Lyxen i att få vara ensam
En hel helg i sällskap bara med mig själv. Det låter föga inspirerande. Trist. Kanske till och med egoistiskt om jag händelsevis skulle njuta av det.
På fredag eftermiddag var jag helt slut av veckans intryck. På dåligt humör och ofokuserad. För att ändå vara snäll mot mig köpte jag med sushi hem. Lade upp den fint på min särskilda sushitallrik, satte mig tillrätta i läsfåtöljen och slog upp Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen”. En roman av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Läste i ett par timmar i ljuset från min favoritlampa. När jag började gäspa redan före klockan 21 gick jag till sängs. Sov elva timmar. Ingen som klagade över det.
Jag hade sovit men var ändå inte pigg på lördag morgon. En timmas yoga i lugnt tempo före frukost. Sorterade i tystnad burkar, tidningar och plastförpackningar till återvinningen. Samlade sedan ihop kläder att lägga i Stadsmissionens insamlingscontainer. På eftermiddagen behövde jag jobba några timmar. Kamera och anteckningsbok i väskan och en inte ens halvfull spårvagn till evenemanget som lovade en massa kultur. Jag var ändå inte inspirerad.
När det var körens tur och de brast ut i jubelsång försvann jag in i stämmorna och dök förvirrat upp igen på andra sidan välbefinnandet. Kunde nyvaken, i ett samtal över en kopp kaffe, möta den 91-årige man som en gång på 80-talet varit med och startat en kör, just här. Han hade slutat sjunga i kören året innan, men återvänt för dagen. Ville lyssna till jubelsången.
Utan planer för middagen stannade jag på vägen hem till vid den lokala matbutiken. Lade passionsfrukter, några tomater och en bit mozzarella i korgen. Med den mogna avocadon, rödlöken och salladen jag hade hemma i kylskåpet kunde det bli en tillräckligt bra måltid. Till dessert mangotärningar med kesella och pistagenötter som jag ringlade honung över. Passionfruktens kött och kärnor gav hela rätten ett extra skimmer. Jag var väldigt nöjd med min tvårätterssupé som jag impulsfixat utan att behöva rådgöra med någon.
Till melodifestivalens sista deltävling hällde jag upp resterna ur den kinapuffpåse jag hade öppnat under fredagskvällen. När både tävlingen och puffarna var slut klockan 21.30 gick jag och la mig utan att någon hade några synpunkter på det. Jag läste några fler kapitel ur Flickvännen och utan att bli störd sov jag sedan i nio timmar.
Söndag morgon var jag fri. Upplevde glädjen i minuterna då jag valde. Läsa eller skriva? Eller yoga igen? Jag valde att skriva. Efter frukosten med kaffe, blodgrape, ägg och rostat bröd med hemlagad aprikosmarmelad satte jag mig vid datorn och skrev tills det var dags för lunch. När telefonen ringde, och en för mig kär person hördes i luren, var fokus tillbaka. Jag var närvarande och glad på riktigt.
Helgen har varit till synes händelselös men knivskarpt minns jag hur lätt avocadon lossnade ur skalet. Hur ovanligt liten och ljus kärnan var. Grapens blodröda färg och saften som rann över mina fingrar. Njutningen i att sträcka ut min kropp i solhälsningen. Rysningarna av välbehag då tenorer och basar, altar och högtflygande sopraner blandade sina stämmor i Gabriellas sång.
Det vilsamma och läkande i att ibland få vara ensam med sina tankar. Att i lugn och ro kunna göra sina val. Oväsentliga i världen men värdefulla för mig. En ensamhet som genererar kraft till närhet. En enskildhet som alstrar lust till goda möten. En tystnad som ger tillbaka förmågan att känna och visa kärlek.
Nyss kom min artonåriga dotter hem. Med ett ömsint leende räcker hon fram ett paket, vackert inslaget i lila papper. "En spontanpresent!"
Glädjen i att få ta emot den.
