Jag föddes till egenvärde
På fredag är det Internationella kvinnodagen. Tänkte därför inleda veckan med hur min relation till män startade. Med en pappa som jämnt bar omkring på mig som baby och var uppmärksam på varje nyans av missnöje hos sin dotter, ligger det kanske närmare till hands att tro att jag skulle bli en Kejsarinna av Portugallien än att jag skulle bli feminist. Men feminist blev jag och det med grunden i min bakgrund.
Under mina första år lekte pappa med mig på ett vis som på 60-talet sannolikt var rätt ovanligt för en pappa. Han nynnade vaggvisor då jag skulle sova, ritade teckningar och läste böcker för mig. Hans knä var alltid ledigt för mig att sitta på. När jag tidigt lärde mig läsa fick jag höra hur begåvad jag var, samtidigt som han ofta sa att han tyckte jag var vacker. Men min far avgudade inte bara mig, han tillbedde överhuvudtaget kvinnorna i sitt liv. Jo, det var han som drog hem inkomsterna och tvättade bilen och visst var det mamma som lagade mat, städade och tvättade, men vi var juvelerna i hans liv. När farmor dog var han förkrossad under lång tid. Men han fortsatte att läsa för och leka med mig och min syster. Han spelade på sitt dragspel och lät oss sjunga till. Fick tröst av vår närvaro. Utan sina kvinnor skulle hans liv te sig tomt och meningslöst. Jag visste det och kände mitt värde, fast jag inte då reflekterade över kön.
Ibland klagade pappa över de kvinnliga arbetskamraterna på bageriet där han jobbade. De var både större och starkare än han, som var liten och smal. Ändå förväntade de sig att han skulle ta hand om de tunga mjölsäckarna. Det tyckte jag också var märkligt. Och orättvist!
Jag hade ingen bror på den tiden och vet därför inte om han skulle ha behandlats annorlunda, men jag såg pojkkusinerna både diska och torka liksom vi systrar fick göra. Vi hjälpte till hemma, men ytterst måttligt. Mamma ville att vi skulle ha tid för läxor och kamrater, vilket hon aldrig fick som barn, och befriade oss från det mesta av hemarbetet. Barbie och klippdockor var favoritleksakerna vid sidan av böcker, men jag önskade mig hett och fick ett ishockeyspel i julklapp ett år. Vi hade turneringar hela den vintern. Vad jag minns var mamma bäst och vann flest gånger. Hon är ännu tävlingsmänniskan som ger allt!
Båda mina föräldrar hade fullkomligt förtroende till mina förmågor, medan jag själv mest läste, lekte och sjöng, utan att fundera på om jag verkligen kunde duga som jag var. Att jag skulle växa upp till kvinna och inte till man, kändes inte som något problem.
Men jag fick tidigt insikter av annat slag. Pappa berättade med emfas om Andra Världskrigets fasor och om alla människors lika värde. Han lärde mig ord som solidaritet och hur viktigt det var att vara ansluten till en fackförening. Hur man skulle deklarera var det han som lärde mig, liksom hur praktiskt det var att organisera sina papper.
Inför riksdagsvalet hade pappa och jag vilda diskussioner. Vi var inte alltid helt eniga men respekterade till sist varandras åsikter. Då jag blivit lite äldre delade vi med oss av böcker vi läst och musik vi tyckte om, som jämlikar.
Jag hade visserligen sett hur mammas självkänsla stärktes då hon skaffade ett arbete, fick egna inkomster och kunde ta körkort, men jag satte det inte i samband med kön, utan med hennes uppväxt. Hon var lärd att alltid sätta andras behov högre än sina egna. Med körkort och egna pengar växte hennes självständighet. Hennes egenvärde steg, gentemot hela världen.
Det dröjde fram till efter tonåren innan jag blev uppmärksam på, och började fundera över, de orättvisor som fanns i samhället om man jämförde kvinnor och män. Jag hade fått lära mig att reflektera, diskutera och ifrågasätta. Människans egenvärde var däremot odiskutabelt, oavsett kön. Det var således en helt och hållet intellektuell och inte känslomässigt baserad insikt hos mig, att ta ställning och kalla mig feminist. Till skillnad från klassaspekten, som var betydligt mer avgörande för min framtid, då jag på egen hand behövde ge mig ut i världen.
