vardagspoeten.blogg.se

Jag tror att det är kärleken som hjälpt mig. Min pappas oändliga. Den räckte till och fanns där för mig under mina tidiga år. Den grundlade min tro på varje människas inneboende godhet. Den har tröstat mig då jag har misslyckats i mina relationer. Den har närt mitt hopp om att åter hitta kärlek, om inte lika villkorslös, så ändå en som bygger, en som ger ömsesidig glädje och näring. En som räcker till.

En gång var jag en naiv idealist. Jag ansåg att alla skulle få vara med och bestämma om allt. Det tycker jag fortfarande, i princip, men inser svårigheterna då man ska organisera ett samhälle utifrån de premisserna. Själv är jag, som individ, i vardagen nöjd med att ha ramar, inom vilka jag har beslutanderätt. Det handlar om att jag erkänner och följer Sveriges lagar utifrån vår parlamentariska demokrati. Men också att jag i mitt arbete håller mig innanför de ramar som ställts. Att jag, såvida jag har ett jobb, ska utföra de arbetsuppgifter och följa de regler, som jag godkände då jag skrev på mitt anställningspapper. Min chef ska i sin tur följa den överenskommelse som hen skrivit under, och så vidare uppåt i hierarkin.

 

Samhället i stort ska på samma vis handla om hur man bäst organiserar arbetet för bästa slutresultat. Organiserandet ska förenkla arbetet för alla parter och förtydliga vilka roller var och en har. Det ska innefatta ett erkännande av, och respekt för, att var och en av oss är specialist inom sitt eget område och har beslutanderätt inom de ramar man kommit överens om.

 

Förändras den överenskommelse jag gjorde med min arbetsgivare under tiden jag är anställd ska detta förhandlas innan beslut fattas. Det är min rätt som arbetstagare. Men det är också till samhällets förtjänst. En viktig facklig seger, då avtalet en gång skrevs under. Det var säkert en hård kamp, där många fick betala ett högt pris, men den vanns för det fanns visioner om ett samhälle där fler skulle få det bättre.

Är du medlem i en fackförening ska de föra din talan under förhandlingarna. Har du valt att stå utanför, kan du ibland åka snålskjuts på övriga, men du kan också behöva kämpa ensam.

För den som inget jobb har gäller inte rätten till medbestämmande.

 

Hur är det då med det samhälle vi är medborgare i?

Vi som är födda in i den parlamentariska demokratin och får rösta vart fjärde år, om vi fyllt arton. Det var också en kamp som en gång fördes och vanns. Sedan 1921 omfattar rösträtten alla som bor i Sverige.

Såvida du har ett papper på att du har ett svenskt medborgarskap. Annars får du finna dig i det som beslutas, även om det handlar om dig och beslutet tas över huvudet på dig, utan att du blir tillfrågad.

 

Sverige är en parlamentarisk demokrati som är hierarkiskt ordnad. Vissa har skrivit på avtal där de får bestämma mer. De har mer kvar i plånboken då räkningarna är betalda. Trots att de bor både dyrare och flottare, åker på fler utlandsresor och kan äta på restaurang så ofta de har lust. Det är en ordning som är orättvis i sig. Men det finns saker som är ännu viktigare att fundera över. Inte bli upprörd över, men bekymra sig om. Att vara bekymrad löser dock ingenting. Handlingskraft är vad som behövs. Men för att få det behöver man ha funderat, diskuterat och kommit överens om vad som är fel. Det är sådant som våra politiker är valda till, och har betalt för, att ägna sig åt. Sedan ska de ta beslut som är lika bra för de enskilda människorna, som för samhället i stort.

 

Makten får aldrig styras av pengar.

Den gör den nu. Inte alltid, men alltför ofta. En makt som agerar för egen vinning. I reda pengar eller för att få ännu mera makt.

Den styrs också av prestige. Av rädsla. Kanske av fruktan över att förlora den position man ”erövrat”. Eller i anseende inför dem man tycker betyder något. De ”överordnade”. De med ännu mer makt.

 

Vi har missat något där.

Var det inte ett samhälle vi skulle bygga? Ett samhälle där alla skulle kunna trivas och må bra? Istället går vi andra vägar, och tror vi vinner poäng, mot människor vi inte känner eller bryr oss om, av rädsla för något vi inte riktigt vet vad det är.

