan den första romska kongressen i London, då också datumet för ett internationellt firande slogs fast och flaggan skapades. 

Romerna kan inte fira nationaldag. De har inget eget land. Romerna bor på all världens kontinenter. Idag firas det därför i länder över hela världen. 

Jag deltog under den offentliga ceremonin på Gustav Adolfs Torg i Sveriges andra stad. Tillsammans med ett knappt femtiotal personer som i duggregnet såg hur den blågröna flaggan med det röda hjulet hissades upp mot den gråslagna himlen. Sida vid sida med den blågula, fladdrade den, liksom i takt med folkmusiken, spelad på dragspel och fiol av ”Två bröder”.

 

Det är Romska rådet som ordnat programmet för dagen, med stöd av Göteborgs Stad och Västra Götalandregionen. Några av stadens politiker håller tal. Vitboken, om hur romer behandlats i Sverige presenterades av riksdagen helt nyligen. Det som historiskt hänt romerna får aldrig hända igen, säger man. Under den halvtimma jag står där på torget ger jag bort trettio kronor i mynt till kvinnor, som sträcker fram foton och på stapplande engelska försöker förklara att de inte har mat till sina barn, vilka de tvingats lämna kvar i Rumänien eller Bulgarien. 

 

Att närvara vid ceremonin kändes lika nödvändigt som i alla sammanhang vilka handlar om kampen för mänskliga rättigheter. Ett tillfälle att markera sin ståndpunkt om alla människors lika värde. Lika viktigt som Pridefestivalen, lika viktigt som antirasistdemonstrationer, vilka som väl är numera drar tusentals människor ut från hemtrevnaden om så det både snöar och slaskar. Men Internationella Romadagen samlade, förutom romer, knappt fler än de politiker som skulle tala, musikerna och lite pressfolk. Det föll ett lätt vårregn och det var lunchtid. 

 

Det är snart 50 år sedan jag lärde mig läsa. Vid ungefär samma tid tog pappa med mig och mina systrar för att titta på ”zigenarna”. Det var romska familjer som hade slagit sig ner med husvagn nere vid bandybanan och vars barn jag aldrig såg i skolan. 

Pappa var en man som bars av en socialistisk ideologi och som normalt värnade om de svaga och utsatta. Men romerna verkade han finna exotiska på ett spännande vis och jag tror det var därför vi skulle ”titta” på dem. Men jag vet att jag tyckte det kändes konstigt att stå där på avstånd och liksom kika fram bakom buskarna. Det gjorde vi bara när något var lite skrämmande tillsammans med det spännande. Ungefär som när originalen Landin, Vera Krus eller Bea kom spankulerande. Vi barn visste inget om dem heller, var inte helt säkra på att de inte var farliga. Annorlunda var de, det fick vi lära oss. 

Sättet romerna levde, i husvagn och tält, deras klädsel - kvinnorna i långa färgrika kjolar och sjalar, var verkligen långt från vårt folkhemsliv under 60-talet. 

Men jag förstod inte varför de inte bodde i hus eller varför deras barn aldrig satt i skolbänken intill min. Kanske frågade jag pappa, kanske behöll jag frågorna för mig själv som en förvirrad femåring kan göra när världsbilden är satt ur spel.

En dag var husvagnarna borta utan att vi ens märkt det. 

Sen lade jag märke till dem på Rabbalshede marknad, vår och höst. Där fanns Singoalla som spådde i händer och romska män som sålde kastruller och livremmar. Min bild av romer utvidgades en aning utöver upplevelsen vid bandybanan, men sedan var det slut. På folkbiblioteket fann jag böckerna om Katitzi.

 

Att romerna var en utsatt grupp människor som inte valt att leva i husvagnar, lärde jag mig av Katarina Taikon. I Katitziböckerna berättade hon om sin egen barndom vid tiden för Andra Världskriget. Snabbt gick det upp för mig hur orättvist även vårt folkhem var, trots att det gått ett par decennier. Jag läste om hur Katitzis familj blev utsatta för hot och förföljelser. Att de inte fick bosätta sig någonstans i vårt land, utan jagades runt från plats till plats. Jag var kanske nio år och kunde inte fatta hur myndigheterna och människor i omgivningen kunde bära sig så vidrigt åt mot andra människor. Intill avslutande boken följde jag med i berättelserna om familjen Taikon i deras kamp för ett värdigt liv. 

Den gripande och lärorika serien om Katitzi och hennes familj läste jag för min dotter 30 år senare. Jag har läst dem för fritidsbarn jag jobbat med och gett bort böckerna i present.

När min dotter fick välja, valde hon i tidiga tonåren att ta med mig på en mycket stark teaterföreställning på Folkteatern, byggd på Katitzi-böckerna. En föreställning om familjen Taikon som får ett hyreskontrakt och flyttar in i en lägenhet i miljonprogramshusen. Jag var väldigt glad över att min dotter ville dela detta med mig.

 

Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet. Men mellan 1914 och 1953 var de förbjudna att ens komma in i landet. Sveriges gränser var alltså stängda för romska flyktingar under Andra Världskriget och de drabbades hårt av nazismens brott. Minst en halv miljon romer dog i koncentrationslägren. Många fler än så dödades i de ockuperade länderna. Mörkertalet är stort, eftersom romer inte var mantalsskrivna eller registrerade någonstans. Endast ett fåtal lyckades komma med de vita bussarna över gränsen till Sverige, genom att låtsas att de var judar. Om detta lär sig våra barn inget från skolböckerna.  

