vardagspoeten.blogg.se

Sommaren efter sjunde klass. Jag hade fått följa med en klasskamrats familj på en tre veckor lång husvagnssemester. Lagom till midsommarhelgen hade vi slagit läger vid Siljan. På midsommarafton fick jag och min kompis en flaska Kir av hennes föräldrar. Sedan skjutsade de oss till festplatsen i Rättvik. Där lärde vi snart känna några äldre killar som kommit dit i sina raggarbilar från Sala. I de bilarna klev min kompis och jag glatt in, kirpåverkade och uppsluppna.

Det hade kunnat gå illa. Men jag antar att vi hade tur. Salaraggarna var snälla killar och rörde oss inte. Jag hade tur, både denna midsommarafton 1976, då jag var fjorton år, och åren som följde.

Min matjessillpremiär med öl och snaps inföll någon gång i övre tonåren på ett midsommarkalas hos en släkting. Öl och brännvin hade jag druckit många gånger, men det var första gången jag smakade på annan sill än senapssill. Tillsammans med gräddfil, gräslök och den färska dillpotatisen fick jag en smakupplevelse som stannade kvar bland de goda minnena av att bli vuxen.

Efter maten drog jag och ett par vänner vidare från familjeidyllen mot folkparken där festen var i full gång. På parkeringen utanför, och insmugglat innanför stängslet, fanns gott om öl och hembränt blandat med apelsinjuice. Där fanns kompisarna, de gamla och alltid några nya. Där fanns killarna. De skulle helst vara nya. Eller, om inget nytt intressant ansikte fanns tillgängligt, kunde jag nöja mig med en gammal favorit att hänga med för kvällen.

Andra gånger blev det Smögenbryggan. Vi fick skjuts med någon dit och ofta med någon annan hem. Till någon. Omdömet var ibland sämre än önskvärt. En sommarmorgon vaknade jag i en enslig stuga långt ute på klipporna och undrade desperat hur jag skulle ta mig därifrån. Killen hade varken bil eller körkort. En kompis till honom körde mig hem, en tyst och pinsam bilfärd i en ödslig bakfyllemorgon. Killen och jag sågs aldrig mer och ingen av oss kan ha sörjt över det. 

Eller då jag övernattade i ett ölindränkt tält på en campingplats i Fjällbacka. Vems var tältet och vem var där mer än jag? Ingen aning, men vi var flera som kamperade ihop, säkert utan både liggunderlag och sovsäckar. Någon hade under natten spillt ut öl över hela tältgolvet, andra hade kräkts strax utanför och vi stank när vi nästa dag tog oss hemåt.

Ofta liftade jag tillsammans med en kompis. Även när vi skulle kunnat få skjuts. Två tjejer som stod vid vägkanten med viftande tummar kunde alltid räkna med att någon stannade. Och det var mer spännande så.

Jo, det är ganska plågsamt att minnas somligt idag. En del får försvinna längst in minnenas källarhålor och förmultna där. Men vare sig fyllorna eller den sexuella utlevelsen var någon ovanlighet vid den tid och plats där jag växte upp. Inte ens att kompisens föräldrar langade starkvin till 14-åringar var, om inte ok, så helt säkert inte unikt. På avslutningsdagen i nian fick jag en flaska vin och en vinkaraff i present av en av mina lärare. Att jag inte berättade vitt och brett om detta hade mycket lite att göra med att en 35-årig lärare köpte vin åt en sextonåring. Det var för att jag, samtidigt som jag var glad över presenten, var rädd för att andra skulle tänka att jag var favoriserad av min lärare. Men jag såg oss som goda vänner.

Mina tonår inföll i mitten av 1970-talet och vi som var unga då levde i svallvågorna av drogromantik och den sexuella revolutionen. 60-talets p-piller, Love & peacerörelsen, Nyfiken Gul-filmerna och, inte minst, kvinnornas inträdande i offentligheten betydde mycket för oss kvinnor i varande. Genom yrkesarbetet, med barnen på de nyöppnade daghemmen bevisade de yngre kvinnorna att de inte behövde ta första bästa kille och säkra sitt uppehälle genom giftermål. Mina förebilder var knappast de av mina jämnåriga som födde barn som femtonåringar och tvingades att sluta skolan redan efter åttan. Det var de ensamstående kvinnorna i min omgivning som jag identifierade mig med. De med utbildning som hade ett arbete, tillräckligt välbetalt för att göra dem självförsörjande och oberoende av en man. De som kunde välja att skilja sig och sedan leva ensamma med sina barn om relationen med mannen inte var bra.

De fanns heller inte särskilt mycket som i min omgivning övertygade mig om att det var nödvändigt att varken gifta sig eller leva monogamt. Föräldrarna hade sedan några år släppt greppet om mig, som under tidig barndom varit närmast överbeskyddad. Jag ansåg nu att jag, som ofta fick gripa in i mina föräldrars liv, var den som var bäst lämpad att ta hand om mig själv. Att vara fri att bestämma själv och aldrig låta någon annan människa styra över mina val, blev tidigt min avsikt. Att jag inte hade någon att fråga om råd, någon särskild att se upp till och få hjälp av, gjorde att jag var tvungen att hitta en egen väg framåt. Det var kanske inte så konstigt att det därför ibland blev fel.

Jag kom överens med de flesta av mina jämnåriga, men säkert var det en del som tyckte illa om mig. Ingen såg annat än ytan. Hur jag kräset valde bland killarna, att jag alltid hade kompisar att festa med och samtidigt kunde sköta ett sommarjobb, dit jag kunde komma ibland direkt efter en festnatt. Utan att ha sovit en blund, men inte längre berusad, fyllde jag skurhinken och tog mig an vägkrogens toaletter innan öppningsdags.

Samtidigt var jag oändligt liten. Litenheten inföll aldrig tillsammans med andra människor, dessa händelserika dagar, kvällar och nätter då jag undersökte ungdomens möjligheter. Den kom då jag inte var på väg till eller från en fest. När jag inte arbetade eller umgicks med vänner, eller hade en varm kropp intill mig i sängen. Den kom de långa, sömnlösa nätterna. Då jag åter var ensam i min enrumslägenhet med mina tankar. Med oron över mina föräldrar. Pappas sjukdom. Skolan jag inte orkade gå till. Ångesten som växte.

Sådant som lindrade var att festa med andra. Att hålla mig sysselsatt. Den sexuella utlevelsen gav mig närhet för stunden. Kärlek orkade jag inte med, vågade inte. Att engagera mig i någon, utöver pappa, skulle inneburit ytterligare ett känslomässigt åtagande jag inte hade ork att hantera. Tanken på att om jag älskade någon faktiskt skulle kunna få lika mycket kärlek tillbaka slog mig nog aldrig. Kärlek var betungande, ett ansvar som jag förställde mig skulle ligga bara på mig. Att själv välja vem jag ville ha nära tror jag gav mig ett skydd mot kärleken. Antingen killar jag tyckte om, sådana som verkade snälla, men som det var osannolikt att jag skulle förälska mig i. Eller redan upptagna, och därför relativt ofarliga. Hänsynslöst mot flickvännerna kan en tycka, men det var 70-tal och en sexuell revolution pågick. Frågade jag inte, slapp jag också att få veta. Själv ansåg jag att det var varje människas val vem en ville ha sex med. Ingen ägde någon annan. Och jag hade inte några anspråk på mer än närhet för stunden.

Det var sällan jag tillät någon att välja mig. Den som försökte blev ratad. På så vis kunde jag behålla kontrollen.

Att det var alkoholen som förstörde min familj under min uppväxt, gjorde säkert att jag aldrig tog till alkohol för att dämpa ångesten jag kände då jag var ensam. Jag fann under de åren ofta inte några andra alternativ än att uthärda på egen hand. Ångestfyllda dagar låg jag i soffan under en filt och öppnade inte då någon ringde på dörren. När nätterna kom gick jag upp. När mörkret föll vågade jag inte sova. Jag fick se många stjärnklara himlar utanför fönstret.

Så småningom knackade åter själva livet på axeln. Då steg jag upp om morgonen och fortsatte försöken att leva. Bättre mådde jag de gånger jag kunde hålla mig sysselsatt utan press. Arbete, vänner, romaner, fester och pojkar gav möjligheter till såväl verklighetsflykt som stundens glädje och tillfällig tröst.

I år är det 32 år sedan pappa dog, några dagar innan midsommarafton. Det blev ingen midsommarfest det året. Ingen alkohol och ingen kropp som kunde värma och trösta. Min vän E stannade istället hemma hos mig på midsommaraftonen och stöttade mig i min hjälplösa smärta över att ha blivit lämnad.

Senare samma sommar släppte jag i sprickan efter pappa in en första pust av en ny kärlek. Denna gång var det inte jag som valde. Det tog tid och krävdes mycket tålamod av honom innan han fick ett särskilt rum i mitt hjärta. Fast jag var utvald lämnade jag honom då jag älskade honom som mest. Modet svek mig slutligen. Jag vågade inte tro på att han skulle stanna. Det är en av de mest smärtsamma saker jag gjort.

Jag funderar på om problemen jag hade då och ångesten jag flydde ifrån på mitt vis, har samma rötter som dem människor lider av i dag. Smärtan har delvis bara fått andra uttryck. Ungdomar som svälter och skär sig, vuxna kvinnor som lägger sig på operationsbordet för justering intill besatthet och män som pumpar sig fulla med kemikalier. Tränings- och diethysterin som vi alla påverkas av i någon mån.

Festandet och den sexuella utlevelsen varade under några år. När fylleångesten slog till ett par gånger och jag var övertygad att jag skulle dö, blev jag rädd. Det ledde till en återhållsamhet med alkohol som blivit allt större med åren. Jag lärde mig mycket på vägen. Att vara mera rädd om mig själv, var en sak. Att visa större hänsyn till andra är en annan. Men fortfarande söker jag själv vägen framåt. Inget är givet. Ännu har jag inte hittat någon som kan vara en förebild och visa mig vägen. Ett glas vin ibland tillsammans med vänner tillåter jag mig. Sällan eller aldrig något starkare än så. I skafferiet står en oöppnad whiskeyflaska sedan flera år tillbaka. I kylskåpet en halvfull flaska vitt vin, sedan en middag för snart en månad sedan.

Jag värjer mig för lidandet. Fullföljer mina påtagna sysslor nästan oavsett hur jag mår, psykiskt eller fysiskt. Bara tanken på att, som då, låta oro, tankar och fantasier få möjlighet att invadera kropp och själ, får mig att häva undan filten, kliva upp och gå iväg och göra något. Ibland går det lite för fort. Ibland är jag för bra på att förtränga och gå vidare åt ett annat håll. Men jag har också lärt mig att ibland prata med andra och att söka hjälp då nöden är som störst.