Ska inte den som bestämmer mer, också vara klokare? Ha överblick? Kunna analysera läget och se när samhället är på väg bort från visionen?

Vem är det som bestämmer idag? Politikerna eller pengarna? Vet vi det? Och vi som har mindre makt, men som får engagera oss, tycka till utan att hamna i fängelse för våra åsikter. Vi som får rösta på befintliga partier eller starta egna, om de som finns inte uppfyller vad vi tycker ska göras för att få detta goda samhälle. Vi som kan förhandla när våra arbetsuppgifter föreslås förändras.

Var och en av oss: känner vi till vilken makt vi själva har? Vet vi ens vilken som är vår egen specifika uppgift?

 

Vi behöver hitta tillbaka till visionerna.

Vi behöver sluta bråka om papperslösa flyktingar. Vi måste samarbeta för hur de bäst ska tas om hand i vårt samhälle – som ska vara till för alla. Vi måste ge barn och ungdomar en trygg uppväxt, tillsammans med kloka vuxna som mår bra. Vi måste se till att gamla och sjuka får den kärleksfulla vård och omsorg som de både behöver och har rätt till. Vi måste sluta leta fel hos varandra, sluta skuldbelägga arbetslösa och sjuka. Och istället, tillsammans med dem det berör, hitta de hållbara lösningarna. Vi behöver bekämpa segregationen, utanförskapet. Söka reda på och bearbeta orsakerna till varför så många mår så dåligt idag. Vi behöver bli generösare. Se varandra som medmänniskor med unika kvaliteter, inte mottävlare.

Inga nyheter på något vis. Varför gör vi då inte detta?

 

Ordet samhälle kommer från franskans société som härstammar från latinets societas som betyder vänlig sammanslutning. Har vi inte kommit väldigt långt ifrån ursprunget?

Det är dags att politikerna tar tillbaka intiativet. Hittar tillbaka till sina visioner. För ett vänligare samhälle. Det är också dags för dig och mig att ta reda på vilka uppgifter vi har som gynnar det goda samhället.

Sedan gör vi det tillsammans. Arbetar för. Inte mot.

 

Rutiner. De tillhörde ett förutsägbart och kontrollerat liv. Lät tråkigt intill döden, tyckte jag. Tills för några år sedan, då jag insåg att jag mår bra av rutiner. Om det är mina egna. Att ha en vissa ramar som omfamnar dagarna. Inte bara låta dem gå och göra som det faller sig. Naturligtvis har jag, som haft turen att alltid ha ett jobb, haft rutiner för arbetet – annars hade jag inte kunnat sköta det – men när det gäller det övriga livet har jag mest låtit det bli som det blir. Var dag för sig – en dag i taget.

Vem som helst som ser det formulerat så där, inser ganska snart att, ja då händer inte mycket alls. Förutom att missnöjet växer eller, än värre, depressionen smyger sig på, under tiden som kroppen krackelerar.

 

Jag var ständigt trött, sällan glad och klarade inte av att tänka framåt. En ond cirkel. För var jag trött vågade jag inte tro att skulle ha piggnat till framåt lördagen, då jag annars kunnat planera att göra något roligt. Jag drog mig undan och mitt sociala umgänge blev sparsamt.

Det fanns naturligtvis fler skäl än bristande rutiner till hur jag mådde, men att jag efterhand skaffade mig enkla rutiner för vardagen, gav mig kraft att ta bättre ansvar för mig själv och min egen hälsa.

 

Yogan var det första jag gjorde en rutin av. Jag har yogat ända sedan jag var liten, men oregelbundet. I perioder en gång i veckan men sedan kunde det bli halvårslånga, ibland flera års, uppehåll.

Efter omgångar av sjukdom, värk, stelhet och en ständig, rastlös oro, åkte jag på spa. De erbjöd yoga och jag gick på minst två yogaklasser per dag under en långhelg. Det jag upplevde då var ett litet mirakel. Stelheten och den nedsatta känseln jag haft i halva handen efter en operation, släppte. Och jag kände ett oväntat, men mycket välkommet, lugn.