 

Ingrid Schiöler, hedersmedlem i Romska rådet och som kämpat för romernas rättigheter i fyrtio år, fick äran att hålla tal under dagens ceremoni på Gustav Adolfs Torg. Mycket har blivit bättre under de senaste 50 åren, säger Ingrid Schiöler i sitt tal. De svenska romerna har idag samma rätt som alla svenska medborgare. Tak över huvudet, skola för sina barn och trygghetsförsäkringar som möjliggör ett drägligt liv vid sjukdom och arbetslöshet. 

I 500 år har romer funnits i Sverige. Men bara sedan år 2000 är romani ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Ett visst erkännande och fast det var i senaste laget kunde man ändå glädjas över det. Om det inte fanns så mycket kvar att göra. 

 

För historien upprepar sig. Ingrid Schiöler fortsätter med att berätta om den knappt handfulla romer som ska avhysas från den plats där de slagit sig ner med sin husvagn, i Lackarebäck utanför Mölndal, bara några mil från Gustav Adolfs Torg där vi idag firade Internationella Romadagen. Familjens bil är trasig och går inte att flytta, familjerna hotas av vite och de kan inte sova om nätterna i rädsla för att polisen ska komma. 

De romer som idag knäböjer på trottoarerna och tigger utanför butiker och köpcentra kommer från östra Europa. Vi vet att de är här eftersom de inte kan försörja sina barn annars. I deras så kallade ”hemland” byggs det murar runt romska bosättningar för att övriga ska ”slippa” se dem. De får inga arbeten och behandlas som andra klassens medborgare. 

 

Gudrun Schyman och Kenneth Hermele skriver i SVT Debatt den 6 april:

”Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella, sociala eller ekonomiska problem. Men att skänka pengar till tiggare gör ändå stor skillnad, både för hela länder och för enskilda familjer.”

Hur vet de då det? 

En del människor behöver siffror som bevis. Schyman och Hermele har läst på.

”Enligt den senaste statistiken från Världsbanken uppgick dessa så kallade migrantremissor 2013 till så mycket som 414 miljarder USD, tre gånger mer än världens samlade biståndsanslag.

Rumänien hör till de länder som får betydande inkomster här, enligt Världsbanken handlar det om 23 miljarder kronor (3,6 miljarder USD), motsvarande två  procent av Rumäniens BNP.”

Andra vill ha ögonvittnesskildringar. 

Aaron Israelsson, redaktör på de hemlösas tidning Faktum, har rest runt på Balkan. Han vittnar om hur han har sett barn få mat i magen, äldre få livsviktiga mediciner och ungdomar skolböcker, med hjälp av de pengar romerna tiggt av oss i norra Europa. 

”Bara 19 procent av de romska männen i Rumänien, och 11 procent av kvinnorna, har fast anställning …”, ” …sannolikheten att man hamnar i fattigdom är sex gånger högre om man är rom …” ,”… de fattiga romerna saknar el, rinnande vatten, avlopp, skolgång och mat.”

(Göteborgs-Posten 19 mars)

De som varken vill förstå statistik eller tror på ögonvittnen väljer att stanna i okunskapen. De kanske inte läser dagstidningarna eller ser på tv-nyheter?

Nyss blev en romsk kvinna i Sverige nekad att äta frukost på det hotell hon bodde på. Butiksinnehavare i Göteborg kastade vatten på romska Vanessa och för många romska tiggare i alla våra städer har det blivit vardag att behöva väja för sparkar och slag från aggressiva personer.

 

Som en vacker avrunding av ceremonin fick en blomsteruppsättning glida ner i kanalen alldeles nedanför Lejontrappan. En hyllning till våren. Jag åkte tillbaka till jobbet då de övriga vandrade mot konserten med romsk-balkanmusik som skulle hållas på Röhsska museet. Egentligen borde jag tagit semester för att kunna delta hela dagen, tänker jag. Och varför inte instifta en helgdag den 8 april, så många fler kan vara med och fira? Det vore i jämförelse ändå endast en liten gest av god vilja från det svenska samhället.

 

Vad kan vi andra göra under tiden? Att skaffa oss mer kunskap för att skärpa våra argument för att motverka diskriminering och förföljelse är en bra ingång.

 

Börja med utställningen ”Vi är romer”. Ursprungsutställningen visades på Göteborgs Stadsmuseum fram till i januari i år. Den är nominerad till Årets utställning 2013 och visas åter på museet, nu i en mindre version. Några av de romer som berättar sin livshistoria är Rosa Taikon, silversmed, aktivist och syster till Katarina Taikon, författare till Katitziböckerna,  Daniel Gubic, Majornabo med rötter i Balkan, Soraya Post med berättelsen om när hennes mamma tvångsteriliserades, Singoalla Millon som växte upp i tält och Bagir Kwiek som i skolan fick höra att han inte hade något land.
Vi får också till livs romernas historia med vandringen från Indien till Europa och lär oss något om språk och kulturarv. Det finns också bilder på romska boplatser i Göteborg under 1900-talet, en interaktiv karta samt ett antal nyare kortfilmer där unga romer berättar om sina framtidsdrömmar.

Missa det inte! Detta hände i folkhemmet där jag och du växte upp och pågår i vårt land, idag.

Själv kunde jag inte tala på en lång stund efter att jag gått ut från museet, i vrede med ögonen fulla av tårar.

http://stadsmuseum.goteborg.se/wps/portal/stadsm/utstallningar/!ut/p/b1/vZHLjqJQFEW_pT6AcB8oMLw8L4goLwUmBASVl6goIF9fVUknPapUDzqeMzrJ3lnZ-7AxGzE8hxDGSODZkI0v6VCe0kfZXdLm-46XCcIep3oKBsLSloCBzI1pu4hyOvoSRN-CxcqRkImBrolLYKyoL_q2BzYU_Ztf1gnleAsAwdIXwCA0cEUHY0Dwb_49G9LDOKm9cVJVxb0tvXMsRZVsOoXRczV24v1EWpWEZqJnQ9KehCyTeQwqZlw_9LG53Bhu1l8dSq7pxWnMa8QU0rhYdPKu3BWHXuWhrziEg2SsV4e9k_CW6zD39g4hLDW8L7vnkGvCMA1WNopB3ZboSnNjMQwC8aRyW9YffzKCH4aA3zKabHxquuzrHTsajZPSG6NC5AScFkUqJAKBfuRL9uq69kyq5dcjl2h5WeRKkwvHHqeKc-4qS69z2KJ9p2zqW6DYKZBWljyFHpCzXdCXT3pXlsez_HDj7fFZ8_rpUFTNckunyRaLg3m4bOTBNVTmWT8CJ5y3vZCMUuGIss1GXwH4nwLIKmR9NgRc4lWvqzHXs1vNDvTu2vpRTxuoAmTPdGcH7bS2c3t9T0eoBMD71gQA9vUIfdHa5js3kAjZRmE1_wbEbwYG4N1A9G7guyuF_79Sm3ZtwbZxo1kvJpvDvzuSj49PNDT5Dg!!/dl4/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/

 

Gå på vernissagen ”Vi är romer” med foton av Maja Kristin Nylander. På Kulturhuset Kåken, Härlanda Park, lördag den 12 april. 

Lyssna också på Ingrid Schiöler som berättar om romska aktivister, på Kulturhuset Kåken, Härlanda Park.

Onsdag den 23 april kl 18.30, fri entré. 

http://goteborg.se/wps/portal/kulturhusetk/program/?day=60412 

 

Soraya Post är första namnet på Feministiskt Initiativs lista till valet till Europaparlamentet den 25 maj. Hon vill arbeta för ett öppet Europa där mänskliga rättigheter, jämlikhet och social rättvisa står högst upp på agendan. Med sin egen bakgrund som romer vet hon vad det innebär att utsättas för diskriminering. Inget barn ska behöva känna sig mindre värd pågrund av sin bakgrund, religion eller hudfärg, alla kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, säger hon. Att rösta på henne kan göra skillnad. 

https://www.facebook.com/sorayapostfi?fref=ts

Källor: 

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2314378--stodet-till-tiggaren-vanessa-ar-unikt-

 

http://debatt.svt.se/2014/04/06/slanten-i-tiggarens-mugg-gor-mer-gott-an-ont/

 

http://expo.se/2009/lat-oss-aven-beratta-om-osynliggorandet-av-europas-romer_2716.html

 

Glöm inte Katitzi:

 

http://www.aftonbladet.se/kultur/article11491752.ab

 

http://www.adlibris.com/se/bok/den-dag-jag-blir-fri-en-bok-om-katarina-taikon-9789127132795

 

Oro och rastlöshet visar vägen. Det är något som måste ut. När jag samlat på mig tankar ett längre tag börjar de tumla runt som i en centrifug. Fortsätter de snurra samtidigt som jag laddar med mer, blir jag snart övermätt och därefter utmattad. Forskningen påstår att socker gör barn hyperaktiva. För mig är det ett överintag av tankar som gör att jag jagar omkring utan att egentligen få något vettigt gjort. Maskinen måste stoppas, tankarna plockas ur centrifugen och separeras från varandra. Skrynklorna behöver slätas ut så man ser vad tankarna föreställer. Vad de handlar om.

Då är stunden kommen att det är nödvändigt att skriva.

 

Denna gång handlar det om döden. Jag har fått höra mycket om döden den senaste tiden. Jag har också pratat mycket om döden.

Det handlar också om livet. Samtidigt som mycket har kretsat runt död har jag också lyssnat och pratat mycket om liv. Om hur man tar sig igenom separationer, sjukdom, förluster. Hur man efter en tid av mörker åter finner ett litet tänt ljus som kan visa vägen. De flesta av oss hittar det, även om det är svårt att tro då man ännu famlar i mörkret.

När tar vi oss tid att prata om de stora frågorna, som livet och kärleken? Vilka känner du till som förmår sig att prata om döden? Inte så många, eller hur? Är rädslan kanske för stor? Eller får vi inte plats med det i almanackan?

 

När en släkting till mig blev sjuk och så småningom förstod att hon snart skulle dö, ville hon prata om det. Det var inte alla i hennes närhet som orkade ta sig an hennes önskan att få göra det. Hon fann i alla fall en präst med vilken hon planerade sin egen begravning. Det var mycket hon inte längre kunde ändra på, inget i livet hon kunde göra om. Hon var för sjuk för att resa, för sjuk för nya äventyr, men att regissera sin egen begravning kunde inte hennes sjukdom ta ifrån henne.

Jag grät hejdlöst under ceremonin, men det är av andra skäl jag aldrig kommer att glömma den. Musiken var hennes eget val, blommornas färger hade hon bestämt och, som Cornelis, ville hon att vatten, inte jord, skulle användas i minnesorden över henne.

I ett av de samtal vi hade då hon låg på sjukhuset, sa hon till mig att hon inte ville dö, men rädd för döden var hon inte. Hon planerade sin sista fest med det hon ännu hade kvar av sin glädje och energi. Jag tror det gav en lättnad för hennes närmaste att, i sorgen efter henne, få veta vad hon ville och kunna uppfylla hennes sista önskningar.

 

Vi låter veckorna rusa fram och gnäller gärna på dem vi anser står i vägen i vår framfart. De som är för tröga i tanken, för långsamma då de kliver på spårvagnen, för ineffektiva på jobbet. Vi orkar inte med tanken på att de kanske har problem som upptar deras liv och som gör dem tröga i samvaron med andra.

De som blir sjuka eller övergivna lämnas ofta ensamma. Vi värjer oss för deras längtande hjärtan, önskningar om tid för samtal och för deras sorg.

Vi arbetar hårt och mycket för att förverkliga oss själva. För att kunna ta långa semestrar, bygga nya kök och köpa nya bilar. När någon ligger inför döden då tar vi oss inte tid för mer än ett kort besök. När någon vill prata om sin kommande död, då byter vi ämne eller skyndar vi oss hem.

Säkert inte för att vi inte bryr oss. Kanske är vi för rädda. Kanske gör det bara för ont.

 

Jag tror vi behöver bli modigare. Jag tror att vi i god tid ska planera för vår framtida död. Diskutera den med våra närmaste innan vi blir sjuka och vår kommande död blir för jobbig att bli påmind om.

Det handlar om frågor som hur jag vill att min kropp ska hanteras. Kremering eller jordbegravning? Ska askan läggas i minneslund eller spridas i havet? Vill jag donera organ från min kropp? Har jag önskemål om musik och kanske musiker på själva begravningen? Och efter begravningen, vem vill jag ska ta hand om mina saker?

 

Gillis Edman är begravningsentreprenör, med det största hjärta jag kunnat förställa mig hos någon som sysslar med daglig död. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av honom. Mest talade han faktiskt om liv. Om kärlek. Gillis är emellertid bekymrad över hur tiden har förändrat den sekulariserade svenskens syn på begravningar. Sedan ett antal år begraver han också såväl muslimer, som judar och hinduer. Dessa religioner lägger fortfarande stor vikt på att ta ett hedervärt farväl, medan vi andra ofta tar fram våra almanackor för att se om vi möjligen kan klämma in begravningen av lilla mormor på lunchrasten om tre veckor?

”Varför håller vi på med alla arrangemangen runt en människa som inte längre lever?” frågade han. ”Jo, inte för att personen är död, utan för att hon en gång har levat.”

Vi firar förstås livet, inte döden.  I kärlek till våra närmaste kan vi, oavsett om vi är troende eller ej, hjälpa dem till beslut om hur vår sista fest ska gå till. Jag tror att om de får veta våra önskningar ger det dem tröst och hjälp att gå vidare i sorgearbetet.

 

Ett halvår innan min pappa dog visade han mig sitt ifyllda ”Vita arkivet”. Det är en mapp man kan få på begravningsbyråer, med plats att skriva in sina önskningar om begravning och allt som hör till. I sin mapp hade pappa också lagt uppgifter om sina försäkringar, bankkonton och annat som kunde vara av vikt vid bouppteckningen.

Han var egentligen vettskrämd inför tanken på döden. Men av kärlek till och omsorg om mig hade han förberett sin bortgång, så det skulle bli enkelt för mig.

 

Min dotter är, därefter, den människa som lärt mig mest om kärleken. Med henne kan jag också prata om döden.

Vi pratade en kväll vid middagen och kom in just på döden. Jag berättade att jag ville att min aska skulle spridas över havet. Så att hon vid all världens hav skulle kunna känna min närvarande kärlek.

”Jag tänker på hur hemskt det skulle vara om något hände efter att vi inte ha sagt adjö ordentligt”, sa hon. ”Om vi snäst eller skyndat iväg utan att först ha stannat upp för en kram. Att vara den som får leva vidare efter det.”

 

Utan att hon visste om det träffade hon en öm punkt hos mig. Kvällen innan min pappa dog återlämnade jag hans bil som jag hade lånat. Det var sent så jag ville därför inte ringa på och kanske väcka honom. Jag bara parkerade bilen, funderade på att skriva en ”tack för lånet och kram”-lapp och lägga på sätet. Men vi ses ju i imorgon kväll, tänkte jag och skrev ingen lapp.

Nästa gång jag såg honom var på bårhuset. Hans livsande var borta och kvar fanns bara hans kropp. Jag kommer aldrig att glömma min underlåtelse, men vet samtidigt att det egentligen är oväsentligt.

 

”Vi får försöka se till att det inte blir så”, sa jag till min dotter. ”Men om det ändå skulle hända, är det betydelselöst. Det som betyder något är att vi vet att vi älskar varandra.”   

http://www.trebocker.se/bocker/sorgen-ar-karlekens-pris/

http://livsarkivet.se/etc/livsarkivet/files/Livsarkivet_12.pdf

https://vitaarkivet.fonus.se/

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

 

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

 

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

 

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

 

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

 

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

 

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

 

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

 

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

 

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

 

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

 

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

 

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

 

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

 

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

 

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

 

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

 

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

 

 

 

Häromdagen fick jag anledning att åter fundera över mig själv och min historia, då jag hörde en psykolog säga att män lättare kunde gå vidare in i en ny relation efter ett uppbrott, än vad kvinnor kunde. De stängde till om det som varit och fortsatte leva sitt liv som om inget hade hänt, på ett ungefär. Medan kvinnor behövde många år för att bearbeta sorgen. Jag har förstås hört det förr, och tänkt att det inte stämmer på mig, men nu funderade jag vidare. Vad är det då som gör att också jag, som är kvinna, verkar ha detta ”manliga” drag? Vad är det som gör att jag släppt taget och ”glömt” då jag gått? Är det en brist hos mig? Kan jag inte sörja som jag borde?