Närståendes lidande är svårare att värja sig ifrån. Den som lärt sig turerna i djävulsdansen vill alltid gripa in, rädda och lösa problem. Idag vet jag att det inte är enbart mitt ansvar. För att visa att jag bryr mig, för det gör jag alltid, kan det räcka med att våga fråga och lyssna på svaren. Men jag får nog fortsätta kämpa mot mitt inlärda beteende. Ger någon mig en cykel, tror jag alltid att jag då är skyldig att cykla på den.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/medberoende/article19655915.ab

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Kanske började det tidigare, jag är osäker på när. Men från det att jag fyllt tolv och åtta år framåt lärde jag mig behärska många av turerna i Djävulsdansen. Mer avancerade än de i schottis, hambo eller vals. Mer subtila än i tango. Och för att jämföra med ytterligare något som den oinvigde kan förstå, så är det som cykling. Färdigheten finns kvar, livet ut. Att lyssna efter det för andra ohörbara, alltid finnas till hands, att skydda att dölja att ljuga.

Att alltid låta andras behov komma först. Att förlora förmågan att sätta gränser. Att inte förstå när det är nog. Att bli alldeles utmattad av relationer. Att inte veta att det är dags att gå.

Medberoende. Den dolda sjukdomen.

Djävulsdans är ett bra ord. Jag hade aldrig kunnat komma på det. Såg mig snarare som en skyddsängel. Den som skulle hjälpa. Som borde kunna hjälpa. Som inte kunde det. Hjälplösheten. Vanmakten. Jag upplevde att jag förlorade hela mitt värde då jag misslyckades.

Jag tömde aldrig några flaskor i vasken. Mamma hade gjort det många gånger. Själv försökte jag med omsorg. Pyssla om. Prata. Finnas till hands. Trösta. Lyfta ur depressionen. Fylla det djupa, svarta hålet som jag själv under tiden höll på att sjunka ner i. Dränkas av. 

Medan jag försökte göra honom lycklig, så att han inte behövde alkoholen längre, blev jag själv allt formlösare. Fast jag älskade över allt vett, räckte jag inte till. Inte för honom, och absolut inte heller för mig själv.

Det var min första smärtsamma insikt. Att inte räcka till, trots att jag älskade och gjorde allt jag kunde. Cykla kan en ha nytta av för att ta sig framåt. Djävulsdansen tar en ingenstans annat än djupare ner i träsket.    

För en insikt innebär inte nödvändigtvis att en ändrar beteende. Mångårig träning gör en till en duktig elev. När pappa dog ett halvår efter att jag fyllt tjugo var jag en fullfjädrad dansare som tog med mina färdigheter vidare ut i vuxenlivet. Att tjäna andra var min specialkunskap. Min uppgift och ansvar var att se till att andra mådde bra. Fast det inte längre behövdes var det länge så jag hanterade de relationer som blev viktiga för mig. Jag misslyckades alltid. Och alltihop gjorde mig oändligt trött.

Min pappa var en intelligent människa med lekfull humor. Han var från mina första år både min lekkamrat och lärare. Tidigt förstod jag att han samtidigt var ytterst känslig. Han kunde brusa upp över småsaker och bli alldeles ifrån sig över sådant som de flesta tog betydligt lättare på. Här började mitt medberoende. Jag skyddade honom från vetskapen om allt jag själv blev utsatt för av olyckor, mobbing, grubblerier, sorg och smärta.

Pappa var blyg och ofta osäker i främmande sammanhang. Med alkoholen som krycka kunde han ibland övertalas att gå med på kalasen. Men de blev sällan roliga särskilt länge, så senare stannade han alltid hemma. Med flaskan som sitt sällskap. Om jag var med på kalaset var jag alltid orolig för honom, ensam där hemma. Skulle han alls leva då jag kom hem?

En medberoendes liv skiljer sig förstås åt från en annan medberoendes liv. Har du syskon upplever de föräldrars missbruk på olika sätt, hanterar det utefter vem de själva är. Relationen till den som missbrukar varierar förstås lika mycket som andra relationer gör. Min pappa var en kärleksfull människa. Han ville aldrig göra mig illa. Han älskade mig, men var sjuk. Han älskade också mamma, behövde henne enormt mycket. I början försökte hon nog hjälpa honom på egen hand, utan att dra in mig, men upptäckte säkert att hon inte räckte till. Då fanns jag där. Vi var två som delade på ansvaret. I ett tyst samförstånd visste vi vad som behövde göras och hjälptes åt i akuta situationer. Men när mamma hade lämnat oss, hade pappa bara mig kvar. Han hade ingen annan. Jag kunde inte överge honom jag också.

Alkoholism är en djävulens farsot. Den som insjuknat blir aldrig helt fri. Även om personen slutar att dricka, finns törsten kvar att kämpa emot, mer eller mindre stark beroende på omständigheterna. I början handlar det om dag för dag. När alkoholisten lyckats vara nykter en längre tid ökar säkerheten, men för att fortsätta vara det, behöver ödmjukheten vara ens följeslagare. 

Smittan sprider sig till omgivningen. Den medberoende får på samma vis som alkoholisten leva med sin sjukdom. Upplevelsen av att inte räcka till gav mig känslan av att inte vara viktig nog. Jag fanns inte till för min egen skull. Någon av betydelse var jag bara då jag hjälpte någon annan.

Det tar tid att bli frisk. De flesta av oss behöver hjälp.

Min äldre syster undrade en gång långt senare hur jag, som varit så älskad av min pappa, kunde må så dåligt som jag hade gjort i perioder. Hon kunde inte förstå, för hon hade inte varit där när allt hände. Båda mina systrar hade sett det i periferin men inte varit delaktiga. Han var inte deras pappa och jag kände inte att jag kunde be dem gripa in. Jag kunde vila hos dem, men pratade inte om det svåra. Jag var pappas enda barn och visste ingen som kunde hjälpa mig, sedan mamma flyttat.

Andra barn som deltagit som medberoende i djävulsdansen pratar ofta om någon vuxen som de kunnat gå till. Någon som sett dem och deras förtvivlade behov och som räddat dem. Det kan ha varit en kamrats förälder, en släkting, lärare eller en kyrklig person. Jag kunde fly ibland för att få vila några dagar, till en av mina systrar, en kompis eller kille. Men jag hade ingen jag kunde prata med. Att avslöja hur jag hade det skulle inneburit ett svek mot pappa. Jag ville inte att någon skulle snacka. Om någon nämnde att de sett pappa berusad ute på samhället, förnekade jag vad de hade sett, med en enorm vrede som fick tyst på vem som helst. Jag kunde ha försvarat hans, och även mammas heder, med mitt liv om det hade behövts. Det är en medberoendes dilemma. Ett beteende som antagligen hindrade andra att hjälpa. Jag var minsann aldrig svag. Litade aldrig tillräckligt på någon för att be om hjälp utan skaffade mig en rustning för att själv kunna försvara mig.

Då jag var yngre höll jag mig mycket ute bland kompisar för att få distraktion. Då jag blev något äldre flydde jag ofta till festandet. Jag hade roligt till en viss gräns, sedan slog det över, men den bittra eftersmaken dagen efter var också en sorts förlösning tror jag. Lidandet hade jag då själv förorsakat mig. Det fanns uppenbara skäl att dra täcket över huvudet. Alla fattade att jag var bakfull. Det var ok.

Jag flyttade till min egen lägenhet, för att ibland kunna låsa dörren om mig, men fortsatte att vaka över pappa. Jag satte gränser, aldrig träffas då han druckit, men övergav honom aldrig intill den dag då han dog. Och han fick till sist det stöd han behövde för att vara nykter under det sista halvåret av sitt liv. Med sin arbetsgivares hjälp fick han, efter vad jag kan få fram, kontakt med länkarna. Han bodde någon månad tillsammans med andra och fann en gemenskap han kunde luta sig på. 

Många medberoende fortsätter sin djävulsdans i sina nya relationer. Jag har inte bott med någon alkoholist sedan jag flyttade från pappa, och jag har själv inte utvecklat något missbruk, men jag har heller inte vetat hur en frisk relation ska se ut. Misstro och rädsla för närhet, bristande tillit ibland, en alltför stor tillit andra gånger och en oförmåga att förstå mina egna behov, har ställt till det. När jag inte mådde bra var känslan att vem jag var och gjorde inte betydde något för någon. Jag hade ju gömt mig som sjuttonåring i min första lägenhet i dagar, utan att någon frågade efter mig. Känslan i de nya relationerna, att om jag gick så skulle personen ändå inte sakna mig, levde kvar. Kanske skulle personen bli kränkt och arg, men det skulle gå över då nästa kvinna dök upp. Jag räckte inte till, var inte god nog. Tog inuti mig hela ansvaret för att saker gick fel. Jag var utbytbar, inte älskad för min egen skull. Inte saknad eller efterlängtad. Jag vet ännu inte hur sann den där känslan var. Hur skulle jag kunna veta? Det jag visste var att jag var utmattad och att jag hade misslyckats igen.

Tillsammans har gjort mig svag. Ensam har jag kunnat bygga mig starkare.

När min egen dotter växte upp motiverade det mig att på allvar bryta mönstret. Bli en som försöker lära sig nya turer i en hälsosam dans. Först var det för hennes skull jag jobbade på att bli en balanserad människa. Tack vare henne blev jag bättre på utmana mina rädslor. Att våga prata om svåra saker. Bli en som behöver andra människor. Som kan vara svag ibland utan att tro att undergången är nära. En som jobbar på att lära sig konsten att växla bland turerna i livets komplexa dans. En helare människa. En som räcker till - särskilt för mig själv.

http://www.svt.se/djavulsdansen/

http://www.hillevi.nu/mina-bocker/#6

http://www.adlibris.com/se/bok/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss-9789186082642

Som en spark i magen. Det var så det kändes då jag häromdagen fick se min dotter på en bild tillsammans med en politiker. Och det hade väldigt lite med politikern att göra, en jag gillar skarpt. Nej, det var min dotters leende ansikte, inramat av det långa lockiga håret, som fick mig på fall. Plötsligt började jag störtgråta. 

Ingen såg mig, jag satt ensam framför mobilen där bilden dykt upp. Den var nytagen och publicerad bara några minuter innan jag såg den. Jag är inte en person som gråter stup i kvarten. Men när jag tänker på situationen nu, kommer tårarna tillbaka.

Det handlar om något unikt. Kärleken till barnet jag fött.

Att prata och umgås med barn i allmänhet tycker jag mycket om. Vi får lätt kontakt och en del av dem blir också goda vänner till mig. Närståendes barn får ibland en speciell plats i mitt hjärta. När något händer dessa barn jag bryr mig extra mycket om, blir jag orolig. När jag ser dem leka och vara glada fylls jag av ömhet och värme.

Att sedan uppleva dem i vuxen ålder, kunna sitta och diskutera livets små och stora frågor med dem är magnifikt. Det är en stor ynnest när jag har dem runt omkring mig.

För min dotter känner jag något annat. Något ursprungligt. Ociviliserat. Här slår reptilhjärnan på. Jag förlorar distansen.

När hon föddes i 27:e graviditetsveckan och under några veckor var kopplad till ett femtontal sladdar och slangar. När jag en dag upptäckte att en av slangarna läckt ut vätska i hennes kropp utan att någon av sjukvårdspersonalen reagerat trots dygnetruntbevakning.

När hon började på ett nytt dagis som fyraåring och förskoleläraren tvingade henne att sitta ensam kvar vid bordet för att hon inte åt upp sin nyponsoppa.

