Flugfällan
Flugorna fångna i en klistrig remsa under kökslampan. En och annan ännu viftande på vingarna i kraftlösa försök till liv. Jag vill inte titta men blicken dras till de döende. Ännu en fluga lockas mot den kissgula remsan, fastnar med underkroppen, viftar med vingarna, och ger upp hoppet.
Jag vet inte om jag tycker synd om flugorna. Men jag tycker alltihop är äckligt. Varför hänger remsan just där? Över matbordet? Jag sitter i den rödmålade kökssoffan, där morfar brukar middagsvila. Sitsen är rutig. Stoppad, men ändå hård mot skinkorna. Mina ben räcker inte ner till golvet.
Mormor står vid diskbänken och skär upp brödet. Tjocka skivor av hembakt. Osten som jag vet är stark och sträv står redan framme på bordet. Under flugorna. De som inte fastnat ännu cirklar runt maten. Hudrosa kalvkorv på ett annat fat. Smöret ligger i en kulle på en assiett och är rumsmjukt. Jag vet att i den blommiga porslinskannan finns det mjölk. Fet, gul och ljummen. När en fluga landar på kanten av tillbringaren viftar mamma bort den. Flugan tar en ny runda och sätter sig på kalvkorven.
Morfar dricker det ljusbruna kaffet på fat med en sockerbit bakom tänderna. Mormor späder sitt med grädde och mer vatten. Hon står kvar vid spisen och dricker, gör en grimas och klagar över att det är för starkt. Pappa harklar sig. Morfar grymtar till, tuggar och sväljer. Han har en kula på den skrynkliga halsen som guppar upp och ner. Smörgåsen försvinner i hans stora hand. I den andra har han ett förstoringsglas. Tidningen ligger uppslagen framför honom på bordet. På näsan hänger ett par glasögon som gör hans ögon enorma. Morfar har starr.
Jag vill inte ha men får ett stort glas mjölk upphällt. En smörgås läggs framför mig. Jag vill inte ha den heller. Kalvkorv eller ost? Jag föreställer mig att jag ruskar på huvudet. Jag får lite av mormors plommonmarmelad. Ät nu! säger någon, kanske mamma, och jag tar en liten tugga. Det syrliga brödet lägger sig som en luddig matta på tungan, i gommen, bakom tänderna. Smaken av kumminet och fänkålen som mormor haft i, stiger upp i näsan och gör mig yr. Marmeladen killar på tungan och smakar inte av sommarens plommon.
Mormor tar ut en sockerkaka ur ugnen. Hon ställer formen på en skärbräda och lägger en handduk över den. Sedan drar hon fram en pall och sätter sig med sin kaffekopp vid bänken. Vaniljdoften sprider sig över köket och dämpar lukten av surt bröd och mjölk. Jag hoppas kakan ska svalna snart.
När de andra ätit upp har jag ännu inte fått i mig halva smörgåsen. Mamma sträcker glaset mot mig. Skölj ner med mjölk! Jag vill inte, men sippar lite på försök. Den söta, fadda smaken lägger sig runt brödkladdet, blandar sig, växer. Behöver gå på toa, viskar till pappa som följer mig uppför trappan. Han får lov att gå ner igen när jag tänt ljuset, stängt och låst dörren med haspen.
Lukten av ruttnande äpplen. Jag sköljer munnen med kallt vatten flera gånger. Dricker, men bara lite. Vattnet är lite brunt och smakar järn. Nej, morfar skulle inte säga så, inte ruttnande. Äpplena används länge till. Tills de tagit slut och nästa skörd är insamlad och lagrad. Nu ligger de i lådor, med papper under sig och emellan. Gula, med skrynkligt skal. Bruna fläckar som ljusnar utåt kanterna. Alla äpplena är plockade från marken. Direkt från träden får man inte.
Toalettrummet har snedtak och man får akta sig så man inte slår i huvudet på några ställen. Det är en del av ett vindsförråd. Det är svalt där och passar för lagring av äpplen, har pappa sagt. Mormor kokar must och mos, morfar gör vin. Vi får hem äpplen och mamma gör mos, ibland kräm som hon vispar med potatismjöl. Krämen tycker jag om, ifall hon inte glömt att rensa bort de vassa skalen som är runt skrotten. Jag äter aldrig av falläpplena som ligger i en skål.
Jag lyfter upp kjolen, drar ner strumpbyxor och trosor och sätter mig på toaletten. Porslinssitsen är sval mot mina bara lår. Fötterna kan vila mot den lilla träpallen.
I en låda ligger mormors veckotidningar. Allers och Allas. Och några Land, som är morfars. Jag tycker bäst om Allas. Den har blanka omslag och recept som ser goda ut och som jag skriver av. När det är klippdockor i, som jag tycker är fina, kan jag fråga mormor om jag kan få dem. Men jag vågar inte fråga så ofta. Jag läser berättelser om mammor som tappat bort sina barn och sådana där de kysser varandra och ska gifta sig efter att en massa sorgliga saker har hänt. Jag tycker om de sorgliga sakerna om det slutar lyckligt. Det gör de nästan alltid.
När jag suttit för länge så bankar mamma på dörren. Rösten vill att jag kommer med en gång. Jag torkar mig, spolar och tvättar händerna. Handduken är fuktig. Låser upp och glider på strumpfötterna ner för den blankbonade trappan. Önskar mig att bordet är avdukat.
