vardagspoeten.blogg.se

Det händer att minnen stannar kvar i ett solklart ljus.

Bara någon dag innan hade jag kommit hem från min syster, där jag varit under tre veckor och fått vila och rekreation efter en svår höst.

 

Nyligen fyllda sjutton hade jag tagit beslutet att sluta på gymnasiet och istället börja jobba. Ett arbete skulle bli enklare att förena med hemmalivet så som det såg ut, föreställde jag mig, eftersom jag då slapp pressen med läxor och plugg inför prov.

Nu gick jag längs järnvägsspåren på väg hem från arbetsförmedlingen där jag skrivit in mig.

Jag hade sagt till arbetsförmedlaren att jag tog vad som helst.    

 

Jag var glad, hoppade mellan syllarna. Solen stekte från en lysande blå himmel och ljuset var så starkt att det lurade en att våren var på väg, trots att det ännu bara var februari som nyss gjort sitt intåg.

Så stannade jag till, andades djupt och drog in dofterna av den begynnande våren. Tanken kom någonstans där. Nej, jag skulle inte ge upp! Jag skulle fortsätta kämpa, men på ett nytt sätt.

 

Det blev en av de avgörande gånger i livet, då jag tänkt om.

Det har också hänt andra gånger då jag känt att jag inte orkat kämpa mer och uppgivenheten hotat att ta över.

Just i det ögonblick då jag bestämt mig för att acceptera det öde som verkar ha lagts på mig. Då har svaret kommit till mig som en gåva. Där på järnvägsrälsen var en av de första gånger det hände.

Istället för att ge upp mina egna drömmar och låta någon eller något utanför mig avgöra mina livsval, tog jag i det ögonblicket befälet.

Istället för att tänka: ”Nej, det går aldrig”, så tänkte jag ”Ok, det där gick inte. Hur gör jag istället?”

Stunden då uppgivenheten byts mot tillförsikt och handlingskraft. Då jag plötsligt förstår vad jag måste göra.

 

Jag är över femtio år nu, men behöver fortfarande den där rekreationstiden efter svårigheter och kriser, för att få tillgång till handlingskraften.  En period då jag inte handlar alls, knappt ens tänker aktivt på problemen. Processen sker ändå. Min erfarenhet är att beslutet mognar, bara det får den tid det kräver. Mitt mantra för att inte bli kvar i stadiet av uppgivenhet har jag formulerat som ”gilla inte läget, ta kommandot!” 

 

Stående där på rälsen i februarisolen, bestämde jag mig för att gå färdigt de tre åren i skolan.

För att klara av det behövde jag be om hjälp.

Under de följande dagarna funderade jag på vilken hjälp jag behövde. Vad jag skulle göra i min närmsta framtid för att få den.

 

Jag sökte upp skolans kurator och berättade i rätt korta drag om min situation. Det kändes ovant och mycket obekvämt att både berätta om hur jag mått och hur det såg ut i min familjesituation.

Säkert mötte jag aldrig kuratorns blick, för jag har inget som helst minne av varken hur personen, eller rummet vi satt i, såg ut. Var det en kvinna eller man? Har ingen som helst aning.

Men kuratorn skötte sitt jobb, lovade att informera skolledning och lärare om att jag skulle komma tillbaka. Dessutom fick jag ett löfte om hjälp till min familj.

 

Vem som kom hem till oss den där dagen, kanske någon vecka senare, har jag ingen aning om. Har heller inget begrepp om varifrån personen som skulle hjälpa oss kom ifrån.

Vi hade i alla fall bestämt träff hemma hos mamma, dit pappa och jag skulle komma.

Inte var det lätt att få till det, jag tror både pappa och mamma var ovilliga till mötet, men att de ändå gjorde detta – för min skull.

Jag minns att vi, mamma, pappa, jag och hjälparen, satt runt mammas köksbord. Hon hade bryggt kaffe och dukat fram koppar och vetebröd.

 

Under mötet fick vi hjälp att komma överens om några saker. Under villkor som både mamma och pappa kunde ställa upp på, bestämdes att de skulle pröva att bo tillsammans igen. Jag skulle få en egen liten etta alldeles i närheten. Där kunde jag stänga och låsa om mig och få det lugn och den ro jag behövde för att kunna fullfölja gymnasiet.

Att min lägenhet låg nära deras, skulle för mig innebära att jag ändå inte behövde släppa kontrollen över dem. Jag var medveten om att det inte skulle bli lätt för mina föräldrar, men ser så här i efterhand att jag nu återbördat ansvaret på dem. Det vilade inte längre i första hand på mina axlar.

Det var inget jag sa naturligtvis, men i hemlighet visste jag att jag skulle vaka över dem båda, så mycket jag orkade utan att försumma studierna. Att jag behövde vara för mig själv innebar inte att jag skulle överge dem. Hade jag önskat det hade jag flyttat från hemorten dit där skolan låg.

 

Den första impulsen till ett nytänkande kommer från en känsla. Impulsen transporteras vidare i självaste blodomloppet, för att så småningom formulera sig till tanken som blir till aktiv handling. Här kom impulsen som en gåva av själva livet. Solen, den blå himlen, den omgivande naturen runt syllarna på min promenad från arbetsförmedlingen. Det är en bild jag gillar att föreställa mig.

 

Mer vetenskapligt är kunskapen om hur hjärnan är funtad. Man vet ju att hjärnans vänstra halva är den analytiska och den högra är den kreativa. Låter man den ena halvan dominera, blir tankeförmågan begränsad. De flesta av oss har en dominant halva, och behöver träna oss på att använda båda för en optimal situation.

Det går heller inte att tänka ut allt rätt genast, hjärnan behöver vila för att få tillgång till nya impulser, från andra håll än vad den är van vid.

 

De gånger jag senare i livet, med egen förskyllan försatt mig i klistret, har jag kunnat hålla distansen till svårigheterna, genom det berömda talesättet ”Har man tagit fan i båten får man ro honom i land!”

Men med den något mildare innebörden att det, på sikt, gäller att lösa problemen och inte fly dem.