När kamrater sa elaka saker eller när hon hamnade utanför gemenskapen. De gånger hon blivit lurad, utnyttjad för sitt goda hjärta och bortprioriterad av sådana hon litat på. När jag fått veta. En spark i magen.

För att göra det tydligt: Förutom hennes spädbarnstid har hon inte haft det besvärligare än något annat barn, efter vad jag vet. Hon själv har verkat ta svårigheterna, som dykt upp genom uppväxten, med större jämnmod än vad jag som hennes mamma klarat av. Någon har gjort mitt barn illa. Pulsen stiger, tankarna svartnar, musklerna drar ihop sig. Kroppen ställer omedelbart in sig till försvar av det viktigaste jag har. Mitt barn.

Jag har ändå lyckats ta emot hennes berättelser utan att agera på den första impulsen. Sparken i magen som kräver omedelbar handling. Den att gå iväg för att skälla ut eller slå ner den som gjort henne ont. Det har jag inte gjort. Inte heller har jag, tror jag, på annat vis skrämt henne med min ilska mot dem som skadat henne. Jag har istället försökt att trösta, ge råd och uppmuntran som kunde stärka henne i kamratrelationerna. När det krävts har jag tagit de kontakter som behövts för att rätta till felaktigheter, nonchalans eller annat dåligt bemötande hos vuxna hon mött.

Hon har säkert ändå sett mina svarta ögon, upplevt min oro och min smärta och ibland därför hållit tyst då hon tänkt att hon själv klarat av situationen. Andra gånger har hon bett mig om hjälp.

Nu är hon utanför mina omedelbara möjligheter att skydda och försvara henne. Hon är vuxen nu, har flyttat hemifrån och går i skola på en annan ort, många mil från mig. När jag lämnade henne där efter att ha hjälp henne flytta in, sprang gråten fram som en flod från en dold spricka i en fördämning. Tänk om hon inte trivs, tänk om någon gör henne illa, tänk om hon känner sig ensam. Då är jag inte där!

Under veckorna som följer är det i princip omöjligt att nå henne på telefon. Jag får enstaka meddelanden. När hon har tid, allt är så roligt. De nya vännerna. Allt som ska upptäckas runtomkring, nya sätt att leva, nya platser att besöka. Ett annat liv.

Jag ser henne på en nytagen bild. En spark i magen som får ögonen att tåras. Den kändes redan i sjuttonde graviditetsveckan. Fortsätter livet ut. Jag saknar henne men är glad, vet att allt är som det ska.

Det är nödvändigheten som drivit mig att resa. Instinkten att fly likgiltigheten. Passiviteten. Den förlamande tyngd som följde på smärtan. Driften att försegla sorgen och istället söka den glädje som ger liv. 

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe börjar jag om i en känsla att åter kunna andas fritt. Kartan är ännu inte ritad, inget är bestämt i förväg. Hur mycket jag längtat dit vet jag inte förrän jag är där. 

Att vända om är väldigt sällan ett alternativ. På de platser jag lämnat har luften varit unken, alltför tät att andas in för den som vill fortsätta att leva. Jag har känt till kartan så väl att varje promenad varit förutsägbar som en fånges vandring på sin rastgård. Med ett lika förutsägbart och bedövande mål. En vandring så upptrampad att nya stigar inte kan skapas. En karta så färdig, att inte en enda tom yta går att finna.

I en ny stad, på en främmande plats, vet jag aldrig säkert vart vägen framför mig bär. Under vandringen på de obekanta gatorna fylls lungorna av luft jag inte andats förut, uppblandad med andra människors andetag. Dofterna de för med sig när jag passerar, berättar om rötter och ger en aning om längtan.

Jag tar emot en enkel skiss av stadens centrum. Memorerar hotellets namn och adress. 

Släpper porten bakom mig och ger mig ut. Tittar efter ljuset, lyssnar efter röster, går dit luften verkar lättast att andas. 

Barnens dans. En clown i ett gathörn. En långskäggig herre med paraply under armen och en dam klapprande på höga klackar. Utanför en affär en skällande hund i koppel. Katten som lurar bakom en buske. 

Jag blir seende. Hjärtat slår.

Kartan ritar jag under tiden jag går. Alla vägar bär någonstans.

Det händer att jag hamnar i en återvändsgränd. Jag kan ha lockats dit av färgerna på fasaden, doften av blommorna som välter ut över balkongkanterna, en sång som sipprade ut genom en öppen fönsterspringa. Gräset nedanför ser mjukt ut och har en ledig plats där jag slår mig ner, förvissad om att här kan jag vila ett tag. 

Först efter ett tag upptäcker jag att vinden inte kommer åt, horisonten är skymd bakom murarna och de människor som blivit kvar har tappat färg. Varje andetag har jag tagit minst en gång förut. 

För att leva vidare behöver jag backa ut ur gränden och välja en annan väg.  

Jag vet inget om den heller. Men det ser ljusare ut när jag viker runt hörnet. Jag hör skratt och människorna rör sig framåt med lätta steg, en och en eller tillsammans. På en trappa sitter ett par och kysser varandra. Vid kajen nedanför kastar nöjesfiskarna ut sina spön i hopp om napp. Solen värmer och barnen jagar efter såpbubblor och fjärilar. 

Med en färdig karta hade jag inte hamnat i återvändsgränden. Men för att kunna använda en sådan karta på min fortsatta vandring hade jag behövt veta vart jag var på väg.

Jag har aldrig vetat vart jag är på väg. Det skrämmer mig inte. Det som gör mig rädd är färdiga kartor, ritade av någon annan. Kartor utan vita områden, men tummade och ofta fläckade av ångest.

Som ensam resenär är jag ibland ledsen, men aldrig rädd. Det är tillsammans med reskamrater som osäkerheten kommer. Hur deras kartor ser ut är jag inte bekant med. Ritar de dem själva, som jag gör, eller följer de en som redan är klar? Jag vågar sällan fråga men längtar att få veta om de vill rita en tillsammans. Brist på rädsla för ensamheten är nämligen inte detsamma som att sakna drömmen om gemenskap. En reskamrat som vill dela resans ovisshet med mig.

Idag den 8 april firar vi Internationella Romadagen. Det är 43 år sedan den första romska kongressen i London, då också datumet för ett internationellt firande slogs fast och flaggan skapades. 

Romerna kan inte fira nationaldag. De har inget eget land. Romerna bor på all världens kontinenter. Idag firas det därför i länder över hela världen. 

Jag deltog under den offentliga ceremonin på Gustav Adolfs Torg i Sveriges andra stad. Tillsammans med ett knappt femtiotal personer som i duggregnet såg hur den blågröna flaggan med det röda hjulet hissades upp mot den gråslagna himlen. Sida vid sida med den blågula, fladdrade den, liksom i takt med folkmusiken, spelad på dragspel och fiol av ”Två bröder”.

Det är Romska rådet som ordnat programmet för dagen, med stöd av Göteborgs Stad och Västra Götalandregionen. Några av stadens politiker håller tal. Vitboken, om hur romer behandlats i Sverige presenterades av riksdagen helt nyligen. Det som historiskt hänt romerna får aldrig hända igen, säger man. Under den halvtimma jag står där på torget ger jag bort trettio kronor i mynt till kvinnor, som sträcker fram foton och på stapplande engelska försöker förklara att de inte har mat till sina barn, vilka de tvingats lämna kvar i Rumänien eller Bulgarien. 

Att närvara vid ceremonin kändes lika nödvändigt som i alla sammanhang vilka handlar om kampen för mänskliga rättigheter. Ett tillfälle att markera sin ståndpunkt om alla människors lika värde. Lika viktigt som Pridefestivalen, lika viktigt som antirasistdemonstrationer, vilka som väl är numera drar tusentals människor ut från hemtrevnaden om så det både snöar och slaskar. Men Internationella Romadagen samlade, förutom romer, knappt fler än de politiker som skulle tala, musikerna och lite pressfolk. Det föll ett lätt vårregn och det var lunchtid. 

Det är snart 50 år sedan jag lärde mig läsa. Vid ungefär samma tid tog pappa med mig och mina systrar för att titta på ”zigenarna”. Det var romska familjer som hade slagit sig ner med husvagn nere vid bandybanan och vars barn jag aldrig såg i skolan. 

Pappa var en man som bars av en socialistisk ideologi och som normalt värnade om de svaga och utsatta. Men romerna verkade han finna exotiska på ett spännande vis och jag tror det var därför vi skulle ”titta” på dem. Men jag vet att jag tyckte det kändes konstigt att stå där på avstånd och liksom kika fram bakom buskarna. Det gjorde vi bara när något var lite skrämmande tillsammans med det spännande. Ungefär som när originalen Landin, Vera Krus eller Bea kom spankulerande. Vi barn visste inget om dem heller, var inte helt säkra på att de inte var farliga. Annorlunda var de, det fick vi lära oss. 

Sättet romerna levde, i husvagn och tält, deras klädsel - kvinnorna i långa färgrika kjolar och sjalar, var verkligen långt från vårt folkhemsliv under 60-talet. 

Men jag förstod inte varför de inte bodde i hus eller varför deras barn aldrig satt i skolbänken intill min. Kanske frågade jag pappa, kanske behöll jag frågorna för mig själv som en förvirrad femåring kan göra när världsbilden är satt ur spel.

En dag var husvagnarna borta utan att vi ens märkt det. 

Sen lade jag märke till dem på Rabbalshede marknad, vår och höst. Där fanns Singoalla som spådde i händer och romska män som sålde kastruller och livremmar. Min bild av romer utvidgades en aning utöver upplevelsen vid bandybanan, men sedan var det slut. På folkbiblioteket fann jag böckerna om Katitzi.

Att romerna var en utsatt grupp människor som inte valt att leva i husvagnar, lärde jag mig av Katarina Taikon. I Katitziböckerna berättade hon om sin egen barndom vid tiden för Andra Världskriget. Snabbt gick det upp för mig hur orättvist även vårt folkhem var, trots att det gått ett par decennier. Jag läste om hur Katitzis familj blev utsatta för hot och förföljelser. Att de inte fick bosätta sig någonstans i vårt land, utan jagades runt från plats till plats. Jag var kanske nio år och kunde inte fatta hur myndigheterna och människor i omgivningen kunde bära sig så vidrigt åt mot andra människor. Intill avslutande boken följde jag med i berättelserna om familjen Taikon i deras kamp för ett värdigt liv. 

Den gripande och lärorika serien om Katitzi och hennes familj läste jag för min dotter 30 år senare. Jag har läst dem för fritidsbarn jag jobbat med och gett bort böckerna i present.

När min dotter fick välja, valde hon i tidiga tonåren att ta med mig på en mycket stark teaterföreställning på Folkteatern, byggd på Katitzi-böckerna. En föreställning om familjen Taikon som får ett hyreskontrakt och flyttar in i en lägenhet i miljonprogramshusen. Jag var väldigt glad över att min dotter ville dela detta med mig.

Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet. Men mellan 1914 och 1953 var de förbjudna att ens komma in i landet. Sveriges gränser var alltså stängda för romska flyktingar under Andra Världskriget och de drabbades hårt av nazismens brott. Minst en halv miljon romer dog i koncentrationslägren. Många fler än så dödades i de ockuperade länderna. Mörkertalet är stort, eftersom romer inte var mantalsskrivna eller registrerade någonstans. Endast ett fåtal lyckades komma med de vita bussarna över gränsen till Sverige, genom att låtsas att de var judar. Om detta lär sig våra barn inget från skolböckerna.  

Ingrid Schiöler, hedersmedlem i Romska rådet och som kämpat för romernas rättigheter i fyrtio år, fick äran att hålla tal under dagens ceremoni på Gustav Adolfs Torg. Mycket har blivit bättre under de senaste 50 åren, säger Ingrid Schiöler i sitt tal. De svenska romerna har idag samma rätt som alla svenska medborgare. Tak över huvudet, skola för sina barn och trygghetsförsäkringar som möjliggör ett drägligt liv vid sjukdom och arbetslöshet. 

I 500 år har romer funnits i Sverige. Men bara sedan år 2000 är romani ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Ett visst erkännande och fast det var i senaste laget kunde man ändå glädjas över det. Om det inte fanns så mycket kvar att göra. 

För historien upprepar sig. Ingrid Schiöler fortsätter med att berätta om den knappt handfulla romer som ska avhysas från den plats där de slagit sig ner med sin husvagn, i Lackarebäck utanför Mölndal, bara några mil från Gustav Adolfs Torg där vi idag firade Internationella Romadagen. Familjens bil är trasig och går inte att flytta, familjerna hotas av vite och de kan inte sova om nätterna i rädsla för att polisen ska komma. 

De romer som idag knäböjer på trottoarerna och tigger utanför butiker och köpcentra kommer från östra Europa. Vi vet att de är här eftersom de inte kan försörja sina barn annars. I deras så kallade ”hemland” byggs det murar runt romska bosättningar för att övriga ska ”slippa” se dem. De får inga arbeten och behandlas som andra klassens medborgare. 

Gudrun Schyman och Kenneth Hermele skriver i SVT Debatt den 6 april:

”Välgörenhet är aldrig lösningen på strukturella, sociala eller ekonomiska problem. Men att skänka pengar till tiggare gör ändå stor skillnad, både för hela länder och för enskilda familjer.”

Hur vet de då det? 

En del människor behöver siffror som bevis. Schyman och Hermele har läst på.

”Enligt den senaste statistiken från Världsbanken uppgick dessa så kallade migrantremissor 2013 till så mycket som 414 miljarder USD, tre gånger mer än världens samlade biståndsanslag.

Rumänien hör till de länder som får betydande inkomster här, enligt Världsbanken handlar det om 23 miljarder kronor (3,6 miljarder USD), motsvarande två  procent av Rumäniens BNP.”

Andra vill ha ögonvittnesskildringar. 

Aaron Israelsson, redaktör på de hemlösas tidning Faktum, har rest runt på Balkan. Han vittnar om hur han har sett barn få mat i magen, äldre få livsviktiga mediciner och ungdomar skolböcker, med hjälp av de pengar romerna tiggt av oss i norra Europa. 

”Bara 19 procent av de romska männen i Rumänien, och 11 procent av kvinnorna, har fast anställning …”, ” …sannolikheten att man hamnar i fattigdom är sex gånger högre om man är rom …” ,”… de fattiga romerna saknar el, rinnande vatten, avlopp, skolgång och mat.”

(Göteborgs-Posten 19 mars)

De som varken vill förstå statistik eller tror på ögonvittnen väljer att stanna i okunskapen. De kanske inte läser dagstidningarna eller ser på tv-nyheter?

Nyss blev en romsk kvinna i Sverige nekad att äta frukost på det hotell hon bodde på. Butiksinnehavare i Göteborg kastade vatten på romska Vanessa och för många romska tiggare i alla våra städer har det blivit vardag att behöva väja för sparkar och slag från aggressiva personer.

Som en vacker avrunding av ceremonin fick en blomsteruppsättning glida ner i kanalen alldeles nedanför Lejontrappan. En hyllning till våren. Jag åkte tillbaka till jobbet då de övriga vandrade mot konserten med romsk-balkanmusik som skulle hållas på Röhsska museet. Egentligen borde jag tagit semester för att kunna delta hela dagen, tänker jag. Och varför inte instifta en helgdag den 8 april, så många fler kan vara med och fira? Det vore i jämförelse ändå endast en liten gest av god vilja från det svenska samhället.

Vad kan vi andra göra under tiden? Att skaffa oss mer kunskap för att skärpa våra argument för att motverka diskriminering och förföljelse är en bra ingång.

Börja med utställningen ”Vi är romer”. Ursprungsutställningen visades på Göteborgs Stadsmuseum fram till i januari i år. Den är nominerad till Årets utställning 2013 och visas åter på museet, nu i en mindre version. Några av de romer som berättar sin livshistoria är Rosa Taikon, silversmed, aktivist och syster till Katarina Taikon, författare till Katitziböckerna,  Daniel Gubic, Majornabo med rötter i Balkan, Soraya Post med berättelsen om när hennes mamma tvångsteriliserades, Singoalla Millon som växte upp i tält och Bagir Kwiek som i skolan fick höra att han inte hade något land.
Vi får också till livs romernas historia med vandringen från Indien till Europa och lär oss något om språk och kulturarv. Det finns också bilder på romska boplatser i Göteborg under 1900-talet, en interaktiv karta samt ett antal nyare kortfilmer där unga romer berättar om sina framtidsdrömmar.

Missa det inte! Detta hände i folkhemmet där jag och du växte upp och pågår i vårt land, idag.

Själv kunde jag inte tala på en lång stund efter att jag gått ut från museet, i vrede med ögonen fulla av tårar.

http://stadsmuseum.goteborg.se/wps/portal/stadsm/utstallningar/!ut/p/b1/vZHLjqJQFEW_pT6AcB8oMLw8L4goLwUmBASVl6goIF9fVUknPapUDzqeMzrJ3lnZ-7AxGzE8hxDGSODZkI0v6VCe0kfZXdLm-46XCcIep3oKBsLSloCBzI1pu4hyOvoSRN-CxcqRkImBrolLYKyoL_q2BzYU_Ztf1gnleAsAwdIXwCA0cEUHY0Dwb_49G9LDOKm9cVJVxb0tvXMsRZVsOoXRczV24v1EWpWEZqJnQ9KehCyTeQwqZlw_9LG53Bhu1l8dSq7pxWnMa8QU0rhYdPKu3BWHXuWhrziEg2SsV4e9k_CW6zD39g4hLDW8L7vnkGvCMA1WNopB3ZboSnNjMQwC8aRyW9YffzKCH4aA3zKabHxquuzrHTsajZPSG6NC5AScFkUqJAKBfuRL9uq69kyq5dcjl2h5WeRKkwvHHqeKc-4qS69z2KJ9p2zqW6DYKZBWljyFHpCzXdCXT3pXlsez_HDj7fFZ8_rpUFTNckunyRaLg3m4bOTBNVTmWT8CJ5y3vZCMUuGIss1GXwH4nwLIKmR9NgRc4lWvqzHXs1vNDvTu2vpRTxuoAmTPdGcH7bS2c3t9T0eoBMD71gQA9vUIfdHa5js3kAjZRmE1_wbEbwYG4N1A9G7guyuF_79Sm3ZtwbZxo1kvJpvDvzuSj49PNDT5Dg!!/dl4/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/

Gå på vernissagen ”Vi är romer” med foton av Maja Kristin Nylander. På Kulturhuset Kåken, Härlanda Park, lördag den 12 april. 

Lyssna också på Ingrid Schiöler som berättar om romska aktivister, på Kulturhuset Kåken, Härlanda Park.

Onsdag den 23 april kl 18.30, fri entré. 

http://goteborg.se/wps/portal/kulturhusetk/program/?day=60412 

Soraya Post är första namnet på Feministiskt Initiativs lista till valet till Europaparlamentet den 25 maj. Hon vill arbeta för ett öppet Europa där mänskliga rättigheter, jämlikhet och social rättvisa står högst upp på agendan. Med sin egen bakgrund som romer vet hon vad det innebär att utsättas för diskriminering. Inget barn ska behöva känna sig mindre värd pågrund av sin bakgrund, religion eller hudfärg, alla kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, säger hon. Att rösta på henne kan göra skillnad. 

https://www.facebook.com/sorayapostfi?fref=ts

Källor: 

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2314378--stodet-till-tiggaren-vanessa-ar-unikt-

http://debatt.svt.se/2014/04/06/slanten-i-tiggarens-mugg-gor-mer-gott-an-ont/

http://expo.se/2009/lat-oss-aven-beratta-om-osynliggorandet-av-europas-romer_2716.html

Glöm inte Katitzi:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article11491752.ab

http://www.adlibris.com/se/bok/den-dag-jag-blir-fri-en-bok-om-katarina-taikon-9789127132795

Det är juldagen och snart är det över för denna gång. Om ett par veckor fyller jag femtiotvå och har ännu inte lärt mig hantera julen på ett vettigt och vuxet vis. Jag förstår att jag måste öppna dörren till garderoben, ta fram projektorn och ännu en gång sätta på filmen. Jag behöver titta på klippen, försöka förstå varför ångesten växer och jag bara vill fly så snart december infaller.

Flytt har jag gjort många gånger. Jag har tillbringat jular i Marocko, Madeira, Kenya, Malaga, Indien. Varit på flyget till Australien eller på båten till Zanzibar.

Andra gånger har jag försökt, både som tonåring och vuxen, och firat jul som alla andra. Många gånger har jag suttit som outsidern och parasiterat på andra familjers jultraditioner.

Det närmaste jag kommit i mina försök att finna julglädje var i den lilla familjen på tre. Lyckan då jag kunde spegla mig i de strålande ögonen hos min egen lilla dotter. Hennes förväntan då vi spanade efter tomten som brukade komma ur mörkret från berget bakom huset. Skulle han prata skånska i år igen tro? Eller var det den norrländska tomten som skulle komma med klapparna? Dottern, alltid oblygt pratande med den skäggige gubben som alltid var iklädd hennes pappas brunrandiga jelloba från Nordafrika, fast alltid med röd luva, bullig näsa och skägg och pappan var ju där, var aldrig och köpte tidningen när tomten kom. Högen av paket som växte och de flesta var förstås till henne. Pappan rynkade ibland på pannan, tyckte inte om överdådet, mängderna, men hur dottern ivrigt packade upp alla sina paket. Sedan hur hon prydde sig i de blanka prinsessklänningar och gnistrande diadem, som funnits i paketen.

Våra stillsamma julaftnar i det pyntade lilla huset. Riktig julgran som barrade redan på juldagen, med röda kulor av glas, ljus och glitter. Hur vi byggde upp våra egna traditioner, så julen blev som vi ville ha den.

