Måndag med tomatsås à la Paolo
Hönor med avhuggna huvuden, springande på gårdsplanen. Bilden lever, starkt etsad på näthinnan. Men den kan inte vara min. Mamma kan ha berättat. Hon som växte upp med djuren, såg dem slaktas och sedan fick dem serverade på sin tallrik. Eller kanske var det pappas historia. Hans bilder var lika starka som mina. Bilderna av skräck, men också de med humor. Hur det var med pappa vet jag inte, men hönorna utan huvuden blev skräck i mina bilder, kanske starkare än om jag sett dem själv. Men grisen såg jag verkligen slaktad, hängande upp och ner i lagårn. Samma långa skära kropp vars sträva ragg jag med spänning klappat bara någon vecka tidigare.
Både hönor och gris levde gott tillsammans med morfar. Grisen fick resterna från morfars och mormors hushåll, serverade varje dag i sin ho. En grå sörja som den satte i sig med en imponerande glad aptit. Om dagarna sprang hönorna omkring fritt, pickade i sig frön och grönsaksavfall. Under nätterna sov de tryggt skyddade från räven, på pinnar i sitt eget lilla hus. Mormor stekte pannkakor och bakade sockerkakor på de färska äggen.
När jag var liten tyckte jag stekt kyckling var det godaste jag kunde få på tallriken. Den kom inte från morfars gård utan från Konsum. En saftig klubba bredvid potatisen. Ljust brun sås, redd med mjöl och mjölk på kycklingskyn. Om jag orkade fick jag också en flik av det ljusa köttet, mörkt brunstekt på utsidan. Salt, trådigt och lättuggat. Pappa åt inte kyckling så det serverades inte så ofta. Men när vi systrar skulle bestämma en rätt på julbordet valde vi alltid kyckling.
Kött från hönor hade redan på 60-talet tappat i popularitet. Själv prövade jag att laga hönsfrikassé några gånger på 80-talet. Med grädde och citron smakade det inte så dumt. Det var också mycket billigare än kyckling. Idag vet jag inte om det ens går att köpa höna.
Istället kan man få kyckling för en billig summa. Sex-åtta frysta kycklingklubbor för några tior. Jag kan inte äta dem. Även de dyrare kycklingfiléerna smakar illa. Den färdiggrillade hela kycklingen är så saltad och kryddad med glutamat att kycklingsmaken inte ens kan anas. Kanske är det meningen. Hur deras korta liv sett ut kan vi lätt föreställa oss. Nyhetsinslagen med djur i trånga burar, långa transporter och andra miserabla villkor är sådant vi kanske vill förtränga, men aldrig glömmer.
Jag kan leta efter en butik som för ekologisk, kravmärkt kyckling och hoppas att den smakar bättre. Men samtidigt som kyl- och frysdiskar efter hand har fått sämre kvalitet på sina köttprodukter, har min avsmak för kött ökat. Kycklingen var godare förr. Liksom kasslern, fläskkotletterna och karrén, som inte har hamnat i min stekpanna på många år. Jag väljer allt oftare vegetariska alternativ. Linser, nötter, frukt och grönsaker i olika kombinationer gör mig piggare än förut. Mat som inte tynger. Mat som smakar som jag vill att den ska.
Trots försämrad kvalitet på kött och nyhetsinslag om djurhållningen, har vårt köttätande ökat kraftigt under senare år. Det leder till många allvarliga miljö-, hunger- och hälsoproblem. Köttfri måndag är en kampanj som vill verka för att vi minskar köttkonsumtionen. För att förbättra miljön, hälsan och minska hungern. För djurens skull.
Idag lagar jag tomatsås à la Paolo Roberto. Billigare än de frysta kycklingklubborna och garanterat mycket godare. Eftersom det inte är säsong för tomater, väljer jag krossade ekologiska tomater i kartong. Serverar tomatsåsen med bucatini och färskriven parmesan samt en sallad på gröna blad, pumpakärnor och avocado.
http://www.svt.se/kultur/lasta-positioner-i-fejd-om-kycklingteater
http://www.aftonbladet.se/sommarextra/article15153273.ab
http://www.kokaihop.se/recept/vegetarisk-lasagne-4