 

Jag anmälde mig till en yogakurs genast då jag kom hem igen. Också de synrubbningar jag hade släppte efterhand som jag praktiserade yoga oftare och mer regelbundet. Jag fortsatte på olika yogakurser i flera år. Sedan upptäckte jag att jag kunde tillräckligt för att utöva yogan hemma, utan handledare. Behovet hade också väckts och motståndet mot att röra mig var borta. Jag längtade efter rörelserna som fick värken i axlarna att försvinna. Andningen som fick min kropp att slappna av. Yogastunden - tid som var alldeles min egen - gav glädje till min själ.

Nu praktiserar jag yoga tre gånger i veckan. Den rastlösa oron och nackspärren dyker trots det fortfarande ibland upp. Den bästa medicinen mot båda, är en timmes extra yoga.

 

Jag äter bättre också, med rutiner. Förr sov jag så länge jag nånsin kunde utan att komma för sent till jobbet. Det blev en snabb vaskning, en tomat i handen och sedan ut genom dörren i hast. Numera tar jag mig en timma för att skrota runt. Jag vet vad jag ska äta till frukost. Tomaten har bytts ut. Måndag till fredag lagar jag havregrynsgröt på en halv deciliter flingor med torkade fikon och aprikoser. Så häller jag bär och valnötter ovanpå. Nyss bytte jag ut havremjölken mot hemkörd mjölk av malda mandlar. Lite lagom spännande omväxling. Till förmiddagsfikat fyller jag på med ett ägg eller en halv avocado. Det känns inte alls tråkigt eftersom jag tycker om det jag stoppar i mig. Smakerna ger mig glädje samtidigt som jag vet att det är nyttigt för kroppen. Snabbnudlarna och Gorby´s piroger är ett dåligt minne blott. Utbytta mot hemlagade ingefärsstarka och vitlöksdoftande linssoppor, i olika variationer.

 

Den senaste förbättringen av en starkt rotad rutin är att jag, från att alltid ha betett mig som en nattuggla, sedan några veckor går och lägger mig strax efter klockan 22. Jag läser en stund och sover sedan gott i minst sju timmar.

Med goda rutiner inom vissa områden har jag märkt att jag får energi över att tänka på och göra andra, roligare saker. Jag tar kontakt med människor, som det ger mig kraft att umgås med. Jag är gladare och oroar mig inte som förut.

 

Men nu älskar jag på riktigt att ha dagar som är helt ograverade. En söndag då jag vaknar utan väckarklocka. Låter saker komma till mig som impulser.

Idag har jag sovit tills jag vaknade klockan 9, yogat, städat kylskåpet för att jag såg behovet och promenerat i solen, med vinden i ryggen, eftersom jag längtade ut. Frukosten var inte gröt utan löskokt ägg, rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad, en halv grapefrukt och kaffe. Sånt jag i stunden kände för att äta. Ikväll ska jag njuta av en klassisk tragedi, Anna Karenina, tillsammans med min fina dotter. Ett helt och hållet impulsstyrt biobesök.

Att vara tjej och fylla tonåring under 70-talet var på många vis annorlunda än nu. Hår under armarna var statushöjande och något man gärna visade upp i ärmlösa vida linnen. Även på benen fick håren växa och brösten gungade fritt utan band och byglar. Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977, samma år som jag fyllde femton. Det var knappast någon i min familj eller omedelbara omgivning som hade läst den, men hela samhället var under ett omvälvande rus av kvinnofrigörelse. Det var därför vi, stolta över våra växande kroppar, fria kunde gå runt i våra tajta jeans, håriga och utan bh. Men vi var helt omedvetna om vad som föregått vår historia. Vilka som gjort det möjligt för oss att kunna vara dem vi var. Vi hade fullt upp med att hjälpas åt att klämma ihop jeansen över magen. De var så trånga att vi fick dra upp dragkedjan med tång. Killarna, med sina smala höfter, fick bättre plats i jeansen. Som väl är varade den ”supertajta” perioden bara en kort tid.

 

Även bland vuxna kvinnor blev det allt populärare att använda långbyxor. Men de syddes på samma vis som herrbyxor. Under 70-talet lanserades något nytt: en dambyxa i 24 storlekar under namnet ”Alla stjärtars byxor”. De var i stretchgabardin och saknade bakfickor. Man hade svängrum men baken såg enorm ut i dem. Jag fick ett par, men de var väl damiga för att jag skulle trivas i dem. Puss&Kram var den första butik som vände sig direkt till tjejer. De var alltför dyra men jag fick efter tjat ändå ett par jeans av märket, med pengar från de snälla föräldrarnas begränsade tillgångar.