Förberedelserna var viktiga. Jag lade själv in sillen i lök- och ättikslag eller senapssås. Jag bakade saffransbullar och såväl mjuk pepparkaka med nejlikor, ingefära och filmjölk, som hårda pepparkakor med vit kristyr. Vi kavlade tillsammans och jag lärde dottern hur degen skulle mjölas och vändas och vi stansade grisar, hjärtan och änglar. Arvet efter hennes morfar förde jag vidare, visade hur man snurrade en strut av smörpapper som skulle hålla för kristyren. Pappan stod för pepparkakshuset. Ibland blev det riktiga slott med tinnar och torn, som fick pryda hallbyrån i moln av bomullssnö och med tomtar som hyresgäster. Hur vi sedan också gjorde ischoklad på samma vis som när jag var liten, då pappa lärde oss systrar. Konsten att smälta blockchoklad och kokosfett långsamt i vattenbad. Kokade det blev chokladen grynig. Hur man försiktigt sedan lät chokladen rinna i en fin stråle ner i formarna, och passa så att den inte rann över kanten. Vi gjorde marsipangrisar i den vackert gjutna formen som jag sparat i alla år. Den som pappa skaffade då han hade sitt eget konditori och som vi systrar fick lära oss använda.

Klippen härifrån är fina och har färg. Men så kommer de jular då jag överdrev. Med ambitionen ett år, att alla klappar skulle vara handgjord med kärlek, virkade jag sjalar, sydde kläder och broderade dessutom julkort åt alla. Jag rimmade till varenda klapp, gjorde sju sorters kakor som ingen åt upp, bakade eget vörtbröd och bryggde glögg i hinkar i mängder som buteljerad sedan dammade på hyllorna.

Den gången jag fann mig själv kvar bland plåtarna då de andra tröttnat och gått till sitt eget. Hur fånigt besviken jag stod där med alla mina planer. Sådant jag tänkt vi skulle göra tillsammans, men inte kollat om det också var vad andra ville.

Klippet från december det året när jag opererat bort min första tumör. Operationen hade jag lyckats skjuta upp ett par veckor för att hinna med höstens uppgifter i skolan där jag gick, men tjatat in lagom så jag hann tillbaka för att titta på dotterns Luciatåg på dagis. Som om det var ett tandläkarbesök.

Hur jag insisterat på att bjuda hem mamma och hennes dåvarande man till julaftonsfirande. Fast operationssåret ännu inte läkt, bakade jag, lade in sill och bar hem julklappar från stan. Jag städade, hängde upp julgardiner och pyntade. Allt skulle vara som vanligt – fast helst ännu bättre!

Många av oss slåss med demoner under högtider, men julen är nog svårare än många andra. I år har jag fått höra flera berättelser. Så många förväntningar, så många besvikelser. Jag söker de ljusa bilderna, de i glada julfärger men behöver exponera också de gånger då det var svårt. Jag vill sluta fly, bli fri från spökena i det förflutna.

Barndomens jular. Jag minns inte så mycket, men fram tonar bilder från förberedelserna. Marsipangrisarna och pepparkaksbaket. Pappa tog hem degen från bageriet där han jobbade, perfekt att kavla till tunna plattor. Jag föredrog hjärtan, grisar och gubbar – men varför hade vi ingen gumma? De vuxna fick ta de tråkiga rundlarna, dem befattade jag mig inte med.

Att se pepparkakshuset växa fram var spännande. Vi barn fick hålla fingrar och näsor borta då pappa smälte sockret som skulle fästa väggar och tak. Men vi fick delta i dekorationerna. Nonstop-karameller som klibbade och gjorde våra fingertoppar röda och gröna. Den stora glasväggen med hyllor som avskilde hallen från vardagsrummet var perfekt för pynt. På en av hyllorna ställde vi det färdiga huset på en bädd av bomullssnö och alla tomtar som plockades fram ur jullådan fick flytta in. Saffransbullar var inte en bohuslänsk tradition, pappa tog istället hem vanliga lussekatter med smak av kardemumma från bageriet, liksom vörtbrödet och småkakorna. Mamma bakade en mjuk kaka och stod för julskinkan och annat småvarmt.

En jul påbörjades en ny tradition. Vi systrar fick välja något vi tyckte mycket om till julbordet. Det blev stekt kyckling, en inte ofta sedd gäst på vårt bord på den tiden, eftersom pappa vägrade äta det. Jag gillade att experimentera i köket och en jul åstadkom jag en efterrätt, mycket vacker att se på men i princip oätlig: röd, dallrande jello med nötter och bitar av frukt i. Oftast gjorde vi chokladpudding, inte lika vackert, men betydligt godare.

En av mina bästa julklappar var ishockeyspelet. Jag var runt tio-elva och vi sköt puckar så det rök i sargen. Mamma vann oftast, hon var den mesta tävlingsmänniskan. Men vi andra, mina systrar, pappa och jag, tog gärna upp kampen. Det var många roliga kvällar. En annan klapp vi alla hade stor glädje av var monopolspelet, som min syster fick en jul.

Någon gång, jag minns inte när, kom förändringen. De jular då pappa slutade att delta. Han var socialist, med hjärtat hos socialdemokraterna och emot kommersialism och den amerikanska imperialismen. Köpandet av julklappar var en del av detta, ansåg han. Tillika var han emot allt som hade med kyrkan att göra, skydde präster och kristna traditioner. Han skulle definitivt aldrig sätta sin fot i en kyrka under juletid. Vad som utlöste det hela vet jag inte, men hans protester innebar till sist att han lade sig i sängen med flaskan någon gång strax innan jul, och lämnade sovrummet bara för att gå på toaletten. Först när julen var över kom han ut igen.

Det tynger ännu, fyrtio år senare. Kanske för att jag inte kunde skrika ut det då det hände, eftersom jag upplevde att tystnaden hängde krävande från alla håll. Jag behöver bli den unga flickan och gråta en stund för hennes skull. Ta orden i min mun och berätta, även om inte alla gillar det de hör.

Klippet från en jul då jag var fjorton år. Jag vet hur gammal jag var, för det var den julen då min syster var gravid med sitt första barn. Vi skulle tillbringa julaftonen hos henne och hennes pojkvän. Min syster skulle jobba hela dagen och sluta först klockan 21.30, så det var hennes kille, mamma, min andra syster och jag. Pappa låg hemma, avstod från julen och oss och ingen pratade om det.

Jag ser mig stående, ensam i min systers kök, och kokar gröt. Jag vill göra ris à la Malta – inget som någonsin funnits på vårt julbord – men någonstans ifrån hade jag väl fått idén. Något går fel, kanske bränns gröten vid. Där går filmen av. Kanske skriker jag av vanmakt? Jag minns inte.

Nästa bild är av den gnistrande snön på julaftonskvällen. Vi har gått alla fyra för att möta min syster efter jobbet. Med hela stjärnhimlen över oss ligger vi där allihop på den snötäckta marken och gör änglar. En stund av lycka.

Redan när jag fyllt femton har jag träffat min första riktiga pojkvän och jag firar flera fina jular tillsammans med hans stora, bullriga och generösa familj. Jag får julklappar som de andra och trängs runt hemlagade köttbullar och skinka vid deras julbord. Vad mamma och pappa gjorde de jularna tror jag inte jag orkade ta reda på.

Men tidiga relationer håller bara undantagsvis livet ut, så några år senare är jag på väg någon annanstans och jag lämnar min pojkvän – och med honom hans fina familj som så oerhört generöst tagit emot mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Pappas sista jul i livet blir annorlunda. Vi har alla flyttat från varandra och han vill fortfarande inte fira jul. Men han vill att jag ska komma förbi. Så på julaftons morgon är jag hemma hos honom. Han sätter på kaffet och bjuder på smörgås, kanske med kalvsylta och rödbetor, som han tyckte om och ibland köpte hem. När vi har fikat färdigt och jag ska gå vidare till mamma, tar han fram en kasse som jag ska ta med. Till var och en av oss har han köpt julklappar, särskilt utvalda som något han tror vi skulle tycka om. Jag minns den ljusblå badrocken i dyr, fin frotté som jag packade upp.

Nu kommer tårarna.

Badrocken hängde kvar i min garderob långt efter att jag slutade att använda den.

Åren efter tillbringar jag jularna med näste pojkväns familj. Med kloka, fina mormor är de lika många, inte lika bullriga men precis lika generösa med att dela med sig av sin jul till mig. Mycket är nytt. Jag är med på förberedelserna, stöper ljus för första gången och på julbordet står kokta grisfötter. På juldagen serveras fin grön ärtsoppa till förrätt. Besticken ligger i rader bredvid tallrikarna och jag vet inte vilka jag ska använda till de olika rätterna. När jag upptäcker att jag är den enda som inte har servetten, som är av linne, i knäet, utan hopknycklad på bordet, skäms jag. Men alla är väldigt taktfulla, ingen säger något.

Den första julen hos dem, det är julklappsutdelning. Jag ser hur jag vecklar upp papperet och har allas blickar på mig. I paketet ligger en jättestor ask med akvarellpennor. Jag målar lite och min pojkvän vet att jag velat köpa sådana. Men den största asken av alla! Med mängder av nyanser i alla kulörer. Jag reser mig hastigt och måste gå på toa.

Även denna relation tar slut. Det var en jobbig tid, men nu kommer ett ljust klipp i filmen.

Den första julen i min nya lägenhet och jag är förkyld. Det gör att jag får vara ifred, ingen propsar på att jag ska komma och fira jul. Troligen har jag gjort en skinka och köpt hem julmust. Jag sitter i soffan framför tv:n och kurar under en filt. Sent på kvällen ringer det på dörren och en av mina bästa vänner slinker in, mätt av familjefirande. Han kryper in under filtarna och sen kurerar vi våra åkommor med whisky och kollar på film hela natten tillsammans.

De underbara år då jag jobbade i skolan och vi jobbade med gammaldags jul som tema. Tillsammans med barnen stoppade vi korv, stöpte ljus och bakade stora pepparkakshjärtan som vi spritsade barnens namn på och hängde i fönstren. Vi byggde jätteborgar av pepparkaksdeg och formade figurer i lera till vår julkrubba. Vi hjälpte barnen snickra och sy julklappar till sina föräldrar och syskon och de fick packa in dem hos oss.

En enda förälder blev sur, för hon tyckte vi kunde lämna åtminstone pepparkaksbaket åt familjerna. Det smolkade glädjen lite, men barnen var entusiastiska i sin delaktighet. Stoltheten när de dagen innan julledigheten ställde sig på en stol och plockade ner sitt hjärta som de lindade in i hushållspapper och packade ner tillsammans med sina egenhändigt gjorda julklappar i skolväskan, var värd några sura miner.

De senaste jularna, då jag varit hemma, har jag kraftigt trappat ner på alla förberedelser. Jag uppskattar mycket den traditionella ljusstöpar- och julbakningsdagen hos min syster, dit min dotter och jag alltid är inbjudna. Ofta har vi också firat jul med dem. Lugna dagar, lagom med sällskap, skrattande gemenskap runt spel och med god mat på julbordet.

I år firade min dotter med sin pappa och hans nya familj och jag valde en stilla dag under filtarna, med tända ljus, nötknäpparen i ena handen och skumtomtarna i karamellskålen. I kylskåpet en gryta hemkokt risgrynsgröt, en honungs- och senapspanerad julskinka och en gräddig Jansson. I brödkorgen Skogaholms vörtbröd och Annas pepparkakor. Ur högtalarna strömmar Carmina Burana.

Jag har det bra. Tänker på dem därute som fryser, hungrar eller bara vill prata. Men jag blir kvar hemma i år. Kanske jag förmår dela med mig nästa jul? Ett val har jag gjort. Även om jag inga barn har hemma dricker jag under julen numera inget starkare än julmust.

Med tillägnan och önskan om många fina jular till min älskade dotter!

Med hälsning och kärlek till mig själv som ung och längtande flicka och alla andra barn som i julklapp mest av allt önskar sig en vit jul i gemenskap med sin egen familj.

Häromdagen fick jag anledning att åter fundera över mig själv och min historia, då jag hörde en psykolog säga att män lättare kunde gå vidare in i en ny relation efter ett uppbrott, än vad kvinnor kunde. De stängde till om det som varit och fortsatte leva sitt liv som om inget hade hänt, på ett ungefär. Medan kvinnor behövde många år för att bearbeta sorgen. Jag har förstås hört det förr, och tänkt att det inte stämmer på mig, men nu funderade jag vidare. Vad är det då som gör att också jag, som är kvinna, verkar ha detta ”manliga” drag? Vad är det som gör att jag släppt taget och ”glömt” då jag gått? Är det en brist hos mig? Kan jag inte sörja som jag borde?

Pojkar ska inte gråta. Eller skulle inte, numera vet jag inte hur det är. Jag vet gånger då jag grät som liten flicka, ser bilderna framför mig, men jag vet också vad som hände. Trösten uteblev och jag blev uppmanad att sluta gråta genast, annars skulle det jag önskade aldrig mera ske. Det gav effekt och jag grät sen bara i min ensamhet, men vande mig av med det också.

Jag sörjer det inte. Vet inte vem jag annars skulle vara. Men jag undrar vem det var jag ville gråta över, då för längesedan. Som jag inte gjorde. Min farmor dog när jag var fem. Det fattade jag inte förrän flera år senare. Jag saknade henne, men fick höra att hon flyttat till ett annat land. Jag ville ringa henne, men det gick inte. Farmor hade varit väldigt närvarande i mitt liv. Hon lämnade mig, men jag fick aldrig veta varför. Döden fick man inte prata om.

Eller slutade jag gråta, för att jag såg att man kunde bli kvar i sorgen? Att de som inte stängde dörren om smärtan utan stannade i minnena, kunde bli sängliggande med en törst som ingen dryck i världen kunde släcka. Ändå drack de för att det gav en stund av bedövande sömn.  

Jag har gjort motsatsen. När smärtan varit outhärdlig har jag stängt dörrar efter mig, noga och utan att vända mig om. Jag har packat väskan, lämnat vänner, män och hem och inte återvänt.

Mina förra liv är inte mitt liv idag. De finns som små avgränsade rum i en avlägsen dröm. Jag minns inte så mycket. Jag behöver anstränga mig för att få bilder att växa fram. Små målningar från barndom, uppväxt och som vuxen. Några svartvita, andra rika av färg. Ibland ljusa folkhemsbilder, andra gånger uppenbarar de sig som mullrande mardrömmar. Jag har försökt framkalla det ljusa i min livsberättelse. Men ljuset har visat sig inte kunna existera utan mörkret, som väller fram då jag sätter på filmen.

Jag slutade att gråta men jag vet att det funnits situationer då förnuft och balans varit otillräckligt.

Jag ser mig själv skrikande på golvet den gång då pappa inte ville följa med på det hjälpande samtalet med mamma, som jag hade ordnat. Jag ser hans rädda ansikte, hur han blev nykter i ett slag och jag vet att vi sedan åkte i taxi till mötet.

Jag ser mig ligga ensam och sömnlös i min första lägenhet, sjutton år gammal. Jag ligger i den vita Ikeasoffan under det stora fönstret och alkoven där sängen står är skrämmande mörk. I den vågar jag inte vara eftersom jag är rädd att jag somnar där i mörkret och aldrig vaknar mer.

Även senare har jag bilder av "vakenrycket". Det infaller just innan insomnandet och "hindrar" mig från att dö. Men också från att sova.   

Jag blir mycket trött efter att ha skrivit om det.  

Bilden av mig själv i en kompis säng, dit jag blivit eskorterad efter ett sammanbrott. Hur jag skrek, den gången i alkoholförlöst ångest, efter min älskades 30-årsfest. Jag hade lämnat honom, trots all kärlek som fanns mellan oss, månader innan festen. Det var slut och jag förstod den natten att han var förlorad för mig för alltid.

Jag vet att jag älskade, önskade, längtade och sörjde. Det måste jag ha gjort. Men jag har glömt hur det kändes.

En annan bild är hur jag kved, gick dubbelvikt med släckt blick, när jag just fått veta att hjärtat stannat på barnet som jag trott växte i mig. Det som skulle leva med mig. Hur jag stapplade framåt med armen under pappans då vi gick ifrån sjukhuset efter beskedet, i väntan på att föda ut det döda barnet ur kroppen.

Smärtan över att jag inte kunnat ge liv åt den efterlängtade sonen var borta då jag födde min dotter året efter.

Bilden av hur de förde bort henne med ambulans efter fem dagar vågar jag bara snudda vid. Hur liten kroppen var, fäst vid droppställningar, slangar och sladdar. Hur det magra bröstet skälvde. Detta är bilder som ännu är klara som glas om jag släpper fram dem. Men viktigare är den glädje jag känner nu, då jag ser den känsliga, kloka och vackra kvinna hon är idag. Min dotter som fått lov att gråta. En ung kvinna, så fylld av intresse för och omtanke om andra. Så kärleksfull. 

I det ljuset blir nästa bild underordnad. Där finns en minnesskärva av ytterligare ett barn – inte mer än ett embryo – som lämnade mig och hur jag chockade min vän då jag skrek ut sorgen med blodet och resterna.

Minnena är bara bilder – som korta filmklipp. Jag känner inte sorgen. Vet inte var den bor. Om den är.

Den första biopsin. Ensam med två sköterskor. Den ena håller min hand, den andra ska punktera min kropp. Hon känner efter pulsen men den är så tyst att den inte hörs. Stängde jag av hjärtats slag? Slutade jag andas?

Ett fragment av ett minne.

Den ensamma natten i min nya lägenhet, då jag fem år senare, just fått veta att en ny knöl växer i ärret efter den första. Sovrummet var inte färdigt, men jag hade säkert stannat i soffan ändå.

Upplevde jag ensamhet? Det var säkert större än så.

Jag minns inte, men jag vet att jag borde ha varit skräckslagen.

Det finns mer, men jag orkar inte se fler bilder, stänger av filmen. Minnena fladdrar till, är korta och fragmenterade. Är det dåligt eller bra att inte minnas mer?

Jag blev inte alkoholist eller beroende av mediciner för att lindra min smärta. Jag blev inte liggande i sängen, oförmögen att stiga upp av sorg.

Jag fick inga psykoser eller varaktiga fysiska skador som hindrat mig i vardagen.

Jag fortsatte att leva. Jag pluggade, jobbade, tränade yoga, tog hand om min dotter. Jag lämnade dåliga relationer och blev förälskad på nytt.

Ska jag sörja min oförmåga att minnas hur det kändes? Att titta tillbaka, öppna dörrarna på nytt, tar på krafterna. Kanske räckte det med att skrika ut skräcken, smärtan och sorgen de gånger jag skrek?

Men männen jag har sårat? Vännerna jag förlorade? Ställen jag kallade hemma, där jag upplevde både kärlek och smärta, levde mitt liv och sedan flyttade från, betyder de inget idag?

Jag har gjort misstag jag försöker att inte göra om, men det är ingen idé att ångra något. 

Det är säkert så som jag alltid sagt till min dotter. Att den som kan gråta får vackra ögon och ett lättare hjärta. Själv är jag tacksam över ögon som ännu kan se och ett hjärta som fortfarande slår. Och jag njuter de gånger jag kan gråta - på bio.

Nu håller jag undan oron och försöker hantera problemen allteftersom de kommer, dag för dag. Lika sällan som jag gråter över det jag förlorat, läser jag kartan för att staka ut livsvägen, längre än för en vecka framåt. Den leder ändå någonstans. Om jag kommer till ett nytt vägskäl så väljer jag den väg som ser ut att gå till en plats där jag tror att jag kan trivas.

En gång har jag vågat vända om. Under ett ögonblick gläntade jag nyfiket på en dörr jag stängde då jag lämnade barndomsbygden, trettio år tidigare.

Mer än ett år har gått och den dörren är ännu öppen. Det är en dörr jag inte vill stänga igen.

Den unge kommer hem sent. ”Varför oroa sig?” säger den ene tonårsföräldern och rycker på axlarna. ”Klart jag blir orolig!” säger den andre föräldern. ”En massa saker kan hända! Droger, misshandel, övergrepp …” ”Äh, var inte löjlig! Varför skulle det hända? Du fantiserar för mycket!”

Att kunna föreställa sig en dråplig situation och sedan berätta sin historia uppskattas ofta av de som lyssnar, medan de som oroar sig helst bör hålla tyst om det, för att slippa hånas.

Men jag tror de är olika sidor av samma mynt. De är som siamesiska tvillingar. Den ene kan växa på den andres bekostnad, men de hör ihop för alltid.

Likväl som förmågan att vara rolig antagligen bottnar i förmågan att fantisera, tror jag det krävs fantasi för att kunna vara riktigt orolig.

Alla människor är inte roliga. Inte heller går alla runt och oroar sig. Är rik fantasi medfödd? En ärftlig egenskap hos vissa, som när den passerar genom negativa erfarenheter, förvrids och blir till mardrömsbilder, till oro?

Oro som en slags negativ fantasi. En fantasi som inte gynnar skaparkraften, utan lakar ur.

Oro har ingen kropp. Den går inte att ta på. Men den kan lätt fylla ett rum med obehag och vantrivsel. Den lyfter från den drabbade och svävar runt, svärtar ner övriga i rummet. Luften blir tung att andas och de som kan går därifrån.

Det går att leva med oro. Många gör det. Men om oron inte regelbundet kan lindras med efterföljande lättnad, växer den till ångest, betydligt svårare att handskas med. 

Min pappa var mycket orolig. Han var också en kreativ och konstnärlig människa, snabbtänkt och rolig. Under mina yngre år berättade han ofta dråpliga historier, sanna eller påhittade, och hittade på practical jokes. Han rimmade, skrev egen musik och hittade på skattjakter för oss barn.

Däremellan var han väldigt orolig för att olyckor och sjukdomar skulle drabba oss. Han kunde uppleva fiendskap i andras obetänksamma, men oskyldiga handlingar eller hitta den i någons förflugna ord. 

När oron senare slog sig ner och satte bo, packade han ner dragspelet i dess väska. Han slutade att busa och skämtade inte längre. Fantasins glädjefulla sida vände honom ryggen och tittade fram mera sällan.