 

Pojkar ska inte gråta. Eller skulle inte, numera vet jag inte hur det är. Jag vet gånger då jag grät som liten flicka, ser bilderna framför mig, men jag vet också vad som hände. Trösten uteblev och jag blev uppmanad att sluta gråta genast, annars skulle det jag önskade aldrig mera ske. Det gav effekt och jag grät sen bara i min ensamhet, men vande mig av med det också.

Jag sörjer det inte. Vet inte vem jag annars skulle vara. Men jag undrar vem det var jag ville gråta över, då för längesedan. Som jag inte gjorde. Min farmor dog när jag var fem. Det fattade jag inte förrän flera år senare. Jag saknade henne, men fick höra att hon flyttat till ett annat land. Jag ville ringa henne, men det gick inte. Farmor hade varit väldigt närvarande i mitt liv. Hon lämnade mig, men jag fick aldrig veta varför. Döden fick man inte prata om.

 

Eller slutade jag gråta, för att jag såg att man kunde bli kvar i sorgen? Att de som inte stängde dörren om smärtan utan stannade i minnena, kunde bli sängliggande med en törst som ingen dryck i världen kunde släcka. Ändå drack de för att det gav en stund av bedövande sömn.  

Jag har gjort motsatsen. När smärtan varit outhärdlig har jag stängt dörrar efter mig, noga och utan att vända mig om. Jag har packat väskan, lämnat vänner, män och hem och inte återvänt.

 

Mina förra liv är inte mitt liv idag. De finns som små avgränsade rum i en avlägsen dröm. Jag minns inte så mycket. Jag behöver anstränga mig för att få bilder att växa fram. Små målningar från barndom, uppväxt och som vuxen. Några svartvita, andra rika av färg. Ibland ljusa folkhemsbilder, andra gånger uppenbarar de sig som mullrande mardrömmar. Jag har försökt framkalla det ljusa i min livsberättelse. Men ljuset har visat sig inte kunna existera utan mörkret, som väller fram då jag sätter på filmen.

Jag slutade att gråta men jag vet att det funnits situationer då förnuft och balans varit otillräckligt.

 

Jag ser mig själv skrikande på golvet den gång då pappa inte ville följa med på det hjälpande samtalet med mamma, som jag hade ordnat. Jag ser hans rädda ansikte, hur han blev nykter i ett slag och jag vet att vi sedan åkte i taxi till mötet.

Jag ser mig ligga ensam och sömnlös i min första lägenhet, sjutton år gammal. Jag ligger i den vita Ikeasoffan under det stora fönstret och alkoven där sängen står är skrämmande mörk. I den vågar jag inte vara eftersom jag är rädd att jag somnar där i mörkret och aldrig vaknar mer.

Även senare har jag bilder av "vakenrycket". Det infaller just innan insomnandet och "hindrar" mig från att dö. Men också från att sova.   

Jag blir mycket trött efter att ha skrivit om det.  

 

Bilden av mig själv i en kompis säng, dit jag blivit eskorterad efter ett sammanbrott. Hur jag skrek, den gången i alkoholförlöst ångest, efter min älskades 30-årsfest. Jag hade lämnat honom, trots all kärlek som fanns mellan oss, månader innan festen. Det var slut och jag förstod den natten att han var förlorad för mig för alltid.

Jag vet att jag älskade, önskade, längtade och sörjde. Det måste jag ha gjort. Men jag har glömt hur det kändes.

 

En annan bild är hur jag kved, gick dubbelvikt med släckt blick, när jag just fått veta att hjärtat stannat på barnet som jag trott växte i mig. Det som skulle leva med mig. Hur jag stapplade framåt med armen under pappans då vi gick ifrån sjukhuset efter beskedet, i väntan på att föda ut det döda barnet ur kroppen.

Smärtan över att jag inte kunnat ge liv åt den efterlängtade sonen var borta då jag födde min dotter året efter.

Bilden av hur de förde bort henne med ambulans efter fem dagar vågar jag bara snudda vid. Hur liten kroppen var, fäst vid droppställningar, slangar och sladdar. Hur det magra bröstet skälvde. Detta är bilder som ännu är klara som glas om jag släpper fram dem. Men viktigare är den glädje jag känner nu, då jag ser den känsliga, kloka och vackra kvinna hon är idag. Min dotter som fått lov att gråta. En ung kvinna, så fylld av intresse för och omtanke om andra. Så kärleksfull. 

I det ljuset blir nästa bild underordnad. Där finns en minnesskärva av ytterligare ett barn – inte mer än ett embryo – som lämnade mig och hur jag chockade min vän då jag skrek ut sorgen med blodet och resterna.

Minnena är bara bilder – som korta filmklipp. Jag känner inte sorgen. Vet inte var den bor. Om den är.

 

Den första biopsin. Ensam med två sköterskor. Den ena håller min hand, den andra ska punktera min kropp. Hon känner efter pulsen men den är så tyst att den inte hörs. Stängde jag av hjärtats slag? Slutade jag andas?

Ett fragment av ett minne.

Den ensamma natten i min nya lägenhet, då jag fem år senare, just fått veta att en ny knöl växer i ärret efter den första. Sovrummet var inte färdigt, men jag hade säkert stannat i soffan ändå.

Upplevde jag ensamhet? Det var säkert större än så.

Jag minns inte, men jag vet att jag borde ha varit skräckslagen.

 

Det finns mer, men jag orkar inte se fler bilder, stänger av filmen. Minnena fladdrar till, är korta och fragmenterade. Är det dåligt eller bra att inte minnas mer?

Jag blev inte alkoholist eller beroende av mediciner för att lindra min smärta. Jag blev inte liggande i sängen, oförmögen att stiga upp av sorg.

Jag fick inga psykoser eller varaktiga fysiska skador som hindrat mig i vardagen.

Jag fortsatte att leva. Jag pluggade, jobbade, tränade yoga, tog hand om min dotter. Jag lämnade dåliga relationer och blev förälskad på nytt.

 

Ska jag sörja min oförmåga att minnas hur det kändes? Att titta tillbaka, öppna dörrarna på nytt, tar på krafterna. Kanske räckte det med att skrika ut skräcken, smärtan och sorgen de gånger jag skrek?

Men männen jag har sårat? Vännerna jag förlorade? Ställen jag kallade hemma, där jag upplevde både kärlek och smärta, levde mitt liv och sedan flyttade från, betyder de inget idag?

Jag har gjort misstag jag försöker att inte göra om, men det är ingen idé att ångra något. 

Det är säkert så som jag alltid sagt till min dotter. Att den som kan gråta får vackra ögon och ett lättare hjärta. Själv är jag tacksam över ögon som ännu kan se och ett hjärta som fortfarande slår. Och jag njuter de gånger jag kan gråta - på bio.

Nu håller jag undan oron och försöker hantera problemen allteftersom de kommer, dag för dag. Lika sällan som jag gråter över det jag förlorat, läser jag kartan för att staka ut livsvägen, längre än för en vecka framåt. Den leder ändå någonstans. Om jag kommer till ett nytt vägskäl så väljer jag den väg som ser ut att gå till en plats där jag tror att jag kan trivas.

 

En gång har jag vågat vända om. Under ett ögonblick gläntade jag nyfiket på en dörr jag stängde då jag lämnade barndomsbygden, trettio år tidigare.

Mer än ett år har gått och den dörren är ännu öppen. Det är en dörr jag inte vill stänga igen.

 

 

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

 

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

 

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

 

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

 

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

 

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

 

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Min mamma har morrhår. Nej, inte sådana som kattens. Snarare som osynligt vajande känselspröt, som känner sig för och plötsligt får napp.

Eller kanske har hon ett radar, ett sådant som är mottagligt för vissa signaler. I hennes fall, mina. Mitt humör, mitt grubbel, mina farhågor.

Effekten blir omedelbar.  

Vad sedan katten gör har jag inte reda på. Men jag vet vad mamma gör de dagar då mina signaler tydligen visar minusgrader. Ännu, fast jag fyllt femtio och hon pensionär, bara tjugosju år äldre än mig.

 

Säger jag kaffe, rusar hon upp ur soffan för att brygga mig ett par koppar. Säger jag: ”Vad tycker du vi ska vi äta?", är hon genast på väg till affären. Masserar jag mina spända axlar, hämtar hon på sekunden en kudde jag kan lägga bakom ryggen. Harklar jag mig vill hon veta om jag sa något hon missade. Hämtar jag en kofta stänger hon balkongdörren.

Drar jag efter andan öppnar hon balkongdörren igen, rädd att jag inte får luft.

Omsorgen har inga gränser. Jag är hennes dotter och hon vet inte vad det är som är fel. Hon frågar inte, men känner, att något inte är som det borde.

Det är därför jag inte bör åka hem till henne dessa dåliga dagar. Jag vill inte skapa oro hos henne.

 

Känslor har vi två aldrig pratat om. Jag kan inte berätta för mamma vad jag grubblar på, vilket som är mitt problem. Kanske jag prövade någon gång för längesedan, på den tiden känslorna synligt kunde flöda över. Jag minns inte.

Kanske trodde jag inte att jag behövde, tillvand att avläsas ändå. Jag fick veta att jag var känslig, att jag skulle akta mig och och behövde extra skydd. Men med tiden har jag skaffat mig en egen rustning. Jag plågas av att känna mig övervakad och trängd. 

 

Men visst var det så att serverades jag viss mat kom kräkreflexen som ett brev på posten. Jag slapp därför den sötmättade lukten av blodpudding och den syrliga från kåldolmar. Mormors fänkål- och anisdoftande surdegsbröd skydde jag på samma vis. Mjölken, som inte kunde undvikas för den var oundgänglig för barn, hälldes upp till ett halvt glas och blandades med mängder av Oboy. Ändå fick jag hålla för näsan för att kunna dricka den. Jag hade svårt att få i mig kött och kunde idissla i timmar. Fram till skolåldern mosade mamma ihop potatis, sås och kött på tallriken så maten kunde ätas med sked och blev lätt att svälja.

 

Ville jag inte leka med någon för att jag i hemlighet tyckte att kamraten var för stökig eller luktade lagård, slapp jag utan argumentation. Känner viss skam över detta idag, men jag minns hur rädd jag var att jag skulle bli tvungen.

Vissa dagar visste jag att jag inte skulle orka med klassrumsbullret. Jag fick stanna hemma bara jag andades att jag kände mig varm och hängig.

 

Pappa var likadan som mamma. Tv-program kunde ge mardrömmar och tittandet begränsades kraftigt. Jag fick inte vara ute då det var mörkt och när det var ljust måste jag akta mig för fula gubbar. Inte gunga för högt och inte gå barfota i gräset för där kunde gömma sig glasskärvor eller ett elakt bi.