 

Intresset för sex vaknade på allvar i takt med att kropparna fick kvinnligare former. Vi smygläste ”Läsarnas bästa sexhistorier” i våra fäders ”Lektyr” och ”FiB Aktuellt”, parallellt med de nästan lika vågade novellerna i Mitt Livs Novell. Ungdomsboksförfattare som Hans-Eric Hellberg tog ansvar och började skriva om ungdomars nyvaknande sexualitet i böcker som ”Kram” och ”Puss”. Böcker där flickor inte var objekt, utan lika självständiga och frigjorda som pojkar.  Att vi putade ut på olika ställen var av underordnad betydelse. Jag lärde mig att kroppen var en tillgång och en källa till njutning, för båda könen. 

 

Men det fanns de som inte gillade hur samhället förändrades. De blev rädda. Backlashen hade redan börjat då John Grey, med sina vansinniga teorier, kom ut med sin bok ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”, 1992. Bh:arna var på igen och rakhyvelproducenterna kunde slicka sig om munnen. Idag kan man inte öppna en så kallad kvinnotidning utan att i ansiktet få slängt artiklar om bästa sättet att gå ner i vikt. Idealen har länge varit skruvade. För att uppfylla dem är många beredda att ta till kniven för att få större bröst och plattare mage eller fylla läpparna med nervgift.

 

Kroppsfixering är idag ett stort och växande problem. Från början rörde det i första hand flickorna, men även pojkar har anorexi och kroppskomplex. Idag finns det en grupp välbesökta webbsidor som kallas ”thinspiration” och som går ut på att man ska visa upp och få beundrande kommentarer till sina anorektiska kroppar!

Det fanns personer med ätstörningar även under mina tonår, men de var få. Visst var även jag störd över min bulliga mage, som jag idag vet kom sig av laktosöverkänslighet och för många av pappas limpmackor, men den hindrade mig inte från att gå i bikini på stranden. Jag trodde inte att magen var avgörande för hur andra skulle uppfatta mig. Vi flickor jämförde visserligen våra kroppar men om man hade en tjock eller smal mage visade sig vara helt betydelselöst i pojkarnas nyöppnade pubertetsögon.  Det viktiga var, då som nu, hur man såg på sig själv och att man respekterade varandra.

Att kvinnors och mäns naturliga fysionomi är olika, men att känslor och behov är genuint mänskliga och desamma, är vi många som vetat från barnsben. Nu finns det också forskning som bevisar det.

 

Många ungdomar blir stressade av utseendeidealen, även de som genomskådar och ifrågasätter dem. Andra blir arga och agerar. När en hårig armhåla dök upp i ett publikhav på ett evenemang som visades i tv för ganska exakt ett år sedan, blev det uppror bland hårmotståndarna. Tjejen som inte hade rakat sig blev ett offentligt hatobjekt. Hår var av någon anledning äckligt. Men svaret kom blixtsnabbt: Facebookevenemanget "Ta håret tillbaka" engagerade mer än 15 000 deltagare. Dess syfte var klockrent: att peppa alla att ta tillbaka beslutanderätten över sina kroppar. Att var och en är i sin fulla rätt att själv bestämma, om man ska raka sig eller inte!

 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/man-och-kvinnor-ar-fran-samma-planet

http://thinspiration-pictures.blogspot.se/

http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/gymnasietjejer-mer-missnojda-med-sin-kropp-an-killar.cid1068446

http://www.alingsastidning.se/puff_visa.asp?id=872&sidnamn=ALINGS%C3%85S

Det fanns förstås korta stunder då jag vaknade till ur min bekymmerslösa lek med kamraterna. Gånger då jag slutade dansa och sjunga. Förstod att det fanns saker att bevisa. Det räckte inte längre att mamma och pappa tyckte att jag dög. ”Varför är det bara pojkar som är duktiga i den här klassen?” sa min lärare en dag då jag gick i fjärde klass. Ulla hade haft klassen en termin och sett hur pojkarna drog ifrån, framförallt i matematik. Hur jag reagerade minns jag exakt. Den inre vreden som växte från magen upp i huvudet och senare visade sig som de högsta betygen i min lärares ämnen, då Ulla och jag slutligen tog adjö av varandra efter sjätte klass. Jag var redo att gå vidare till högstadiet. Laddad av hennes tro på mig och de andra flickorna, vars betyg hon också kunnat höja. Ulla var min lärare i mellanstadiet och troligen den första medvetna feminist jag stötte på. Men då uppfattade jag henne bara som provocerande. Många var de gånger då Ulla och jag bråkade genom de tre åren. Men fler var dagarna då vi var goda vänner som respekterade varandra. Jag var också den som senare fick förtroendet att vara barnvakt till hennes förstfödda dotter.

 

Min allra bästa vän under många år var en flicka, men jag umgicks med vänner av båda könen. Om någon stördes av det handlade det om vuxna med alltför vidlyftig fantasi. Vid ett tillfälle hade min kompis och jag besök av två pojkar utan att någon vuxen var hemma. Vi var alla tolv år gamla, till största delen okyssta och ägnade oss åt att lyssna på musik och spela kort. En granne meddelade strax vidare att hon sett "okända ansikten" i vårt fönster. Så snart pappa och min kompis mamma fick höra pratet, gick de raka vägen upp till den skvallrande damen som fick veta att hon levde.

Det var så fritiden såg ut. Ibland umgicks jag bara med pojkar, ibland bara med flickor. Ibland var vi alla tillsammans. Könet var inget jag funderade över eller stördes av.

 

Då jag började sjuan fanns det mycket som var spännande. Inte i första hand de nya skolämnena, även om språken intresserade. Inte heller lärarna imponerade. Nej, det var de nya kompisarna av båda könen – och en och annan med särskild lyskraft – som attraherade. Det fanns dock en person av manligt kön som var mer av en avart. "Tjejer kan inte bli poliser!" flinade han. Inte för att jag hade ambitioner åt det hållet, men bara åsynen av hans hånfulla ansikte kunde reta upp mig. Han fortsatte på samma vis genom hela högstadiet och senare under gymnasiet. Denne kille blev senare en framgångsrik företagare och har tjänat många miljoner. Jag kan förstås inte veta det säkert, men härskarteknikerna har han antagligen fortsatt att odla. Han var emellertid den ende jag under den tiden träffade på, som trakasserade personer bara just av den anledningen att de var av kvinnligt kön. Naturligtvis var han en för mycket.

På fredag är det Internationella kvinnodagen. Tänkte därför inleda veckan med hur min relation till män startade. Med en pappa som jämnt bar omkring på mig som baby och var uppmärksam på varje nyans av missnöje hos sin dotter, ligger det kanske närmare till hands att tro att jag skulle bli en Kejsarinna av Portugallien än att jag skulle bli feminist. Men feminist blev jag och det med grunden i min bakgrund.

 

Under mina första år lekte pappa med mig på ett vis som på 60-talet sannolikt var rätt ovanligt för en pappa. Han nynnade vaggvisor då jag skulle sova, ritade teckningar och läste böcker för mig. Hans knä var alltid ledigt för mig att sitta på. När jag tidigt lärde mig läsa fick jag höra hur begåvad jag var, samtidigt som han ofta sa att han tyckte jag var vacker. Men min far avgudade inte bara mig, han tillbedde överhuvudtaget kvinnorna i sitt liv. Jo, det var han som drog hem inkomsterna och tvättade bilen och visst var det mamma som lagade mat, städade och tvättade, men vi var juvelerna i hans liv. När farmor dog var han förkrossad under lång tid. Men han fortsatte att läsa för och leka med mig och min syster. Han spelade på sitt dragspel och lät oss sjunga till. Fick tröst av vår närvaro. Utan sina kvinnor skulle hans liv te sig tomt och meningslöst. Jag visste det och kände mitt värde, fast jag inte då reflekterade över kön.

 

Ibland klagade pappa över de kvinnliga arbetskamraterna på bageriet där han jobbade. De var både större och starkare än han, som var liten och smal. Ändå förväntade de sig att han skulle ta hand om de tunga mjölsäckarna. Det tyckte jag också var märkligt. Och orättvist!

