Ser du flodhästen?
Uppgivenhet är det största hotet mot mänskligheten. En mening jag formulerade som suggestion, som motkraft, under en av mina sämre dagar. För jag vet ju att jag inte är unik, som ibland inte riktigt orkar kämpa. Men jag har på nära håll sett människor ge upp. Och varit väldigt nära att själv falla över kanten. När jag tänker på alternativen ger jag det en chans till.
När man drabbas av sorg som inte går över behövs redskap till hjälp att gå vidare. När man uppfylls av känslor av existentiell meningslöshet finns flera sätt att bekämpa sin uppgivenhet. Men istället för att leta utvägar som kan fungera på sikt, tar vi ofta till genvägar. Det som ligger närmast till hands. Många flyr de jobbiga känslorna genom träning eller arbete. Kanske har de redan upplevt känslan av att vara på väg att drunkna i ett avgrundsdjupt mörkt hav. Efter en skilsmässa eller efter att ha blivit av med sitt arbete, har de mödosamt kämpat sig upp till ytan. Men de är nu beredda. Slåss dagligen vidare mot intigheten, på det sätt de har hittat. Som de tycker fungerar. Med mer arbete, mer träning, fler aktiviteter. För att slippa tänka och känna. De vill, förståeligt nog, inte hamna där nere på botten igen.
Frågan är om det är bra sätt? Om det är lösningar som håller i längden?
Långvarig stress gör att kortisolet ständigt ligger högt, något som på sikt är förödande för immunförsvaret. Och är man egentligen någonsin lycklig? Känner man harmoni?
En del är inte förberedda. De överväldigas av känslorna och snart har de växt till en ohanterlig ångest. Ångest dövas effektivt med droger. I Sverige konsumeras enorma mängder alkohol. Jag har läst att alkohol är så farligt att om det skulle lanserats idag, hade det blivit förbjudet. Men alkohol är vårt lands mest accepterade drog, vilket gör att det är ganska lätt att under en tid smyga med ett alkoholmissbruk. Den som dricker blir så småningom även fysiskt sjuk, men hela familjen drabbas på ett tidigt stadium. Vart femte barn lever med missbruk i familjen. I en skolklass med trettio elever finns det sex barn vars vardag är fylld av oro för minst en närstående. Vi vet att detta kommer att prägla också deras vuxenliv på ett, för många, förödande sätt med eget missbruk och olika psykiska åkommor.
Förutom dödsfall direktrelaterade till alkoholkonsumtionen, såsom leverskador, psykoser och alkoholförgiftning, vilket inte alltid skrivs i dödsattesterna "av hänsyn till de efterlevande", tillkommer självmord och olyckor, som utan alkoholens medverkan inte hade skett. Under senare tid har forskningen visat att alkoholen även kan medverka till utvecklingen av hjärt- och kärlsjukdomar samt vissa former av cancer, bland annat bröst- och tarmcancer. På sikt orsakar dessa sjukdomar, som vi vet, ofta en för tidig död. Man blir således fysiskt sjuk av missbruk, men de psykiska åkommorna är ett mellanmänskligt problem som vi kan hjälpas åt med.
Men hur gör vi då vi inte vågar prata om problemen? När vi tror att vi är ensamma om att känna på ett visst sätt? Att det är vi som ska skämmas om vi blir lämnade av våra älskade, som vi tänkt oss att dela resten av livet med. Att det är vi som bär skulden för att vi förlorat jobben, trots att vi förnuftsmässigt vet att det inte är så.
Inte ens med läkaren på vårdcentralen vågar vi prata. Vi söker för magproblem, sömnsvårigheter och värk, men behöver tröst och förståelse. Det skäms vi för. Svaghet är en egenskap vi inte vill förknippas med. Och fast vänner och släktingar ser, vågar ingen fråga. De kallas medberoende och när de spelar med, oavsett om det är av missriktad omtanke eller rädsla för vad omgivningen ska tycka, medverkar de samtidigt till ökad skuld och skam.
