vardagspoeten.blogg.se

Julen var för kommersiell. Påsken något för religiösa. Det var Första maj som var årets högtid. Dagen som skulle firas. Den ledige arbetaren klädde sig i söndagskostymen eller finklänningen och gav sig ut på gatorna för att skandera slagord och sjunga Internationalen med höjd knytnäve tillsammans med andra arbetare.

 

Vi systrar, förväntansfulla och glada, i likadana tunna jackor och nätta skor, nyinköpta för barnbidraget på vårens tur till Domus i Uddevalla, väntade på den gemensamma parkeringen på att föräldrarna skulle bli klara. Bakom oss skogspartiet med den väg som ledde upp till villaområdet, där några av våra kamrater bodde. Framför oss de prydliga trevåningshusen, med små, men välplanerade lägenheter för framtidstroende familjer, modernt utrustade med kylskåp och varmvatten. En folkhemmets vision som realiserats och som vi flyttat in i bara några år tidigare.

 

Pappa hade under morgonen brukat borste, skokräm och putstrasa. Skorna blänkte i majsolen. Han klädde sig endast under tvång i kostym och slips, men var snygg ändå i sina välsittande grå byxor med veck vid linningen och den bländvita skjortan med ärmarna uppkavlade en bit upp på underarmarna. Luggen hade fått sig några drag med kammen och böjde sig naturligt i en våg à la James Dean. Hakan var slätrakad och runt honom spred sig en doft av Old Spice. Den röda nålen var instucken i kragen på jackan.

 

Mamma var som alltid lika vacker, denna morgon i nylagt hår. Den tunna, ljusa poplinkappan var oknäppt och vi kunde beundra den blommiga klänning som så klädsamt följde hennes kvinnliga former. Hon hade kvällen innan sytt de sista sömmarna för att få den färdig. Förutom den röda nålen hade hon en färgglad majblomma instucken i kappkragen. Munnen lyste blankt röd.

Även vår blågröna folkvagn hade gjorts högtidsfin. Nytvättad, vaxad och blankpolerad väntade den på att vi skulle kliva in. Färden gick på krokiga vägar till pappas och mammas födelseort. Pappa visslade och vi flickor sjöng.

 

I början av tåget gick blåsorkestern. Därefter det lilla samhällets socialdemokrater. Ett samhälle präglat av stenhuggare, fiskare och deras familjer. När tåget närmade sig Folkets Park, smyckat med röda flaggor och vimplar, hade alltfler anslutit sig och djupa mansröster blandades med ljusare kvinnoröster till en enda enig kör i den internationella arbetarrörelsens kampsång framför andra.

"Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.     
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli."

Vi fick kulglass i strut och ballonger med tryckta rosor på. Mamma fick en äkta ros i handen, pappa satte sin i skjortans knapphål.

 

I Folkets Park väntade talen. De som lovade rättvisa åt det arbetande folket, om enade vi stod. De vars innehåll lovade en framtid, med folkhemmet som en stadig grund och våra regerande politiker som trygga samhällsbärare. Jag hade ännu inte börjat skolan och förstod nog inte vad som sades, och vilka alternativen var, men den högtidliga och stolta känslan av att detta, det var Sverige, vårt gemensamma land med värden att kämpa för, den har jag burit med mig genom åren.

 

Vad var det som hände?

Medan barnen till de fäder och mödrar, som inte fått plats på den svenska arbetsmarknaden, i morgon kommer att stanna hemma från skolans årliga Valborgsutflykt eftersom de inte har råd med matsäcken, kommer andra att köpa nya smartphones till sina barn, fast de inte bett om dem.  

Samtidigt som bioduksstora platt-tv skruvas upp på den vanlige arbetarens vardagsrumsväggar, sitter ett rasistiskt parti i den svenska riksdagen och tillåts sprida sitt budskap i svenska medier.

Samma år, samma dag, samma klockslag som papperslösa flyktingar jagas på gatorna av statligt tillsatt polis, passar andra på att obekymrat beställa familjens vinterresa till Thailand, på sin extralediga onsdag.

Under arbetarnas internationella högtidsdag.

 

Tågen för rättvisa har glesnat. Tron på ett rättvist samhälle naggats kraftigt i kanterna. Men på onsdag är det Första maj. Jag hinner fortfarande köpa nya skor. Eller putsa de gamla skinande blanka. Och sedan ger jag mig ut och ansluter mig till de ännu troende.

"... Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär."