vardagspoeten.blogg.se

Från barndomens dilemman och höjdpunkter till det rika livet efter femtio.

Visst finns mirakler

Publicerad 2013-04-17 19:44:00 i Allmänt, I minnenas skattkista, antroposofi, kultur och hälsa, livsberättelser, läkande,

Fyra gånger hade jag förmånen att få komma till Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus, en bit utanför Järna. Inför första gången var jag vettskrämd. Men när jag väl själv vågat mig ut ur mitt rum, både bokstavligt och bildligt, och orkade öppna ögonen även inför vad som skedde med människor runt omkring mig, förstod jag snart att här skedde mirakel.

 

Vi möttes i sjukhusets matsal. Här fanns långtidssjukskrivna mammor från förorten. Här fanns studenter som bar mössa inomhus. Här fanns industrimagnater och akademiker. Vi var en blandning av olika ursprung och åldrar. Betydelsen av klass, kön, ålder och etnicitet suddades ut redan i samma ögonblick vi klev över sjukhusets tröskel och bytte om till mysbyxor och tofflor.

 

I den första trevande början av vistelsen, då man inte kände någon, visade sig däremot snabbt personligheten. De mera oförskräckta klämde sig ner vid det bord i matsalen där det satt flest människor. Vi andra, lite skyggare, gled så obemärkt som möjligt ned med våra brickor, vid bord där ännu ingen satt. Hur jobbigt det är att komma in i en matsal och inte veta var man ska slå sig ner, vet varje person som är det minsta osäker och som ätit i en svensk skolmatsal. Jag valde fönsterplats, nära utgången, med ryggen mot de övriga.

Det bordet jag satte mig blev det jag oftast satt vid under min vistelses följande tre veckor. Jag fick sällskap. En av dem var den kvinna jag skulle dela rum med. Hon och övriga tre i mitt bordssällskap har jag ännu kontakt med. Andra möten blev korta, intensiva, gav minnen av människor vars öden de generöst delat med sig av.

 

På Vidarkliniken finns en del regler som man behöver förhålla sig till. En är att man inte ska prata sjukdomar då man äter. Det finns en liten skylt på varje bord som informerar om det. Eftersom vi alla var där på grund av olika sjukdomsdiagnoser, tyckte många att det var svårt och lite underligt. Vad skulle man då prata om? Men jag var tacksam. Jag ville och kunde inte prata om min sjukdom eftersom jag skämdes för den. Jag förstod förstås att det med stor sannolikhet fanns fler med samma diagnos på sjukhuset, men orkade ännu inte prata om det med någon. I synnerhet inte med helt främmande människor.

 

Sjukdomar är annars ett favoritämne för kallprat hos de flesta av oss. Det är enkelt att, när vi inte vet vad vi ska prata om, dra upp vår senaste förkylning, dela erfarenheterna om maginfluensa eller borelia. Det är också tämligen liten risk för blottläggande att diskutera sitt ryggskott eller sin hallux valgus. Alla har vi sådana upplevelser. Vi simmar helst på grunda och ofarliga vatten men vågar sällan röra oss ut över djuphaven.

 

Människor med allt från reumatism och utmattningssymdrom, till långt gången cancer får behandling på Vidarkliniken. Människor, vars vanliga vardag rasat, är sköra och öppna. Personer som kanske ställts inför en dödsdom kommer väldigt nära sina känslor. Mitt bordssällskap och jag kom snabbt in på väsentligheter. Vi pratade inte om våra sjukdomar, men om viktiga saker. Tillkortakommanden och dilemman. Vad vi upplevt i våra relationer, vår barndom och genom vårt livs historia. Inför varandra uttryckte vi vår längtan och våra behov. Nakenheten blev en del av läkandeprocessen. Det visste läkarna och sjuksköterskorna. Det fanns en avsikt med att vi, som helst ville få maten på en bricka inburna i våra rum, skulle konfronteras med andra. Mötena i matsalen ingick i rehabiliteringen.

 

Kropp, själ och ande hänger ihop enligt antroposofin. Antroposoferna ser människan som en helhet som ska behandlas utifrån den kunskapen. Fördjupar man sig i antroposofiska skrifter kan teorierna verka för intellektuellt konstruerade. Det tyckte jag själv. Andra tycker de känns gammalmodiga eller misstänkt religiösa. Lite flummiga. En Stockholmstjej med kepsen bakochfram, som jag lärde känna på Vidarkliniken försökte förvirrad förstå vad som hände på sjukhuset. Hon fotograferade den närproducerade, ekologiska maten som serverades och formulerade sin upplevelse av vårdpersonalen som ”en blandning av amishfolket och ett hippiekollektiv”. Det ligger något i den bilden, sköterskeuniformen i synnerhet, så det kunde jag skratta åt. Men respekten för deras arbete och min totala tillit till det de gör, den bär jag med mig resten av livet.

 

Både inom den traditionella västerländska sjukvården och bland lekmän, finns många som är skeptiska intill aggressivitet. De har givetvis inga egna erfarenheter av den antroposofiska sjukvården, men känner sig av någon anledning hotade av den. Ja, teorierna är svåra att bevisa i den vetenskapliga fyrkantighet som råder i Sverige. Men den som får uppleva hur de praktiseras och själv är med om läkning eller med egna ögon ser hur andra blir friskare, har inte längre något behov av att dissekera dem. Som upplysning har läkarna både den traditionella västerländska läkarutbildningen och ungefär lika många års påbyggnad i den antroposofiska läkekonsten. Sjuksköterskorna har på samma vis utbildning inom båda områdena. Antroposofisk sjukvård förnekar inte betydelsen av den västerländska sjukvården utan arbetar med kompletterande medicin. Det finns också många läkare inom den traditionella vården, i hela Norden, som ser värdet med denna kompletterande behandling och som remitterar sina patienter till Vidarkliniken.  I Stockholms läns landsting kan den som så önskar lista sig på den antroposofiska vårdcentralen i Järna.

 

En av antroposofins behandlingsmetoder är konstnärliga terapier som ordineras utifrån den helhetsbild av patienten som vårdlaget enats om i samråd med patienten. I vårdlaget finns, förutom läkare och sjuksköterskor, också konstnärliga terapeuter som ansvarar för behandlingsformerna målning, modellering, musicerande, sång samt läkeeurytmi, en typ av rörelser som lite grand liknar dans.

 

Vi patienter pratade om sjukdomar, men det var om kvällarna. De som ville ha sällskap satte sig i avdelningens sällskapsrum. Där fanns ingen tv men vi samlades framför brasan som höst- och vinterkvällar alltid var tänd. En man jag mötte där hade arbetat för mycket och gått in i väggen, som det kallas. Nu orkade han ingenting och led av svår ångest. Hans ansiktsfärg var högröd och han hade svårt att prata, men fick fram att han hade svårt med utandningen. Denne man ordinerades sång. Han var skräckslagen inför första sessionen. Redan efter några gånger med sångterapin var han gladare. Efter hand andades han lättare och ansiktsfärgen fick en mer normal nyans.

 

Kroppsterapierna var en del av behandlingen. Insmörjningarna var en mycket lätt oljemassage som utfördes av sköterskorna i en viss rytm, i den egna sängen. Efter att den var klar lindades man in i mjuka handdukar och filtar, fick varmvattensflaskor på fötterna och lämnades för tyst vila. Det är svårt att beskriva den viktlösa känslan av total tillit man hamnade i efter behandlingen.

Det fanns också kraftigare massage som gavs av massör efter ordination, samt fot- och handbad.

Kvinnan jag delade rum med gick till och börja med nästan dubbelvikt. Hon hade svårt att fästa blicken och talade entonigt. Efter att ha behandlats med cellgifter mot bröstcancer två gånger med ett par års mellanrum, hade hennes livskrafter sänkts i botten. Några veckor senare, efter olika kroppsterapier, samtal och målning, hade hennes ögon fått liv och hon gick upprätt i sin fulla längd.

 

En man var vd för ett större företag. Han hade inte fyllt femtio år och rehabiliterades efter en hjärtinfarkt. Han älskade "livets goda": mat, whiskey och cigaretter. Dessutom arbetade han för mycket. Denne man hade, efter sin infarkt, föreslagit sin läkare några veckor på en söderhavsö, med en ung och vacker privatsjuksköterska som sällskap. Han fick istället tillbringa en tid på Vidarkliniken, ett ställe han inte kände till något om innan han kom och hade varit mycket tvivlande.  Den mannen tror jag var lite att bita i för vårdlaget, men efter en vecka med insmörjningar och modellering ville han köpa hela kliniken. Han blev mycket besviken då han fick veta att den ägdes av en stiftelse.

 

En kvinna, sjukskriven sedan tio år, med diagnosen fibromyalgi och migrän, hade förtryckts och blivit misshandlad i sin relation under många år. När hon kom hem igen hade hon mod och kraft att lämna sin man. Snart kunde hon också börja arbeta igen.

 

Jag kan plocka fram många exempel, men stannar här. Varje dag skedde under. De som fått komma till sjukhusets hospice blev inte plötsligt friska, det var det heller ingen som lovade, men de fick dö omgivna av kärleksfull omsorg.

Jag kan ju inte säga något om den medicinska statusen hos övriga medpatienter, vet inte hur de klarade sig i längden. Många behöver också återkomma för att fylla på krafterna. Men jag upplevde själv och såg hos andra hur den psykiska hälsan förbättrades bara på ett par veckor. Människor rustades för att återgå till sitt liv. Till sina familjer, sitt hem, sina arbeten. Modigare, starkare, gladare och med hopp och ökad tillit.

http://www.vidarkliniken.se

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Vardagspoeten

60-talist Stenbock Kvinna Lillasyster Har en längtan till uttrycket, en dröm om skapandet, men har svårt att förverkliga den Mamma till en efterlängtad dotter Feminist Tänker rationellt, säger min ena syster Reflekterar, säger jag Normkritisk Vatadominans i doshorna Varit sjuk Varit rädd Praktiserar yoga för balans, värme och glädje Äter för hälsa och välbefinnande, helst ingefärsheta linssoppor, bär, nötter och avocado Läser för njutning och lärande Har hjärtat till vänster Jagar goda minnen Lever i läkande Förälskad i och tacksam mot livet https://twitter.com/Vardagspoeten http://instagram.com/vardagspoeten#

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela