vardagspoeten.blogg.se

Nytt år. På skoj började jag skriva en så kallad ”bucket list”. Saker jag vill göra innan jag dör. Jag har inte för avsikt att dö än, men har förstått att man kan skriva en sådan lista hur som helst.

Listan blev först inte lång. Inte heller särskilt spännande.

 

Nummer (1). Jag vill skriva klart en bok.

En önskan jag inte precis är ensam om. Det finns väldigt många påbörjade romanprojekt och det finns kolossala mängder utgivna böcker i världen. De flesta av dem skulle jag lägga åt sidan efter bara ett par sidor eftersom de skulle tråka ut mig.

Vad skulle min egen tillföra världens bokbestånd? Eftersom jag inte har hittat ett bra svar på den frågan, har mina romaner länge varit halvfärdiga.

 

Nästa punkt på min lista är att (2) gå i konstskola på heltid under ett år. Att skulptera i lera står först under rubriken. Jag skulle inte jobba, all energi skulle användas till skapande. Tyvärr har jag inte råd att vara tjänstledig. Inte heller är jag just nu generös nog att lämna över mitt roliga jobb till någon annan. Att gå i konstskola är alltså något som kan uppfyllas först i pensionsåldern, även fast det är troligt att den blir knaper.

Att vara femton är äldre kan jag inte längta efter nu, men jag behåller min dröm. 

 

Sedan vill jag resa. Jag har bott på en hippiecamp i Australien och snorklat bland fiskar utanför Zanzibar. Sett afrikanska elefanter salutera savannens soluppgång och besökt Taj Mahal.

Inför 50-årsdagen ville jag vara med om att resa ensam. Indienresan i årsskiftet 2011-2012 var en upplevelse som gav mig en massa skönhet och fantastiska möten jag inte skulle fått om jag haft ressällskap, men det räcker för ett tag. Jag vill inte resa ensam nästa gång. Att dela upplevelserna är värdefullt.

 

Jag vill nu åka till (3) Albanien och till (4) Cuba. Albanien, för att det länge varit rätt otillgängligt. Min frisör är därifrån. Hon säger att maten är god och restaurangerna billiga. Det skulle vara roligt att prata med människor som lever där och känns som ett fullt rimligt resmål.

Cuba är också tillräckligt exotiskt, i sin kaxiga attityd mot stora grannen, för att locka mig. Den senare resan kräver längre tids planering, vilket jag har svårt för. Får försöka börja med att visualisera den.

  

Vandringen till Santigao di Compostela får jag inte glömma. Nummer (5)! Där lär jag inte bli ensam, men detta är ett projekt som en vän och jag planerat att göra. För vandringen och känslan av att, var jag än går, vilken stig jag än viker av på, alltid vandra i någon annans fotspår.

 

Fem punkter. Inte så mycket. Jag behöver fler, annars blir det sorgligt.

Lära mig dansa tango, gå en gitarrkurs och sjunga i kör? Åka luftballong över Manhattan, hoppa bungyjump i Niagarafallen, balansera på linorna ovanför Tjörnbron? Lösa världssvälten, bli berömd och tala inför FN-församlingen eller bara ligga med en kändis?

Punkter, som tidigare kanske kunnat hittats på min lista om jag skrivit någon, är inte längre aktuella. Andra har aldrig varit det. Jag glider över till sådant som passar mig bättre.

 

Jag vill finna mening varje dag (6).

Den lilla meningen letar jag efter varje dag. Någon liten mening med att jag steg upp också den morgonen. Oftast brukar jag hitta den. För det mesta kommer den genom ett möte med en människa. När något blir sagt på riktigt. Inte en massa skval som bara stör. Inte heller gnäll eller kritik av andra. Sådant som ger själsvärk vill jag undvika. Bakgrundsljud är sällan heller behagliga. Folk som pratar i telefonen på spårvagnen. Skällande hundar. (En punkt på min lista skulle vara att skaffa bil med egen chaufför. En som är tyst på morgonturen. Fast det är ungefär lika realistiskt som att jag skulle få en egen vaggvisesångare?)

Jag fortsätter söka dagens mening alltså.

 

En mening som varar lite längre än över dagen. Det kan bli nummer (7).

För de av oss som har lyckan att ha ett barn, finns alltid en mening. Men efterhand som de växer upp, måste en förälder släppa taget allt mer. Om all mening ligger i att leva för barnet, blir det alltför betungande för den unga människa som ska lära sig hitta sin egen väg i livet. Skuldkänslor vill jag inte medverka till. Jag behöver hitta något mer.

2013 gick jag med i en organisation som verkar för något jag vet behöver bli bättre. Barns rättigheter. I vad kan man hitta en större mening, än att engagera sig för någon annan? I synnerhet för dem som själva har svårt att få sina röster hörda. Att engagera sig i andra flyttar dessutom fokus från det egna jaget, vilket jag säkert behöver.

Jag fortsätter alltså med det ideella arbetet i organisationen även nästa år.

Jag startade under året som gått en blogg, som visade sig bli mer självbiografiskt utelämnande än vad jag planerat. Kanske är det grävandet i det förflutna som får mig i mitt nuvarande, lätt depressiva, tillstånd? Ska jag kanske sluta med bloggen? Eller blir jag fri från mörkret först när jag berättat för andra och skrivit mig fri? Kan det ge mig energi? Jag passar på den punkten så länge.

 

Ett känsloliv i bättre balans (8). När jag flyttade in till stan hittade jag något som liknade det. Med hjälp av regelbundet praktiserande av yoga lyckades jag hålla mig lugn och kände något som kan beskrivas som mild glädje. Yogaövningarna omvandlade oron som bodde i tankarna till energi jag kunde använda till bättre saker. Jag levde utan stora känslor.

Det räckte då, men inte längre. Tillståndet av harmoni kan jag längta efter, men vill jag vara fri från känslor? Kan jag lära mig välja vilka jag släpper fram? Kan ett par turer med berg- och dalbanan vara värda att ta ibland även om man riskerar att må illa efteråt?

Brustna förväntningar gör mig exempelvis väldigt ledsen. Stora känslor gör mig överhuvudtaget trött. Passion ger svår baksmälla, då man befinner sig ensam i sitt eget huvud igen.

Ska jag försöka hålla mig på plan mark, där risken är mindre att snubbla. Eller ska jag försöka ta mig över berget för att se vad som finns på andra sidan? Jag tror jag bestämmer mig för att träna mer på min balans och försöka bestiga berget. 

 

Att våga hålla kvar en annan människas hand under klättringen. Ska jag låta det bli nummer (9)?

 

Vid (10) sätter jag stopp. Där står att jag ska hålla fast vid mina drömmar och ta de listade punkterna på större allvar. Även att skriva klart en bok, oavsett hur många som redan finns i världen.