vardagspoeten.blogg.se

Jag har alltid sett mig som en ordmänniska. Men när jag vill framkalla minnen är det bilder som kommer först. Ordlösa tavlor. Vårljuset som faller in genom fönstret i den i övrigt dunkla barndomskällaren. Filmer, med människor som agerar, börjar rulla. Jag ser hur mamma kommer in genom dörren med den fulla tvättkorgen som hon hämtat medan jag väntade. Jag ser sedan hennes kläder. Mammas har ett förkläde över sin klänning. Benen är strumpklädda. På fötterna tofflor. Efterhand kommer färgerna. Klänningen är gulblommig. Strumporna i tunn ljusbeige nylon.

Gesterna. Hur snabbt och effektivt mamma matar den silverfärgade tunnan med tvätt ovanifrån.

Till en början är människorna alltid stumma. Någon gång en replik som etsat sig fast. Tyvärr minns jag bäst sådant som kanske aldrig borde ha sagts. Sådant som gör ont. Från barndomens tvättstuga minns jag inga repliker.

 

Goda minnen är svårare att återkalla än de dåliga, läste jag nyss i Svenska Dagbladet. Agneta Lagercrantz som är reporter och redaktör på Idagsidan hade besökt neuropsykologen Rick Hansson som påstår att det är hjärnans fel. Den har samma struktur som på stenåldern och är bra på att uppfatta hot. Om någon säger något elakt, avvisar oss eller gör oss besvikna, reagerar hjärnan omedelbart på det. Hjärnan minns också att det hänt förut och skickar signaler så att vi kan försvara oss. Kanske reagerar vi ibland lite väl snabbt och konflikten är ett faktum. Men positivt är att hjärnan är utvecklingsbar. Rick Hanson säger att vi kan träna upp vår kapacitet för att minnas det goda. Kanske kan de nya kunskaperna ge leda till en bättre värld.

 

Någon hjärnforskare är jag inte, men vill tänka mig att de goda upplevelserna som vi inte minns, lever som ekon i våra egna handlingar, i själva vårt väsen. Men gör inte de dåliga det då? Det vi ältar om och om igen är det nog ingen fara med. Jag tror att det är de omedvetna minnena som är farligast. Att de trauman vi inte riktigt kan komma åt, blandas med det fina vi upplevt och att balansen mellan dem är det som avgör hur vi sedan agerar i världen.

 

Att skriva är ett bra sätt att minnas. Under en period ledde jag skrivargrupper på äldreboenden. Det var magiskt att se de äldre skriva sig fram till ett gott liv. Hur orden blev berättelser när bilderna växte fram.

Det finns många som inte tycker att de kan eller vill skriva. Att berätta är ett annat sätt att minnas. Varje porträtt, jag i mitt arbete har förmånen att få återge i skrift, om någon annans berättelse om sitt liv, blir en gåva tillbaka. Varje människa har ett liv. Personen som får det återgivet blir berörd, ibland kommer det tårar av rörelse. Aldrig ångrar de att de berättat.

När jag har berättat om mina egna minnen för någon, eller i ord skrivit ner de bilder jag minns, kan jag se konturerna bättre. Jag återupplever glädjen, filmen om mitt liv får färg och nyanser. Jag upplever mening.

 

Jag minns dofter. När jag, med mammas arm om min fyraåriga hals, drog in doften av hennes hud. Blandningen av blomdoft från hudkrämen, den lite syrligare svetten och hennes egen unika lukt. Känselminnet är också levande i mig. Hur lent mammaskinnet kändes mot kinden. Rösten. Det är bara någon vecka sedan jag hörde mammas. Skulle jag tveka räcker det med att ringa henne.

Mera sällan minns jag de röster som för längesedan slutat tala.

 

http://blog.svd.se/idagbloggen/2013/02/15/lagra-de-lyckliga-stunderna-blott/