På många vis är det väldigt fint att ha fått den där omsorgen. Jag betydde något, var någon att vara rädd om. Jag beskyddades som de prinsessor jag hört om i sagorna och såg väl under lång tid inget problem i det.

 

Men som i sagorna skapade min verklighet också vissa problem och konsekvenser. Törnrosa som gömdes undan i många år, stack sig trots det på sländan till slut. Och den prinsessa som, trots ett lager av tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster, kunde ändå inte sova på grund av den ärta i botten som drottningen lagt dit.

Visst hade det varit bra om jag fått veta att vi inte alls skulle flytta till den närbelägna staden som de efter lägenhetsvisningen slutade prata om för att jag verkat orolig inför en flytt.

Visst hade jag velat veta att farmor faktiskt var död och inte flyttat till ett annat land som jag länge trodde och kompisarna retade mig för.

 

Jag vågade inte berätta om vad jag själv oroade mig för eller var rädd för, eftersom jag visste att då skulle allt bli ännu större än vad det var. 

Det tog lite tid, men jag lärde mig hantera verkligheten på mitt vis.

Senare då jag börjat skolan. Skulle jag ha klagat över att pojkarna snodde våra mössor och kastade upp dem i träden skulle pappa ha rusat iväg till skolan och ställt pojkarna mot väggen. Skulle jag skvallra över hur desamma några år senare tafsade på oss tjejer skulle han anmäla dem till polisen. Samma öde skulle drabba mobbaren som gav sig på oss en i taget, med lite olika svansar som sällskap.

Jag var rädd för att det skulle hända och sa inget.  

 

Skulle jag berätta att matbespisningstanterna tvingade oss att äta upp leverstuvningen skulle mamma börja gråta å mina vägnar.

Jag visste det och sa inget. Ville jag klättra i bergen frågade jag inte först om lov. Om jag inte pratade om flytten, skulle den kanske inte bli av. Om jag undvek mobbarna och sprang fortare än pojkarna skulle jag klara mig ändå.

En kombination av realiteter och magiskt tänkande. Och jag skyddade mina föräldrar från oron.

Det var säkrast att hålla tyst.

 

Men barn växer ju, blir äldre, mognar.

Jag lärde mig försvara mig själv. Gav igen och nöp i pojkarnas känsligaste delar så att de aldrig vågade tafsa mer. Retade mobbarna för svagheter jag upptäckte och röt åt dem som stal mössor och gympapåsar från småbarnen i de låga klasserna. Ramlade jag och slog mig plåstrade jag om de små skråmorna själv. Berättade bara sånt som var nödvändigt. Undvek den överdrivna hemmaomsorgen, behöll den jag behövde, så länge den fanns.

 

Hur har det gått sedan? Tja, på det kan jag nog bara svara följande:

Idag är jag själv förälder, och första impulsen är att agera på samma vis. Känna in, försöka lukta mig till känsliga problem. Rusa iväg, försvara, vara lejonmamma. Det borde givetvis vara en självklarhet att barn blir respektfullt bemötta, både av sina kamrater och av vuxna i sin närhet. Ingen ska behöva utsättas för mobbing, tafsande eller behöva smaka på mat som de mår illa av. Men det är svårhanterligt.

När min dotter tvingades sitta kvar ensam vid bordet efter mellanmålet på dagis, för att hon inte drack upp sin nyponsoppa som hon avskydde. När en av hennes kamrater skrek fula ord åt henne. När jag tyckt att något i skolan inte fungerat som det ska. Jag har försökt att behärska mig fast jag sett rött, tänka över saken, prata med min dotter, kanske hämta råd från en god vän innan jag gjort något.

Jag har agerat, men ändå har det säkert inte varit nog. Inte alltid rätt.

 

Hur gör man och när gör man rätt? Skulle jag påverkat min dotter att leka med alla som ville leka med henne, fast hon själv inte skulle ha roligt utan istället må dåligt av det? Skulle jag beordrat henne att lyda dagisfröken fast hon kräks av nyponsoppa?

Nej. Otänkbart.  Man måste vara på sitt barns sida. Lyssna in. Fast helst vill jag vara sådär lagom …

Förmedla att vi är inga sagoprinsessor. Att vi, alla madrasser och dunbolster till trots, måste lära oss det mesta av vad vi behöver, genom att vandra på den mer eller mindre hårda vägen. Livets.

Men att jag som hennes mamma ska finnas där om backen blir för brant och mörkret faller för snabbt.  

 

Och dotter förblir även jag. Men om jag mår bra, är allt lugnt och fridfullt hemma hos min mamma. Vi kan glida omkring som de två vuxna människor vi är.

Då lagar jag middagen och sätter på kaffebryggaren medan hon lugnt sitter kvar vid bordet.

Med radarn vilande, sträcker hon sig till att bädda min säng med den mjukaste kudden och det lättaste täcket. Öppnar fönstret på glänt och pussar mig godnatt. Så att drömmarna ska bli vackra och sömnen som en prinsessas.

 

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

 

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

 

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

 

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

 

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

 

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

 

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

 

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

 

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

 

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

 

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.

 

 

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

 

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

 

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

 

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

 

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

 

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

 

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

 

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

 

 

Först förstod jag inte vad det var för fel. Från att ha varit bland de bästa i klassen, respekterad och tillräckligt populär både bland lärare och kamrater, sjönk min status till en bottenplats. Jag, som alltid haft lätt för att få både vänner och pojkvänner så det räckte, upplevde utanförskapets bistra kyla.