När han lekte med eller läste för barn kunde det glimta till. Bra dagar packade han upp dragspelet och med slutna ögon lät han fingrarna spela över knapparna. Böcker kunde hjälpa honom att glömma. Men när han var ensam med sina tankar tog oron ofta över.

Fantasin föddes jag med och utvecklade i ett uppmuntrande och stimulerande sällskap. Den har hållit mig sällskap då jag varit ensam. Jag ritade historier innan jag kunde skriva dem. 

Men pappas oro var troligen lika smittsam som hans fantasi var. Någon gång under min barndom vände fantasin sig om och antog ibland orons uttryck.

Uppväxt under kalla kriget var jag säker på att USA eller Sovjet skulle trycka på knappen vilken dag som helst. Och när borgarna vann valet 1976 trodde jag på allvar att vi skulle bli utblottade över en natt. Jag visste mycket, men inte tillräckligt för att slippa oroa mig över dessa saker.

Handlar oro om bristande kunskap om framtiden? Den som ingen kan veta något om, bara kalkylera för riskerna. Kanske är det oro som styr framtidsforskningen?

Gör beräkningar för sannolikhet att något ska hända, baserad på kunskap om det vi redan vet, att forskaren blir mindre orolig? Forskningens drivkraft vore då inte bara nyfikenhet och kunskapshunger, utan också oro?

Min oro har påmint mig, befolkat mig, ibland varit aggressiv. På skoj har jag kallat mig Filifjonkan, för att jag vet att oron inte är konstruktiv. Att den är överdriven och skämmig. 

Men att vara orolig är inget skämt. I de perioder den växer till ångest skrattar man knappast. 

Oron stannade kvar, smög som en skugga, ända tills jag utsattes för en rad av svårare prövningar än fantasin räckt till för. ”Att verkligheten ofta överträffar dikten” vet många av oss. En välskriven biografi griper oss mer än en lika välskriven roman.

Jag minns exakt stunden då oron släppte taget. Jag tog ingen medicin, söp mig inte full eller sprängde hus för att åstadkomma det. Det var som om livet själv gav mig lindring genom att helt utan förvarning öppna dörren och låta oron flyga iväg och lättnaden ta dess plats.

Saker skedde. Det spelade ingen roll hur mycket jag oroade mig, hur många konsekvenser jag försökte förutspå vid olika handlingar. Det var inget jag kunde göra, somliga saker hände ändå.

Helt slipper jag inte oron. Under pressade perioder glider skuggan fram ur dunklet och förmörkar min syn på livet. Jag vet nu att för att få behålla fantasin behöver jag alltid också dras med dess tvilling Oro. Men jag hindrar den från att bygga bo och göra sig hemmastadd.  

Om livets djävligheter kan överfalla mig och vara värre än jag trott är möjligt, är kanske chansen lika stor att lyckan ska landa?   

Min mamma har morrhår. Nej, inte sådana som kattens. Snarare som osynligt vajande känselspröt, som känner sig för och plötsligt får napp.

Eller kanske har hon ett radar, ett sådant som är mottagligt för vissa signaler. I hennes fall, mina. Mitt humör, mitt grubbel, mina farhågor.

Effekten blir omedelbar.  

Vad sedan katten gör har jag inte reda på. Men jag vet vad mamma gör de dagar då mina signaler tydligen visar minusgrader. Ännu, fast jag fyllt femtio och hon pensionär, bara tjugosju år äldre än mig.

Säger jag kaffe, rusar hon upp ur soffan för att brygga mig ett par koppar. Säger jag: ”Vad tycker du vi ska vi äta?", är hon genast på väg till affären. Masserar jag mina spända axlar, hämtar hon på sekunden en kudde jag kan lägga bakom ryggen. Harklar jag mig vill hon veta om jag sa något hon missade. Hämtar jag en kofta stänger hon balkongdörren.

Drar jag efter andan öppnar hon balkongdörren igen, rädd att jag inte får luft.

Omsorgen har inga gränser. Jag är hennes dotter och hon vet inte vad det är som är fel. Hon frågar inte, men känner, att något inte är som det borde.

Det är därför jag inte bör åka hem till henne dessa dåliga dagar. Jag vill inte skapa oro hos henne.

Känslor har vi två aldrig pratat om. Jag kan inte berätta för mamma vad jag grubblar på, vilket som är mitt problem. Kanske jag prövade någon gång för längesedan, på den tiden känslorna synligt kunde flöda över. Jag minns inte.

Kanske trodde jag inte att jag behövde, tillvand att avläsas ändå. Jag fick veta att jag var känslig, att jag skulle akta mig och och behövde extra skydd. Men med tiden har jag skaffat mig en egen rustning. Jag plågas av att känna mig övervakad och trängd. 

Men visst var det så att serverades jag viss mat kom kräkreflexen som ett brev på posten. Jag slapp därför den sötmättade lukten av blodpudding och den syrliga från kåldolmar. Mormors fänkål- och anisdoftande surdegsbröd skydde jag på samma vis. Mjölken, som inte kunde undvikas för den var oundgänglig för barn, hälldes upp till ett halvt glas och blandades med mängder av Oboy. Ändå fick jag hålla för näsan för att kunna dricka den. Jag hade svårt att få i mig kött och kunde idissla i timmar. Fram till skolåldern mosade mamma ihop potatis, sås och kött på tallriken så maten kunde ätas med sked och blev lätt att svälja.

Ville jag inte leka med någon för att jag i hemlighet tyckte att kamraten var för stökig eller luktade lagård, slapp jag utan argumentation. Känner viss skam över detta idag, men jag minns hur rädd jag var att jag skulle bli tvungen.

Vissa dagar visste jag att jag inte skulle orka med klassrumsbullret. Jag fick stanna hemma bara jag andades att jag kände mig varm och hängig.

Pappa var likadan som mamma. Tv-program kunde ge mardrömmar och tittandet begränsades kraftigt. Jag fick inte vara ute då det var mörkt och när det var ljust måste jag akta mig för fula gubbar. Inte gunga för högt och inte gå barfota i gräset för där kunde gömma sig glasskärvor eller ett elakt bi.

På många vis är det väldigt fint att ha fått den där omsorgen. Jag betydde något, var någon att vara rädd om. Jag beskyddades som de prinsessor jag hört om i sagorna och såg väl under lång tid inget problem i det.

Men som i sagorna skapade min verklighet också vissa problem och konsekvenser. Törnrosa som gömdes undan i många år, stack sig trots det på sländan till slut. Och den prinsessa som, trots ett lager av tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster, kunde ändå inte sova på grund av den ärta i botten som drottningen lagt dit.

Visst hade det varit bra om jag fått veta att vi inte alls skulle flytta till den närbelägna staden som de efter lägenhetsvisningen slutade prata om för att jag verkat orolig inför en flytt.

Visst hade jag velat veta att farmor faktiskt var död och inte flyttat till ett annat land som jag länge trodde och kompisarna retade mig för.

Jag vågade inte berätta om vad jag själv oroade mig för eller var rädd för, eftersom jag visste att då skulle allt bli ännu större än vad det var. 

Det tog lite tid, men jag lärde mig hantera verkligheten på mitt vis.

Senare då jag börjat skolan. Skulle jag ha klagat över att pojkarna snodde våra mössor och kastade upp dem i träden skulle pappa ha rusat iväg till skolan och ställt pojkarna mot väggen. Skulle jag skvallra över hur desamma några år senare tafsade på oss tjejer skulle han anmäla dem till polisen. Samma öde skulle drabba mobbaren som gav sig på oss en i taget, med lite olika svansar som sällskap.

Jag var rädd för att det skulle hända och sa inget.  

Skulle jag berätta att matbespisningstanterna tvingade oss att äta upp leverstuvningen skulle mamma börja gråta å mina vägnar.

Jag visste det och sa inget. Ville jag klättra i bergen frågade jag inte först om lov. Om jag inte pratade om flytten, skulle den kanske inte bli av. Om jag undvek mobbarna och sprang fortare än pojkarna skulle jag klara mig ändå.

En kombination av realiteter och magiskt tänkande. Och jag skyddade mina föräldrar från oron.

Det var säkrast att hålla tyst.

Men barn växer ju, blir äldre, mognar.

Jag lärde mig försvara mig själv. Gav igen och nöp i pojkarnas känsligaste delar så att de aldrig vågade tafsa mer. Retade mobbarna för svagheter jag upptäckte och röt åt dem som stal mössor och gympapåsar från småbarnen i de låga klasserna. Ramlade jag och slog mig plåstrade jag om de små skråmorna själv. Berättade bara sånt som var nödvändigt. Undvek den överdrivna hemmaomsorgen, behöll den jag behövde, så länge den fanns.

Hur har det gått sedan? Tja, på det kan jag nog bara svara följande:

Idag är jag själv förälder, och första impulsen är att agera på samma vis. Känna in, försöka lukta mig till känsliga problem. Rusa iväg, försvara, vara lejonmamma. Det borde givetvis vara en självklarhet att barn blir respektfullt bemötta, både av sina kamrater och av vuxna i sin närhet. Ingen ska behöva utsättas för mobbing, tafsande eller behöva smaka på mat som de mår illa av. Men det är svårhanterligt.

När min dotter tvingades sitta kvar ensam vid bordet efter mellanmålet på dagis, för att hon inte drack upp sin nyponsoppa som hon avskydde. När en av hennes kamrater skrek fula ord åt henne. När jag tyckt att något i skolan inte fungerat som det ska. Jag har försökt att behärska mig fast jag sett rött, tänka över saken, prata med min dotter, kanske hämta råd från en god vän innan jag gjort något.

Jag har agerat, men ändå har det säkert inte varit nog. Inte alltid rätt.

Hur gör man och när gör man rätt? Skulle jag påverkat min dotter att leka med alla som ville leka med henne, fast hon själv inte skulle ha roligt utan istället må dåligt av det? Skulle jag beordrat henne att lyda dagisfröken fast hon kräks av nyponsoppa?

Nej. Otänkbart.  Man måste vara på sitt barns sida. Lyssna in. Fast helst vill jag vara sådär lagom …

Förmedla att vi är inga sagoprinsessor. Att vi, alla madrasser och dunbolster till trots, måste lära oss det mesta av vad vi behöver, genom att vandra på den mer eller mindre hårda vägen. Livets.

Men att jag som hennes mamma ska finnas där om backen blir för brant och mörkret faller för snabbt.  

Och dotter förblir även jag. Men om jag mår bra, är allt lugnt och fridfullt hemma hos min mamma. Vi kan glida omkring som de två vuxna människor vi är.

Då lagar jag middagen och sätter på kaffebryggaren medan hon lugnt sitter kvar vid bordet.

Med radarn vilande, sträcker hon sig till att bädda min säng med den mjukaste kudden och det lättaste täcket. Öppnar fönstret på glänt och pussar mig godnatt. Så att drömmarna ska bli vackra och sömnen som en prinsessas.

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.

Min dotter. Min mamma. Och mina två systrar.

Dessa fyra kvinnor är basen för min tillhörighet i världen.

Alla är de värda sin egen lovsång. Sjunga kan jag inte, men jag kan berätta. Denna prosaiska lovsång är till mina systrar. 