Tommy Hellsten har beskrivit detta fenomen väldigt fint i sin bok Flodhästen i vardagsrummet. De allra flesta har någon sorts flodhäst i vardagsrummet. Den finns där men alla går omvägar runt den, låtsas inte se.
Man kan ju undra hur det kan få fortsätta vara så. Måste tystnaden gå i arv, generation efter generation? Eller kan vi bryta den?
Det finns forskning som hävdar att alkoholism är en genetisk betingad sjukdom. Det kan säkert finnas en ärftlig benägenhet att utveckla alkoholism. Men är även arbetsnarkomani, ortorexi och anorexi ärftliga sjukdomar? Jag känner inte till någon som missbrukar alkohol, arbete, träning eller mat, som inte gör det på grund av hen behöver döva sin ångest. Dricker man tillräckligt, men inte för mycket, domnar man bort i en behaglig, problembefriad sömn. Men när man vaknar är likväl problemen kvar. Dricker man sedan mer ger de svettiga mardrömmarna ett ångestfyllt uppvaknande som bara kan dövas – med mer alkohol. Man är fast.
Likadant är det för dem som använder arbetet som förevändning till att slippa ta tag i sin ångest. Istället för att sätta sig ner med en vän och berätta om att livet känns svårt, tar man på sig mer arbete. Och karusellen snurrar allt fortare. Utbrändhet eller utmattningsdepression är en vanlig diagnos i Sverige. Mot utbrändhet ordineras ofta piller. Det tar lång tid att bli frisk. En del återvänder aldrig till arbetslivet. Andra går på halvfart, vågar inte riskera att hamna där igen. De accepterar sitt tillstånd som permanent, vågar inte sluta med medicinerna och utvecklar en ängslighet som begränsar livet.
Jag har sett det hända. Själv har jag varit mycket nära.
Jag har ett inbyggt motstånd mot piller och därför aldrig tagit några. Jag har varit rädd för att hamna i missbruk och därför aldrig självmedicinerat med alkohol. Men under de tider jag hade svår ångest, vågade jag inte prata om det med någon. För att jag skämdes och för att ingen skulle ana isolerade jag mig socialt. Jag missbrukade vare sig mat eller droger, men utvecklade istället social fobi, som under en period begränsade mitt liv.
Så småningom fick jag hjälp, men det officiella skälet att jag sökte den var för rehabilitering efter sjukdom.
På Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus i Järna, blev jag nedbäddad i varm omsorg. Jag blev insmord i oljor och inlindad i mjuka filtar, som en baby. Jag fick måla, modellera och njuta av musik. Jag fick tid att fundera och promenera i en vacker miljö. Jag fick dagligen prata med läkare och sjuksköterskor som, med sin professionalitet och sin medmänsklighet, lyssnade och hade svar, men aldrig dömde. Jag berättade om mina existentiella brottningsmatcher och blottade min ynklighet, men fick ändå alltid enbart respekt. Det var en fantastisk tid som blev början på mitt läkande.
Det går inte på en dag att bli frisk, varken kroppsligt eller själsligt. Det går inte heller att sätta sig ner och tro att om man väl lyckats ta sig upp ur ångestgrottan, går man säker. Arbetet måste pågå fortlöpande. Vi kan inte vaccinera eller försäkra oss mot livets omständigheter. Sådant som skilsmässor, sjukdomar, arbetslöshet och sorg kommer som ovälkomna oväder vi måste genomleva. I själens botten bär vi ständigt på de existentiella frågorna, som ibland simmar uppåt och vill ovanför ytan. Allt tillhör livet. Vi måste lära oss hantera det. Vi måste börja prata med varandra om sådant som tynger oss. Vår oro, våra rädslor, våra tillkortakommanden. Vi måste våga ställa frågor när vi upptäcker en flodhäst där den inte hör hemma.
Meningsfullhet är något jag letar efter varje dag. Det är arbetsamt men berikar. Jag har börjat prata om sådant som är svårt. Ibland är det kämpigt att plocka fram modet, men jag vägrar låta mitt liv begränsas igen.