Jo, jag lärde snart känna några helt vanliga tjejer och killar. Kompisar jag kunde hänga med i klassen. Ett par av dem blev senare mina nära vänner. Och visst fanns det både intresserade och intressanta killar på skolan. Det fanns många linjer där blandningen av elever var större än i min.

Men främlingskapet i den mixade klassen av humanist- och samhällselever var för mig av inte förut upplevd art. Man kan påstå att jag hastigt fick nya perspektiv.

 

I klassen fanns döttrar till läkare, rektorer och präster. Söner till professorer, tandläkare och diverse akademiker. De var nytvättade, välsnutna och bildade. Klädde sig i välstrukna skjortor, v-ringade ylletröjor och pikétröjor med små kragar och broderade krokodiler. Hade byxor istället för jeans eller veckade mörkblå kjolar. De talade utan dialekt, svor inte och förde sig med maner jag var obekant med. Flera hade varit utbyteselever i USA och pratade flytande engelska. En av flickorna bodde med sina föräldrar på en herrgård.

 

Det fanns också en pojke vars mamma, fick vi på omvägar veta, arbetade i ett krogkök. Han hade valt en annan riktning än sin mor. Utstyrd i kavaj, vit skjorta och slips, bar han varje dag på en attachéportfölj med en stor moderatdekal på. Det ryktades om att han spenderat hela sin första sommarjobbslön på en kristallkrona till sitt rum. Han svek både sin mor och sin klass, förnekade sitt ursprung.

Det var kanske första gången, men inte sista, jag fått uppleva den typen av svek. Ett beteende jag redan då varken kunde förstå eller förlåta, utan kände stor avsky inför.

 

Lärarnas uppmärksamhet var riktad mot de i välstånd uppväxta ungdomarna. Dit tillhörde alltså inte jag, trots att upplevd fattigdom, såväl intellektuell som materiell, var mig främmande. Känslan av att inte bli sedd var därför omstörtande. De gånger jag förstod att jag trots allt existerade för lärarna, var när jag fick tillbaka de rättade proven och möjligen blev bekräftad med goda pappersbetyg i slutet av terminen. Undantaget var min lärare i tyska och latin, med vilken jag fick en mycket fin kontakt.

 

Men goda resultat på proven räckte inte alltid till. Ibland styrdes betygen av smakdomare. Jag som alltid fått beröm för mina berättelser och för mitt språk, fick nu smaka på andra bullar. Läraren vi hade i svenska gillade varken språket eller mina val av ämnen.

Jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde för fel, men vreden växte, jämsides med att självförtroendet krympte alltmer.

 

Samtidigt blev det allt oroligare därhemma. Skilsmässan var ett faktum och mamma flyttade. Jag kunde ha flyttat med, men min bindning till pappa avgjorde. Hans sjukdom hade accelererat och det blev inte bättre nu. Jag kunde inte lämna honom.

Han var min bästa vän.

 

Jag tog ansvaret självmant, vill inte skylla på någon. Lojalitet och kärlek avgjorde hur jag skulle välja.

Men jag hade inte ännu fyllt sjutton och mitt omdöme hade troligen samma mognadsgrad och livserfarenheten var begränsad. Vuxenvärlden i övrigt syntes inte till, men jag bestämde mig för att visa mig stark.

Min pappa behövde mig.

Det var inte så länge jag klarade av situationen.

 

För första gången under hela min skolgång började jag skolka. Jag behövde vila när jag kunde, få vara i fred. När jag visste att jag skulle vara ensam hemma, åkte jag inte till skolan utan stannade kvar hemma och pluggade. När jag blivit hindrad i att läsa på inför ett prov och inte orkade vara hemma, åkte jag till stan med tåget. De dagarna jag inte förmådde att gå till skolan, pluggade jag på caféet vid Centralen hela dagen innan jag tog tåget hem igen. Jag tänkte att, även om jag ibland gjorde provet vid ett senare tillfälle än på själva provdagen, skulle jag åtminstone inte vara sämre än någon annan. Åtminstone inte i de ämnen jag älskade: språken.

 

Inte en enda lärare konfronterade mig för min höga frånvaro. Jag var ju osynlig även när jag var fysiskt närvarande. Men en klasskamrat reagerade då jag fick tillbaka ett språkprov och det visade sig att mina poäng var högre än hennes. ”Det är väl inte så konstigt att du får bra resultat! Du sitter väl hemma och läser istället för att vara här!” var hennes sura kommentar. Jag minns inte vad jag svarade, men att jag tänkte att ”Du lilla flicka, du vet inget om mig!” Hon och jag utvecklade aldrig en vänskap, för att uttrycka det försiktigt.

Alla var vana vid att vara bäst i klassen. I den nya klassen hade konkurrensen hårdnat och medförde att klimatet blev allt kyligare. Det var åtminstone min upplevelse.

 

Men ingen skulle få se mig misslyckas. Inte heller hur ledsen jag egentligen var. Hur rädd och hur ensam jag kände mig. Det handlade också om lojalitet till min familj, mot pappa och mamma. För att inte avslöja dem var det en förutsättning att ingen visste något som helst privat om mig. Tystnaden måste bevaras och det var nödvändigt att hålla masken.

Jag sprang snabbt på vulkanens kant och hoppades på att kunna fortsätta hålla balansen.

Det höll inte.

Efter bara en termin hade orken tagit slut, paniken tilltog och det blev allt svårare att klara vardagen.

Jag bestämde mig för att sluta skolan och söka ett jobb.