Under min uppväxt mötte jag ibland uppfattningen att halvsyskon skulle betyda mindre än så kallade helsyskon.  Det förvirrade mig då. Jag förstår fortfarande inte hur man menar. Det finns ingen som så undantagslöst ställt upp för mig som mina systrar.

De har säkert inte alltid gillat mina gärningar eller sympatiserat med mina val. Men aldrig har jag av dem fått höra dömande ord eller upplevt någon form av avståndstagande. Till mina systrar har jag alltid varit välkommen, i nöd såväl som glädje. För samtal om livsval, för vila i tystnad, för skratt, fest och vardagssysslor. Vi delar historia, behöver inte förklara eller försvara.

Min yngsta storasyster är jag uppväxt med.  Hon var, trots att hon är fyra år äldre än mig, min första och snällaste lekkamrat. Vi delade rum, pysslade i timmar på golvet i flickrummet med klippdockor och våra barbies. 

En gång när jag var mycket liten råkade jag ramla och hon fick skulden för att ha knuffat mig. Jag grät och var otröstlig, men inte för att jag slagit mig, utan för hennes skull. Jag hade inte orden att uttrycka det, men upplevde så starkt denna orättvisa mot min älskade syster som aldrig var annat än snäll mot mig. Jag var bara ett par år gammal, men minnet av den känslan är glasklart smärtsamt.

När vi blev äldre tog vi varandras parti gentemot andra. När min syster ville få tillåtelse att stanna ute länge eller åka någonstans fick hon alltid min stöttning och mamma hade ingen chans.

Om någon i skolan varit elak mot mig, berättade jag för min syster som genast tog tag i saken. En gång skrämde hon upp fel kille. Det råkade vara den mycket beskedlige storebrodern till min plågoande som verbalt fick veta att han levde.

Men jag kände mig trygg, hade min syster som beskyddande riddare och försvarare.

Jag blev ensam kvar i flickrummet då jag var tolv. Min syster flyttade hemifrån och till en annan ort efter grundskolan. Efter några år fick hon en dotter som blev min första mycket kära systerdotter. Så småningom flyttade de till en lägenhet nära vårt barndomshem. Dit sökte jag mig ofta då jag behövde komma hemifrån. Jag fick egen nyckel och kunde sova där även när min syster inte var hemma.

Min äldsta syster blev tvungen att flytta till sin pappa i sina tidiga tonår eftersom hon och min pappa inte kom överens. Det var en stor sorg för mamma. Säkert kände jag av stämningen, det måste ha påverkat oss allihop mycket kraftigt. Jag var bara fyra år då och har inget minne av själva uppbrottet. Men jag vet att jag tyckte det var fest varje gång min storasyster sedan kom hem. Hon var min idol och stora förebild.

Det var till denna äldre syster jag tog min tillflykt efter att jag beslutat att hoppa av gymnasiet efter en termin. Hon var 26 år och bodde sedan något år tillbaka med sambo och två barn. I tre januariveckor bodde jag med dem i deras stora vackra trähus i skärgården, tolv mil hemifrån.

Jag fick hos dem vila. Jag fick omsorg och kärlek. Jag kände mig trygg och upplevde tillhörighet. De frågade inte så mycket och jag minns inte att vi gjorde något särskilt. Bara att dela deras vardagsliv var tillräckligt. Äta frukost och laga middag tillsammans, gå och handla i livsmedelsaffären, läsa och se på tv. Jag lekte med barnen och jag satt med i den stora dubbelsängen de långa mysiga helgmorgnarna under spännande högläsning av min svåger.

Vi åt frukost i sängen, från brickor fyllda med tekoppar och tallrikar med äggröra och rostat bröd.

När januari led mot sitt slut hade jag hämtat kraft och var redo att åka hem och ta tag i mitt liv. Jag skulle bli vuxen och söka jobb. Var fast beslutsam att klara av att ta hand om vardagens bestyr, i ett liv tillsammans med pappa. 

Till min syster i skärgården och hennes familj har jag ofta återkommit under åren. Jag har följt mina syskonbarns uppväxt och upplevt glädjen i att ha kommit dem nära. Familjen har gjort plats åt mig vid uppbrott från relationer, tagit emot mig och min dotter i sin familjegemenskap. Jag har firat jular, påskaftnar och midsomrar hos dem. De har hjälpt mig vid flyttar och lånat ut pengar vid tillfälliga ekonomiska svackor. Varit min trygghet och min familj då jag känt mig ensam.

Årets ytterst trevliga midsommarfest hos mycket goda vänner lämnade jag tidigt under kvällen - för att jag också skulle kunna umgås med min syster och hennes man. 

Lika välkommen är jag alltid hos min andra syster och barndomskamrat. I förra veckan tillbringade jag kvalitetstid hos henne, som bor på annan ort. Vi pratade, promenerade och åt tillsammans. Vi åkte på utflykter och besökte pappas grav. Hon vet vad jag behöver.

Mina systrars barn och barnbarn tillhör också min familj. Min dotter och hennes kusiner är de grönskande kvistarna på grenarna: vi systrar, i det träd som är mamma.

Emellanåt drabbas jag av häpen lycka då jag tänker på mina systrar. Vet inte vad jag själv gjort för att förtjäna deras kärlek och omsorg.

Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

Som barn hade jag turen att ha en bästis utan att veta att det kallades så. Det var självklart att vi, varje dag och varje ledig stund, skulle vara tillsammans. Vad vi gjorde spelade mindre roll. Det var sällan något vi planerade innan. De gånger vi ändå gjorde det, var det ett äventyr för bara oss två. Något som stärkte vår gemenskap. Något som ingen annan delade.

Hon bodde med sina föräldrar och två yngre syskon i lägenheten ovanför vår. Varje morgon ringde hon på min dörr. Väntade där innanför tröskeln, med långt, mörkt, böljande hår och stora, lysande blå ögon som fick mig att ivrigt skynda mig för att, tillsammans med henne, gå till skolan. Från sandlådan och över första till sjätte klass var vi oskiljaktiga. När någon av oss var sjuk, skickade vi brev via ett snöre och en klädnypa mellan våra balkonger. Vissa dagar kunde snöret åka upp och ner många gånger även vid friska perioder.

I skolan satt vi intill varandra, de gånger vi fick välja. När vi inte fick välja, blev vi sura och gjorde uppror mot fröken. Det hjälpte aldrig, men den gemensamma kampen mot överheten stärkte oss. När det var dags att rösta på årets Lucia, röstade vi på varandra. Vi delade halvlitersglasspaketen exakt på mitten och såg alltid till att vi köpte lika fina glitterkalendrar till advent. När någon av oss ändå ville byta, gick den andra genast med på det. Vi hjälptes åt med läxorna, förhörde varandra inför prov. När någon vågade attackera en av oss var den andre snart där till försvar. Till och med de första pojkvännerna delade vi. Några veckor med den ene, sedan bytte vi med varandra.

Jag måste ha älskat henne, och hon mig, men vi behövde inga ord för att bekräfta det. Vår gemenskap var given och den som försökte dela på oss var en orm. För i varje paradis finns förstås minst en sådan. I mitt fall var det en grannflicka med gift i sin tunga, som ibland kunde få för sig att stjäla min vän.

Under ett helt sommarlov var det jag som var svekfull. Min bästis var vid sin sommarstuga när ormen dök upp. Grannfrun hade tagit sig an ett sommarbarn. Flickan från Kungälv var exotisk men obalanserad. När hon ritat egna extremiteter på mina fina klippdockor tröttnade jag på henne och stod återigen och ringde på min bästa väns dörr.

Vi kunde vara ett dussin barn som lekte gömme eller spelade Guld, silver, brons, med tennisboll mot husväggen, men tre gick inte att vara.

Det var tryggt med tillhörigheten. En tillit som var grundad i alla de morgnar vi gått tillsammans till skolan. Alla de gånger då vi tog våra skolväskor och gick hem igen. Alla tillfällen då vi känt oss sjuka och följt varandra till skolsköterskan eller hela vägen hem. Alla de lördagar och söndagar då vi låg sida vid sida på mattan i mitt rum och läste de högar med böcker vi släpat hem från biblioteket. Hur vi bytte kläder med varandra och till och med kunde lura våra egna föräldrar. Allt svetsade oss samman.

I våra yngre år hände det att vi blev osams. När ingen ville ge efter tog vi till det tyngsta artilleriet vi kunde komma på. Jag hotade med min storasyster, hon med sin mamma. Men när de började agera, var vi redan vid varandras sida igen. Och det förekom svartsjuka de gånger det bara fanns en pojke, som inte ville bli delad på. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra igen. Avundsjukan från andra flickor, bekom oss inte.

Sista gången min vackra vän och jag skildes åt, var i tonåren. Det var ingen orm den gången. Hennes Adam hade dykt upp, med fikonlövet käckt på svaj. Hon var förlorad för mig och jag förstod att dra mig undan. Det blev för gott. Jag fann för bäst att ge mig ut i världen och leta efter min egen Adam. Ofta har jag tänkt att jag gjorde fel som drog? Men inte kunde man vara tre?

Som vuxen saknar jag ofta detta självklara. En tillhörighet utan ifrågasättande. Ingen undran, grubbel och funderingar om varför hen gjorde si eller så. Vad det kunde betyda eller inte kunde betyda. Varför hen sa som hen gjorde.

Krångla till det som kunde vara enkelt. Intellektualisera känslorna. När började jag med det?

I gymnasiet fick jag en ny bästis.  En som förstod mina problem utan att jag behövde många ord för att förklara. Vi hade vuxit ifrån att dela pojkvänner, men skrattade så vi skrek, i situationer då ingen annan skulle skratta.

Också vi skildes åt. Denna gång var det inte jag som drog. Hon hittade sin Adam och bildade familj på andra sidan jordklotet. Men vi två skildes inte åt för gott. Hon grät tillsammans med mig då jag förlorade min son i fosterlivet och jag gladdes med henne då hon födde sin första dotter. När vi båda födde andra gången med någon månads mellanrum, då kunde vi vara lyckliga över våra nyfödda tillsammans.

Genom flera decennier har vi fortsatt att träffas. Sällan men regelbundet, trots det geografiska avståndet. De första minuterna då vi ses igen gråter vi. Sedan skrattar vi resten av tiden. I torsdags kväll satt jag åter på hennes väska medan hon, under svettig kamp, försökte stänga locket. De tårar som sprutade från bådas ögon då, kom sig inte av smärta eller sorg, trots att hon skulle åka igen morgonen efter. Tårefloden tillhörde det skratt med ursprung ur en gemenskap, som ingen annan skulle förstå sig på.

Det är inte den vänskapen som behöver intellektualiseras, försöka begripas. Vänskapen, den som lever, oavsett avstånd. Jag har flera vänner som jag håller mycket av, men saknar ofta den skatt man finner kanske bara några gånger i livet. Den som befinner sig mer än en regnbåge och ett världshav bort, då andra vågor sköljer över mig. De som rör sig i motsatt riktning. De som inte kan skratta och gråta med mig. De som får mig att känna mig ensam. Dem jag inte begriper mig på.