Jag hade ingen bror på den tiden och vet därför inte om han skulle ha behandlats annorlunda, men jag såg pojkkusinerna både diska och torka liksom vi systrar fick göra. Vi hjälpte till hemma, men ytterst måttligt. Mamma ville att vi skulle ha tid för läxor och kamrater, vilket hon aldrig fick som barn, och befriade oss från det mesta av hemarbetet. Barbie och klippdockor var favoritleksakerna vid sidan av böcker, men jag önskade mig hett och fick ett ishockeyspel i julklapp ett år. Vi hade turneringar hela den vintern. Vad jag minns var mamma bäst och vann flest gånger. Hon är ännu tävlingsmänniskan som ger allt!

 

Båda mina föräldrar hade fullkomligt förtroende till mina förmågor, medan jag själv mest läste, lekte och sjöng, utan att fundera på om jag verkligen kunde duga som jag var. Att jag skulle växa upp till kvinna och inte till man, kändes inte som något problem.

Men jag fick tidigt insikter av annat slag. Pappa berättade med emfas om Andra Världskrigets fasor och om alla människors lika värde. Han lärde mig ord som solidaritet och hur viktigt det var att vara ansluten till en fackförening. Hur man skulle deklarera var det han som lärde mig, liksom hur praktiskt det var att organisera sina papper. 

 

Inför riksdagsvalet hade pappa och jag vilda diskussioner. Vi var inte alltid helt eniga men respekterade till sist varandras åsikter. Då jag blivit lite äldre delade vi med oss av böcker vi läst och musik vi tyckte om, som jämlikar.

Jag hade visserligen sett hur mammas självkänsla stärktes då hon skaffade ett arbete, fick egna inkomster och kunde ta körkort, men jag satte det inte i samband med kön, utan med hennes uppväxt. Hon var lärd att alltid sätta andras behov högre än sina egna. Med körkort och egna pengar växte hennes självständighet. Hennes egenvärde steg, gentemot hela världen.

 

Det dröjde fram till efter tonåren innan jag blev uppmärksam på, och började fundera över, de orättvisor som fanns i samhället om man jämförde kvinnor och män. Jag hade fått lära mig att reflektera, diskutera och ifrågasätta. Människans egenvärde var däremot odiskutabelt, oavsett kön. Det var således en helt och hållet intellektuell och inte känslomässigt baserad insikt hos mig, att ta ställning och kalla mig feminist. Till skillnad från klassaspekten, som var betydligt mer avgörande för min framtid, då jag på egen hand behövde ge mig ut i världen.

 

 

Morfar föddes år 1900 och han dog 76 år senare. Gammal men inte jättegammal. En ålder det inte alls är ovanligt att personer avlider i, även om man idag ofta blir ansenligt äldre. Det ironiska, när man tittar på morfars livsstil, är kanske att dödsorsaken var magsäckscancer.

Morfar var bonde och levde i självhushåll. Allt han stoppade i sig hade han själv producerat. Han satte sin potatis varje vår då tjälen gått ur marken, kupade den och såg blasten växa och bli gröna. Sedan skördade han och lagrade i potatiskällaren för hushållets behov. Likadant var det med morötterna, kålrötterna och rädisorna. Och persiljan, dillen och sockerärtorna växte i trädgårdslandet utanför huset. Morfar skördade äpplen, krusbär och plommon i en mångfald av sorter och kokade sylt och saft. Päronen koktes med sockerlag och konserverades i steriliserade glasburkar.

Det blev alltid ett överskott. Flera gånger i veckan under skördetid lastade morfar sin cykel, han hade inget körkort, med frukt, bär och potatis och cyklade till marknaden, en mil från gården.

 

I hönshuset plockade han ägg och nackade en och annan höna. Grisen fick leva fram till i början av december då slaktmasken togs fram och julen var räddad. Allt togs tillvara. Grisblodet tappades i hinkar för att sedan vispas ihop med mjöl till blodpudding och korv. Mjölken var opastöriserad och inte heller homogeniserad. Den feta grädden kunde man skumma av och vispa till garnering av tårtor eller servera till de inlagda päronen. I källaren var det svalt och förråden var fyllda.

På fälten växte och mognade vete, havre, korn och råg. När hösten kom var det skördat och sänt till kvarnen för att återkomma som mjöl i säckar, till brödbaket.

 

Morfar var utomhus hela dagarna. På en gård finns det alltid jobb och stövlarna kom på i arla stund, oavsett årstid. Någon gång under dagen då morfar hade en minut över ropade han på sin bästa vän, Blenda. Hon var en ardennerhäst som gick fritt på morfars marker som inhägnades enbart av en stengärdsgård som morfar själv byggt. Vid grinden möttes de båda, Blenda och morfar. Kelade och pratade en stund. Blenda jobbade på äldre dar mest under vintern då morfar gallrade i sitt trädbestånd eftersom traktorn hade minskat hennes arbetsbörda under skörd och höbärgning. Nu var hon mest en samtalspartner. Men morfar gick inte i pension. Han tog sin förmiddagsvila varje dag efter morgonrutinerna i lagården och sov några timmar under natten. Det var först när cancern kom som han blev tvungen att ligga i sängen hela dagarna. På sex månader bröts hans kropp ner och sedan var det slut på morfars liv.

 

Om orsakerna till varför en person får cancer i magsäcken diskuteras det, skriver netdoktor.se. Magsäckscancer kan utvecklas från andra magsjukdomar, till exempel långvarig magkatarr och magsår. Heliobacter, magsårsbakterier, kan ge upphov till cancern. Ärftlighet kan också spela roll. Miljöfaktorerna är viktiga: alkohol, rökning och saltade animalier ska undvikas, medan man tror att livsmedel som mjölk, frukt och grönsaker minskar risken. Fysisk aktivitet, vet vi också, förebygger cancersjukdomar.

 

Som vi ser så levde morfar näst intill enbart på närproducerad mat i självhushåll. Potatis, kål och rotfrukter var basföda. Färsk frukt och grönsaker ingick i varje måltid. Brödet var surdegsbakat på egen säd i hans eget kök. Pålägget var ofta hemmakokt mos, han kokade ägg från det egna hönshuset och till den egenstoppade fläskkorven åt morfar sin egenodlade potatis och såsen var kryddad med egen pepparrot. Morfar varken rökte eller snusade och drack bara undantagsvis alkoholhaltiga drycker. Han rörde sig oavbrutet, var utomhus året runt och fick de så viktiga D-vitaminerna på köpet.

 

Under de senaste fyrtio åren har förekomsten av magsäckscancer minskat med två tredjedelar. Bättre hantering av maten är en orsak. Det minskar de farliga bakterierna som kan ge upphov till sjukdomarna i magen. Bättre mediciner mot magsår och magkatarr och ändrade matvanor anses också ligga bakom minskningen av magsäckscancer, skriver cancerfonden.se. Samtidigt ökar förekomsten av andra cancersjukdomar.

Mamma kunde glädjas åt sitt första kylskåp 1963. Idag kan vi inte föreställa oss ett kök utan kyl och frys för att förvara våra livsmedel. Vi må ha bättre mediciner men när vi tittar på vad vi stoppar i kylskåpet skiljer det sig en del från morfars kost. Jo, vi vet vad vi bör äta men köper ändå färdigrätter från frysdiskarna med diskutabelt innehåll. Snabbmat som hamburgare och pizza slinker ner när vi har bråttom. På fredagskvällarna ska vi mysa med familjen. Då är det enkelt att servera tacos med färdiga såser och kryddblandningar. Vi rör oss mindre och är inomhus mer.

Jag själv är uppväxt på morfars potatis, morötter och äpplemos. Från tonåren ändrade jag mina matvanor radikalt mot snabbmatshållet. Sedan tiotalet år är jag lyckligtvis tillbaka i det egna köket.

 

Men vad som händer med min kropp då jag fyllt 76 vet jag ju ännu inte. Att välja vad jag ska fylla min kropp med kan jag bara delvis eftersom jag inte producerar min egen mat, bara tillagar den. Arv, miljö eller livsstil, man kan bara gissa. Ändå känns det bra att göra aktiva val utifrån det jag bestämt mig för att tro på och det jag känner min kropp mår bra av.

Det är nu snart 40 år sedan morfar dog i magsäckscancer, efter ett helt liv på naturens villkor. Var det något i jordarna? Eller i vattnet från den egna brunnen? Berget hans hus var byggt på? Kanske hade han bara otur?

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/jonas/2013/02/20/dags-for-action-mot-hormonstorande-amnen/

http://www.aftonbladet.se/halsa/kvinnlighalsa/article16268577.ab

 

 

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Magsackscancer